Brist, inflation och stagnation. Blogginlägg av en marxistisk ekonom

Michael Roberts blog Den 3 maj 2026

Översättning av Rolf Nilsson.

Förra veckan nådde råoljepriserna i Asien en ny rekordnivå på 125 dollar/fat mitt i rapporter om att USA övervägde militära åtgärder mot Iran för att bryta dödläget i fredssamtalen. Det globala genomsnittliga oljepriset nådde också 113 dollar/fat, det högsta priset sedan nedgången efter covid-pandemin 2022. Till slut backade Trump (för tillfället) från det hotet och sa att ”fredssamtal” fortfarande pågick. Men han hävdade att USA kommer att upprätthålla sin marinblockad tills ett ”kärnkraftsavtal” nås, vilket ytterligare försvagade utsikterna för en fredlig lösning.

Oljepriserna sjönk något, men låg kvar långt över 100 dollar/fat när kriget gick in i sin tredje månad. Hormuzsundet är fortfarande blockerat, och nästan all sjöfart kan inte passera det.

Det verkliga problemet för världsekonomin nu är den oundvikliga globala bristen på viktiga råvaror, inte bara olja, utan även oljeprodukter som flygbränsle och en hel rad råvaror som behövs för att upprätthålla jordbruks- och industriproduktionen under detta år. Redan visar data om amerikanska oljelager kraftiga minskningar i råolja och bränsle.

JP Morgans ekonomer räknar med att de globala oljelagren kommer att nå operationsgolvet i september. ”Operationellt golv” är det minimum som behövs för att hålla den globala oljeproduktionen igång. Under det tappar rörledningarna tryck, terminalerna stängs och raffinaderier ställs ner.

Världsbanken släppte sin senaste rapport om råvaruutsikter och den är alarmerande läsning för världsekonomin, särskilt för de fattigaste länderna och deras befolkning. Energipriserna förväntas stiga med 24 % i år till sin högsta nivå sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022. De totala råvarupriserna förväntas stiga med 16 % under 2026, drivet av stigande energi- och gödningsmedelspriser och rekordhöga priser på flera viktiga metaller.

Attacker på energiinfrastruktur och störningar i sjöfarten i Hormuzsundet, som hanterar cirka 35 % av den globala sjöburna råoljehandeln, har utlöst den största oljeförsörjningschocken som någonsin registrerats, med en initial minskning av den globala oljeförsörjningen på cirka 10 miljoner fat per dag. Även efter att ha måttligt minskat från sin senaste topp, är Brent-oljepriserna fortfarande mer än 50 % högre i mitten av april än de var i början av året. Brent-oljan förväntas i genomsnitt kosta 86 dollar per fat år 2026, en kraftig ökning från 69 dollar per fat år 2025 (och denna prognos gjordes före den senaste höjningen av råoljepriset och antar att de mest akuta störningarna upphör i maj och att sjöfarten genom Hormuzsundet gradvis återgår till nivåerna före kriget i slutet av 2026).

Indermit Gill, Världsbanksgruppens chefekonom, drog slutsatsen att: ”Kriget drabbar den globala ekonomin i kumulativa vågor: först genom högre energipriser, sedan högre livsmedelspriser och slutligen högre inflation, vilket kommer att driva upp räntorna och göra skulder ännu dyrare.” Han gick vidare: ”De fattigaste människorna, som spenderar den största andelen av sin inkomst på mat och bränslen, kommer att drabbas hårdast, liksom utvecklingsländer som redan kämpar med tunga skuldbördor. Allt detta är en påminnelse om en bister sanning: krig är utveckling i omvänd ordning (alt. krig är utveckling som går baklänges, ö.a.).”

Stigande råvarupriser orsakade av dessa chocker kommer att öka inflationen och förstöra den ekonomiska tillväxten världen över. I utvecklingsländer förväntas inflationen nu bli i genomsnitt 5,1 % år 2026 enligt Världsbankens ”baslinje”-antaganden – en hel procentenhet högre än vad som förväntades före kriget och en ökning från 4,7 % förra året.

Tillväxten i utvecklingsländer kommer också att försämras i takt med att högre priser på nödvändiga varor tynger ner inkomsterna och exporten från Mellanöstern står inför kraftiga begränsningar. Utvecklingsländer förväntas växa med 3,6 % år 2026, en nedåtgående revidering med 0,4 procentenheter sedan januari. Ekonomier som direkt drabbas av konflikten kommer att drabbas hårdast, och 70 % av råvaruimportörerna och mer än 60 % av råvaruexportörerna världen över kommer att se svagare tillväxt.

