Craig Murray, oberoende journalist och tidigare ambassadör häktas i Kafkalik process

5
900
Craig Murray berättar för oss om läget i rättegången vid lunchtid utanför Belmarsh-fängelset.

Denna artikel “Fängslandet av Craig Murrays är den nationella säkerhetsstatens senaste överfall mot oberoende journalistik” av Jonathan Cook i Nazareth och på Grayzone  har översatts av Rolf Nilsson.
Jonathan Cooks blogg.
Grayzone: Den förre brittiska diplomaten och oberoende journalisten Craig Murray är den första som sitter fängslad i Storbritannien för medieförakt på 50 år.
Jag har här återpublicerat flera, översatta, artiklar av Craig Murray, f.d. ambassadör i Uzbekistan. Bland andra Säkerhetstjänst söker troll. Men hur ser ett troll ut? Hur hittar du det? och ett dominerande avsnitt i artikeln Skripal-historien 3 år. Stor framgång för god journalistik och saklig analys – eller för desinformation och fake?

Hörde honom på ett internationellt möte i London om Assange och yttrandefrihet i februari 2020, samt utanför Belmarsh-fängelset där Julian Assange är fängslad sedan snart 2,5 år. På solidaritetsmöte för Julian Assange i London, och vid Belmarsh. Vad säger förre ambassadören Craig Murray?

Rapporteras detta i etablerade svenska media? Inte i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller i Sveriges Radio i alla fall.


Den förre brittiska diplomaten och oberoende journalisten Craig Murray är den första som sitter fängslad i Storbritannien för medieförakt på 50 år.

Craig Murray, en före detta ambassadör i Uzbekistan, nybliven pappa, en man med mycket dålig hälsa och en som inte har några tidigare domar mot sig, måste överlämna sig till skotska polisen på söndagsmorgonen. Han blir den första personen någonsin som sitter fängslad på den dunkla och vagt definierade anklagelsen om “jigsaw identification” (förmågan att identifiera någon genom att använda två eller flera olika bitar av information från två eller flera källor, särskilt när personens identitet är avsedd att vara hemlig av juridiska skäl, ö.a.).

Murray är också den första personen på ett halvt sekel att fängslas i Storbritannien för förakt mot domstol – en period då så olika juridiska och moraliska värderingar rådde, att det brittiska etablissemanget just hade slutat att åtala ”homosexuella” och att utdöma fängelsestraff till kvinnor, för att ha gjort abort.

Murrays dom till fängelse i åtta månader, utdömd av Lady Dorrian, Skottlands näst högsta domare, bygger självklart helt och hållet på ett noggrant studium av skotsk lag, snarare än bevis för att de skotska och engelska politiska institutionerna söker hämnas på den förre diplomaten. Och den brittiska högsta domstolens vägran på torsdagen att lyssna till Murrays överklagande, trots många uppenbara juridiska avvikelser i målet och att de därigenom banar väg för en fängelsevistelse, är på samma sätt förankrad i en strikt tillämpning av lagen och påverkas inte på något sätt av politiska överväganden.

Murrays fängelsedom har ingenting att göra med att han generade den brittiska staten i början av 2000-talet, genom att bli det sällsynta: en visselblåsande diplomat.

Han avslöjade den brittiska regeringens samverkan, tillsammans med USA, med Uzbekistans tortyrregim.

Hans fängelsedom har inte heller något att göra med det faktum att Murray på senare tid har skämt ut den brittiska staten, genom att rapportera de hemska och fortsatta rättsliga övergreppen i en rättssal i London, när Washington försöker att få Wikileaks grundare, Julian Assange utlämnad och stänga in honom för livstid i ett maximal-säkerhets-fängelse. USA vill statuera ett exempel på Assange, för att ha avslöjat dess krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan och för att publicera läckta diplomatiska meddelanden, som avslöjade Washingtons fula utrikespolitik.

Murrays fängelsedom har ingenting att göra med att åtalet för förakt mot domstol tillät den skotska domstolen att beröva honom hans pass, så att han inte kunde resa till Spanien och vittna i ett Assange-relaterat mål, som allvarligt skämmer ut Storbritannien och USA. Den spanska utfrågningen har presenterats med bevismaterial om att USA olagligt spionerat på Assange inne i Ecuadors ambassad i London, där han sökte politisk asyl för att undvika utlämning. Murray skulle vittna om att hans egna konfidentiella samtal med Assange filmades, liksom Assanges privilegierade möten med sina egna advokater. Sådant spionage borde ha lett till att fallet mot Assange lagts ner, om domaren i London faktiskt hade tillämpat lagen.

