CIA:s hemliga plan för invasion av Ukraina – inte längre hemligt.

Den den 7 augusti publicerade den amerikanska opinionsjätten Gallup de anmärkningsvärda resultaten av en undersökning bland ukrainare. Allmänhetens stöd för att Kiev ska “kämpa till seger” har sjunkit till rekordlåga nivåer “i alla delar” av befolkningen, “oavsett region eller demografisk grupp”. I en “nästan fullständig omsvängning från den allmänna opinionen 2022” är 69% av medborgarna “för ett förhandlat slut på kriget så snart som möjligt”. Bara 24 procent vill fortsätta strida. Det är dock försvinnande få som tror att proxykriget kommer att ta slut inom en snar framtid.

/En artikel av Kit Klarenberg  17 augusti i aktuellt ämne./

Se även artiklar nedtill under “Relaterat”.
Orsakerna till den ukrainska pessimismen på denna punkt är inte uttalade, men en uppenbar förklaring är oförsonligheten hos president Volodymyr Zelensky, som uppmuntras av sina utländska uppbackare – i synnerhet Storbritannien. Londons drömmar om att att bryta isär Ryssland i lätt exploaterbara bitar går århundraden tillbaka i tiden och turboladdades i kölvattnet av Majdankuppen i februari 2014 Maidan-kuppen. I juli samma år publicerades en exakt plan för den nuvarande proxykonflikten av Institute for Statecraft, en NATO/MI6-utbrytning som grundades av veteranen inom den brittiska militära underrättelsetjänsten, apparatchiken Chris Donnelly.

Som svar på inbördeskriget i Donbass förespråkade Statecraft att Moskva skulle angripas med en rad olika “anti-subversiva åtgärder”. Detta inkluderade “ekonomisk bojkott, avbrytande av diplomatiska relationer” samt “propaganda och motpropaganda, påtryckningar på neutrala parter”. Målet var att få till stånd en “väpnad konflikt av gammalt hederliga slag” med Ryssland, som “Storbritannien och västvärlden skulle kunna vinna”. Medan vi nu i realtid bevittnar den brutala upplösningen av Donnellys monstruösa komplott, går de angloamerikanska planerna på att använda Ukraina som ett brohuvud för ett fullskaligt krig med Moskva mycket längre tillbaka i tiden.

I augusti 1957 utarbetade CIA i hemlighet detaljerade planer för en invasion av Ukraina med amerikanska specialstyrkor. Förhoppningen var att antikommunistiska agitatorer i grannskapet skulle mobiliseras som fotsoldater för att hjälpa till med insatsen. En detaljerad 200-sidig rapport, Motståndsfaktorer och specialstyrkors områden beskriver demografiska, ekonomiska, geografiska, historiska och politiska faktorer i hela den dåvarande socialistiska sovjetrepubliken som skulle kunna underlätta eller försvåra Washingtons strävan att utlösa lokala uppror och i sin tur Sovjetunionens slutliga kollaps.

Cia Rdp81 01043r002300220007 1  33.1MB ∙ PDF-fil Ladda ner
https://www.kitklarenberg.com/api/v1/file/ddc0c424-1a78-447e-b218-1ded3419c572.pdf

Uppdraget förutspåddes bli en svår och känslig balansgång, eftersom en stor del av Ukrainas befolkning hade “få klagomål” på ryssarna eller det kommunistiska styret, som kunde utnyttjas för att underblåsa ett väpnat uppror. Lika problematiskt var att “den långa historien av förening mellan Ryssland och Ukraina, som sträcker sig i en nästan obruten linje från 1654 till idag”, resulterade i att “många ukrainare” hade “antagit den ryska livsstilen”. Problematiskt nog fanns det således en uttalad brist på “motstånd mot sovjetiskt styre” bland befolkningen.

Den ryska kulturens “stora inflytande” över ukrainarna, “många inflytelserika positioner” i den lokala förvaltningen som innehades “av ryssar eller ukrainare som sympatiserade med [kommunist]styret” och “den relativa likheten” mellan deras “språk, seder och bakgrund” innebar att det fanns “färre konfliktpunkter mellan ukrainare och ryssar” än i Warszawapaktens länder. I dessa satellitstater hade CIA med varierande framgång redan rekryterat hemliga nätverk av “frihetskämpar” som antikommunistiska femtekolonnare. Byrån var dock fortfarande angelägen om att identifiera potentiella “motståndsaktörer” i Ukraina:

“Vissa ukrainare är uppenbarligen bara lite medvetna om de olikheter som skiljer dem från ryssarna och känner inte stor nationell antagonism. Icke desto mindre finns det viktigt missnöje, och bland andra ukrainare finns det motstånd mot sovjetisk auktoritet som ofta har antagit en nationalistisk form. Under gynnsamma förhållanden kan dessa människor förväntas hjälpa de amerikanska specialstyrkorna i kampen mot regimen.”