Avgörande är att dessa effekter spiller över till andra viktiga råvarumarknader, med en effekt som är ungefär 50 % större än under normala marknadsförhållanden. Enligt Världsbanken leder en 10-procentig oljeprisökning, utlöst av en geopolitisk utbudschock, till att prisökningarna på naturgas når en topp på cirka 7 % och prisökningarna på gödselmedel når en topp på över 5 %.

Detta kommer att slå igenom på priserna i butikerna och på hushållens räkningar runt om i världen. Gödselchocken är redan igång. Nedgången i skördarna kommer i höst. Om gödselmedelspriserna stiger från ungefär 300–350 dollar per ton till cirka 900–1 000 dollar och förblir höga, kan de globala livsmedelspriserna öka med 60–100 %, vilket driver upp till 100 miljoner fler människor in i undernäring – en mycket större effekt än enbart störningar i spannmålshandeln.

Som jag har argumenterat för i tidigare inlägg hade stagflation (dvs. en långsammare real BNP-tillväxt och stigande inflation) redan uppstått långt innan Irankonflikten bröt ut. Kriget har bara accelererat den processen – de stora ekonomierna är som en sax; det nedre bladet (tillväxten) sjunker. ytterligare medan den övre bladen (priserna) stiger snabbare – så gapet mellan bladen ökar.

Den amerikanska konsumentinflationen (PCE-index) nådde 3,6 % på årsbasis i april. PCE-inflationen har stigit obevekligt de senaste 10 månaderna, och energiprisökningen kommer nu att öka ytterligare under kommande månader. Så även USA står inför stagflation.

Trumps fortsatta utbrott kring tullar ökar bara inflationstrycket. Den amerikanska centralbanken räknar med att tullar har resulterat i ett ”nästan fullständigt genomslag på konsumentpriserna, vilket bidrar med ungefär 0,8 procentenheter till kärn-PCE-inflationen och förklarar den överskjutande inflationen i basvaror.”

Med tanke på den stagflationära ekonomiska miljön som intensifierats av Irankriget och stigande energi- och råvarupriser står centralbankerna i ett dilemma – höja eller sänka räntorna? Hittills har de beslutat att inte göra någotdera.

Förra veckan höll den amerikanska centralbanken sin styrränta oförändrad på målintervallet 3,5 %–3,75 % för ett tredje möte i rad. Men beslutet var inte enhälligt, då centralbankschef Miran (Trumps man i styrelsen) röstade för att sänka räntorna med 25 punkter och tre andra ledamöter invände mot formuleringen i uttalandet som antydde att centralbanken så småningom skulle återuppta sänkningarna. Omröstningen med 8-4 markerade första gången sedan oktober 1992 som fyra tjänstemän avstod från ett FOMC-beslut*. Denna splittring ansluter sig till en liknande splittring i Bank of Japan tidigare i veckan, då dess styrelseledamöter höll den kortfristiga styrräntan på 0,75 % vid sitt möte i april 2026 (den högsta nivån sedan september 1995). Men tre bankstyrelseledamöter röstade för en höjning av räntan.

* (FOMC (Federal Open Market Committee) är den penningpolitiska kommittén inom USA:s centralbank, Federal Reserve. De ansvarar för att fatta avgörande beslut om landets räntor och penningmängd, med målet att främja maximal sysselsättning och stabila priser, ö.a.)

I eurozonen är stagflationen redan bekräftad. Eurozonens reala BNP steg med bara 0,1 % jämfört med föregående kvartal under första kvartalet 2026, vilket innebär att den årliga reala BNP-tillväxten avtog till bara 0,8 %, den långsammaste tillväxttakten sedan 2022. Ändå steg den årliga inflationen i euroområdet till 3 % i april 2026, den högsta nivån sedan september 2023. Energikostnaderna steg med 10,9 %, den högsta nivån sedan februari 2023. Europeiska centralbanken var i dilemma om huruvida den skulle höja eller sänka sin ränta. Den beslutade att inte göra någonting och höll räntorna oförändrade.

Inom eurozonen befinner sig Frankrike i djup stagflation. Den reala BNP stannade av jämfört med föregående kvartal under första kvartalet 2026, vilket var den svagaste utvecklingen på fem kvartal, och hushållens konsumtion och investeringar minskade och exporten föll kraftigt.

