Red. anser : VI ska fortsätta förespråka förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar!
En militärstrategisk analys av John Mearsheimer och Sergey Karaganov.
När två av världens mest inflytelserika säkerhetspolitiska realister diskuterar möjligheten av ryska kärnvapenangrepp mot Europa finns det goda skäl att lyssna – och särskilt då de beskriver hur stora delar av den ryska strategiska eliten tänker.
Professor John Mearsheimer betraktas som en av världens mest respekterade forskare inom internationell säkerhet och stormaktspolitik. Hans realism utgår från att stater främst agerar utifrån deras säkerhet och utifrån maktbalans – och inte utifrån idealism.
Sergev Karaganov har under lång tid varit mycket nära knuten till inflytelserika ryska strategiska kretsar.
Han har blivit internationellt känd för att argumentera för att Ryssland bör återställa kärnvapenavskräckningen genom att göra hotet om kärnvapenanvändning mer trovärdigt. Det centrala budskapet handlar om logiken bakom kärnvapenhotet.
John Mearsheimer argumenterar för att det inom Ryssland finns en växande uppfattning att NATO-länder i praktiken blivit direkta deltagare i kriget genom spioneri, vapensystem, måldata och stöd för attacker långt inne i Ryssland. Han menar att flera ryska strateger alltmer öppet diskuterar angrepp mot mål i Europa om utvecklingen fortsätter.
Sergev Karaganov går längre. Han argumenterar öppet för att Ryssland först bör slå till mot europeiska militära mål med konventionella vapen och därefter – om detta inte stoppar eskaleringen – bör överväga begränsade kärnvapeninsatser för att återställa avskräckningen. Allt fler västerländska säkerhetsanalytiker noterar att Ryssland under 2026 nu ökat sin kärnvapensignalering genom avancerade övningar, tester och uttalanden riktade mot såväl Ukraina somNATO.
Under det kalla kriget tillämpades en till synes helig princip: Attakera inte motståndarens kärnvapenvarningssystem och ej heller motståndarens strategiska kärnvapenförmåga. Undvik allt som kan misstolkas som förberedelser för ett avväpnande förstaslag (”Dekapitering”). Allt fler bedömare menar nu att dessa spärrar medvetet urholkas.
Slutsats:
Historien visar att den farligaste krigsrisken är den när ena sidan avfärdar den andra sidans säkerhetsuppfattningar som blott propaganda och bluff. Historien har visat flera obehagliga paralleller till denna utveckling – med exempel allt från Bertrand Russell till Hans Blix och till John F. Kennedy erfarenheter.
Sålunda – Är kärnvapenhotet mot Europa trovärdigt? Det största hotet mot fred idag är att det mest sannolika är att bägge sidor felaktigt tror att motståndaren aldrig kommer att svara.
Leif Elinder Samhällsdebattör
FIRE – Freethinking, Internationally Recognized Experts. I mitt skrivande använder jag begreppet FIRE för att lyfta fram analyser från internationellt respekterade forskare, diplomater och militära experter vars perspektiv ofta saknas i dominerande medienarrativ.
Referens:
John Mearsheimer & Sergey Karaganov:
Nuclear Strike on Europe
Vi alla väntar på att Sveriges alla förhandlingsförespråkande ”fredsvänner” för allra första gången i svensk historia skall fördöma just denne Karaganov och hans förre president Medvedevs ständiga hot att sätta in kärnvapen mot europeiska huvudstäder och de nya ryska utplaceringarna av nya kärnvapen i Kaliningrad-exklaven och i Vitryssland – kärnvapen som alltså redan existerar, istället för att vifta med helt teoretiska framtidshot om nya ”västerländska kärnvapen i Ukraina”.
Så min fråga till nedrustningsanhängare, fredsvänner och förhandlingsivrare med Putin-regimen är då;
FRÅGA: Kommer ni öppet att fördöma de redan nu utplacerade nya ryska kärnvapnen i Kaliningrad-exklaven och på vitryskt territorium och tar ni direkt avstånd från förre presidenten Medvedevs, ryske tv-journalisten Solovjovs liksom diplomaten Karaganovs fleråriga hot om att direkt sätta in kärnvapen i Europa som anfallsmetod i dagens rysk-ukrainska krig?
Inga svenska fredsvänner, nedrustningsivrare och förhandlingsförespråkare kommer nämligen att svara på denna fråga, och än mindre ta avstånd från dessa tre av mig ovan nämnda hotande personer.
Det kommer att förbli tyst. Fredsivrarna finns nämligen i väst och kärnvapenhotet i öst, och aldrig mötas de två. Som alltid.
