Skribent: Hans Öhrn, som besökt Kuba några gånger.

Kuba är inte bara ett land i den karibiska övärlden, det är ett begrepp som når långt bortom sina geografiska gränser. Utan djupare kunskaper om Kuba och utan att någonsin ha varit där, kan många människor ändå frammana starka bilder av ön – som ett karibiskt paradis, som ett revolutionärt paradis där den dansande revolutionen ännu fortsätter och ger hopp, eller för den delen, som en diktatur.
Den som på saklig grund försöker forma sig en bild av öriket får ingen hjälp av den officiella versionen som sprids i massmedier och böcker. En gång i tiden var bilden av Kuba välvillig i sådana källor. I dag har denna välvillighet och viljan att förstå förbytts i sin raka motsats – ön är nu omgärdad av en tät, näst intill ogenomtränglig propagandadimma.
För den som vill gå bortom allfartsvägarna och skingra dimmorna finns nu “Boken om Kuba”, av Louise Österlin, en av Sveriges främsta kubaskildrare. Hon har tidigare skrivit flera böcker om önationen. I denna volym som ges ut av Svensk-Kubanska föreningen sammanfattar Österlin sitt Kubakunnande. Resultatet är en drygt 300 sidor lång bok – föredömligt pedagogiskt upplagd och mycket välskriven. Under 14 kapitel får vi veta en hel del om Kubas historia, demokrati, rättsväsende, kultur och religion, hälsovård, skola, miljö och klimat, försvar och mycket m
Det inledande och samtidigt längsta kapitlet om Kubas historia ger viktiga nycklar till att förstå de svårigheter som landet står inför i dag.
Kuba har funnits i omkring 40 miljoner år, varit befolkat i minst 10 000 år, ockuperat i drygt 480 år och fritt och självständigt endast i nu snart 66 år.
Österlin beskriver hur plantageekonomin etablerades under den spanska kolonialtiden, hur slavimporten förändrade öns befolkningssammansättning och hur afrikanska och spanska traditioner tillsammans formade Kubas kultur.
Trots befrielsekrigen i slutet av 1800-talet blev Kuba aldrig självständigt förrän USA intervenerade och tog kontrollen över ön. Vad det handlade om var, om inte den första, så en av de första humanitära invasionerna i modern historia. USA tog över Kuba och upplöste den kubanska befrielsarmé som i själva verket hade befriat landet. Plantageekonomin fick nu tjäna USA-bolag och landet omvandlades till ett nöjespalats för rika turister från grannlandet i norr.
När Fidel Castros befrielsearmé nådde Havanna på nyåret 1959 var det slut med USA-eran men plantageekonomin bestod. Genom handel med östländerna kunde Kuba ytterligare några årtionden hanka sig fram på sockerexport fram till Sovjetunionens frånfälle.
Då rasade Kubas ekonomi samman. En specialperiod med mycket knappa resurser tog vid. Men det blev också ett uppvaknande. I dag har Kuba nästan ingen sockerproduktion och ingen sockerexport. I stället spirar ett hållbart, differentierat jordbruk, till stora delar ekologiskt, på de marker där den bekämpningskrävande monokulturen tidigare bredde ut sig.
En stor del av boken ägnas åt sanktionerna och deras konsekvenser. Österlin går metodiskt igenom hur varje amerikansk president förändrat villkoren för Kuba. Här kan nämnas att presidenter som Kennedy och Obama har försvårat mycket för Kuba även om många tror motsatsen.
Redan tio dagar efter sitt tillträde i oktober 1961 lanserade Kennedy sin “Framstegsallians”. Med morot och piska ville han isolera Kuba från övriga latinamerikanska länder. Piskan mot kubanerna och morötterna till de länder som följde USA:s påbud. Obama underlättade visserligen för USA-kubaner att besöka moderlandet men var också den president som införde sanktioner mot alla banker som genomförde transaktioner med Kuba, även de utanför USA. Dessa, så kallade tredjepartssanktioner, har ställt till mycket skada för Kuba.
