Att ”oberoende källor inte finns” är sant i en trivial mening. Men om slutsatsen blir kanske att alla källor därför är ungefär lika partiska har relativismen blivit maktens bästa försvar.
Red.: Har tagit mig friheten att som vanligt göra (subjektiva) svärtningar under läsningen.
Den avgörande frågan är en annan: Vem tillämpar samma måttstock på vän och fiende?
Debatten om desinformation har blivit en av vår tids märkligaste politiska ritualer. Väst varnar för rysk desinformation. Ryssland varnar för västerländsk propaganda. Regeringar finansierar institutioner som ska identifiera falska narrativ, medan medborgaren förväntas avgöra vem som talar sanning.
I en konversation återgiven av Rolf Nilsson i Global Politics formulerar DeepSeek slutsatsen: ”Oberoende källor finns inte.” På ett plan är detta självklart. Ingen journalist, professor, general eller forskare saknar värderingar, erfarenheter och perspektiv. Men från påståendet ”alla har en bias” följer inte ”alla är lika trovärdiga”.
Rolf Nilssons artikel: Desinformation: Deepseek utmanas av Rolf Nilsson.
Det är just denna skillnad FIRE – Freethinking Internationally Recognized Experts – försöker fånga. FIRE bygger inte på föreställningen att exempelvis Jeffrey Sachs, John Mearsheimer, Francesca Albanese, Chris Hedges, Douglas Macgregor eller Noam Chomsky skulle sakna åsikter.
Frågan är i stället hur fria de är att säga vad de faktiskt anser vara sant – också när detta strider mot den egna regeringens, alliansens eller professionella miljöns intressen.
Oberoende är alltså inte ett absolut tillstånd. Det handlar om grader av intellektuell självständighet. Här finns ett enkelt test. Antag att Ryssland bombar civila. Vi fördömer det.Antag sedan att USA eller Israel genomför en militär operation med jämförbara konsekvenser. Om samma kommentator då byter språk – från ”krigsbrott” till ”komplicerad säkerhetspolitik”, från ”aggression” till ”självförsvar”, från moralisk indignation till juridiska finstilta reservationer – har vi fått viktig information om kommentatorns trovärdighet.
Byt helt enkelt plats på aktörerna. Om Ryssland gjorde detta – vad skulle du kalla det? Om USA gjorde det? Om Iran gjorde det? Om Israel gjorde det?
Ändras principen när flaggan ändras är det inte längre en princip. Det är lojalitet förklädd till moral. Samtidigt måste FIRE undvika den motsatta fällan. Desinformation är inte en uppfinning av etablissemanget. Den existerar. Ryssland kan ljuga. Kina kan ljuga. Iran kan ljuga. Men också USA kan ljuga. Israel kan ljuga. NATO kan vilseleda. Underrättelsetjänster kan manipulera. Företag kan mörka. Och alternativa medier kan publicera rena dumheter. Irakkrigets påstådda massförstörelsevapen borde för länge sedan ha vaccinerat oss mot föreställningen att systematisk vilseledning endast är något våra fiender ägnar sig åt.
FIRE:s uppgift är därför inte att avskaffa begreppet desinformation utan att avskaffa maktens privilegium att ensam bestämma vem som ska bära etiketten.
Därför bör vi börja med en annan fråga: Är påståendet sant? Först därefter frågar vi vem som uttalade det. I dagens informationskrig görs ofta tvärtom. Först frågar vi om uppgiften kommer från CNN, RT, NATO, Kreml, en professor, en dissident eller någon som redan fått etiketten ”konspirationsteoretiker”, ”Putin-apologet” eller något annat lämpligt skällsord.
När etiketten väl sitter där slipper vi det arbetsamma: att undersöka själva påståendet. Men även graden av beroende måste granskas.
