Är Giorgia Meloni en EU-docka?

6
627
Frågan i rubriken utreds i denna artikel av Thomas Fazi och Paolo Cornetti. Artikeln publicerades av UnHerd.
Girogia Meloni talar till den konservativa politiska handlingskonferensen i USA 2022 / www.giorgiameloni.it/

Valet i Italien blev en jordskredsseger för partiet Fratelli d’Italia och partiledaren Giorgia Meloni. Partiet är en modern fortsättning på Benito Mussolinis Movimento Sociale Italiano och några av partiets medlemmar erkänner sitt fascistiska arv. Före valet skrev kommentatorerna Thomas Fazi och Paolo Cornetti denna kommentar om Giorgia Meloni och hennes roll i italiensk politik.

________________________________________________________________

Är Giorgia Meloni en EU-docka?

Av Thomas Fazi och Paolo Cornetti – 22 augusti 2022

Italiens första sommarval någonsin kommer inte att äga rum förrän om en månad, men resultatet verkar redan säkert: landets center-högerkoalition – som består av Giorgia Melonis bröder av Italien, Matteo Salvinis Lega och Silvio Berlusconis Forza Italia – leder opinionsmätningarna med bred marginal. Segern verkar garanterad.

Thomas Fazi.

Särskilt Italiens bröder fortsätter att öka sin ledning och etablerar Meloni som de facto ledare för center-högerkoalitionen och som en trolig kandidat att bli den första kvinnliga premiärministern i Italiens historia. Hennes parti ligger nu på omkring 25 %, med Salvinis Lega på 15 % och Forza Italia på 7 % – nära att ge koalitionen kanske mer än 60 % av platserna på grund av det nuvarande valsystemet.

Paolo Cornetti.

På den motsatta sidan har det centrala demokratiska partiet (PD), etablissemangets parti, klippt alla band med Giuseppe Contes femstjärne-rörelse som de håller ansvarig för Draghi-regeringens fall – en oförlåtlig synd för den italienska eliten. Men genom att överge en valallians med Contes parti, som fram till för några månader sedan verkade allt annat än säker, har PD i praktiken gett upp sin enda chans att komma nära en majoritet. På egen hand mäter PD för närvarande 23 %, vilket gör det till det näst största partiet i landet. Men med sin mitten-vänsterkoalition som består av små partier är det osannolikt att de får mer än 30 % av rösterna.

Femstjärnerörelsen, å sin sida, har upplevt det mest spektakulära fallet av något parti i modern europeisk historia: på grund av sin starka anti-systemhållning fick den i det senaste valet 2018 häpnadsväckande 32,7 % av rösterna, 11 miljoner totalt, vilket gör det till det avgörande parlamentets största parti. Idag är måttet runt 10%.

Detta är resultatet av vad många ser som ett svek mot partiets ideal. Eftersom den inte uppnådde mycket under sin kortlivade ”populistiska” styrande allians med Lega , genomgick den därefter inget annat än en fullständig omvandling, först allierad med den pro-etablissemanget PD och sedan med sitt orubbliga stöd för Mario Draghis teknokratiska regering, den mycket förkroppsligandet av postdemokratiskt teknokratiskt ledarskap . Det behöver inte sägas att väljarna inte var imponerade – därav partiets fria fall i opinionsmätningarna.

För de många miljoner italienare som sätter sitt hopp till Femstjärnerörelsen är lärdomen dyster: Att rösta är meningslöst. Föga överraskande förutspår de flesta undersökningar att valdeltagandet i det kommande valet kommer att vara  den lägsta nivån någonsin – med potentiellt mer än 40 % av väljarna som inte bryr sig om att gå till valurnorna.

Det vore dock ett misstag att skylla på Femstjärnans svek – eller Matteo Salvinis lika patetiska fall från populistisk bråkstake till etableringsaktör för den delen. Dessa är epifenomen för en mycket djupare, strukturell fasa i italiensk postdemokrati: det faktum att regeringar, oavsett vem som röstas in, inte har något annat val än att gå med på vad Bryssel och Frankfurt säger.

