Är det verkligen krig vi vill ha? Ryssland kan slå till mot väst för att tvinga fram ett slut på Ukrainakriget

Försvarsberedningen har nyligen kommit med en rapport som den svenska regeringen och riksdagspartierna står bakom. I den framgår att Ryssland kan testa Natos artikel 5, alltså attackera ett Natoland och därmed aktivera mekanismen för militäralliansens kollektiva försvar, inom en relativt snar framtid. Från så kallade Rysslandsexperter hör vi ofta att president Putin vill återskapa det ryska imperiet, vilket också spär på bilden av att vi bör rusta för krig om vi vill ha fred. Jag menar dock att risken för ett krig med Ryssland handlar om helt andra anledningar.

Jag vill påstå att den största risken för krig inte beror på något ryskt storhetsvansinne, utan på att Ryssland kan komma att slå till mot Natomål för att få slut på Ukrainakriget. Vi i väst tycks inte förstå att den ryska politiska eliten ser Ukrainakriget som existentiellt, vilket innebär att även västländer som stödjer Ukraina militärt kan bli måltavlor. Ryssarna är beredda att gå långt för att neutralisera Ukraina och försäkra sig om att landet aldrig kommer kunna bli en militär utpost för antiryska intressen endast 50 mil från Moskva. Om Putin börjar lyssna mer på sina hökar och slår till mot väst rör det sig snarare om något mer allvarligt än ett “test” av Natos artikel 5. Vi riskerar då en farlig spiral av eskalering som Ryssland inte kommer att backa ur i första taget.

De europeiska Natoländerna, och i allra högsta grad USA, även om amerikanerna under Trumps andra presidentperiod har minskat sitt militära stöd till Ukraina, har sedan krigets första dag bidragit till en stegvis eskalering. Detta kan visa sig vara en farlig strategi. Ukraina tillåts numera bland annat använda tyska och brittiska robotsystem för att slå till mot mål djupt inne i Ryssland. Som vi ska se finns det röster inom Ryssland som anser att Moskva borde markera hårdare mot Nato.

Ljuset i mörkret är att vi i väst har ödet i våra egna händer. Att ge diplomatin en chans skulle kunna vara ett sätt att spara liv i både väst, Ryssland och i Ukraina.

Att förstå sin motståndares drivkrafter, utan att för den sakens skull försvara dem, borde vara angeläget för alla som vill undvika krig, inte minst för oss i Sverige som på senare tid gjort oss själva till en måltavla. Riksdagen har fattat en rad beslut, i princip utan någon allmän debatt, som enligt min mening ökar vår utsatthet. Den 15:e juni i år antog riksdagen lagförslaget “förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete”.

Den nya lagstiftningen innebär att riksdagen lämnar ifrån sig makten till regeringen som får fria händer att ge grönt ljus åt att länder inom Nato och EU genomför militära operationer från svenskt territorium. Sverige kan därmed komma att bli betraktad som en part i andra länders krig, vilket framgår i klartext av lagförslaget. Sedan tidigare har Sverige som bekant gått med i Nato. Vi har också antagit det så kallade DCA-avtalet enligt vilket USA tillåts disponera 17 militärbaser runt om i Sverige. I händelse av en militär konfrontation mellan exempelvis Ryssland och USA ligger militära baser i Sverige rimligtvis inom den zon som Ryssland kommer att vilja neutralisera för att upprätthålla sitt försvarsdjup.

Ryska hökar kritiserar Putin för att vara för mjuk mot väst

 Faktum är att den ryske presidenten Vladimir Putin än så länge agerar relativt återhållsamt jämfört med flera andra starka röster i den ryska politiska eliten. Sergej Karaganov är statsvetare, säkerhetspolitisk expert och före detta rådgivare till Putin och president Boris Jeltsin. Karaganov är inte den enda men kanske den mest prominenta rösten inom Ryssland som anser att Putin agerar för mjukt genom att låta västvärlden passera flera av Rysslands röda linjer och använda Ukraina som ett ombud för att attackera Ryssland. Han menar att Ryssland borde markera mot västvärlden genom att slå till med konventionella vapen mot strategiska militära mål på Natos territorium. Om detta i sin tur leder till en upptrappning bör Moskva enligt Karaganov utföra en begränsad attack med strategiska kärnvapen, inte för att starta ett kärnvapenkrig utan för att västvärlden återigen ska börja frukta Ryssland och upphöra med sitt militära stöd till Ukraina.