Vi accepterar utan problem att ekonomiska intressekonflikter är relevanta när läkemedelsforskning bedöms. Varför skulle samma princip upphöra när det gäller geopolitik? En expert vars finansiering, karriär och framtida möjligheter är beroende av de institutioner vars politik han analyserar befinner sig inte i samma position som någon som kan kritisera dem utan motsvarande beroende.Det betyder inte att den förste ljuger. Det betyder inte heller att dissidenten automatiskt talar sanning. Det betyder att beroendet är relevant information.
FIRE bör därför ställa några obekväma frågor till alla – även sina egna favoriter: Kan påståendet verifieras? Vilka ekonomiska och institutionella beroenden finns? Används samma beviskrav på vän och fiende? Har experten visat förmåga att kritisera den egna sidan? Och kanske viktigast: Vad skulle kunna få personen att erkänna att han eller hon hade fel?
Den som kan tolka varje nytt faktum så att den egna sidan alltid har rätt är inte längre analytiker. Han är propagandist. Och här kommer moralen in. En människa kan vara faktamässigt välinformerad men moraliskt opålitlig. Den som fördömer invasioner när fienden invaderar men ursäktar dem när den egna stormakten gör det, som kräver internationell rätt mot motståndaren men hittar undantag när den egna sidan anklagas, lider inte bara av ”bias”.
Det heter dubbelmoral.
Demokratin behöver därför inte ofelbara experter. Sådana människor existerar inte. Demokratin behöver experter vars påståenden kan kontrolleras, vars beroenden är synliga och som vågar rikta samma kritiska blick mot den egna sidan som mot fienden. FIRE kan därför sammanfattas i två frågor:
Kan påståendet beläggas? Skulle du säga samma sak om rollerna var omvända?
Om svaret på den andra frågan är nej behöver vi kanske inte ännu en expert på desinformation. Vi behöver kanske ett äldre och enklare ord:
Hyckleri?
Leif
Aug 21
Finlands stadiga förfall.
Mazze Nilsson om orsakerna: NATO, åtstramningar och russofobi
Finland, ofta känt som världens lyckligaste land, har nu den högsta arbetslösheten i Europa, efterfrågan på livsmedelsbistånd har exploderat med mer än 70% och hemlösheten, som hade minskat i mer än tio år, har ökat med 34 % på bara två år. Förhållandena i landet är så dåliga att nästan 20% av Finlands befolkning nu anses vara i riskzonen för fattigdom .
Finland, som en gång ansågs vara förebilden för det goda livet, för kompetent samhällsstyrning och en stark social stat, faller samman i rasande fart. Vad har gått fel så snabbt?
Med tre ord: NATO, åtstramningar och russofobi.
https://stat.fi/en/publication/cmf40qntzavef06w295y663kw
Tack Leif för ännu en intressant text!
Ämnet är evigt. Och kommer fortsätta vara det.
Är alla nyhetstelegram (som det hette förr) antingen helt objektiva eller konstant politiserade? De går ofta notiser från till exempel AP, AFP (etc.) genom TT till en tv- eller tidningsredaktion. Alla källor och detaljer kontrolleras inte omedelbart, mitt i natten.
Är reportern eller reportage helt objektiva eller helt politiserade? Det beror nog på ämnet, innehållet, analyser och också hur hemmaredaktionen och tidningens chefer vill se på saken. När hela mediahus idag blir ideologiska propagandaorgan som amerikanska Fox News eller ryska Tsargrad (som byggts upp av just amerikanska Fox News), och andra redaktioner anses som liberala, radikala eller konservativa; då är det ju inte objektiv journalistik, utan rena tankesmedjor.
Vad vill vi läsa och se på tv-inslag, eller på TikTok med det klassiska: ”Polishund bet man” eller ”Man bet polishund” ?
Internet är komplett livsfarligt som både samtidskälla och som kan evigt kopiera upp felaktiga detaljer om historiska händelser och förlopp. Tillrättaläggande och politisk (eller maktens) anpassning.
Där bör akademiker, forskare och litteratur både ha och ge nödvändiga fördjupningar. Men det har de flesta inte tid med.