Detta blev uppenbart under Femstjärnerörelsens regering. Först lade president Mattarella in sitt veto mot finansministerkandidaten som två partier föreslagit på grund av hans EU-kritiska hållning och tvingade dem att välja mer status quo-vänligt; då hamnade makthavarna på kollisionskurs med Bryssel på grund av en minimal ökning av budgetunderskottet, vilket så småningom tvingade regeringen att dra sig ur. Eller så kan man gå tillbaka till de ännu mer dramatiska händelserna som ledde till Berlusconis avgång 2011, då Europeiska centralbanken, med Draghi i spetsen, konstruerade en statsskuldskris för att tvinga Silvio Berlusconi att lämna sitt uppdrag till förmån för teknokraten Mario Monti.

För att säga det rakt ut, Italien är inte längre en demokrati – det är ett bihang till EU-imperiet . Det finns egentligen inget annat sätt att beskriva ett system där demokratiskt oansvariga institutioner, såsom Europeiska kommissionen och ECB, kan godtyckligt bestämma de valda regeringarnas politik eller till och med tvinga dem från sina uppdrag. Så medborgarna kan knappast klandras för att de tycker att röstning i slutändan är meningslös.

Giorgia Meloni och hennes parti.

Partierna är fullt medvetna om detta, men vill inte erkänna det för väljarna. Och ingen är mer medveten om det än Giorgia Meloni. Hon vet mycket väl att Italien inte är en suverän nation och att vinna ett val bara är en del av jobbet. Att ha stöd från det europeiska (och amerikanska) etablissemanget är lika viktigt om hon vill sitta kvar vid makten.

Det är därför hon har gått så långt de senaste månaderna för att skingra oron för partiets nyfascistiska rötter och uttrycka sitt helhjärtade stöd för EU, det euro-atlantiska partnerskapet och Nato, inklusive rösta för att skicka vapen till Ukraina. Faktum är att de två första punkterna på center-högerkoalitionens agenda är ”fullt engagemang för den europeiska integrationsprocessen” och ”respekt för Italiens internationella allianser”.

Trots allt sitt tal om att ”vara på arbetarnas sida” har Meloni på samma sätt varit noga med att undvika alla socioekonomiska förslag som kan komma i konflikt med EU:s ekonomiska styrning, i vetskap om att det skulle resultera i snabba och skoningslösa repressalier från europeiska myndigheterna. Faktum är att hennes ekonomiska agenda är ett klassiskt nyliberalt-konservativt program – baserat på lägre skatter (men strikt budgetbalans), arbetsplaner (inkomststöd villkorat av att acceptera alla jobb som erbjuds mottagarna) och större arbetsflexibilitet. Det enda förslag som trotsar ekonomisk ortodoxi är kravet på lite högre pensioner.

Överlag föredrar Meloni att prata om kultur- och identitetsfrågor snarare än ekonomiska. Därav hennes agendas fokus på att försvara och främja ”Europas klassiska och judisk-kristna historiska och kulturella rötter och identitet”, stramare invandringsregler och större brottsförebyggande åtgärder. Detta är förstås delvis ett resultat av Melonis bakgrund. Men det är lika mycket en konsekvens av det sätt på vilket EU:s ekonomiska pensée uni qu e – genom att utesluta alla alternativ för att hantera samhället och ekonomin – oundvikligen hamnar i att förvandla politiska utmaningar till status quo, och till där EU själv har bli kulturellt identitär .

Detta förklarar varför motståndet mot EU över hela Europa inte uttrycks så mycket i blockets ekonomiska politik, utan i dess intrång i de europeiska folkens ”mångfald”. Detta ställer Melonis bröder i Italien vid sidan av alla de stora europeiska högerpartierna – Viktor Orbáns Fidesz, Polens lag och rättvisa eller Österrikes frihetsparti – varav inget öppet utmanar EU:s ekonomiska arkitektur, utan mest fokuserar sin kritik på blockets hot mot europeisk kultur. och religiösa traditioner. Därmed inte sagt att dessa frågor inte är viktiga, men den här trenden avslöjar hur EU har lyckats flytta all opposition till sig själv från det socioekonomiska till det identitära och därigenom underblåsa själva kulturkrigen som sliter isär våra samhällen.

