En artikel av Timofey Bordachev, programdirektör för Valdai-klubben RT, den 23 dec, 2024
EU:s och Storbritanniens sida av kontinenten hamnar snabbt på efterkälken, men dess eliter verkar vara i förnekelse
För bara några år sedan framstod större delen av Västeuropa som en fästning av stabilitet i den internationella politiken. Med robusta ekonomier, solida sociala system och den stora byggnaden ”europeisk integration” gav det ett intryck av beständighet, ogenomträngligt även för stora geopolitiska omvälvningar. Nu har det emellertid blivit en outtömlig källa till märkliga rubriker och förvirring.
Vi ser ändlösa diskussioner om att skicka ”europeiska fredsbevarande styrkor” till Ukraina, utdragna dramer kring regeringsbildningen i Frankrike eller stormar i ett vattenglas före valet i Tyskland. Det finns försök att blanda sig i Mellanöstern och framför allt en flod av oansvariga, ofta meningslösa uttalanden från västeuropeiska politiker. För utomstående framkallar denna utveckling en blandning av förvirring och oro.
I Ryssland möts den västra sidan av vår gemensamma kontinents uppenbara nedgång med misstänksamhet men också med ett visst vemod.
I århundraden har Västeuropa varit både ett existentiellt hot och en inspirationskälla för Ryssland.
Peter den store reformerade som bekant landet för att låna det bästa från europeiska tankar och kultur. På 1900-talet segrade Sovjetunionen, trots stora uppoffringar, över Nazityskland under andra världskriget. Och för många ryssar har Västeuropa länge varit ett ”Eden” som erbjudit en fristad från den ofta hårda verkligheten i hemlandet.
Men ett Västeuropa som är ekonomiskt instabilt, politiskt kaotiskt och intellektuellt stagnerat är inte längre detsamma som det som en gång inspirerade till reformer eller avund. Det är inte längre en plats som Ryssland kan se som en granne värd att efterlikna eller ens frukta.
Hur resten av världen ser på ”Europa”
För större delen av världen väcker Västeuropas problem bara nyfikenhet. Stormakter som Kina och Indien handlar gärna med de olika länderna och drar nytta av deras teknik och investeringar. Men om Västeuropa skulle försvinna från den globala scenen i morgon skulle det inte störa deras planer för framtiden. Dessa länder är stora civilisationer i sin egen rätt, historiskt formade mycket mer av intern dynamik än av europeiskt inflytande.
Samtidigt ser de afrikanska och arabiska länderna fortfarande Västeuropa genom kolonialismens lins. För dem är dess nedgång av materiellt intresse, men utan större känslomässiga konsekvenser.
Turkiet ser de europeiska länderna som byten, åldrande och försvagade rivaler. Även USA, en förmodad allierad, närmar sig kontinentens kriser med ett affärsmässigt avståndstagande, enbart fokuserat på hur man kan maximera sina egna intressen på Europas bekostnad.
Varför händer detta med Europa?
Det är frestande att skylla Västeuropas udda beteende på eliternas degenerering. Efter decennier under USA:s beskydd har dess ledare förlorat förmågan att tänka kritiskt eller strategiskt. Det kalla krigets slut gjorde det möjligt för dem att regera utan allvarlig konkurrens, vilket ledde till självbelåtenhet och medelmåttighet. Många av de skarpaste hjärnorna gav sig in i affärslivet och lämnade politiken till de mindre kapabla. Som ett resultat av detta liknar de västeuropeiska utrikespolitiska departementen nu provinsiella byråkratier, utan kontakt med den globala verkligheten.
EU:s utvidgning i början av 2000-talet, då flera små före detta östeuropeiska länder anslöt sig, förvärrade bara problemet. Deras provinsiella synsätt dominerar ofta diskussionerna och komplexa frågor reduceras till förenklade, snäva angelägenheter. I dag är Västeuropas politiker duktiga på att övertyga världen – och kanske till och med sig själva – om sin egen inkompetens.
Men roten till problemet går djupare. Västeuropa står inför en växande motsägelse: dess politiska obetydlighet kolliderar med dess fortfarande betydande materiella rikedom och intellektuella arv. Länderna har under århundraden samlat på sig enorma resurser och utvecklat en intellektuell tradition som saknar motstycke. Ändå gör dess strategiska irrelevans dessa tillgångar värdelösa. Till och med Frankrikes kärnvapenarsenal, som en gång i tiden var en maktsymbol, åtnjuter numera föga respekt på världsscenen.
