CIA-chef Ratcliffe åker till Moskva före stormen

Professor Glenn Diesen på Glenn Diesen´s Substack 28 augusti.

Det kommer oundvikligen att bli mycket spekulationer om Ratcliffes korta besök i Moskva på grund av hemlighetsmakeriet kring det, och medieberättelser måste överensstämma med krigsberättelserna. Men med tanke på den försämrade situationen mellan Nato och Ryssland kan vi dra vissa slutsatser om syftet med besöket.

Besöket var sannolikt avsett att leverera ett budskap och ett hot mot Moskva i takt med att desperationen växer i Washington. Nato och Ryssland befinner sig nu i den farligaste perioden någonsin i sin konflikthistoria. CIA har ansvarat för kriget mot Ryssland sedan 2014, och massiva eskaleringar kan förväntas när allt faller isär.

Ukrainas proxykrig håller på att lösas upp.

Den ukrainska armén är utmattad och kollapsar vid frontlinjerna; ekonomin faller isär på grund av sjöblockaden och förstörelsen av kritisk infrastruktur; det finns ett växande socialt missnöje från den aggressiva ”rekryteringen” av militära värnpliktiga; Den politiska krisen kan störta regeringen; Nato börjar få slut på pengar och vapen för att hålla igång proxykriget; och en politisk opposition växer över hela Europa, vilken inte kan undertryckas för alltid.

USA är fast i Iran och står inför en ekonomisk kris, medan Ryssland bistår Iran och har blivit Kinas ledande partner i att etablera en alternativ internationell ekonomisk arkitektur. De amerikanska krigen mot Ryssland och Iran, liksom det ekonomiska kriget mot Kina, var avsedda att slå ut eller rulla tillbaka de viktigaste motståndarna på den eurasiska kontinenten för att återställa USA:s globala överlägsenhet.

Istället har dessa krig intensifierat övergången mot en multipolär världsordning, eftersom USA står inför nederlag på alla fronter och har uttömt sig militärt och ekonomiskt, medan stabiliteten i det amerikanska politiska systemet går från dåligt till värre. USA har pressat samman sina viktigaste eurasiska motståndare i vad som bara kan beskrivas som Kissingers värsta mardröm, och det politiska väst fragmenteras på grund av imperial överansträngning och avsaknaden av en posthegemonisk ekonomisk modell.

Trump fortsätter att insistera på att USA har besegrat Iran och att Hormuzsundet är öppet och under amerikansk kontroll, medan Nato fortsätter att insistera på att ”Ukraina vinner”. I takt med att Natos proxykrig i Ukraina börjar vackla kommer Nato sannolikt att eskalera, vilket framgår av Storbritanniens vårdslösa agerande.

Ryssland kommer å sin sida sannolikt att eskalera mot Ukraina mot ett knockoutslag och inta en hårdare linje mot Nato för att återställa sin avskräckning, eftersom Nato för länge sedan korsade gränserna mellan proxykrig och direkt krig. Att avskräcka Nato innebär inte en invasion, men att införa en kostnad i form av hemliga operationer eller till och med direkta attacker är alternativ för att genomdriva Rysslands röda linjer. Även om prioriteten för närvarande är att sätta stopp för proxykriget utan onödig eskalering med Nato.

Återuppliva diplomatin?

Så vad gjorde Ratcliffe i Moskva? Hur kan USA använda diplomati för att förbättra sin situation? Det verkar högst osannolikt att Nato är berett att ge upp sin stora ukrainska proxyarmé genom att gå med på något fredsavtal som skulle återställa Ukrainas neutralitet och lösa den territoriella tvisten. Precis som kriget med Iran är diplomatiska initiativ avsedda att säkra en paus för att omgruppera och forma slagfältet mer gynnsamt.

Ukrainas och NATO:s över 40 dagar långa kampanj för att attackera civil infrastruktur djupt inne i Ryssland knäckte inte Ryssland, snarare slog den tillbaka i stor skala. Ratcliffe ville sannolikt få ett slut på sjöblockaden genom att återgå till reglerna i spannmålsavtalet, ett eldupphör mot energiinfrastruktur och ett stopp för offensiven mot städerna Slovjansk, Kramatorsk och Zaporizjzja. Det finns sannolikt också oro i Washington om att Ryssland förbereder sig för att öppna ytterligare en front i Tjernihivregionen. Sådana initiativ är, precis som det EU-förslagna ovillkorliga eldupphöret, avsedda att förlänga kriget snarare än att sätta stopp för det.

Det verkar därför också mycket osannolikt att Ryssland kommer att göra några eftergifter, eftersom Ryssland inte kan göra några betydande eftergifter. Om detta vore ett krig om territoriell expansion, kunde NATO:s eskalering och påtryckningar ha lett till vissa ryska eftergifter.

Den obekväma sanningen som det politiska medieetablissemanget inom NATO vägrar att acceptera är dock att Ryssland anser att NATO:s intrång i Ukraina är ett existentiellt hot. Huruvida NATO håller med om denna bedömning är helt irrelevant eftersom Ryssland kommer att agera enligt sin övertygelse. Detta tyder på att Ryssland har väldigt lite utrymme för eftergifter.

Konflikten kunde ha lösts när som helst sedan 2014 genom att avsluta NATO:s expansion och återställa Ukrainas neutralitet. I avsaknad av någon politisk uppgörelse som säkerställer detta mål kommer Ryssland att beröva Ukraina det värdefulla territorium som kan användas som NATO:s frontlinje mot Ryssland, och resten av Ukraina kommer att reduceras till en dysfunktionell rumpstat (utan tillgång till Svarta havet, ö.a.).  Denna lösning kommer att skapa en svår framtid för Ukraina och årtionden av instabilitet för både Nato och Ryssland, men för Moskva är det den enda möjliga vägen eftersom Nato inte kommer att upphöra med sin expansionspolitik.

Optimisten i mig vill gärna tro att Ratcliffes besök var avsett att stärka diplomatiska kanaler och samordning för att navigera genom den extremt farliga tid vi går in i. Även om det verkar mer troligt att diplomatin fortfarande tar formen av fler ultimatum och hot. Förutsägbart nog kommer detta inte att tas emot väl i Moskva där ilskan kokar över.