Vad vi kan förvänta oss av en framtida center-högerregering klargjordes nyligen av Lucio Baccaro : ”De kommer att anta några otrevliga lagar om migranter, hbt-personer etc, ge lite godsaker till sina valkretsar, men annars kommer landet att fortsätta att vara styrde utifrån”. Samtidigt kommer de flesta italienares konkreta materiella behov att förbli orörda mitt i en dramatiskt förvärrad social och ekonomisk kris. Meloni har – precis som alla andra partier – ingen aning om hur man löser energikrisen, till exempel, och har faktiskt lovat att fortsätta sanktionerna mot Ryssland och militärt stöd till Ukraina som naturligtvis är roten till den nuvarande krisen .

Så varför åtnjuter Meloni ett så utbrett och växande stöd? Svaret är ganska enkelt: trots allt ovanstående är Bröderna i Italien det enda parti som har motsatt sig de pro-EU och teknokratiska regeringarna de senaste tio åren. Och så, i ett stort antal italienares ögon, representerar Meloni fortfarande en utmaning för det politiska etablissemanget, som de flesta italienare fortsätter att hata. Av denna anledning kanaliserar Meloni den avsmak många väljare har för PD, inkarnationen av den progressiva, systemlojala, EU-orienterade vänstern.

Det är också därför uppmaningar från PD-ledaren Enrico Letta att ”förena sig mot det fascistiska hotet”, som vanligtvis är ganska effektiva för Italiens traditionellt moderata väljare, till stor del faller för döva öron denna gång.

Inte för att italienare utvecklar en smak för fascism – det finns inget ”fascistiskt” med Meloni med någon rimlig förståelse av begreppet – utan för att den antifascistiska retoriken låter alltmer ihålig från ett parti som, mer än något annat, har stött rivningen. av Italiens demokrati och välfärdsstat för EU.

Även ett växande antal människor på vänsterkanten börjar förstå detta. Ett talande exempel var en ganska häpnadsväckande artikel som dök upp i den liberal-progressiva tidskriften Left , som kom till följande slutsats: ”Vi måste inse verkligheten att det demokratiska partiet är ett djupt impopulärt, reaktionärt parti, och den främsta boven till den senaste nedgången 15 år. Att rösta på det är inte det minst sämsta valet, utan det sämsta”.

Och ändå kommer de som röstar på Meloni i hopp om att förändra saker och ting bli besvikna. Med tanke på att de mindre anti-etablissemangspartierna – Gianluigi Paragons Italexit, den socialistiska anti-EU-koalitionen Italia Sovrana e Popolare och den vänsterorienterade Unione Popolare-koalitionen – alla riskerar att förbli under 3-procentströskeln, det verkliga hotet mot vad som återigen är den italienska demokratin från Meloni. Snarare kommer det från det faktum att 100 % av platserna i nästa parlament med all sannolikhet kommer att tillhöra EU – det stagnerande ekonomiska systemet som orsakade detta kaos i första hand.

Relaterat
UnHerd.

”>Protestval i Italien – en seger för extremhögern och näsknäpp för Ursula von der Leyen

Föregående artikelNord Stream: Vilken konspirationsteori är mest trolig?
Nästa artikelRyssland uppmanar EU att behandla USA som misstänkt för sabotage av rörledningar
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

6 KOMMENTARER

  1. Bra rubrik, och utgår från att frågan är retorisk. Ingen i fd väst kan försöka komma i regeringsställning, utan att mobn först säkrat sitt. Dvs sett till att sk aspiranten är i globalisternas fålla/hägn (etymologiskt kan det bl a vara en box intill ett slakteri, eller ett beteshägn..). Hmm..

  2. Tyvärr har Hon blivit en EU docka, MEN det var hon inte alls före sommaren. De va tvärtom då,men under sommarens gång då EU insåg att högern och Meloni på riktigt skulle vinna,satte man igång att pressa Italien hårt på löpande band,så flera löften tvingades tas tillbaka,varav sanktionerna mot Ryssland är det ena. Italien men även fler Eu länder är i stort behov av ryska billiga gasen för ekonomin. Vi har energi kris som är självförvållat. Mina förhoppningar har under veckornas gång tyvärr försvunnit med Meloni,som annars hade gungat EU,det är tragiskt men återstår att se om Meloni ihop med Ungerns Orban vågar lyfta dom skadliga korkade sanktionerna

  3. Italien utgör sedan länge dock en mycket märklig politisk paradox.

    I flera decennier har i de europeiska opinionsundersökningarna i bland annat Eurostat och många andra, förtroendet för de europeiska institutionerna och politikerna bland italienska allmänheten varit just allmänt högre än samma förtroendenivå för de italienska politikerna i Rom, detta ”Rom” som oftast ses med största förakt varhelst i Italien man diskuterar politik.

