Antiimperialistiskt arbete i USA. Tal av Eleanor Goldfield – i Lysekil.

Haymarket Square på 1990-talet.

Jo jag tänkte att vi kan börja lite med att kontextualisera var vi är.
Den 4e maj 1886 i Haymarket Square i Chicago. I dagarna efter
strejken som började den 1a maj, vad vi nu kallar May Day (1 maj)-
nästan en halv miljon arbetare strejkade i USA. Visst handlade det
om 8 timmars arbetsdag, men det handlade egentligen om
mycket mer än så. anarkister, kommunister, socialister, och folk
som inte visste vad dessa ord betydde fattade att de hade det
svårt, för svårt.

Rallyn i Haymarket square kom efter polis hade redan dödat flera
arbetare, nästan slagit ihjäl flera andra. Pinkertons – i princip en
privat poliskår – attackerade arbetare som strejkade, förföljde
dem, trakasserade familjemedlemmar inklusive barn.
Vad sa vänstern? Vi håller ett rally.

Så den 4e maj samlades folk i Haymarket Square i Chicago. Det
var tydligen så lugnt att borgmästaren som var där och lyssnade
på några tal gick hem under demonstrationen. Men vid halv elva
började det tydligen klia i polisens byxor. De gav order att
skingras, to disperse. Det brukar aldrig funka. Vad som sedan hände
har folk på vänstern argumenterat över nästan lika länge
som vi har argumenterat över ideologier. Nån slängde en bomb
på polisen, och dödade en polis. Polisen började omedelbart
skjuta in i folkmängden. Vissa i folkmängden sköt tillbaka.
Åtminstone fyra arbetare och sju polis dog.
Åtta män ställdes inför rätta för mord. Bara två hade ens varit i
Haymarket square den 4e maj.

Corporate media, som tex New York Times, skrev om dessa
farliga anarkister som ville helt enkelt bara döda vem som helst,
ville skapa kaos över allt annat, brydde sig bara om blod. Som
socialisten Edward Aveling skrev om fallet: ”Om dessa män slutligen
hängs, är det Chicago Tribune som har gjort det..”
Fyra män hängdes. En begick självmord. Två fick livstid i
fängelse, och en fick 15 år. Huvuddetektiven i fallet fick sparken
för att ha lagt fram falskt bevis, men han återanställdes några år
senare. I rättssalen, i median, i kongressen sades det helt klart:
anarkism står inför rätta.

För ett par veckor sen, dömdes en väns vän till 30 år i fängelse
för att han flyttade på en kartong med zines. En annan fick 100 år
för att han sköt in i marken när han såg en polis skjuta i ryggen på
en demonstratör. 13 andra fick sammanlagt 432 år i fängelse för
att de protesterade utanför ett koncentrations läger i Texas den 4e
juli 2025.

Median skrev och pratade om farliga black block anarkister som
hotade polis och försökte spränga sig in i koncentrations lägret.
Två vittnen erkände att ha ljugit i rätten. Domare O’Connor
uppgav från domarbänken att han dömer ut maximistraff i
Prairieland-fallet eftersom ”delstaten vill skicka ett budskap till alla
som delar en liknande ideologi”.

Om historien inte upprepar sig så ekar den.
Människor i urbefolkningen sattes i koncentrationsläger under USA:s grundande, japansk-amerikaner under andra världskriget.

The land of the free har 2 miljon personer i fängelse, med 3,6 miljoner fler under så kallad correctional control.
Bara under 2026 har tio personer dödades i koncentrations läger. Inte en enda person i Epstein filerna har arresterats.

En student, Rumeysa Ozturk blev kidnappad av ICE och försvann in i
koncentrations läger systemet för att hon skrev en opinionsartikel
där hon sa att Israel begår folkmord och är en apartheid system.
Leqaa Kordia, Mahmoud Khalil, Lorenzo Salgado Araujo, Alex
Pretti, Renee Good. Heather Heyer – kvinnan som var knappt en
meter ifrån mig i Charlottesville 2017 när en man körde sin bil in i
folkmängden för att han ville döda så många anarkister som
möjligt. Heather var inte anarkist. Men vad spelar det för roll?

Som min vän sa när han satt på trottoaren efteråt och grät, för
den där som körde, är vi alla lika…lika omänskliga.

Jag skulle kunna stå här uppe i hundra timmar och knappt skrapa
ytan på även de senaste 10 åren i usa. Och det här är inte att
skrämma men som sagt, kontextualisera. USA som en stat har inte
blivit ond. Det har alltid varit så. Ett land grundat på folkmord och
slaveri kan inte bli nåt annat.