Tyskland, EU:s ekonomiska maktcentrum, är ett exempel på denna impotens. Trots sin rikedom har landet inte lyckats omsätta sin ekonomiska styrka i politiskt inflytande, inte ens över sina egna angelägenheter. Förstörelsen av Nord Stream-ledningen 2022, som påstås ha utförts av dess amerikanska allierade, symboliserar blockets oförmåga att försvara sina intressen eller hålla sina partner ansvariga.
Storbritannien, som ofta lyfts fram som Västeuropas mest aktiva utrikespolitiska aktör, spelar denna roll till stor del under amerikanskt beskydd. Brexit, trots all dramatik, gjorde inte mycket för att förändra denna dynamik.
Ett århundrade av nedgång
Mer än 100 år efter att första världskriget upplöste Europas imperier har kontinenten resurser som den inte längre kan utnyttja. EU:s senaste utrikespolitiska ”seger” – det svåra införlivandet av det fattiga Moldavien – visar på dess begränsningar. Samtidigt är Georgien, med sin trotsiga regering, fortfarande bortom Bryssels grepp. Även på Balkan är EU:s inflytande begränsat till länder som är kuvade av Nato och helt inringade av den USA-ledda geopolitiska ordningen.
Den kanske mest slående aspekten av det moderna Västeuropa är dess brist på reflektion. Till och med kontinentens intellektuella elit verkar leva bakom en mur av förnekelse, avskild från verkligheten. Denna attityd sträcker sig till inrikespolitiken, där uppkomsten av partier som inte tillhör mainstream avfärdas med att väljarna ”väljer fel väg”. I utrikespolitiken fortsätter ledarna att agera som om deras åsikter fortfarande formar den globala politiken, trots tydliga bevis på motsatsen.
EU-länderna marscherar vidare, omedvetna om sin minskande makt och den föränderliga globala miljön. I teorin kan en sådan envishet verka beundransvärd. Men världspolitiken är inte ett glaspärlespel, som Hermann Hesse skulle ha uttryckt det (se här, ö.a.), och att klamra sig fast vid föråldrade beteenden kommer bara att påskynda Västeuropas nedgång. Vid någon tidpunkt kommer inte ens dess enorma materiella och intellektuella rikedomar längre att vara tillräckliga för att upprätthålla det.
Vad kommer härnäst?
För Ryssland innebär Västeuropas intellektuella och moraliska stagnation både utmaningar och frågor. Historiskt sett har EU varit en granne som inspirerat till reformer och format utrikespolitiska strategier. Men hur förhåller man sig till en nedåtgående makt som vägrar att erkänna sitt eget fall? Och om EU inte längre är en meningsfull motpart, vem ska då bli Rysslands nya ”enande andra”?
Detta är frågor som Ryssland måste besvara när landet navigerar i en värld där Västeuropas inflytande fortsätter att minska. Oavsett svaret står det klart att Västeuropas era av dominans är över. Dess nedgång är obestridlig – även om västeuropéerna själva vägrar att se den.
***
Denna artikel publicerades först av tidningen ”Vzglyad” och har översatts och redigerats av RT:s team.
Tja – vad är det det brukar sägas: statyerna förtäller då allt!
För den förmodligen mikroskopiskt lilla skara här, som möjligen råkar följa det rysk-ryska tidningsflödet har de senaste dagarna fått se, bl.a. i kvällstidningen Komsomolskaja Pravda, en bild på en verkligt existerande staty av farbror Lenin i den uralska staden Irbit, i utkanterna av nuvarande Jekaterinburg i Sverdlovsk län, som i dessa dagar försetts med ett verkligt stort och vitt tomteskägg och den ryske tomten farfar Frosts vackert tomteröda kappa. Omdömet om Lenin-farfar Frost-utklädnaden var minst sagt skiftande. Men tomten har ju alltid varit både röd, revolutionär och de goda gåvornas givare – så varför inte? Med Lenins fast pekande raka arm mot framtiden lär tomtens renar och välfyllda lass hitta synnerligen rätt till varje barnhushåll.