Ryssland har också sedan Ukrainakrigets utbrott officiellt reviderat sin kärnvapendoktrin och därmed sänkt tröskeln för vilka scenarier som kan föranleda användning av kärnvapen.

Västvärlden fortsätter att höja insatserna

 Dagens politiska ledare i väst är betydligt mer riskbenägna gentemot Ryssland jämfört med den generation som styrde under kalla kriget. Nato expanderade med 14 nya medlemsländer mellan 1991 och 2022. 2008 deklarerade man sin avsikt att välkomna Ukraina in i militäralliansen. Sedan dess har insatserna ökat successivt. Västmakterna med USA i spetsen har rustat och tränat den ukrainska militären sedan 2015. Redan 2017 hade man hjälpt den ukrainska militären att växa från 100 000 till 250 000 man och slutit avtal med Kiev om att rusta Ukraina till Natostandard.

Västländerna har sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022 skickat tyngre och tyngre vapen till Kiev. Sverige och Tyskland exempelvis skickade till en början bara defensiva vapen, av rädsla för att provocera Ryssland. Den tyska regeringen beslutade 2025 att ge ekonomiskt och tekniskt stöd till Ukrainas utveckling och produktion av långräckviddiga vapensystem.

Det uttalade syftet är att stärka Ukrainas förmåga att slå mot militära mål djupt in på ryskt territorium. Tyske förbundskanslern Friedrich Merz har också öppnat för möjligheten att förse Ukraina med det tyskproducerade långräckviddiga robotsystemet Taurus, men något slutgiltigt beslut är ännu inte fattat. Sverige å sin sida har nyligen ingått en överenskommelse med Ukraina som innebär att Kiev, med hjälp av EU-finansierade lån, ska köpa 20 stridsflygplan av den senaste modellen JAS 39 Gripen E/F. Sverige kommer också att donera upp till 16 äldre JAS 39 Gripen C/D till Ukraina.

Storbritannien och USA har också gått betydligt längre än de gjorde under krigets inledningsskede. Sedan flera år tillbaka använder Ukraina både brittiska Storm Shadow-robotar och amerikanska ATACMS för att slå mot mål på ryskt territorium såväl som i ockuperade områden. Tidningen The Times har rapporterat om att Ukraina varit beroende av amerikansk måldata för att optimera sina långdistansattacker med Storm Shadow-missiler.

Den brittiska regeringen själv uppger att man som en del i sitt militära stöd till Ukraina också delar underrättelser med landet. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA påbörjade ett omfattande samarbete med Ukraina redan 2014. Frågan om hur västländer bistår Ukraina rent tekniskt med att operera vapensystem är känslig eftersom risken finns att väst kan ses som en direkt part i kriget. Tysklands förre förbundskansler Olaf Scholz var emot att förse Ukraina med Taurus-systemet eftersom han inte ville att Tyskland skulle behöva bistå Ukraina med att identifiera mål på det sätt som han menade Storbritannien och Frankrike gjorde 2024. Brittiska försvarsdepartementet kände sig manat att svara med att Ukraina opererar Storm Shadow-systemet på egen hand.

Hittills har inte Ryssland agerat mot de länder som indirekt hjälper Ukraina att slå till mot mål i Ryssland. Många höll nog andan när den väststödda ukrainska militären i augusti 2024 tog sig in i den ryska Kurskregionen och under flera månader kontrollerade områden på ryskt territorium. Det var första gången sedan Operation Barbarossa 1941, då Nazityskland invaderade Sovjetunionen och stora delar av dagens Ukraina blev en central krigsskådeplats, som Ryssland fick se sitt territorium invaderat av främmande marktrupper.

Ett annat exempel på eskalering skedde i juni 2025 då ukrainska drönare lyckades träffa flygbasen Belaja i Ryssland, 430 mil från den ukrainska gränsen. Ur ett ryskt perspektiv var denna attack ett allvarligt slag mot landets nationella säkerhet. Belaja härbärgerar nämligen strategiska bombflyg som tillhör den luftburna delen av Rysslands så kallade kärnvapentriad. Det finns inga bevis för att västländer har bistått Ukraina direkt i utförandet av operationen som fick namnet “Operation Spider Web”. Samtidigt är det känt att Ukraina sedan länge har ett underrättelsesamarbete med västländer, vilket lett till spekulationer om vilken roll sådant stöd kan ha spelat i Ukrainas krigföring.

Det finns stora risker med att Ryssland i större utsträckning kan komma att betrakta västländer som direkta parter i kriget.

