Red.: Artikelförfattaren Leif Elinder har granskat journalisten Patrik Oksanen nyligen, och jag har gjort det tidigare. Se under ”Relaterat”.
Patrik Oksanen har gjort kampen mot rysk propaganda och desinformation till en betydande del av sin offentliga gärning. Det är en viktig uppgift.
Men den väcker en obekväm fråga: Kan den som ägnar sitt yrkesliv åt att upptäcka andras påverkan samtidigt vara blind för påverkan från den miljö där han själv hör hemma?
Här finns en kontroversiell men relevant parallell till den tyske journalisten Udo Ulfkotte och hans bok Gekaufte Journalisten – ”Köpta journalister”. Det finns inga belägg för att Patrik Oksanen är betald för att föra fram NATO:s uppfattningar. Ulfkottes viktigaste varning handlade om vad som händer med journalisters oberoende när de själva blir en del av de politiska och säkerhetspolitiska nätverk de förväntas granska? Människor behöver inte mutas för att påverkas. Konferenser, kontakter, exklusiv information, institutionell tillhörighet, prestige och social bekräftelse kan forma vår världsbild utan att någon behöver ge en order.
Oksanen är resident senior fellow vid Frivärld, en uttalat transatlantisk tankesmedja finansierad genom Stiftelsen Fritt Näringsliv. Frivärld har omfattande kontakter med amerikanska och NATO-relaterade institutioner. Dess Transatlantic Leadership Forum har dessutom finansierats av USA:s ambassad i Stockholm, och Oksanen medverkade i verksamheten som resulterade i publikationen Modern Warfare.
Antag att en svensk journalist profilerade sig som expert på amerikansk desinformation samtidigt som han verkade vid en tankesmedja med omfattande ryska säkerhetspolitiska kontakter. Tankesmedjan arrangerade projekt finansierade av Rysslands ambassad och journalisten deltog i dessa.
Skulle Oksanen betrakta detta som irrelevant? Han skulle sannolikt fråga hur nätverken påverkade journalistens perspektiv.Varför skulle frågan bli illegitim när flaggan byts från rysk till amerikansk? Här ligger det verkliga problemet.
Det föreligger en omfattande och konsekvent kritik från Oksanen av Ryssland, rysk propaganda och ryska påverkansoperationer. Betydligt svårare är det att finna en motsvarande skoningslös och systematisk granskning av USA:s och NATO-ländernas egna krig, informationsoperationer och folkrättsligt kontroversiella handlingar.
Var finns motsvarande uppgörelse med Irakkriget och påståendena om massförstörelsevapen? Var finns samma moraliska intensitet kring Libyen 2011 och det katastrofala sönderfall som följde? Var finns den kompromisslösa analysen av tjugo års krig i Afghanistan? Var finns motsvarande granskning av NATO:s bombningar av Jugoslavien 1999 utan uttryckligt mandat från FN:s säkerhetsråd?
Detta ursäktar naturligtvis inte Rysslands invasion av Ukraina. Men frågan handlar om den enklaste principen för intellektuell hederlighet: samma måttstock för vän och fiende.
Om Kreml kan bedriva propaganda kan Vita huset göra det. Om ryska underrättelsetjänster kan påverka opinion kan västliga underrättelsetjänster göra det. Om ryska nätverk kan skapa grupptänkande kan transatlantiska nätverk göra det.
Det betyder inte att Ryssland och väst är likvärdiga eller att deras handlingar är identiska. Det betyder bara att människans psykologi inte förändras när hon passerar NATO:s entré.
Här blir begreppet ”desinformation” särskilt problematiskt. Att få definiera vilka uppgifter och narrativ som utgör desinformation innebär makt. Begreppet är nödvändigt när det gäller påvisbara lögner och organiserade påverkansoperationer. Men när gränsen mellan falska fakta och kontroversiella politiska tolkningar börjar suddas ut riskerar desinformationsbekämpning att bli åsiktskontroll.
Demokratin behöver människor som avslöjar lögner. Den behöver inget sanningsprästerskap som avgör vilka geopolitiska tolkningar medborgarna får betrakta som respektabla.Därför borde varje professionell desinformationsgranskare tvinga sig själv att besvara en enkel fråga: Används samma kriterier för med och motpart
Det är också här Ulfkotte fortfarande är relevant. Inte därför att alla hans påståenden bör accepteras – de måste granskas som alla andra påståenden. Hans verkligt obehagliga fråga är mycket enklare: Kan journalisten tro sig vara fullständigt oberoende samtidigt som hans världsbild successivt formas av de institutioner, experter och nätverk där han själv blivit hemmastadd?
Intellektuell hederlighet mäts inte främst genom hur modigt vi kritiserar våra motståndare. Den mäts genom hur skoningslöst vi är beredda att granska våra vänner. Patrik Oksanen borde därför läsa – eller läsa om – Gekaufte Journalisten. Inte som bevis för någon gigantisk CIA-konspiration. Utan som en spegel. Sedan borde han ställa sig den fråga som är betydligt svårare än att identifiera rysk propaganda: Vilka av mina egna övertygelser hade sett annorlunda ut om jag under tjugo år hade befunnit mig i ett helt annat säkerhetspolitiskt nätverk?
Den största faran är kanske inte journalister som medvetet säljer sina åsikter. Patrik Oksanen har ägnat sig år åt att lära svenskar känna igen andra makters påverkan. Nu återstår det svåraste provet på intellektuell och moralisk hederlighet: Kan han med samma skoningslöshet granska den miljö där han själv hör hemma?
Leif Elinder
barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
Relaterat
Om Patrik Oksanens försök att koka soppa på en spik
Oksanen uppmärksammar redaktör Romelsjö i ny bok! Smickrande?!
