Bryssels mediemaskin: EU:s mediefinansiering och utformningen av den offentliga diskursen

Thomas Fazi skrev detta 3 juli.:

En ny rapport avslöjar ett omfattande, tidigare föga granskat system genom vilket Europeiska unionen årligen fördelar 80 miljoner euro per år till medieprojekt i Europa och bortom

I en exklusiv ny rapport för MCC Bryssel — Bryssels mediemaskin: EU:s mediefinansiering och utformningen av den offentliga diskursen — avslöjar jag ett omfattande, tidigare föga granskat system genom vilket Europeiska unionen årligen fördelar nästan 80 miljoner euro till medieprojekt i Europa och bortom.

I den argumenterar jag för att denna omfattande finansiering, som ofta presenteras som stöd för mediefrihet, i själva verket ofta tjänar till att främja uttryckligen pro-EU-berättelser och marginalisera kritiska röster, vilket väcker allvarliga farhågor om redaktionellt oberoende och demokratisk integritet.

Rapporten hävdar att EU:s finansiella inflytande skapar en ”semistrukturell relation” med stora mediebolag, särskilt offentliga programföretag och nyhetsbyråer, vilket suddar ut gränserna mellan oberoende journalistik och institutionell kommunikation – och allvarligt äventyrar mediernas förmåga att hålla makten ansvarig.

Viktiga resultat och exempel från rapporten:

Massiv, undervärderad finansiering:

Europeiska kommissionen och Europaparlamentet betalar tillsammans ut närmare 80 miljoner euro årligen till medieprojekt. Detta anses vara en försiktig uppskattning, då den totala summan under det senaste decenniet sannolikt överstiger 1 miljard euro. Denna siffra inkluderar inte indirekta finansieringsströmmar – till exempel reklam- eller kommunikationskontrakt som tilldelas marknadsföringsföretag som sedan omfördelar medel till stora mediebolag.

Främjar pro-EU-berättelser:

Finansieringsprogram utformas ofta med hjälp av modeord som ”bekämpa desinformation” eller ”stödja faktabaserad programmering”, men rapporten presenterar bevis för att de har tydliga strategiska mål för att forma den offentliga debatten och främja EU:s agenda. Många projekt främjar till exempel uttryckligen pro-EU-berättelser, inklusive ”främjande av europeisk integration”, ”avmystifiering av EU” och ”bekämpning av extremistiska och euroskeptiska nationella rörelser”. I geopolitiskt känsliga frågor – framför allt Ryssland-Ukraina-konflikten – främjar dessa projekt en miljö där mediebolag får ekonomiska incitament att upprepa officiella EU-Nato-positioner, vilket ytterligare begränsar utrymmet för oberoende journalistik.

Hemliga propagandakampanjer:

Programmet Informationsåtgärder för EU:s sammanhållningspolitik (IMREG) har sedan 2017 kanaliserat cirka 40 miljoner euro till mediebolag och nyhetsbyråer för att producera innehåll som lyfter fram ”fördelarna” med EU:s politik. Rapporten lyfter fram exempel där denna finansiering inte tydligt redovisas, vilket i praktiken motsvarar ”hemlig marknadsföring” eller ”hemlig propaganda”. Andra projekt syftar uttryckligen till att ”öka medvetenheten om fördelarna” eller ”bidra till en bättre förståelse” och stärka medborgarnas ”känsla av tillhörighet till EU”. Dessa eufemismer maskerar vad som i själva verket är ett uppifrån-och-ner-försök att tillverka en europeisk demos – ett enhetligt politiskt medvetande som under rådande politiska och kulturella förhållanden förblir mer en ideologisk strävan än en demokratisk verklighet.

Nyhetsbyråer som narrativa portvakter:

EU samarbetar strategiskt med stora nyhetsbyråer som ANSA (Italien), EFE (Spanien) och Lusa (Portugal) genom program som IMREG, vilket säkerställer att pro-EU-budskap sprids över hundratals kanaler som förlitar sig på byråernas innehåll. Det EU-finansierade projektet European Newsroom, till exempel 1,7 miljoner euro, som sammanför 24 nyhetsbyråer i Bryssel, innebär i praktiken en ansträngning att standardisera och anpassa budskap om EU-frågor.

”Faktakontroll” och kontroll av diskurs:

Initiativ som European Digital Media Observatory (EDMO), finansierat med minst 27 miljoner euro, involverar nyhetsbyråer och medier i nätverk för att ”bekämpa desinformation”. Rapporten varnar för att när enheter som är involverade i marknadsföringsfinansiering också deltar i att definiera desinformation, riskerar det att bli ett verktyg för att övervaka gränserna för acceptabel diskurs och stämpla oliktänkande som desinformation.

Undersökande journalistik fokuserad utåt, aldrig inåt:

Rapporten granskar EU-finansierade undersökande journalistikprojekt och noterar ett mönster där mycket av fokus riktas mot länder utanför EU som Ryssland eller Kazakstan, med knapphändig granskning av EU självt trots de många dokumenterade skandalerna inom unionen.

Europaparlamentets egen propaganda:

Europaparlamentet har, genom sitt generaldirektorat för kommunikation, anslagit nästan 30 miljoner euro sedan 2020 till medier för kampanjer, inklusive uttryckligen självreklam inför val. Målet är att ”öka räckvidden till målgrupper mer effektivt med budskap relaterade till Europaparlamentets arbete”, och lägga till ”legitimitet till Europaparlamentets kampanjer”. Detta bör ses som ett försök att skapa demokratisk legitimitet på grund av bristande organiskt stöd.

Representanten Ort drar slutsatsen att bevisen pekar på att EU systematiskt investerar i att skapa en ”vänlig” mediemiljö som stärker dess legitimitet och politiska mål, snarare än att bara stödja en fri press. Den efterlyser en omedelbar offentlig uppgörelse och att institutionella kopplingar mellan politisk makt och journalistik granskas – och i slutändan bryts.