Bishkekdeklarationen: Vad SCO undertecknade och varför Indiens namn är viktigt

Larry C. Johnson på, Sonar21 2 september 2026.

Shanghai Cooperation Organisation avslutade sitt 26:e toppmöte för statschefer i Bishkek den 1 september med ett gemensamt uttalande – Bishkekdeklarationen – tidsmässigt för blockets 25-årsjubileum och undertecknat av ledarna för alla tio medlemsstater: Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, Iran, Vitryssland, Uzbekistan, Kazakstan, Tadzjikistan och värdlandet Kirgizistan. Det är en text för ett långt jubileum, antagen tillsammans med cirka 28 andra slutdokument, och ändringar av SCO-stadgan.

Dess formuleringar om kriget i Iran är otvetydiga. Men det enskilt viktigaste faktumet om deklarationen är inte vad den säger. Det är vems underskrift som sitter på den. Narendra Modis Indien – en medlem av Quad-gruppen (USA, Australien, Japan och Indien, se här, ö.a.), en strategisk partner för USA och ett land som samma deklaration implicit försvarar mot Washingtons tullar – har lagt sitt namn till en text som fördömer amerikanska och israeliska militära åtgärder, sörjer en död iransk högsta ledare och avvisar den sanktionsarkitektur som USA har byggt upp. Det är den signaturen historien handlar om.

Vad deklarationen säger

Beträffande kriget fördömde SCO de militära attackerna mot iranskt territorium som de sa orsakade många civila offer och betydande skador på Irans ekonomi, och karakteriserade dessa attacker som brott mot internationell rätt och FN-stadgan, och som skapade allvarliga risker för internationell fred och säkerhet.

De uttryckte sitt deltagande i samband med den högsta ledaren Seyyed Ali Khameneis död – dödad tidigare i kriget – bekräftade sitt stöd för Irans suveränitet och territoriella integritet och uppmanade till att konflikten enbart skulle lösas genom politiska och diplomatiska medel. De utvidgade frågan till Gaza och kallade en omfattande och rättvis lösning av den palestinska frågan för den enda vägen till stabilitet i regionen.

Angående sanktioner, utan att nämna USA, motsatte sig medlemmarna ”ensidiga tvångsåtgärder” som är oförenliga med FN:s och WTO:s regler och som skadar den globala ekonomin – ett språkbruk som samtidigt omfattar amerikanska sanktioner mot Iran, västerländska sanktioner mot Ryssland och tulltrycket på Indien. I kärnkraftsfrågan upprätthöll de direkt Irans ståndpunkt, bekräftade varje medlems ”oförytterliga rätt” till fredlig kärnenergi och förklarade att åtgärder som begränsar den rätten strider mot internationell rätt.

Resten är välbekant SCO-struktur, bara tyngre för årsdagen:

• Ett öppet, icke-diskriminerande multilateralt handelssystem;
• Genomförande av SCO:s ekonomiska och energimässiga samarbetsstrategier fram till 2030;
• En strävan att reformera den globala styrningen mot en multipolär ordning som ”utesluter blockbaserade och konfronterande” metoder;
• Ansvarsfull användning av artificiell intelligens;
• och det rituella fördömandet av de ”tre onda” – terrorism, separatism och extremism – med en tydlig linje att ”dubbelmoral” i kampen mot terrorism är oacceptabel.

Pakistan tar det roterande ordförandeskapet för 2026–27 och kommer att vara värd för toppmötet 2027 i Islamabad.

Från Knesset till Bishkek: anatomin i en omsvängning

Att tolka Indiens underskrift som enkel hedging (försäkring, ö.a.) är en underdrift.

Sex månader tidigare hade Modi placerat Indien i motsatt läger – och Bishkek-texten vänder, nästan rad för rad, på den position han intog i februari.

Den 25–26 februari 2026 gjorde Modi ett statsbesök i Israel: den första indiska premiärministern att tala inför Knesset, hedrad med talmannens medalj som den första utländska ledaren att ta emot den, och ledde upphöjandet av relationen mellan Indien och Israel till ett ”särskilt strategiskt partnerskap” med 27 bilaterala resultat och ett spår för försvarssamproduktion.

Två dagar efter att han lämnat, den 28 februari, inledde USA och Israel sitt krig mot Iran. Indiens svar var iögonfallande tystnad: man fördömde inte attackerna mot iransk suveränitet och man beklagade inte mordet på Irans högsta ledare.