Internets- och Facebooksintelligentsians, liksom Thiels ”Palantir” och Elon Musks inträde på både Twitter-X och hans nya Grokopedia har gett rent ruskiga möjligheter och faror till ren desinformation, propaganda och rena lögner. Och det blir tyvärr allt värre.
Den nya 4A-klassens inträde i HighTech-sektorn (asperger-, autister- ADHD- och de anti-sociala /”psykopaterna”/ -aktörerna) är en fullkomligt livsfarlig kombination av enorma rikedomar, inskränkta datornissar och ren brutal cynism.
Kommer vi att få mer objektiv nyhets- och faktaförmedling i vår tid och framtiden?
Svaret är nog nej. Med den nya ”multipolära världs(o-)ordningen” blir allting alltmer subjektivt och emotionellt. Se bara på de länder där högerpopulistiska partier styr: de förstör samhällsandan och ger bara uselt och skrikande debattklimat; folk blir numera kallade ”quislingar” och ”landsförrädare”, de som förr ansågs som värdiga debattörer.
Vår bästa mediatid var förr.
Med andra ord;
halva sanningen är bara skitsnack…
Alla har EN bias men endast sionist media har tre.
Jag säger som Johan: ”Tack Leif för ännu en intressant text!”
Din artikel fick mig att associera till en upplagd drabbning mellan två läger i Sommarstrip med Janne Josefsson 1993.
https://www.youtube.com/watch?v=8HDj355IaBA
Programmet inleddes med ett exempel från Marstrand där den lokale polisen går rasisternas ärende och en invandrarfamilj tvingades flytta (fly). Kl 20’ 24” in i programmet tog Percy Kindahl från Täby till orda och kom med ett fantastiskt bra inlägg: ”Var och en i det här samhället har ett ansvar …”, som jag uppfattar vara i Leif Elinders anda. Percy menade att vi måste tänka och ta ansvar själva utan att låta oss påverkas av påhitt och ogrundade argument.
Världen är inte svart eller vit, och ”den utan skuld får kasta första stenen”.
På initiativ av USA:s president Franklin D. Roosevelt hölls Éviankonferensen sommaren 1938 där representanter för 32 länder diskuterade en enhetlig plan för hjälpen åt flyktingar från Tyskland och Österrike. Syftet var att ordna en internationellt organiserad utvandring av politiska flyktingar, offer för nazistregimen, och att lösa de förföljda tyska judarnas bosättningsproblem i främmande länder.
Olika judiska grupper hade olika syn på vad som skulle ske, vilket orsakade konflikter och förvirring. Sionistledarna Chaim Weizmann och David Ben-Gurion från vad idag är Jewish Agency for Israel var båda starkt emot att judar skulle tillåtas komma in i västländerna och hoppades att trycket från hundratusentals flyktingar som inte hade någonstans att ta vägen skulle tvinga Storbritannien att öppna Palestina för judisk invandring.
Vad kallar man det? Cynism?
Den svenska delegationen i Évian bestod av utrikesrådet Gösta Engzell m.fl. Under konferensen deklarerade Engzell att Sverige endast skulle kunna ta emot ett litet antal flyktingar samt att ”Judefrågan” måste lösas genom bosättning utanför Europa.
Varifrån känner vi igen namnet Gösta Engzell?
När det blev känt att tyska åtgärder mot judar i Norge planerades i oktober 1942 i syfte att deportera dem till Generalguvernementet, påbörjade utrikesdepartementet systematiska åtgärder för att rädda offer, som sedan fortsatte under resten av världskriget och fick sin kulmen i Ungern 1944 med insatser av bland annat Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Per Anger. Metoden de använde har betecknats som ”byråkratiskt motstånd”. Verksamheten bedrevs i det tysta inom utrikesdepartementet, under medverkan av utrikesminister Christian Günther. (Som var betänkligt tyskvänlig)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gösta_Engzell
”Det är slående och ett faktum att bara genom att göra sitt jobb, genom att bestämma sig för att hjälpa oskyldiga judiska civila som hotas av deportering och död, så gjorde de svenska diplomaterna något som få andra ens försökte. De utnyttjade ett hål i den nazistiska ideologin som faktiskt funnits länge. Genom att göra detta räddade de människoliv.”