“Nationalistisk aktivitet

En CIA-karta delade in Ukraina i 12 separata zoner, rankade efter “motståndspotential” och hur “gynnsamma befolkningens attityder [är] gentemot den sovjetiska regimen”. De södra och östra regionerna, i synnerhet Krim och Donbass, fick dåliga betyg. Deras befolkningar bedömdes vara “starkt lojala” mot Moskva och hade aldrig “visat nationalistiska känslor eller indikerat någon fientlighet mot regimen”, samtidigt som de betraktade sig själva som “en rysk ö i det ukrainska havet”. I själva verket, konstaterade studien att, under och efter första världskriget, då Tyskland skapade en fascistisk marionettstat i Ukraina:

“Invånarna i Donbass gjorde starkt motstånd mot ukrainska nationalister och skapade vid ett tillfälle en egen republik, oberoende av resten av Ukraina. Under de följande åren försvarade de det sovjetiska styret och ryska intressen och angrep ofta de ukrainska nationalisterna med större iver än de ryska ledarna själva. Under den tyska ockupationen under andra världskriget inträffade det inte ett enda registrerat fall av stöd för de ukrainska nationalisterna eller tyskarna.”

Att invadera och ockupera Krim ansågs ändå vara av yttersta vikt. Utöver dess strategiska betydelse förutsågs halvöns landskap vara idealiskt för gerillakrigföring. Terrängen erbjöd “utmärkta möjligheter till gömma sig och hålla sig undan”, konstaterade CIA-rapporten. Även om “trupper som opererar i dessa sektorer måste vara särskilt utbildade och utrustade”, förutspåddes det att den lokala tatariska befolkningen, “som kämpade så hårt” mot Sovjet under andra världskriget, “förmodligen skulle vara villig att hjälpa” invaderande amerikanska styrkor.

Områden i västra Ukraina, inklusive tidigare polska regioner som Lviv, Rivne, Transkarpatien och Volyn, som i hög grad kontrollerades av “ukrainska rebeller” – anhängare av den MI6-stödde Stepan Bandera – under andra världskriget, bedömdes vara de mest fruktbara startramperna för “motståndet”. Där var “nationalistisk aktivitet omfattande” under andra världskriget, med beväpnade miliser som motsatte sig “pro-sovjetiska partisaner med viss framgång”. Lämpligen innebar också massutrotning av judar, polacker och ryssar av Banderister i dessa regioner att det praktiskt taget inte fanns någon icke-etnisk ukrainsk befolkning kvar.

Under efterkrigstiden hade dessutom “motståndet mot det sovjetiska styret” “uttryckts i stor skala” i västra Ukraina. Trots “omfattande deportationer” bodde “många nationalister” i Lviv och andra städer, och “nationalistiska celler” som skapats av Banderas “arbetsgrupper” fanns utspridda över hela republiken. Exempelvis hade antikommunistiska “partisanband” bosatt sig i Karpaterna. Utredningen drog slutsatsen att “det är i denna region som [amerikanska] specialstyrkor kan förvänta sig ett betydande stöd från den lokala ukrainska befolkningen, inklusive aktivt deltagande i åtgärder riktade mot sovjetregimen”.

Det bedömdes också att “ukrainska nationalistiska, antisovjetiska känslor” i Kiev var “tydligen måttligt starka” och att delar av befolkningen “kan förväntas ge aktivt stöd till specialstyrkorna”. Huvudstadens “stora ukrainska befolkning” var enligt uppgift “lite påverkad av ryskt inflytande” och gav under den ryska revolutionen “större stöd än någon annan region till ukrainska, nationalistiska, antisovjetiska styrkor”. Följaktligen ledde “osäkerheten om lokalbefolkningens attityder” Moskva till att utse Charkov till ukrainska SSR:s huvudstad, vilket den förblev fram till 1934.