I Storbritannien räknar Bank of England med att inflationen i sitt ”värsta scenario”, som nu ser alltmer sannolikt ut, kan nå 6,2 % i början av 2027! Livsmedelspriserna kan stiga med 6–7 % i slutet av året. Detta kan leda till betydande höjningar av Bank of Englands basränta i takt med att centralbanken försöker ”kontrollera” inflationen.

Genomsnittliga realinkomster i Storbritannien kommer att falla (låginkomsthushåll kommer att drabbas mest, som vanligt) och ekonomin kommer att stagnera. Arbetslösheten kommer att öka i takt med att livsmedels- och hotellbranschen ser en minskad efterfrågan och tvingas säga upp personal.

Globalt sett, om konflikten varar mycket längre, kommer den stigande inflationen att åtföljas av fallande ekonomisk tillväxt och sannolikheten för att även några av de stora ekonomierna kan glida in i en fullständig nedgång. Stagflation är här nu, men ”nedgång” är i sikte.

Kriget kommer också att intensifiera den växande klyftan mellan den rika eliten och resten av oss. I USA kallas denna klyfta för en ”K-formad” ekonomi, det vill säga att de mer välbärgade blir rikare och de sämre ställda blir fattigare.

En ny rapport från Oxfam visar att ojämlikheten i globala löner har ökat dramatiskt under 2020-talet. Justerat för inflation minskade de globala arbetstagarnas löner med 12 % mellan 2019 och 2025, vilket motsvarar 108 dagars obetalt arbete under den perioden. Som jämförelse ökade VD:s ”ersättning” med 54 % mellan 2019 och 2025. VD:s löner ökade 20 gånger snabbare än genomsnittliga arbetstagarnas löner runt om i världen under 2025.

Fyra av världens största företag – Blackstone, Broadcom, Goldman Sachs och Microsoft – betalade sina VD:ar mer än 100 miljoner dollar vardera under 2025. Utbetalningarna placerar dessa chefer bland de globalt högst avlönade, där de 10 bästa VD:arna tillsammans tog hem mer än 1 miljard dollar förra året. Den genomsnittliga VD:n fick 8,4 miljoner dollar i total ersättning år 2025 jämfört med 7,6 miljoner dollar år 2024.

Oxfams analys fann också att miljardärer fick 2 500 dollar i sekunden i utdelning år 2025, enligt investeringsportföljer för mer än 1 000 miljardärer. För varannan timme under 2025 fick den genomsnittliga miljardären mer i utdelning än den genomsnittliga arbetaren tjänade i årslön. Miljardärernas förmögenhet nådde en rekordhög nivå år 2026, där de rikaste tjänade 4 biljoner dollar under de senaste 12 månaderna, en ökning med 13,2 % från 2025.

Ojämlikheten i USA var värre än det globala genomsnittet, där VD:arnas löner ökade 20,4 gånger snabbare än arbetarnas löner år 2025. För 384 VD:ar i S&P 500 där data om VD-ersättning fanns tillgängliga ökade lönen med 25 % från 2024 till 2025, medan den genomsnittliga timlönen för arbetare på privata företag ökade med bara 1,3 % under samma period.

Arbetskraftens andel av BNP är ett mått på hur mycket ekonomiskt värde som går till arbetare. Globalt har arbetskraftens andel av BNP minskat med 0,4 procentenheter sedan 2019. Om arbetskraftens andel hade legat kvar på 2019 års nivåer skulle arbetarna ha haft det 469 miljarder dollar bättre ställt år 2025. Sedan 2019 har produktiviteten ökat med 9 % medan reallönerna har sjunkit med 12 %.

Andelen av USA:s nationalinkomst som går till kapital har skjutit i höjden under 2000-talet.

Källa: John G. Fernald, “A Quarterly, Utilization-Adjusted Series on Total Factor Productivity.” FRBSF Working Paper 2012-19. Mina beräkningar.

Det är verkligen därför den amerikanska aktiemarknaden fortsätter att blomstra trots den intensifierade krisen i de produktiva sektorerna av ekonomin globalt. I april hade amerikanska aktier sin största uppgång sedan coronaviruspandemin, då starka vinster och planer på ytterligare enorma investeringar i AI övertygade investerare att rycka på axlarna åt oron över konsekvenserna av kriget mellan USA och Iran.