“Kuba står i dag inför sin kanske svåraste kris någonsin. Statistik från landet visar på en tillbakagång i ekonomin, minskad produktion och ökad utflyttning .Åren 20220 – 2024 minskade produktionen med 35 procent”, skriver Österlin i sitt förord till boken. Hon ryggar inte för att ta upp de svårigheter Kuba har och har haft.
Läs i hennes bok om dissidenter, Marielkrisen 1980, då 125 000 människor, 1,3 procent av befolkningen, lämnade Kuba, många i små bräckliga farkoster för att ta sig till USA, och upplopp i flera kubanska städer 2021.
Boken om Kuba kan beställas via svensk-kubanska.se/bocker
Relaterat.
Kubas läkare – Ut till världens alla hörn! Recension av bok av Louise Österlin.
Broderländer – Systerfolk, om Kuba och Afrika. Recension av bok av Louise Österlin.
Bryt USA:s blockad mot KUBA!. Recension av bok av Louise Österlin.
Stort stöd i FN-omröstningen för slut på Kuba-embargot. USA, Ukraina, Israel och fyra andra röstar emot.






Förr åkte modiga statsmän från väst och besökte Kuba, till exempel Olof Palme och Francois Mitterrand.
Jag vet att när franske presidenten Francois Mitterrand (president 1981-1995) besökte Washington på statsbesök hos Ronald Reagan (möjligen året 1983, 1984 – typ?) så flög han med en stark politisk-diplomatisk signal direkt med franska statsflyget från Washington till Managua, huvudstaden i det sandiniststyrda Nicaragua (dit Frankrike faktiskt sålde försvarsvapen till regeringssidan i dess kamp mot Contras), och tror jag, senare även passerade även Kuba. Presidentfrun Danielle Mitterrand var ju sedan länge personlig vän med familjen Castro. Den siste statschef på franskt statsbesök som Mitterrand faktiskt tog emot i Paris, under sin sista tid som president i Frankrike i maj år 1995, så tog han emot just Fidel Castro, stiligt uppklädd i kostym (faktiskt). En progressiv signalpolitik, kort och gott. Idag skulle det tyvärr vara omöjligt, misstänker man dystert.
Man undrar om det vore möjligt i ett europeiskt land av idag att ta emot kubanska och nicaraguanska liksom andra Syd- och Centralamerikanska statsbesök? Möjligen då kanske Lula i Brasilien eller den än långt värre Milei från Argentina.
Jag har hört rykten(?) att den ryska signalspaningsbasen i Lourdes på Kuba antingen skall vara i bruk igen eller på väg att bli? En av ryska Nordflottans nyaste atomubåtar, den av Nato fruktade JASEN-klassen (885:orna, /fruktade jaktubåtar av fjärde generationen/ som brittiska Royal Navy tydligen inte tekniskt längre tydligen kan spåra och jaga i u-läge) så besökte (jag tror det var antingen) ”KAZAN” eller ”NOVOSIBIRSK” som seglade in i hamnen på Havanna (förra året 2024?) – en klar markering på västra halvklotet. Den tilldrog sig stort intresse. (Kanske lite väl off-topic här, men de militära förbindelserna mellan RF och Kuba tycks ha återupptagits och utvecklats till viss del). Det var ju president Jeltsin som lät med löfte till amerikanerna, på plats i Moskva, att avbryta det rysk-kubanska samarbetena i slutet på året 1991 med syftet för att den då helt tomma sovjetiska och ryska ekonomin årsskiftet 1991/92 skulle få internationella lån.
(Den sovjetiska och ryska ekonomin gick ju i sin första statskonkurs redan 2 januari 1992 – statspengarna var helt slut, man kan förstå den då ryska desperationen – jag minns själv dessa dystra ryska tider: hyllorna gapade helt tomma överallt, MEN medborgarna hade sedlar i plånboken, men det statliga fördelningssystemet av livsmedel m.m. var tomt – i de flesta länder i kris är ju det förhållandet det rakt motsatta).
Intressant att Kuba av idag uppmärksammas!