År 1776 – bakom propagandan om
mänskliga rättigheter, frihet, rättvisa var det dussintals vita män som ägde slavar, som tyckte sig varken kvinnor eller fattiga vita skulle få rösta. När USA grundades kunde knappt 7% av befolkningen rösta. Det har alltid varit en fasad.
Så om man kan säga nåt om nutiden i usa är det att USA kommer
tillbaka till sina rötter. Som Chris Hedges skrev i en artikel förra året i oktober: – Gaza markerar inte slutet på det koloniala projektet men
snarare dess slutfas. Väststater, berikade av sina egna ockupationer och folkmord återvänder till sina rötter när de står inför en global klimatkris och de obscena nivåer av social ojämlikhet som de skapar och upprätthåller.

Vi vet vart usa är på väg, för vi vet var usa har varit, vad usa har
varit, vad usa är och kommer att förbli tills det inte är.
Så nej, Prairieland 8 chockerade mig inte. Prairieland 8

För jag hade redan blivit chockerad av Haymarket 8. När Jessica Reznicek blev dömd till fängelse för att hon förstörde fordon och utrustning för Line 3
pipeline konstruktionen – det chockerade mig inte, jag själv hade
en arresteringsorder utfärdad i Louisiana för att jag stod på vad
de påstod var ett servitut för kritisk infrastruktur, det vill säga en
olje pipeline.
Räderna har inte chockerat mig eftersom jag lärde mig (inte i
skolan) om Palmer-räderna, jag fick veta om första gången SWAT
användes var för att terrorisera Black Panther medlemmar i Los
Angeles. Jag fick veta om Fred Hampton så jag blev inte
chockerad av mordet på Tortuguita i Atlanta. Jag fick veta om
COINTELPRO så övervakningen och infiltrationen av
organisatörer, allt från miljöförsvar till pro-Palestina till anti-ICE,
chockerade mig inte.

Jag har förlorat min förmåga att bli chockad. Jag kommer aldrig
att förlora min förmåga att bli förskräckt. Och jag vägrar att
normalisera det.

Detta (och mycket mer därtill) är usa. Det är oftast inte vilka vi är
personligen, men det är vilka vi är som stat. Och vi kan sörja det,
vi kan rasa och gråta och skrika över det. Men vi måste också
agera utifrån det.

Och när Sverige går med usa, knyter sig politiskt och ekonomiskt
till Sverige så måste vi som svenskar också förstå att vi knyter oss
till en fascistisk stat vars nedgång kommer bli allt mer våldsam –
både riktat utåt och inåt. Och som jag skrev när sverige skulle
med i NATO, som egentligen bara är en arm av usas imperialism,
jag känner ingen i min generation som inte har åtminstone en vän
som aldrig kom hem från krig – fysiskt eller psykiskt.

När jag var 17 år och var på universitet i Santa Barbara så hjälpte jag
med den så kallade Arlington of the West installation på stranden.
Det var hösten 2004, lite över ett år efter usa invaderade Irak.
Ungefär 3 år efter usa invaderade Afghanistan. Vita kors i sanden,
gummi band som man använde för att fästa plakat med namn,
militärbransch och ålder. Genomsnitt åldern var 19 år. Hundratals
kors i sanden. Och det var bara 2004. Och det var bara de som
dog där. Många fler kom hem och kunde inte leva med vad de
hade gjort. Gitarristen i mitt band hade varit Marine. Han söp
nästan ihjäl sig. Han kunde inte sova bredvid nån för han slog och
sparkade i sömnen så dant att han en gång nästan bröt näsan på
vår bassist.

Vill sverige skicka barn att dö eller komma tillbaka helt förstorda
bara så att vapenföretag blir rikare, så att usa har tillgång till mer olja. Och vad skulle sverige få för det?

Trygghet? Vad finns det för trygghet i krig? I folkmord? Fråga Gulfstaterna om de nu känner sig trygga. Ni får ingenting för att era barn bli hemskickad i kistor, ingenting för att ni begår folkmord, terrorism och använder ekonomisk
våld mot miljoner människor. Det finns ingen ära, ingen vinst på
andra sidan av detta… det finns inget liv i ett imperium.
Och jag vet att ni som är här vet nog allt detta redan. Jag förstår
att det är, som vi säger, preaching to the choir. Och jag ger inte
ofta såna här tal. Visst tycker jag att det kan vara bra att dra upp
saker, prata igenom – historia speciellt – political education är
väldigt viktigt. Men man måste också undvika att komma in en
repetition där man pratar om att prata om att prata om att göra
nåt.
Som en vän till mig från Kashmir sa, ni agerar inte som om et 
var kris. Men det är det. Vi agerar som om vi har mer tid än vi har. Vi låter oss för lätt styras av banan, vi siktar ofta på varandra
istället för systemet. Vi låter små gräl bli allt större tills vi vägrar att
samarbeta för den personen har inte läst Marx på rätt sätt, eller
för att den personen är anarkist eller den är socialist, eller den har
inte nåt ism alls. Som det sägs i usa, when the left meets, they sit
in a circle. That’s also how we do our firing squads.

