Ola’s Substack. 21 maj.
Red: Den tredje maj publicerade jag den intressanta artikeln Det amerikanska kärnvapenparaplyet – Existerar det? av Ola Tunander.
[Vissa har hävdat att det amerikanska kärnvapenparaplyet för Europa fortfarande existerar, eftersom USA fortfarande kan vara villigt att använda kärnvapen mot Ryssland och att doktrinen om ömsesidig garanterad förstörelse (MAD) var grunden för avskräckning under kalla kriget, och att denna form av avskräckning fortfarande existerar. Jag kommer att göra en kort kommentar till dessa idéer.]
Det amerikanska kärnvapenparaplyet för Europa förutsatte alltid en amerikansk vilja att använda kärnvapen – antingen på taktisk nivå, i ett europeiskt krig, eller – och på strategisk nivå mellan Washington och Moskva. Emellertid kommer en amerikansk vilja att eskalera till ett strategiskt kärnvapenkrig att förutsätta en relativ fördel för USA på dessa nivåer: en eskaleringsdominans. Under kalla kriget skulle USA, enligt NATO:s planer, för det första kunna attackera sovjetiska konventionella styrkor i Warszawapaktsländerna med kärnvapen, men inte Sovjetunionen självt, eftersom det skulle få Sovjet att använda kärnvapen för att attackera USA.
För det andra skulle USA:s fördel under kalla kriget på de högre nivåerna av eskaleringsstegen (som diskuterats i tidigare artikel) vid den tidpunkten förmodligen ha tvingat Sovjet att backa från alla eskalerande ”äventyr”. Det var argumentet som presenterades av USA:s marinminister John Lehman på 1980-talet. USA:s ”aggressiva” maritima strategi skulle öppna för en ”seger”, menade han.
USA skulle inte förlita sig på det ömsesidiga självmordet med MAD (Mutual Assured Destruction). Sammanfattningsvis verkade USA:s kalla krigets ”kärnvapenparaply” trovärdigt, på grund av USA:s förmåga att använda sina taktiska kärnvapenkapaciteter och på grund av dess relativa fördel på strategisk nivå som gjorde en kärnvapenattack mot Sovjet möjlig att föreställa sig.
Detta är inte längre fallet. För det första har USA inte längre några Warszawapaktsländer att rikta in sig på, och många européer skulle vara missnöjda om USA skulle använda kärnvapen på dess egna territorier. För det andra har USA inte längre eskaleringsdominans, på grund av Rysslands relativa paritet när det gäller strategiska ubåtar, och på grund av att hypersoniska missiler kommer att ge Ryssland en fördel på de högre nivåerna av eskaleringsstegen.
I praktiken uppfattades doktrinen om ömsesidigt garanterad förstörelse, eller MAD, aldrig som trovärdig inom den militära eliten. Den skulle inte avskräcka krig på lägre nivåer.
Denna doktrin ersattes av Nuclear Use Theories, eller NUT. Kort sagt, kärnvapen kommer inte att avskräcka någon om man inte tror att de kommer att vara möjliga att använda. Det finns ingen avskräckning om dessa vapens enda uppgift är att ”avskräcka”. Följaktligen, om man hävdar att kärnvapen sannolikt inte kommer att användas, desto mer sannolikt är det att de kommer att användas. Denna paradox är grunden för kärnvapenavskräckning.
Konceptet med ömsesidig garanterad förstörelse var aldrig en vägledande princip för amerikanska kärnvapenstyrkor, eftersom under MAD:s ”paraply” kunde den ena sidan stärka sin position i en sådan grad att den andra sidan skulle tvingas retirera. Det var ursprunget till den amerikanska doktrinen om flexibel respons som kom att dominera på 1970-talet.
På 1980-talet inledde dock CIA-chefen Bill Casey ett hemligt operationskrig mot Sovjetunionen för att uppnå seger under täckmantel av ett kärnvapenparaply. Enligt Casey skulle denna aggressiva politik göra sovjetiska kärnvapen impotenta, och för minister Lehman skulle den amerikanska maritima strategin tvinga Sovjetunionen att retirera, eftersom USA eventuellt skulle kunna utplåna den sovjetiska kärnvapenkapaciteten för andra anfall, dess strategiska ubåtar, genom att låta amerikanska konventionella ubåtar attackera dem, vilket skulle ge USA dominans i eskaleringen. Detta skulle hända under de första minuterna av ett krig, och Sovjetunionen kunde inte göra mycket, menade han.
Och på 1980-talet, liksom idag, var den ömsesidigt garanterade förstörelsen och en relativ kärnvapenparitet inte tillräckliga för att skapa stabilitet och avskräcka aggression, eftersom USA kunde flytta sina styrkor framåt steg för steg, med hjälp av en salamitaktik, för att minimera kostnaden för aggressionen. Den ryska förändringen av sin kärnvapendoktrin i september 2024 var ett försök att motverka denna salamitaktik.
Det är också bakgrunden till Sergej Karaganovs uttalande att Ryssland måste använda kärnvapen i Europa, för att visa för européerna att kärnvapenavskräckning fortfarande är trovärdig. Man kan hävda att detta inte är något annat än en rysk flexibel respons-doktrin.