Kaliningrad till hör Ryssland. Och Ryssland kan placera vad fan den vill där! Det angår inte dig alls, de Nauclear.
Som fredsvän måste man lära sig att identifiera krigsanstiftare. Där misslyckas du fullständigt Johan.
Sedan 1918 har västvärlden & Co konstant hotat Ryssland. Då ingrep USA, Storbritannien, Japan, Frankrike, Italien, Indien, Kanada, Australien, Grekland, Rumänien, Serbien och Tjeckoslovakien på de vita antikommunistiska arméernas sida för att störta Sovjetunionen. 1941 kom Hitler. 1945 föreslog Churchill Operation Unthinkable, som dock aldrig blev av, sedan kom kalla kriget. På 1990-talet kom västvärldens försök att tillsammans med ryska oligarker plundra Rysslands rikedomar. När Putin satte stopp för det kom NATO:s oprovocerade militära expansion upp emot Rysslands gränser, vilket till slut ledde till kriget i Ukraina.
Krigsanstiftarna har hela tiden varit de imperialistiska staterna i väst. Sovjetunionen och dagens Ryssland behövde och behöver fred och stabilitet för att kunna utvecklas.
Orsaken till västvärldens aggressiva hållning är att Ryssland inte skall tillåtas att utvecklas. Imperialismen i väst tolererar ingen allvarlig konkurrens.
Fred och stabilitet är västvärldens fiende nr.1.
Utan kärnvapen hade Ryssland med största sannolikhet förintats under det som istället blev det kalla kriget.
Att fördöma Rysslands kärnvapen är således att öppet uttala sitt stöd för det blodbesudlade barbari som kalla västimperialismen.
Krigsanstiftare – det är samtliga svenska politikers vision. Deras diplomatiska kvalifikationer är att jämföra med medeltidens mörkaste vrår där endast parasiter trivdes.
Ja, fruktansvärt nog. Hela riksdagshuset är fullt av dem.
Det enda vi kan göra just nu är att försöka rösta in civiliserade människor istället.
Det lilla partiet MoD känns som ett vettigt alternativ.
Ja, varför har vi en riksdag? Det bör heta RISK dag! Risk dagen är inget mer än en elefantkyrkogård där 349 bidragstagare kvitterar lön om minst 70,000 per skalle varje månad. I detta ingår inte fina arvoden och förmåner plus styrelse hit och styrelse dit ”uppdrag”, där man värmer stolar, säljer sitt samvete och belönas med ännu mer pengar.
Moskvas sanningspiller till
Europa – stoppad av Politico
Kristoer Hell är utbildad i Storbritannien och är författare till böckerna ”Strategic Vulnerability –
Understanding Sweden’s National Security Policies during the Cold War” samt ”Västs Mörka
Hjärta” och ”Demokrati till Döds”.
PUBLICERAD IDAG 17:24 – AV KRISTOFFER HELL
Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov skrev den 19 juni 2026 en artikel, Moskvas sanningspiller till Europa, på den ryska statliga nyhetsajten RT. Den skrevs ursprungligen för att publiceras i Politico Europe – men stoppades.
NewsVoice återger nedan hela Lavrovs artikel, ett av vår tids viktigaste historiska dokument som på ca 1400 ord förklarar Rysslands syn på kriget i Ukraina och vad EU:s ledare inte vill att deras medborgare känner till.
Den ursprungliga engelska version kan läsas här:
Mid.ru: Article by Sergey Lavrov «Ukraine, Europe and Global Security», 19 June 2026 – Министерство иностранных дел Российской Федерации
Lavrovs text i sammanfattning:
Några reflektioner om Ukrainakrisen, dess lösning och den europeiska och globala säkerheten
Vid ett möte i London den 7 juni 2026 lade ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland, tillsammans med Vladimir Zelenskyj, fram fem förhandsvillkor som Ryssland måste uppfylla för att säkerställa en ”rättvis och varaktig fred” i Ukraina. Europa presenterar nu gemensamt denna lista av krav som grund för en dialog med Moskva.
Bakgrunden
Mer än två decennier av förhandlingar med Europa, som en del av det kollektiva Väst, leder till endast en slutsats: att engagera Ryssland i dialog har tjänat som en diplomatisk rökridå för den geopolitiska expansionen av västliga institutioner, framför allt NATO och Europeiska unionen, österut – ända fram till Rysslands gränser.