<blockquote class=”twitter-tweet”><p lang=”en” dir=”ltr”>Actually what I found most shocking about that was the peculiar determination of the judges to make sure that, during the three weeks we have to lodge the appeal, I am not allowed to go to Spain to testify in the criminal prosecution for the CIA spying on Assange&#39;s legal team.</p>&mdash; Craig Murray – 3rd day in prison (@CraigMurrayOrg) <a href=”https://twitter.com/CraigMurrayOrg/status/1392051824128151555?ref_src=twsrc%5Etfw”>May 11, 2021</a></blockquote> <script async src=”https://platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

På samma sätt har Murrays fängslande ingenting att göra med att han skämmer ut de skotska politiska och juridiska institutionerna, genom att vara nästan ensam om att rapportera om försvaret i rättegången mot Skottlands tidigare premiärminister, Alex Salmond. Bevisen från Salmonds advokater, vilka inte rapporterats av bolagsmedierna, ledde till att en jury, som dominerades av kvinnor, friade honom från en rad anklagelser om sexuella övergrepp.

Det är Murrays rapportering om Salmonds försvar som är orsaken till hans nuvarande problem.

Och förvisso säkert har Murrays fängslande absolut ingenting att göra med hans argumentering – som kan förklara varför juryn ställde sig så tvivlande mot åtalet – att Salmond faktiskt var offer för en komplott på högsta nivå, från höga politiker på Holyrood (platsen i Edinburgh, där bl.a. det skotska parlamentet och den brittiska kungaborgen är belägna, ö.a.) för att misskreditera honom och förhindra att han återvänder till framkanten i skotsk politik. Avsikten, säger Murray, var att neka Salmond chansen att ta sig an London och göra ett allvarligt fall av kampen för skotskt oberoende och därmed avslöja SNP:s (Scottish National Party, ö.a.) tilltagande läpparnas bekännelse för den saken.

 

Hänsynslös attack

Murray har i nästan två decennier varit en nagel i ögat på det brittiska etablissemanget. Nu har de hittat ett sätt att låsa in honom, precis som de har gjort med Assange, samt knyta upp Murray, potentiellt i åratal, i juridiska strider som riskerar att försätta honom i konkurs, när han försöker rentvå sitt namn.

Och med tanke på hans extremt vacklande hälsa – dokumenterad i detalj för domstolen – riskerar hans fängelsevistelse dessutom att göra åtta månader till ett livstidsstraff. Murray dog ​​nästan av en lungemboli för 17 år sedan, när han senast utsattes för en sådan obeveklig attack från det brittiska etablissemanget. Hans hälsa har inte förbättrats sedan dess.

Vid den tiden, i början av 2000-talet, inför och i de tidiga stadierna av invasionen av Irak, avslöjade Murray effektivt delaktigheten från brittiska diplomater – deras förkärlek för att blunda för de övergrepp som deras egen regering sanktionerade och dess korrupta och korrumperande allians med USA.

Senare, när Washingtons ”extraordinary rendition” – statliga kidnappningsprogram – kom i dagen, liksom dess tortyrregim på platser som Abu Ghraib, borde strålkastarljuset ha riktats mot att diplomater inte velat uttala sig. Till skillnad från Murray vägrade de att vända sig till en visselblåsare. De erbjöd i stället skydd för olagligheten och barbariet.

För sina samvetsbetänkligheter smutskastades Murray av Tony Blairs regering, bland annat som ett sexuell rovdjur – anklagelser som en undersökning av utrikesdepartementet slutligen friade honom från. Men skadan var redan skedd, där Murray tvingades bort. Ett engagemang för moralisk och juridisk redbarhet var helt klart oförenligt med Storbritanniens utrikespolitiska mål.

Murray var tvungen att påbörja en ny karriär igen, och det gjorde han genom en populär blogg. Han har i sin journalistik använt samma engagemang för sanning och engagemang för att skydda de mänskliga rättigheterna – och har återigen stött på lika hårt motstånd från det brittiska etablissemanget.

Journalistik på två nivåer (a two-tier system; Ett system med två nivåer är där två olika uppsättningar av standarder eller regler gäller för olika grupper av människor, ö.a,.)