– Paul A. Levine (1956–1919) forskade om Förintelsen och folkmord.
Vi känner igen namnet Engzells från filmsuccén ’Den svenska länken’ från 2025, med Henrik Dorsin i rollen som Gösta Engzell.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_svenska_länken
I filmen visades hur även den judiska församlingen tvekade inför att ta emot judar som flydde för sina liv.
Kanske kan någon som läst boken ’The Swedish Jews and the Holocaust’ av docent Pontus Rudberg sprida ljus över den saken.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Pontus_Rudberg
https://www.axess.se/fordjupning/hugo-valentin-en-rost-for-upplysning-och-motstand/
Även om jag hyser avsky för Netanyahu och hans förentelseförespråkande ministrar ogillar jag de oeftertänksamma kommentarer som urskiljningslöst spyr galla över ”alla” israeler. Deras barn är människor helt oavsett om de har blodtörstiga föräldrar eller ej. Allas människovärde måste respekteras helt oavsett ett ”vi-och dom”-tänkande. Det är bättre att tiga och bli tagen för idiot – än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.
Världen är inte svart eller vit, och jag säger som Tage Danielsson: ”Utan tvekan är jag inte riktigt klok”.
Leif Elinder skriver (här koncentrerat):
”FIRE bygger inte på föreställningen att exempelvis … skulle sakna åsikter. Frågan är i stället hur fria de är att säga vad de faktiskt anser vara sant – också när detta strider mot den egna regeringens, alliansens eller professionella miljöns intressen.”
Att fritt granska alla – även de egna – uppfattas ofta som ”att kacka i eget bo” med stor indignation. Sanningssökaren måste således vara minst lika, om inte mer, medvetna om den egna gruppens propaganda, som motståndarens. I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på mångas benägenhet att hemfalla åt ”ändamålet helgar medlen”-resonemang, åt båda hållen, i den sanningssökande kritiken av såväl inre som yttre motståndare så till den milda grad att även den egna moraliska hållningen korrumperas. (Jämför med medborgargarden).
Dilemmat illustreras bl.a. i filmen ’Bron över floden Kwai’ där den förment ståndaktige ”hjälten” på ett fanatiskt sätt intar en ståndpunkt han anse höljt över all kritik, men där sanningen var någon annan. Alla parter hamnade i ett ”ändamålet helgar medlen”-agerande som ur alla synvinklar får oss att dra den enda vettiga slutsatsen: ”galenskap”.
För att ta ner min egen sanningssökarmentalitet på jorden brukar jag hävda att jag för en fanatisk kamp mot fanatism, väl medveten om den variant av ”fucking for virginity” som vi svenska är mest bekanta med: ”Vi ska ha fred om vi så ska slåss för det”. Med andra ord lovordar jag Leif Elinders exponering av den bakomliggande lömska mekanismen HYCKLERI, vilket även fick mig att inse en bättre beskrivning av min egen kamp:
”Jag för en öppensinnlig kamp mot hyckleri”
Med denna självvaccinering mot fanatism som mothåll kan jag ta itu med de större frågorna om hur jag, som liten kugge, ska kunna bidra till att lämna över en långsiktigt hållbar bättre värld för de kommande generationerna att förvalta. Med medvetenhet om apokalyptiska hot som • kärnvapen, • klimatkrisen, • imperialism, • människoförtryck och folkmord, • orättvisor, • där dess mest destruktiva drivande kraft stavas KAPITALISM, kan adresseras.
Jag tipsar den intresserade läsaren om två filmer som bearbetar dilemmat:
210528 Youtube – Can We Be Heroes Again? Confronting the Banality of Modern Evil
https://www.youtube.com/watch?v=tooiNm9WmkM
Lies of Heroism – Redefining the Anti-War Film
https://www.youtube.com/watch?v=yf0G2MPBEYM