Europas medskyldighet i att elda på Ukrainakrisen är obestridlig. Tillsammans med USA orkestrerade länder i Europa den oranga revolutionen i Kiev 2004. För att etablera ett antiryskt brohuvud i Ukraina, så mutade och köpte de under många år politiker och hela partier, skrev om historien och läroplaner, odlade och vårdade ukrainsk nationalism och ansträngde sig hårt för att slita bort Ukraina från Ryssland.
2013 avvisade EU rakt av vårt förslag till en kompromiss om [Ukrainas] associeringsavtal – ett avtal som Bryssel länge hade pressat Viktor Janukovytj att underteckna. Det förtjänar att påpekas att Ukraina erbjudits en ensidig väg in på EU:s marknad, utan ömsesidigt åtagande – ett villkor som var oförenligt med Kievs fortsatta medlemskap i frihandelszonen OSS. När Viktor Janukovytj begärde uppskov provocerade Europa fram gatukravaller som snabbt eskalerade till statskuppen i Kiev i februari 2014.
Tyskland, Frankrike och Polen visade sig därefter vara lika opålitliga. Trots att de hade garanterat att avtalet som träffats mellan oppositionen och Viktor Janukovytj skulle respekteras, tvådde de sina händer i samma ögonblick denna opposition – som de själva skapat – grep makten. ”Demokrati”, suckade de och ryckte på axlarna, ”kan ta oväntade vändningar.”
Europa stödde därefter de nya myndigheterna. I Odessa den 2 maj 2014 resulterade mordbranden på dussintals med oskyldiga anhängare av närmare band med Ryssland inte ett enda fördömande ord från Europas huvudstäder.
Som medgaranter för Minskavtalen från 2015 uppmuntrade Frankrike och Tyskland i praktiken det ukrainska styret att sabotera sina egna åtaganden. Som Angela Merkel och François Hollande senare medgav – efter att Rysslands särskilda militäroperation (SMO) redan hade inletts – var Kievs ansvar för att implementera Minskavtalen, enhälligt godkända av FN:s säkerhetsråd, aldrig den egentliga avsikten. Målet, erkände de, var att blott vinna tid: att stärka och översvämma den ukrainska militären med vapen från Väst.
Ryssland, å sin sida, utforskade alla diplomatiska möjligheter att demontera denna Europas säkerhetskris. I januari 2022 avvisade dock USA och NATO Rysslands förslag om juridiskt bindande ömsesidiga säkerhetsgarantier. Europeiska NATO-medlemmar stödde avvisandet aktivt.
Efter inledningen av Rysslands särskilda militäroperation (SMO) ställde sig det enade Europa bakom den brittiske premiärministerns ansträngningar att sabotera förhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul. Boris Johnsons uppmaning till Kiev – ”skriv inte under något, fortsätt bara kriga” – slog igen dörren för verklig diplomati på oöverskådlig framtid.
Nuläget
Vad har då fått politiker i Europa att plötsligt lägga om retoriken och börja tala om förhandlingar – vad strävar de efter med dessa uttalanden?
EU:s utrikespolitiske chef Kaja Kallas har till exempel sagt att syftet med varje dialog med Ryssland är att diktera Europas villkor. Dessa inkluderar betalning av ”reparationer” till Ukraina, tillbakadragande av trupper från Transnistrien och Sydkaukasus, avskaffande av lagen om ”utländska agenter” samt acceptansen av hårda begräsningar för [storleken] Rysslands väpnade styrkor. I hennes framställning kan det ”inte finnas någon rättvis och varaktig fred utan ansvarsutkrävande från Ryssland.” Under FN:s säkerhetsråds session den 19 maj 2026 framförde en EU-representant detta otvetydigt: ”Att stödja Ukraina militärt motsäger inte strävan efter fred, utan utgör snarare en grundläggande förutsättning för alla trovärdiga förhandlingar i god tro.”
Europas plan är att tala med Ryssland samtidigt som man via Europarådet driver juridiskt krig. Inom denna en gång respekterade organisation håller en hel infrastruktur på att byggas upp med det uttalade syftet att ”ställa Ryssland till svars”: ett skaderegister, en skadeståndskommission och en särskild tribunal.
EU har också godkänt att ingripa mot handelsfartyg på internationella vatten. Flera incidenter har redan ägt rum i Östersjön och på Atlanten. Samtidigt vänder Väst medvetet blicken bort från de sabotage- och terroristbrott som Ukrainas krigsmakt begår i Svarta havet och Medelhavet.