Uppgången berodde nästan helt på teknikaktier. Investerare satsade tillbaka på amerikanska teknikaktier när analytiker reviderade sina vinstprognoser till nya rekord. Som tidigare nämnts är den amerikanska ekonomin en enda stor satsning på AI. Investerare satsar på att en handfull företag i Silicon Valley ska öka sina investeringar i AI-infrastruktur för att stödja ekonomisk tillväxt. Och AI-utgiftsboomen visar inga tecken på att avta. De fyra stora ”hyperscalers” *, som inkluderar Amazon, Meta, Microsoft och Googles moderbolag Alphabet, förväntar sig tillsammans att spendera 77 procent mer i kapitalutgifter än rekordhöga 410 miljarder dollar förra året till häpnadsväckande 725 miljarder dollar.

* (storskaliga molnjättar; ”hyperscaler” är en branschterm för de få företag som har byggt ut sin molninfrastruktur i en sådan enorm skala att de kan hantera nästan obegränsad efterfrågan på datorkraft och lagring, skapar tjänster i ”internetskala” – där användarbasen inte är ett företag utan hela världen, ö.a.)

Kommer AI att skapa en stegvis ökning av arbetsproduktiviteten i USA som kommer att övervinna det nedåtgående trycket på ekonomierna och på kapitalets lönsamhet i de stora ekonomierna? Hittills finns det få tecken på någon produktivitetsökning. Produktivitetsexperten Carl Frey räknar med att de som förespråkar AI skulle ha tur om de såg teknikens inverkan på produktionen per timme matcha även den kortlivade explosionen under 1990- och 2000-talen.

Det kostar cirka 30 miljoner dollar i AI-hårdvara och 14 miljoner dollar per megawatt datacenterkapacitet. Datacenter verkar ta allt från ett år till tre år beroende på storlek. Av de 114 GW datacenter som förmodligen byggs i slutet av 2028 är endast 15,2 GW under uppbyggnad på något sätt. Därför startar varje AI-datacenter med att ligga miljontals dollar back, och även med sex år långa avskrivningsplaner tar det år att betala tillbaka. Open AI räknar med att det kommer att generera 673 miljarder dollar i intäkter fram till slutet av 2030, men det förbrukar 852 miljarder dollar i kontanter som samlats in från lån och kontrakt för att komma dit. Samtidigt tillhandahåller konkurrerande AI-företag, främst i Kina, AI-maskiner med öppen källkod som dramatiskt underskrider priserna som de amerikanska företagen tar ut.

Många investerare i så kallad ”privat utlåning” (icke-bankkreditfonder) som har investerat i AI kräver sina pengar tillbaka. Om centralbanker beslutar att höja räntorna på lån för att försöka kontrollera den stigande inflationen, kan det utlösa företags konkurser och en press på privata långivare. Så juryn är fortfarande ute om huruvida AI kommer att lyckas öka produktiviteten och leverera tillräcklig vinst innan investeringsbubblan spricker.

Och så har vi kostnaden för Irankriget. Detta krig kostar den amerikanska staten över 1 miljard dollar per dag. Trump-administrationen har redan dramatiskt ökat ”försvars”-budgeten till över 1 biljon dollar per år, men även efter bara några veckor förbrukar kriget en betydande del av de tillgängliga vapnen och logistiken. Som ett resultat pressar detta det som krävs för att fortsätta Ukrainakriget. Ukrainas president Zelenskyj klagar redan på bristen på finansiering och vapen som han behöver för att upprätthålla frontlinjen mot ryssarna.

De globala militärutgifterna nådde rekordhöga 2,9 biljoner dollar år 2025, vilket markerar 11 raka år av tillväxt, i takt med att stormakter som USA, Kina och Ryssland ökar sina budgetar. Europa ökar också sina budgetar som svar på kriget i Ukraina.

Källa: SIPRI

Trump-administrationen ber nu den amerikanska kongressen om en 50-procentig ökning av de amerikanska försvarsutgifterna för nästa år till 1,5 biljoner dollar. I Europa och Japan förväntas även försvarsutgifterna öka kraftigt. Detta kommer att öka den redan rekordhöga statsskulden i USA och på andra håll och öka bördan av att betala av den skulden genom nedskärningar i statliga utgifter och stigande räntekostnader – fler kanoner, mindre smör; mer vapen, mindre bränsle; mer krigsmateriel, mindre mat.