New Delhi nollställde sin finansiering av Chabahar-hamnen (se här och här, ö.a.) i budgeten för 2026–27 under press från USA, lät den bilaterala handeln med Iran kollapsa och erbjöd endast en dämpad, ”humanitär” reaktion när en iransk fregatt som återvände från gemensamma övningar med Indien sänktes nära Sri Lanka.

Kommentatorer sammanfattade ögonblicket tydligt – Modi hade placerat Indien tydligt i Israel-USA-lägret – medan kritiker på hemmaplan kallade det en strategisk kapitulation. Bland Indiens BRICS- och SCO-partners, Ryssland, Kina och framför allt Iran, skapade denna vändning verklig misstro.

Det som vände Indien tillbaka var olja. Indien importerar ungefär 85 procent av sitt bränsle och drar en stor andel av sin råolja och flytande naturgas genom Hormuzsundet. Under den amerikanska tullmuren på 50 procent – ​​hälften av den togs uttryckligen ut för att bestraffa inköp av rysk råolja – hade New Delhi tillbringat början av 2026 med att minska den ryska importen och luta sig mot leverantörer från Gulfstaterna, en tyst allians med Washington. Irankriget satte stopp för den överenskommelsen: Hormuz-störningarna minskade utbudet, priserna steg, rupien kom under press och Modi var reducerad till att uppmana medborgarna att spara bränsle.

Med leveranser från Gulfstaterna plötsligt opålitliga och Washingtons tullar som ändå gjorde anpassningen kostsam, återgick Indien till rabatterad rysk råolja av ren energimässig nödvändighet. Som en analys uttryckte det, energichocken omorganiserade Indiens anpassningar – lutningen mot Washington några veckor tidigare gav vika för en välbekant, intressedriven återgång till Moskva.

Modi arbetade i två valkretsar samtidigt, och de drog åt motsatta håll. Den inflytelserika indisk-amerikanska diasporan som han flitigt har uppvaktat ansluter sig bekvämt till en pro-amerikansk, pro-israelisk hållning; mot den stod de ungefär tio miljoner indierna i Gulfstaterna och en inhemsk opinion för vilken bilden av Indien som omfamnar Israel mitt i kriget blev en levande politisk belastning som oppositionen arbetade hårt för. Energisäkerhet och trycket från Gulfstaterna och inrikesdepartementet vann.

Sett mot denna utvecklingen är Bisjkek-signaturen den synliga fullbordan av en helomvändning. Deklarationen fick Indien att fördöma de attacker som de vägrade att fördöma i februari och sörja den högsta ledare som de då vägrade att sörja. Signaturen läses därför mindre som en konvertering än som en korrigering – en intressedriven återgång till alliansgruppen i mitten efter att ett sex månader långt experiment i Israel-USA-lägret visat sig vara för dyrt.

Det är här som strategisk autonomi – inte anpassning – blir den enda sammanhängande beskrivningen, och denna distinktion är viktig för alla som frestas att kalla SCO för en sammansvetsad antiamerikansk front.

Indien kommer att luta sig mot Washington och Jerusalem när villkoren är rätt och svänga tillbaka mot Moskva och det globala syd när dess energi och ställning kräver det, och böja varje forum till sina egna positioner snarare än att anta någons linje. Modi tillbringade Bisjkek-toppmötet med att bevisa poängen även när han undertecknade konsensus: han krävde ett slut på ”dubbelmoral” mot terrorism i ett språk som alla observatörer tolkade som riktat mot Pakistan, sittande vid samma bord och på väg att ta SCO-ordförandeskapet; han insisterade på att infrastrukturprojekt ska respektera suveräniteten och den territoriella integriteten, Indiens ständiga vägran att välsigna Kinas Belt and Road och den korridor den löper genom, på territorium som Indien gör anspråk på; och han pressade direkt Putin att gå från ett oändligt krig mot ett upphörande av fientligheterna i Ukraina snarare än att upprepa Moskvas ståndpuynkt.

Och tidpunkten är inte tillfällig. Indien är värd för det 18:e BRICS-toppmötet i New Delhi den 12–13 september – tio dagar efter Bishkek – som BRICS-ordförande för 2026, med Putins deltagande bekräftat och Xi och Pezeshkian förväntade. En ordförande kan inte motarbeta de ledare den är på väg att ta emot, så en del av Bishkeks signatur innebär alltså helt enkelt att värden ser till att rummet är i ordning inför sitt eget framträdande.