Det verkliga målet för Europas ledare är alltså inte att förhandla med Ryssland. Det är att stärka Zelenskyj-regimen och bevara den som en språngbräda för fortsatt konfrontation mot Ryssland. Med detta i åtanke skyndar sig europeiska ledare att säkra ett eldupphör så snabbt som möjligt och av ett enda skäl: att förhindra kollapsen av Ukrainas krigsmakt på slagfältet. Planen är att ”frysa” konflikten utan att ta itu med dess grundorsaker, för att sedan snabbt föra in militära kontingenter från den anglo-franska ”koalitionen av villiga” på ukrainskt territorium.
Det är allmänt känt att Europas eliter har investerat sitt ”politiska kapital” i konfrontationen med Ryssland och pumpat in hundratals miljarder dollar i att hålla Kievregimen under armarna samt i att rusta upp EU-medlemsstaternas och NATO:s militärbudgetar. Europa strävar nu efter att uppnå ”försvarsberedskap” mot Ryssland till 2030. Fram till dess avser man att med alla tillgängliga medel vinna tid. I en slående öppen kommentar i april sade Belgiens stabschef rakt ut: ”Vi har fortfarande några år på oss. Tack vare ukrainarnas mod och blod, som köper oss den tiden.”
Ett enat Europa fortsätter att drömma om expansion. Man avser att absorbera Ukraina och Moldavien och samtidigt dra Armenien in i sin intressesfär. NATO har redan expanderat österut och svalt upp Finland och Sverige. När det gäller Ukraina betraktas landet alltmer som ”slagkraften” i en framtida europeisk militärstyrka, oberoende av Förenta staterna och oberoende av NATO.
Risker för den globala säkerheten
Detta tillstånd utgör allvarliga hot mot den globala säkerheten. En direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland kan snabbt eskalera till ett utbyte av kärnvapenattacker med katastrofala konsekvenser.
Under parollen ”strategisk autonomi” bevittnar Europa en betydande uppbyggnad av sina militära kapaciteter, även på det nukleära området. Paris avsikt att utvidga sitt ”kärnvapenparaply” till flera EU- och NATO-medlemsstater är en källa till djup oro. Detta kommer inte att stärka säkerheten för Frankrike självt eller för mottagarna av dess så kallade skydd.
Trots detta fortsätter Europas politiska och militära etablissemang att tillskriva Ryssland aggressiva planer – planer som, hävdar de, sträcker sig långt bortom Ukraina. Den ryske presidenten har vid ett flertal tillfällen uttalat att allt detta är nonsens, provokation och desinformation, som enbart syftar till att utvinna budgetmedel för kampen mot Ryssland. Det är knappast det klimat som passar för substantiell dialog.
Rysslands ståndpunkt
När det gäller förhandlingar upprepade Vladimir Putin vid det Internationella ekonomiska forumet i S:t Petersburg att Ryssland inte är emot kontakter med någon part. Vi ser dock i Europa en part som strävar efter Rysslands nederlag – en ståndpunkt som européerna själva öppet förfäktar. Dialog med Europa kan därför inte föras som om det vore en opartisk tredjepartsaktör.
Ryssland föredrar att uppnå den särskilda militäroperationens mål genom diplomati.
Det kräver tillförlitliga garantier för säkerheten längs Rysslands västra gränser och säkerställande av respekt och värdighet för våra medborgare och landsmän, inklusive rätten att tala sitt modersmål ryska och utöva den ortodoxa kristna tron. Ytterligare militär, politisk och ekonomisk expansion av Väst är oacceptabel: den strider mot imperativerna för en multipolär värld.
Europas ledare behöver inse att de med sina egna händer förstört den modell för regional säkerhet som under decennier byggdes upp på kontinenten, sedan antagandet av Helsingforsslutsakten 1975. Den kommer aldrig att återupprättas. Vi måste nu röra oss mot att skapa en ny säkerhetsarkitektur för kontinenten, öppen för alla eurasiska länder och som återspeglar dagens multipolära verklighet.
Principen om lika och odelbar säkerhet, som sparkats sönder av Europas atlantister, kan förverkligas inom ramen för en ny eurasisk arkitektur. När tiden är mogen kommer även Europa att kunna ansluta sig till detta stora arbete.
Det avgörande är en meningsfull dialog som återupprättar det förtroende som krossats av Västs och Europas antirysska agerande under perioden efter det kalla kriget. Detta förtroende kan endast återvinnas genom konkreta steg som visar på ett ärligt åtagande om att sluta använda diplomati som täckmantel för expansionistiska ambitioner. Förtroende kan inte återupprättas, och dialog kan inte återupptas, genom ultimatum som det som utfärdades mot Ryssland i London den 7 juni 2026.