Och jag ska säga er när John först tog kontakt med mig så sa jag
att jag kommer gärna men att jag inte är kommunist. Jag
samarbetar med kommunister, organiserar, planerar evanemeng,
protest, direct action osv men är inte själv kommunist. Mina
farföräldrar vad det. Min pappa är första generationen i sin familj
född i usa. Han är så kallad red diaper baby. Han fick Reed som
andra namn efter den kommunistiska författaren och skribenten
John Silas Reed. Min farfar blev inkallad till HUAC där de
ifrågasatt min farmors aktivism. De höll hemliga möten i sin
lägenhet i Brooklyn. Så man kan lätt säga att kommunismen
ligger i släkten.
Jag identifierar mig heller inte som anarkist, fastän mina anarkist
kompisar säger att jag är det. Jag identifierar mig inte som
democratic confederalist, eller annat. Och det beror lite på att alla
i usa har en väldigt enastående definition av dessa ord, men
också för att jag tycker det är ändå onödigt.

Som ett exempel: I West Virginia träffade jag en gruvarbetare,
Terry Steele. Ungefär 60 år, typiskt Appalachia brytning. Och jag
kommer in för att intervjua honom om UMWA, united mine
workers of America, fackförbundet då som representerar
gruvarbetare. Och jag kommer in med mina två vänner och
kollegor – en som är Koreansk med rakad huvud och tatueringar,
och en som är Cherokee.

Och Terry tittar på oss och sen säger han, jag misstänker att ni är
liberaler. Och vi alla gjorde grimaser, usch, nej. Och så säger han, jaså, då är ni väl nåt som jag inte hört talas om.
Och så sa min vän Jen som är Cherokee, förutom jag som är
Cherokee så är ingen av oss med nån specifik grupp, nån politisk
parti.
Och jag sa, vi är helt enkelt på er sida som arbetare, och vi vill att
det här vackra stället som ni bor i bevaras. Liksom så enkelt är
det.
Han nickade och vi hade en oerhört mysig dag med honom, hans
fru, och flera andra som berättade om den radikala historian av
just West Virginia som man aldrig får lära sig i skolan och hur de
kämpar för en just transition, sjukvård, mänskliga rättigheter –
precis som de gjorde under så kallade Mine Wars.
Som Wilma Steele sa om gruvarbetarna som knöt röda halsdukar
runt halsen, alltså the original rednecks, som strejkade och sköt
på kolbaroner, de flesta hade ingen specifik ideologi. Det var
många som aldrig hade fått lära sig läsa. Men folk vet vad förtryck
är, alla kan känna det. De behöver inte akademiker som kommer
in och presenterar det för dem, märker dem kommunister eller
anarkister. De behöver solidaritet, mutual aid, folk som vill bygga
nåt med dem, inte för att de har läst samma böcker men för att de
kräver samma rättigheter.

Och jag säger det här som nån som älskar att läsa, nån som
organiserar political education kvällar på en anarkist bokhandel i
Baltimore. Men flera saker kan vara sanna samtidigt. Vi måste
utbilda varandra inte så att vi kan markera varandra, men så att vi
kan markera systemet, och förstå att vi inte är ensamma, varken i
världen eller i historian. Potlical education ska vara till att bygga
broar, inte elda upp dem.

Som Palestinska författaren Dr. Ramzy Baroud förklarade när jag
intervjuade honom om hans senaste bok: Historiker berättar att när
palestinierna gjorde uppror mot Israel hade de en berättigad
uppsättning krav: att avsluta den militära ockupationen, avveckla
bosättningarna, befria fångarna, tillåta fördrivna palestinier att
återvända till sin mark, och mer därtill.

Även om Intifadans ungdom inte hade nåt emot dessa krav, var
det tydligt att när kunderna på hummusrestaurangen på Jabaliya
flyktinglägers marknad övergav sitt nybakade bröd, råa lökar och
kikärter och sprang för att ansluta sig till de arga sörjande, var de
inte tvingade av ett sammanhängande politiskt program….

Palestinske professorn och författaren Mohammed Bamyeh kallar det
organisk anarkism. Ideen att folk i Palestina då inte agerar för att
de identifierar sig som anarkister. De agerar från en kulturell
förståelse, nåt som har skapats över hundra eller tusentals år,
långt innan och långt djupare än gränser. När allting bryts
samman, vad håller man i, vad hittar man i askan?