Problemet, enligt Karaganov, är att européerna agerar som om kärnvapnen inte längre existerade. Brittiska underrättelseofficerare och tekniker skickade konventionella missiler och drönare från ukrainskt territorium för att träffa ryska kapaciteter djupt inne i Ryssland på ett sätt som skulle ha varit omöjligt under kalla kriget. Karaganov argumenterade inte för att Ryssland borde använda kärnvapen mot Ukraina, och definitivt inte i östra och centrala Ukraina, utan snarare mot amerikanska militärbaser i vissa europeiska länder. Västländer var påstått direkt inblandade i att attackera den ryska strategiska flygbasen i Olenja på Kolahalvön i juni 2025. Detta skulle, enligt Rysslands nya kärnvapendoktrin, öppna för användning av kärnvapen mot dessa västländer, eftersom den strategiska flygbasen är en del av den ryska kärnvapentriaden. President Trumps sändebud, general Keith Kellog, sa att detta skulle göra att ”risknivåerna stiger avsevärt”.
Sammanfattningsvis verkar USA inte ha eskalerande dominans idag, vilket innebär att man har valet att antingen ”outsourca” kriget till européerna eller backa om kriget eskalerar.
Problemet med européerna idag är deras hybris. De överskattar sin förmåga, de tror att de kan undvika ett kärnvapenkrig om kriget eskalerar, och de tror att de kommer att kunna lura amerikanerna att bistå européerna i ett krig med Ryssland – ungefär som Allen Dulles 1961, som trodde att han skulle kunna lura president John F. Kennedy att ge godkännande för en militär operation mot Kuba ifall CIA:s operation i Grisbukten inte hade varit framgångsrik.
Men Kennedy sa ”nej”, och amerikanerna kommer sannolikt att göra detsamma med européerna i ett krig med Ryssland.
Relaterat.
Det amerikanska kärnvapenparaplyet – Existerar det?
Signaler om ett skifte i Moskva: ”Hur Ryssland kan vinna det nya världskriget”
Ämnet är på många vis tragiskt. Men vi måste komma ihåg att kärnvapen inte är ett militärt vapen i sig, utan ett politiskt vapen. Faktiskt.
Den som lyssnat till såväl republikanska som demokratiska senatorer och parlamentsledamöter i Amerika vet att förmodligen långt över 90%, om inte ännu fler, ser dagens putinistiska Ryssland som en militär fiende, precis som förr.
Det finns inte tillstymmelse till att någon majoritet bland politiker och militärer i Amerika som föresvävar sig att Nato:s amerikanska, franska och brittiska kärnvapen inte lyder strikta format för handling i händelse av krig – och krigshot från en rysk regim i kris.
Diplomaten Karaganov har hängt med länge. Jag själv har läst hans texter och lyssnat på honom i decennier, han har förr synnerligen bidragit med många goda analyser och ämnen. Hans personlighetsutveckling måste sägas vara antingen tilltagande ålderssjukdom, galenskap eller helt enkelt en slags intolerant fascistisk aggression. Det är en mycket farlig man i vår tid, och är tyvärr ett utslag på hur aggressiv, intolerant och hatisk den ryska parasitära maktklassen blivit, det liknar ingenting i efterkrigstiden. Den litar på ingen, och med det inte heller det egna folket. Jag skulle beskriva denne en gång mycket sympatiske och rentav intellektuelle, att Karaganov helt enkelt gått över till den mörka sidan och är spritt språngande galen utan minsta självinsikt om hans eländiga omdöme och tankevärld.
Det här är en mycket farlig man, och än mer så när vi nu i dessa veckor börjar se det putinistiska inrikessystemet krackelera. Och för dessa underhuggare finns ingen behaglig framtid – de slåss för både sin frihet, sina olagligt förvärvade pengar och lyxliv, och en del dessutom sina fysiska liv, faller systemet förlorar många förmodligen allt.
Det vet Karaganov naturligtvis. Det är därför den putinistiska maktklassen hotar med kärnvapen. Av inrikespolitiska skäl, enbart. Anfallskriget mot Ukraina handlar enbart om att den putinistiska maktklassens drivkraft är konstant att den skall kunna behålla makten i landet, precis ingenting annat.
Johan
Din ”psykoanalys” av Karaganov var nog veckans sämsta skämt.
Det är inte Karaganov som blivit spritt språngande galen, det är västvärldens ledare och deras uppbackare, inräknat dig själv som blivit spritt språngande galna.
Din totala faktaresistens om orsakerna till kriget i Ukraina kan ha ett visst underhållningsvärde, som när man upprepar ett dåligt skämt tillräckligt ofta så kan det ibland börja bli roligt.
Fakta är som upprepats här tusen gånger, att USA/NATO medvetet har provocerat Ryssland i 30 års tid i avsikt att inte tillåta Ryssland att växa sig starkt. Det förklarades med all önskvärd tydlighet i Wolfowitzdoktrinen och verkligheten sedan dess bekräftar att USA/NATO arbetar efter dessa riktlinjer.
Galenskapen i att tillbringa 30 år med att provocera världens största kärnvapenmakt borde även du begripa, men uppenbarligen har den polletten fastnat i loppet.
Karaganovs reaktion visar att USA/NATO, eller pedofilimperiet nu har gått för långt. Hade västledarna inte varit efterblivna idioter så hade de kunnat räkna ut detta med lätthet och utan problem undvikit situationen.
Ryssland hotar ingen som inte hotar Ryssland, men nu har våra egna ledare ställt oss på tröskeln till kärnvapenkrig.
Vårt alldeles egna blindstyre Ulf Kristersson sade nyligen att vi borde hjälpa Ukraina att styra sina drönare in över Ryssland. En ren krigsförklaring således, men det begrep lille Uffe tydligen inte.
Det är alltid förkastligt att anklaga andra för sina egna dumheter Johan. Sluta med det!