Ändå har Indien medvetet tematiserat sitt BRICS-ordförandeskap kring motståndskraft och samarbete – en inramning som valts för att hålla fokus på resultat snarare än konfrontation. Det avslöjande tecknet ligger i skillnaden: Indien undertecknade en konfrontativ SCO-text samtidigt som man medvetet styr sitt eget BRICS-toppmöte bort från konfrontation. New Delhi-deklarationen den 13 september kommer att vara ett bättre test på var Indien faktiskt står, och om korrigeringen som började i Bishkek håller.

Energityngden bakom deklarationen

Ett blocks kommuniké är värt så mycket som den materiella kraften bakom den, och beträffande olja har SCO:s tio medlemsländer större inflytande än vad beteckningen ”regionalt diskussionsforum” antyder. Sammantaget, och med de senaste siffrorna från 2026, producerar medlemsstaterna i storleksordningen 21 till 23 miljoner fat råolja och kondensat per dag – ungefär en femtedel av världsproduktionen. Jämfört med OPEC:s råoljaproduktion på cirka 27 till 28 miljoner fat per dag producerar SCO-medlemskapet någonstans nära 80 procent av vad hela OPEC-kartellen pumpar.

Fyra förbehåll skärper snarare än mjukar upp bilden. För det första sitter Iran i båda lägren – det är det enda landet som är både medlem i SCO och OPEC – så de två blocken är inte helt separerbara; om man utesluter Iran för att undvika dubbelräkning producerar SCO-gruppen fortfarande ungefär två tredjedelar av OPEC:s volym. För det andra producerar Ryssland ensamt, med nästan 11 miljoner fat per dag, cirka 40 procent av vad hela OPEC tillsammans producerar och är gravitationscentrumet för SCO:s energivikt. För det tredje är siffrorna ovanligt svaga i år eftersom kriget har begränsat den iranska produktionen och upprepade gånger strypt flödena från Gulfregionen genom Hormuz – råolja och vätskor som passerar sundet minskade från cirka 21,6 miljoner fat per dag före konflikten till under 5 miljoner under andra kvartalet 2026 – så den faktiska regionala produktionen har svängt långt under kapaciteten.

För det fjärde, och mest talande, är flera av OPEC:s tungviktare i Gulfregionen – Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait – inte SCO-medlemmar utan SCO-dialogpartners, som har dragits in i organisationens omloppsbana sedan 2023. Den grupp som just har försvarat Iran och fördömt kriget mellan USA och Iran växer stadigt samman med just de oljeproducenter i Gulfregionen som OPEC är beroende av.

Den djupare asymmetrin är att OPEC är en leveranskartell, medan SCO spänner över båda ändar av oljemarknaden. Dess medlemmar inkluderar inte bara Ryssland, Iran och Kazakstan på produktionssidan utan även Kina och Indien – världens största och tredje största råoljeimportörer – på efterfrågesidan. Ingen annan gruppering innehåller både säljare och de största köparna av olja under ett och samma tak, och deklarationens åtaganden till en SCO-strategi för energisamarbete fram till 2030 – ett föreslaget SCO-energikonsortium och utökad avveckling i nationella valutor – är tidiga stödställningar för just det: ett producent-konsumentblock som med tiden skulle kunna prissätta och klara en betydande andel av den eurasiska energihandeln utanför dollarn och utanför OPEC:s officiella avtal. Den ambitionen är inte i närheten av att förverkligas. Men det är det materiella faktum som ger ett jubileumsmeddelande mer tyngd än vad dess standardmodell antyder.

Bisjkekdeklarationen är, vid första anblicken, ett förutsägbart uttalande om eurasiskt missnöje: fördöm attackerna mot Iran, försvara Irans kärnvapenrättigheter, avvisa västerländska sanktioner, kräv en multipolär ordning. Det som lyfter den över standardmönstret är kombinationen av undertecknaren och innehållet bakom den. Indien undertecknade en text som fördömer just de attacker mot Iran som man bestämt avböjde att fördöma i februari, när Modi satt i Knesset – inte för att man har bytt sida, utan för att en sex månader lång lutning mot Israel och Washington kolliderade med en energichock och en tullmur, och att en återgång till alliansgruppen i mitten blev den rationella hållningen. Anti-tvångsformuleringen skyddar nu även Indien, och ett BRICS-toppmöte som Indien måste vara värd för om tio dagar gör det till en nödvändighet att rummet förblir intakt. Och blocket som undertecknar kontrollerar något runt fyra femtedelar av OPEC:s oljeproduktion, både Asiens gigantiska importmarknader och en växande skara av dialogpartners i Gulfstaterna. Deklarationens retorik är billig. Den energi och demografiska tyngd som står bakom den är det inte.