    Som alltid i italiensk politik är alla problem föregångarnas eller någon annans fel.

    Dagens italienska försvagning i det egna landet sker trots att landet borde kunnat stärkas inom unionen som Europas tredje största ekonomi, men gör inte så. Italien tappar helt enkelt styrfart mellan sin världsberömda mäktiga tekniska tillverkningsindustri och en mer modern social och smidig samtidsekonomi.

    Italienarna måste ännu lära sig att man måste sopa den egna trappan först, och alltid uppifrån. Och det är inte gjort. Italiens sociala och ekonomiska stagnationsproblem är i stort sett helt och i allt hemkokta.

  4. Hmm… Jag kände en försiktig optimism när Italiens Bröder nyligen vann valet i Italien.
    Men ett Italien under den liberal-demokratiska EU-stövelklacken kanske förhoppningarna grusas?

    Det heter ibland att ”den som lånat inte är fri” men jag tycker den som lever på bidrag inte heller är fri.
    Vem det än är blir denne beroende av bidragsgivaren.
    Socialdemokraternas ”bidragssocialism” är förmodligen partiets största tillgång.
    Utan deras etablerade sociala bidragssystem skulle inte partiet få röster.
    Precis samma med EU.
    EU faller samman som ett korthus om bidragssystemet tas bort.

    I Europa är det så den liberala demokratin fungerar.
    Ett etablissemang eller en (borgerlig)elit köper folkets röster med deras egna pengar som eliten förfogar över.

    Vare sig Ryssland, Belarus eller för den delen det stora landet Kina fungerar så.
    Där finns ingen borgerlig elit med sådan makt.
    Istället tillhör makten staten som då får den avundsjuke borgaren att genast framhäva ordet DIKTATUR då makten förbigår honom eller henne som anser sig vara en så viktig del för samhället som inte går att undvara.
    Är då borgaren inte så viktig för samhället, vilket framgår av länder i Asien eller Euro-asien då blir dessa länder sådana fiender till borgaren att de måste slås ned.
    Sätten är många, dikterade ’färgrevolutioner’ och andra intrångsförsök men även brutalt våld vilket vi nu bevittnar i de slaviska områdena i östra Ukraina där Västvärlden inte har ett skit att göra lika lite som USA hade i Vietnam att göra.

    Borgaren är en brutal erövrare.
    Men jag tror och hoppas att en auktoritär och samlad stat kan uppvisa kraften och förmågan att stoppa tjuven!
    Åtminstone på bortaplan.
    På hemmaplan är det tyvärr svårare.
    För där är tjuven totalitär och genomsyrar hela samhället.
    Det kallas för ”liberal demokrati”.
    En utlovad illusion om ”Folkets frihet” som blir allt mer otydlig för varje dag som går.
    Valfrihet övergår till tvång.
    Om det bara fortsätter kommer Nord Korea så småningom bli ett land allt fler längtar till.

    När jag läst ovan inlägg så inser jag det behövs en ny kategori på bloggen.
    Den särskilda kategorin om BORGARNAS DIKTATUR.

  5. P1, 28/9 berättar om det grymma våld
    som EU-länderna utövar mot asylsökande,
    man tar deras mobiler, misshandlar dem
    och gör ”pushbacks”, även barnen blir
    utsatta, men vad gör von der Leyen och
    våra EU-ombud, ingenting.

    Det är de östra EU-länderna, som lever i en annan värld, men hur skall då EU hantera högernationalisterna, när man inte klarar asylsökande.

    Det är EU som både skapat flyktingvågor,
    (och Nato/USA, två sidor – samma mynt, euron,) men EU har groomat högernation-alismen, även SD, sammanfaller med EUs
    utveckling som alla varnat för, Le Pen,
    och nu kriget i Ukraina, EUs Reichsbau
    är destruktivt för Sverige, Norge avstod.

    Men var kom klottret ifrån? USAs yngres desperation, när SVT visade en film om
    klotter ca 1985,från New York, T-bana, blev det starten på klotter i Sverige.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here