CIA-dokumentet erbjöd dessutom mycket detaljerade bedömningar av ukrainska territorier, baserade på deras användbarhet för krigföring. Till exempel ansågs det “allmänt otillgängliga” Polesien – nära Vitryssland – vara “nästan omöjligt” att korsa under våren. Omvänt var vintern “mest gynnsam för förflyttning, beroende på hur djupt marken fryser”. Sammantaget hade området “bevisat sitt värde som ett utmärkt tillflyktsområde genom att ha stött storskaliga gerillaaktiviteter i det förflutna”. Under tiden var “träskartade dalar vid floderna Dnepr och Desna” av särskilt intresse:

“Området är tätt bevuxet med skog i den nordvästra delen, där det finns utmärkta möjligheter att gömma sig och manövrera… Det finns omfattande träskmarker, varvade med skogspartier, som också utgör bra gömställen för specialstyrkorna. Förhållandena på Volyno-Podolskaya-höglandet är mindre lämpliga, även om små grupper kan hitta tillfälligt skydd i de glesa skogarna.”

“Starkt antinationalistiskt”

CIA:s invasionsplan förverkligades aldrig formellt. Ändå var det just i de delar av Ukraina som enligt byråns prognoser skulle vara mest välkomnande för amerikanska specialstyrkor som stödet för Maidan-kuppen var som störst. I ett i stort sett okänt kapitel i Maidan-sagan bussades dessutom fascistiska kämpar från Högra sektorn till Krim före Moskvas övertagande av halvön. Om de hade lyckats ta över territoriet skulle Högra sektorn ha uppfyllt CIA:s mål, så som det beskrivs i Motståndsfaktorer och specialstyrkors områden.

En barrikad för civilförsvaret som byggts för att förhindra att
Högra sektorn att ta sig in på Krim, februari 2014

Med tanke på vad som hände på andra håll i Ukraina efter februari 2014 får andra delar av CIA-rapporten en klart kuslig karaktär. Till exempel varnade byrån för att försöka underblåsa ett antisovjetiskt uppror i Odessa, trots dess strategiska läge vid Svarta havet. Byrån noterade att staden är “det mest kosmopolitiska området i Ukraina, med en heterogen befolkning som inkluderar ett betydande antal greker, moldaver och bulgarer, liksom ryssar och judar.” Som sådant:

“Har Odessa… utvecklat en mindre nationalistisk karaktär. Historiskt sett har det ansetts vara mer ryskt än ukrainskt territorium. Det fanns få tecken på nationalistiska eller antiryska känslor här under andra världskriget, och staden… kontrollerades faktiskt av en starkt antinationalistisk lokal administration [under konflikten].”

Odessa blev ett viktigt slagfält mellan pro- och anti-Maidan-element från det ögonblick då protesterna bröt ut i november 2013. I mars året därpå hade ryskspråkiga ukrainare ockuperat stadens historiska Kulykove Pole-torg och krävde en folkomröstning om inrättandet av den “autonoma republiken Odessa”. Spänningarna kulminerade den 2 maj, då fascistiska fotbollsultras – som därefter bildade Azovbataljonen – stormade Odessa och tvingade in dussintals anti-Maidan-aktivister i fackföreningarnas hus innan de satte eld på det.

Sammanlagt dödades 42 personer och hundratals skadades. Odessas anti-Maidan-rörelse neutraliserades samtidigt helt och hållet. I mars i år utfärdade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ett fördömande utslag mot Kiev med anledning av massakern. Domstolen konstaterade att den lokala polisen och brandkåren “avsiktligt” misslyckades med att reagera på infernot, och att myndigheterna undvek att åtala ansvariga tjänstemän och gärningsmän trots att de hade obestridliga bevis. Tjänstemännens dödliga “försumlighet” den dagen, och även därefter, konstaterades gå långt “utöver felbedömning eller slarv”.

Europadomstolen var uppenbarligen ovillig att betrakta mordbranden mot anti-Maidan-aktivister som en avsiktlig och överlagd handling av massmord, utformad och styrd av Kievs USA-installerade fascistiska regering. Men resultaten från en ukrainsk parlamentarisk kommission pekar dock oundvikligen mot denna slutsats. Huruvida massakern i Odessa i sin tur var avsedd att utlösa ett ryskt ingripande i Ukraina och därmed utlösa en “väpnad konflikt av gammalt hederligt slag” med Moskva, som “Storbritannien och västvärlden skulle kunna vinna” är en fråga om spekulation – även om Institute for Statecraft var närvarande i landet vid den tiden.

Relaterat.
Ukraina: CIA:s 75-åriga proxy
Ukrainas spännande och kontroversiella historia
Sovjetunionens fall – förspel och följder

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.