Folk agerar för att förtrycket som de känner inte kan låta hållas
längre. Ett ordspråk i West Virginia: När rädslan för att saker och
ting ska förändras är mindre än rädslan för att saker och ting ska
förbli desamma, kommer folk att agera. Och som Voltaire skriver i
Candide, jag kan inte lova att det blir bättre, men det blir i alla fall
annorlunda.

Om vi stannar kvar på plats, vet vi vad som händer. Framtiden är
oklar även om det ser mörkt ut, men att låta oss slitas isär på
grund av ideologiska meningsskiljaktigheter är att förlora före vi
även börjat kämpa på riktigt.
Som min vän Sima Lee säger, det har dröjt 500 år – jag bryr mig
inte ett skit vad du kallar det, men om du inte kämpar för befrielse,
riktig befrielse, ur vägen.
Och jag tänker att jag kanske kan dela med lite om det som
funkar, som ger mig hopp, en farlig, en taggig och ojämn hopp.
Som indigenous (från urbefolkningen) anarkisten Klee Benally sa, I have the kind of hope
that burns cop cars.
Innan jag flög hem till sverige i maj så var jag och en vän ute på
ICE patrull. Det började med att vi dansade cumbia, det slutade
med att ICE hade sina vapen riktade mot oss för vi stod framför
dörren till konserten. Men de kom inte in. Och jag och min vän
hade plötsligt blivit många fler. Många fler som jag vet helt klart är
inte lika vänster som jag är.

Mellan januari och maj 2026 så har folk över hela landet, många som har ingen bakgrund med aktivism stoppat 75 data centers, värt 130 miljarder dollar.

Jag började organisera för Palestina i 2009 då många på
vänstern tyckte det var för awkward eller för splittrande att ta upp.
På den sista konstutställingen för Gaza som jag organiserade i
New York kom en kvinna fram till mig och sa att hon var sionist
fram till oktober 2023 och nu kämpar hon som advokat för
aktivister som har blivit arresterade eller dömda för sin aktivism
för Palestina.
På George Floyd protesterna 2020 så var det en man som kom
ut, en krigsveteran, äldre vit man. Han hade en skylt där det stod:
Förlåt att jag är sen, jag hade så mycket att lära mig. Han hjälpte
oss att organisera bättre med tanke på hur vi undviker polis, hur
man ska helt enkelt gå på gatan och vara medveten om sin
omgivning.
Och det kan kännas som att det inte räcker – och det gör det ju
inte heller. Det räcker aldrig men det betyder inte att det inte
räknas. Mitt favorit citat från Talmud är: Låt dig inte avskräckas av
världens enorma sorg. Du är inte skyldig att slutföra arbetet, men
du är inte heller fri att överge det.

Jag vet att det amerikanska imperiet kommer att falla. Det gör alla
imperier. Frågan är bara hur, och hur vi kommer att agera nu när
den faller, och efteråt.
Vad ska vi bygga upp nu – vilka världar ska vi skapa, hur kan vi
gräva till våra mångfaldiga rötter och få fram idéer som har funnits
där hela tiden, långt innan staten, men var gömda – lager på lager
av kolonialismen, imperialism, kapitalismen – hur ska vi agera i
det liminala, som den förtryckte och förtryckaren. hur ska vi lära
oss att agera som det är kris, medans vi samtidigt lever med så
kallad joyful militancy, hur ska vi bli bekväm med det obehagliga i
att organisera medans vi aldrig normaliserar systemen vi kommer
ifrån.
Det finns många svar på dessa frågor och det är svar som vi hittar
och skapar tillsammans – och jag menar det inte som nån kumba
ya idee. Det är skit jobbigt och det kommer inte sluta med “all the
workers of the world uniting.”
Som min mentor Kiilu Nyasha sa till mig en gång, some folks are
just gonna die wrong. Och vi måste leva i det liminala, i nyansen
där vi kämpar, organiserar med folk som vi inte kanske ens tycker
om, och accepterar att vissa kommer alltid att hata oss. Och det
kan kännas jävla jobbigt ibland, men jag har också märkt att här i
sprickorna finns liv, det växer, det sprider sig, som rötter som
varken respekterar eller hindras av gränser.

Som Harsha Walia skriver i Undoing Border Imperialism: Jag tror
att idén att drömma i en tid där vi får höra att det är dumt,
meningslöst eller inte användbart är en av de mest
revolutionerande sakerna vi kan göra. Att låta våra liv bestämmas
av våra drömmar om en fri värld – istället för reaktioner på en
statligt påtvingad verklighet – är ett av de kraftfullaste verktygen för avkolonisering.