P.S. Det är anmärkningsvärt att Londons ultimatum otvetydigt bekräftades av ambassadörerna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland vid mötet på det ryska utrikesministeriet den 11 juni 2026 – ett möte som de så enträget hade begärt. Det var det enda syftet med deras besök till ministeriet.
Referenser och relaterat
RT International: Censored Lavrov article Politico refused to publish (FULL TEXT)
( Tyvärr startade WWII genom samma problem ) Egen text.
…En direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland kan snabbt eskalera till ett utbyte av kärnvapenattacker med katastrofala konsekvenser…
I ett krig mellan Ryssland och NATO kommer kärnvapen att användas 24 timmar efter konfliktens början. Enligt ryska generaler. Enligt amerikanska generaler kommer kärnvapen att användas 12 timmar efter konfliktens början.
Men ”Naucler! varför inte ”fördöma” den svenska (S) partiledaren Magdalena Andersson som senast uttalade hotet ”att vi kan krossa Ryssland när vi vill” eller liknande trams, härom sistens eller vår senaste ”utrikesminister:s” vulgära hatiska utspel mot Ryssland. Dessa människor är ju inte mentalt friska.
Några liknande hysteriska skulle utspel skulle aldrig Putin falla på läppen i internationella sammanhang.
Dessa två ”galna kärringar” representerar väl ungefär vad du själv står för ”Denaucler”, med tanke på vad du brukar framföra på denna blogg.
👍👍
Ja, det är surt..”sa räven om rönnbären”..att Ryssland har kärnvapen och kan försvara sig, och att det därför inte kan bli som med alla andra länder sionisterna mördat. Förstår att det är bistert o behöva inse, att delningsartan de tagit fram över Ryssland inte kommer kunna genomföras, utan att sionistockuperade väst får smaka egen beska. Väldigt ’tragiskt’.
Eller som Lavrov skriver till sog’ledar’skapet i väst, men som Politico stoppade (vad nu Politico är för ngt).
NewsVoice idag.
Europeiska ättlingar till Hitler kommer att fortsätta spänna bågsträngen tills den brister. Putin är ganska religiös och vill inte använda kärnvapen mot européer, för att många oskyldiga skulle stryka med. Men om krigshetsen och missilbeskjutningen av Ryssland med europeiska vapen fortsätter och till och med intensifieras, bli han kanske tvungen att jämna några europeiska städer med marken, för att lugna ner hjärntvättade européer. Det kan också hända att Putin bli ersatt av någon som inte är ”religiös”. Sådana finns det gott om Ryssland och deras antal växer. Zelenskyj gav Belarus ett ultimatum. Senast denna fredag måste Minsk stänga av ryska navigationstorn, annars kommer Ukraina att förstöra dem själva! Zelenskyj kräver också ett stopp för bränsleleveranser från Belarus till den ryska armén och ett stopp för leveranser av vapen och utrustning från Bela rusiska vapenfabriker! Zelenskyj hotar att attackera dem också! Zelensky vill dra in Vitryssland i kriget, naturligtvis på instruktioner från London och Bryssel. Sedan kan Europeiska unionen och USA starta sanktioner mot Vitryssland, skapa ekonomiska problem för Lukasjenko och försöka starta en Maidan i Minsk.
Låter som en ä k t a rysk kommentar.
Mera sådana tack 🙂
Kärnvapen i Kaliningrad utgör ett stort hot mot europeiska nynazister. Flygtiden för missiler med kärnvapenstridsspetsar mellan Kaliningrad-London måste vara mindre än 10 minuter. Det kan inte vara lätt att stoppa dem. Jag tror att Bryssel och London kommer att göra sitt bästa för att använda de baltiska dvärgarna och kanske till och med de korkade polackerna för att intensifiera provokationerna mot den ryska enklaven. Här kommer några rader om de intelligenta polackerna. Idag samarbetar polacker med ukrainska nazister, som under WW2 mördade mer än hundra tusen polacker. Volynienmassakern. Röda armén befriade Polen från Hitler, och polackerna fick tillbaka hela Östersjökusten, som hade varit i tyska händer i 150 år. Det är förmodligen därför polackerna hatar ryssarna så mycket.
”Röda armén befriade Polen från Hitler, och polackerna fick tillbaka hela Östersjökusten, som hade varit i tyska händer i 150 år. Det är förmodligen därför polackerna hatar ryssarna så mycket.”
Så talande!
PUtin Claims West Is prepairing War Against Russia..
https://www.youtube.com/watch?v=7lPvxD3GJcU