Kriget i Ukraina har på senare tid utvecklat sig alltmer till ett drönarkrig. Sergej Sjojgu, sekreterare i Rysslands säkerhetsråd, har anklagat Finland och Baltstaterna för att låta ukrainska drönare passera ländernas luftrum för att sedan träffa mål i bland annat Sankt Petersburg samt oljeanläggningar och hamnar runt om i Leningradregionen. Finland och Baltstaterna avfärdar dessa anklagelser. Det har inte presenterats några offentliga bevis för att dessa Natoländer medvetet har tillåtit sådana överflygningar. Vi som inte vill se en eskalering av kriget hoppas att så inte heller är fallet.

Väst feltolkar Ryssland

Det är svårt att förneka att Natoländer mer eller mindre indirekt bidrar till en eskalering av Ukrainakriget. Frågan är hur länge Ryssland kommer att tolerera en sådan utveckling. Stormakter är beredda att gå långt för att maximera sin säkerhet och för att avvärja vad man upplever som existentiella hot. Detta såg vi exempel på i form av USA:s agerande 1962 i samband med Kubakrisen. Det ligger i stormakternas natur att agera så, för att man kan och för att man varken vill eller behöver förlita sig på någon annan än sin egen militära styrka. I detta avseende finns det mycket som tyder på att väst underskattar hur långt ryssarna kan vara beredda att gå för att få slut på kriget.

Det varnas för att Ryssland kan komma att pröva Natos artikel 5. Samtidigt framhärdar de europeiska Natoländerna i att fortsätta förse Ukraina med vapen, som om Ukraina faktiskt hade en chans att vinna kriget.

Om så är fallet, att Ryssland kan vara på väg att förlora, ter det sig mycket osannolikt att ett försvagat Ryssland skulle ha vare sig vilja eller kapacitet att slå till mot ett Natoland om man verkligen inte måste. Efter fyra år av fullskaligt krig har Ryssland inte ens lyckats ockupera hela Donbass i östra Ukraina.

Om man tror, som den svenska Försvarsberedningen, att Ryssland kan komma att “testa” Natos artikel 5, underskattar man hur existentiellt ryssarna ser på Ukrainakriget. Därför är det viktigt att förstå varför kriget startade. Tror man att Putin i första hand är ute efter att återskapa ett ryskt imperium kan man också landa i att Ryssland kan slå till mot Natoländer främst för att ta pulsen på Natos sammanhållning. Det är fel menar jag, och kan innebära att man underskattar allvaret i hur långt Ryssland kan tänkas gå om vi ser en eskalering till följd av en rysk attack mot Nato.

Det mesta tyder på att Ryssland aldrig ens haft ambitionen att erövra hela Ukraina. Den amerikanska statsvetarprofessorn John Mearsheimer har lyft fram flera skäl till varför total ockupation inte kan ha varit Putins målsättning. Till att börja med var invasionsstyrkan, högt räknat 190 000 soldater, alldeles för liten. Jämför med de 1,5 miljoner soldater som Nazityskland satte in i det betydligt mindre Polen 1939. Lägg därtill att en ockupation av västra Ukraina, där etniska ukrainare och det ukrainska språket dominerar, skulle möta ett formidabelt motstånd.

Putins plan verkar enligt Mearsheimer snarare ha varit att tvinga Kiev till förhandlingsbordet. Ryska trupper drog sig tillbaka från områdena kring Kiev i samband med de framsteg som gjordes i förhandlingarna i Minsk och sedermera Istanbul i mars och april 2022. Ett utkast till avtal förhandlades fram men gick sedan om intet. Detta skedde, enligt den ukrainska delegationens huvudförhandlare David Arakhamia, efter att den dåvarande brittiska premiärministern Boris Johnson uppmanat ukrainarna att avbryta förhandlingarna.

Dags att ge fred och diplomati en chans?

Om Ryssland attackerar ett Natoland, i närtid eller inte, finns det starka skäl att tro att ett sådant beslut skulle vara kopplat till Moskvas försök att få väst att upphöra med sitt militära stöd till Ukraina. Med denna insikt följer en rad implikationer. Om det sker en rysk attack och västvärlden svarar riskerar vi en farlig eskalering eftersom ryssarna ser Ukrainakriget som existentiellt.

För att undvika dessa farliga scenarion kan de europeiska Natoländerna behöva pröva en ny strategi. Den nuvarande strategin leder av allt att döma inte bara till fler döda på alla sidor, samt till ett utdraget krig i vilket Ukraina successivt förlorar mer land, utan också till en ökad risk för att vi i väst dras in i kriget.