En annan rysk skämtteckning, denna gång, visade för en tid sedan två statyer i bästa nordkoreansk stil, med de två stora ledarna sida vid sida: en just farbror Lenin som med rak fast arm visade folket framåt; ”Vperjód” och statyn innantill visade den etthundrasextiosju centimeter långe ledaren Putin viftandes med båda armarna i höfthöjd med uppmaningen att gå bakåt, till året 1916. På Putins statysockel stod det följaktligen: ”Nazad” – bakåt – revolutionens antites och de vitas reaktionära antipod.
Ett annat skämt som bland annat delats av den på Sachalin år 1980 födde nu verklige golden boy i rysk vetenskaplig historieforskning, Sergej Radtjenko, som redan vid 23-24 års ålder blev filosofie doktor och numera beklätt många framgångsrika professorsposter runtom i världen; är att efterträdaren till Putin numera faktiskt redan är utsedd. Det blir nämligen Kim Jong-un från Nordkorea. Han har nämligen redan invaderat både södra Ryssland och ett antal gränsregioner i Ukraina och för nu, för en gångs skull, under framgångsrik nordkoreansk ledning lett trupperna till seger efter seger.
Men när tomteeuforin och Kin Jong-uns militära äventyr i Ukraina är avslutade för rysk del, kommer som vanligt den ärkereaktionära-konservativa cykel som dagens Ryssland befinner sig i numera, under den bakåtsträvande putinismen, vi får hoppas den inte varar som i hans idékollega Francos fall i Spanien i hela 36 år (Putins diktatur firar ju numera vid årsskiftet 25 år vid makten) – att efter den kommer en omvälvande Peter den Store- och Lenin-epok med strävan efter de europeiska idéerna.
Europa och Ukraina kommer självklart aldrig att införa putinismen, men däremot vet vi allra säkert, att ryssarna kommer att skaka av sig den, som man alltid gjort med konservativa och reaktionära epoker. Om fem-tio år är förmodligen det nya, moderna Ryssland redan post-putinistiskt. Och ”Nazad”-statyerna kan tas ned, eller möjligen på denna farbror Putin-staty, förses med tomtens skägg och en tomteröd rock.
God jul kära ryska folk den 6 januari – och vi i Europa finns alltid här för er, då ni vill återuppliva och återuppleva frihet, demokrati, mänskliga och medborgerliga rättigheter (vars stora deklaration i Europa i år firar 235-årsjubileum), liksom politik, debatt, frågor, svar, kamp mot korruption och kleptokrati och hur ni kan få tillbaka alla pengar de putinska oligarkerna stulit av er och lagt på världens största lyxjachter (tyvärr är de alla byggda aningslöst och omdömeslöst av oss i Europa) och alla jättelika paradvåningar och supervillor i London, Paris, Marbella, Rivieran och i Venedig – och opinionsbildning och fri journalistik i framtiden. Vi i det fria Europa finns alltid här för er. Alltid. Ett kulturellt Europa utan Ryssland är nämligen alltid ett köksbord på tre haltande ben. Och vad vi vet än idag sedan Peter den stores dagar, så uppfattar sig inga ryssar, förutom putinisterna, som minsta asiatiska.
@Johan
Kontentan av din text är alltså att ryssarna än en gång ska förnedra sig och hoppas bli insläppta i den upplysta europeiska gemenskapen. Dagens Europa har samma syn på Ryssland och ryssar som tyskarna hade på 30 och 40-talet.
Europa, styrt av EU och NATO ser inte Ryssland och ryssar som jämlikar, de är undermänniskor som ska styras från Bryssel.
Förra gången Europa enades under en tysk ledare kostade det miljontals döda och ett Europa i ruiner. Frågan är om du tycker det är värt det, bara ditt hatobjekt nummer ett – Putin försvinner.
Förra seklets första och andra decennium var händelserikt och mycket bär amerikanska interventiontionernas märken som utplånadet av den ryska Zsar-familjen vilket finansierades av en av president Woodrow Wilsons finansiärer samt den spanska sjukan, ursprungligen från Fort Riley och som lär ha dödat miljoner människor.
Det är sådan etablerad krigsindustrikultur som föredras av politiska representanter i Sverige.
Fundering värd frågan – konstanta bränder i Sverige, har de ökat efter DCA avtalets inträde på svensk mark? Dessa förefaller ”target” märkta. Vem skulle bry sig? Polisen? Men det är jo den nya normaliteten skulle de svara.
Annars skulle inte poliskårens milljardanslag kunna rättfärdigas eller hur!