Goda ord. Tänkvärt i vår tid.
Jag minns gamle Gunnar Myrdal uttryckte en gång att det går inte att syssla med samhällsforskning helt objektivt. Forskarens och författarens subjektiva syn på sitt undersökande område kommer automatiskt alltid att slå igenom i insamlandefasen och utvärderingsfasen.
I till exempel matematikens, fysikens eller medicinens mätningar och forskning är det ju i det närmaste omöjligt. Nya virusarter under ett mikroskop blir ju inte ”röda” bara för att forskaren är ”radikal”.
Forskarresultatet blir i bästa fall objektivt i slutändan.
Oksanen har lite häxjägare över sig, argumenten är ensidiga även om de kan vara sanna, avvägningar gör Oksanen sällan. Men i politisk och samhällsvetenskaplig forskning måste jämförelser utföras. Det är lite modern-västlig McCarthyism över det hela, även om putinismen i sig är rejält aggressiv. Visst. Det var Chiang Kai-shek och dennes Kuomintang på Taiwan också, för att inte tala om Francos Spanien.
Jag besökte en gång en öppen konferens-föreläsning med Atlantic Council. Jag frågade en amerikan där lite generellt om deras arbete med länder med ”politiska problem”, ”bristande politiska val” och ”hur illa minoriteter och oppositionella behandlas” och liksom en klassisk ”västlig avprickningslista” på problem hos och i ”besvärliga länder”, allt från Vitryssland till Syrien, Iran och Kuba, och andra vi kan hitta på…
Jag frågade då var Atlantic Councils arbets- och forskarinsatser bestod i och gjorde med lite ”besvärligare länder” som vare sig har politiska partier, parlament, opinionsbildning eller rätt till att bilda fackföreningar eller hålla politiska möten – det föll ju i samma anda som de frågor jag ställde (här ovan) – och till slut tänkte jag avfyra min torped:
”Vad har ni för program för att demokratisera Saudiarabien? ”
Jag fick inget svar. Alls.
Så kan det gå. Saudiarabien har faktiskt numera ett bildat opinionsbildande parti, som verkar i exil. Detta principiella tycks ännu inte intressera Atlantic Council.
Man kan undra varför.
”Man kan undra varför.”
Det kan bero på att man så smått börjar inse Demokratins tillkortakommanden och Västvärlden misslyckande med att kontrollen över resursernas fördelning och därmed ta den ledande rollen av Världen.
Västvärlden var på väg men så hände något i Österled där Västvärldens industriella revolution blev utsatt för en oväntad och för Västvärldens ekonomi rent av förödande konkurrens.
Till och med USA-vännen och bilentusiasten Carl-Ingemar Perstad, förr på SVT nu med egen Youtubekanal, tvingas nu erkänna att teknik och produktion inte längre eller kanske också i framtiden inte kommer från USA och Europa utan istället kommer från Kina.
Kanske lite surt för Carl-Ingemar men han har inget annat att göra än gilla läget och rätta sina videos efter det.
Egentligen är ju makten skiftande, kanske såsom du brukar predika och vill ha det.
Men att i sammanhanget de vara den som mister sin makt kanske inte är så uppmuntrande och kan ge upphov till viss frustration?
Carl-Ingemar uppvisar dock ett leende i de flesta lägen vilket kanske är ett måste om han ska lyckas få tittare och besökare till sin Youtubekanal?
Nää, Springer man på Atlantic Councils möten, så får man naturligtvis veta vilka länder som USA anser vara ”besvärliga” och motsträviga,eftersom det enligt västerländsk propaganda, har blivit en politisk naturlag, för alla som vägrar att underkasta sig USA:s Hegemoni.
USA inte fick köpa Kanada, blev även de ”besvärliga” och hotas nu med tullmurar på upp till 50% och när Iran inte låter sig betvingas av den ”store Satan” och Netanyaho, så vill man bomba dem till stenåldern.
När det inte verkar fungera, så tänker man i stället svälta ihjäl dem med sanktioner.
Detta trots att Iran inte har gjort USA det minsta ont, utan blivit attackerade utan vidare krigsförklaring. Dessa Amerikanska Psykopater som styr Imperiet, ska alltså Sverige och Europa ha goda handelsförbindelser med? Men man kanske inte ska förvänta sig annat, av fullständigt imbecilla svenska syltryggs- politiker. Hur fanken kan man underlåta sig, att inte reagera på USA:s hänsynslösa imperialistiska hot och våldstendenser jorden runt?
Oksanen har anslutit sig till den amerikanska Natosfär som på 50-talet leddes av CIA’s propaganda. En väldigt avslöjande dokumentär finns hos Sveriges radios P3 dokumentär från 2013 CIA’s hemliga propagandakrig i Sverige.Där belyses bl.a. hur rapporteringen om Kubakrisen tonas ner för att inte störa förhållandet mellan USA och Sverige.
Det är alltid intressant att läsa artiklar här på GP då de inte ytligt sveper över ett visst ämne utan verkligen går på djupet och strävar efter att hitta och peka på de bakomliggande orsakerna.
Tack!
Instämmer!
Oksanens rapportering är så överdrivet ensidig att jag misstänker att stackaren har råkat ut för kompromat från Epsteinklassen. Vill då påpeka att väldigt få förmodligen kan stå emot modern MK Ultra – medvetandekontroll. Många lär vara helt oskyldiga, likväl ser jag hur allt fler beter sig likt känslolösa zombies med sina ”smartphones”.
https://rainbowcoalition.substack.com/p/the-evidence-of-cyborg-zombie-technology
Oksanen är en charlatan. Han kan omöjligt granska den hav av charlatanism som han simmar i.
Leif Elinder, Kommer alltid med utmärkta analytiska tänkvärda debattinlägg.