Den mest uppenbara och störande juridiska innovationen i Lady Dorrians dom mot Murray – och den främsta anledningen till att han döms till fängelse – är hennes beslut att dela upp journalister i två klasser: de som arbetar för godkända bolagsmedier och sådana som Murray, som är oberoende, ofta finansierade av läsare, istället för att avlönas av miljardärer eller av staten.

Redaktören anser sig blygsamt tillhöra samma kategori som Murray.

Enligt Lady Dorrian har ackrediterade bolagsmedia-journalister rätt till det rättsliga skydd, som hon förnekar inofficiella och oberoende journalister som Murray – just de journalister som mest sannolikt tar sig an regeringar, kritiserar rättssystemet och avslöjar bolagsmedias hyckleri och lögner.

När hon fann Murray skyldig till så kallad ”pusselbits-identifiering” gjorde Lady Dorrian ingen skillnad mellan vad Murray skrev om Salmond-fallet och vad som godkända bolagsmedia-journalister skrev.

Det är av goda skäl. Två undersökningar har visat, att de flesta som följde Salmond-rättegången och som tror att de kunde identifiera en eller flera av dem som anklagade honom, gjorde det utifrån bolagsmedias bevakning, särskilt BBC:s. Det Murrays har skrivit verkar ha haft mycket liten inverkan på identifieringen av någon av Salmonds anklagare. Bland namngivna enskilda journalister, citerades Dani Garavelli, som skrev om rättegången för Scotland on Sunday och London Review of Books, 15 gånger oftare av respondenterna än Murray, för att ha hjälpt dem att identifiera Salmonds anklagare.

<blockquote class=”twitter-tweet”><p lang=”en” dir=”ltr”>The polling was conducted by Panelbase as an extra question in one of their standard Scottish opinion polls. I paid for the question but there was no mechanism by which I could affect the results.<br>Is showed Dani Garavelli as by far the biggest source of identification. <a href=”https://t.co/sAqY9tbJw0″>https://t.co/sAqY9tbJw0</a> <a href=”https://t.co/D1D6o9A7i7″>pic.twitter.com/D1D6o9A7i7</a></p>&mdash; Craig Murray – 3rd day in prison (@CraigMurrayOrg) <a href=”https://twitter.com/CraigMurrayOrg/status/1356926031551152129?ref_src=twsrc%5Etfw”>February 3, 2021</a></blockquote> <script async src=”https://platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

Lady Dorrians åtskillnad var snarare mellan vilka som skyddas när identifiering sker. Skriv för Times eller Guardian, eller sänd på BBC, där läsekretsens/lyssnarnas storlek är enorm, och domstolarna kommer att skydda dig från åtal. Skriv om samma frågor för en blogg, så riskerar du att jagas i fängelse.

I själva verket är den rättsliga grunden för ”pusselbits-identifiering” – man kan med fog ifrågasätta hela poängen med det – att det ger staten farliga befogenheter. Det ger tillåtelse för det juridiska etablissemanget att godtyckligt bestämma vilken bit av den förmodade pusslet som ska räknas som identifiering. Om BBC:s Kirsty Wark tillhandahåller en bit av pusslet räknas det  i domstolens ögon inte som identifikation. Om Murray eller någon annan oberoende journalist erbjuder en annan bit av pusslet, räknas det. Den uppenbara lätthet, med vilken denna princip kan missbrukas av etablissemanget för att förtrycka och tysta dissidenta journalister, bör inte underskattas.

Och ändå är detta inte längre Lady Dorrians beslut ensamt. Genom att vägra att höra Murrays överklagande har den brittiska högsta domstolen gett sin välsignelse åt samma farliga, tudelade klassificering.

Legitimerad av staten

Vad Lady Dorrian har gjort är att vända upp och ner på traditionella uppfattningar om vad som utgör journalistik: nämligen att det är en praxis som i bästa fall är utformad för att ställa de mäktiga till svars, och att alla som ägnar sig åt sådant arbete bedriver journalistik, oavsett om de brukar betraktas som journalister eller inte.

Den uppfattningen var uppenbar tills helt nyligen. När sociala medier tog fart var en av de vinster som trumpetades ut, även av bolagsmedia, framväxten av en ny typ av ”medborgarjournalist”. På det stadiet trodde bolagsmedierna att dessa medborgarjournalister skulle utgöra billiga källor och tillhandahålla lokala berättelser direkt på plats, som de sedan ensamma hade tillgång till, och att endast bolagsmedierna skulle kunna tjäna pengar på dem. Detta var just drivkraften för The Guardian’s Comment is Free-sektion, som i sin tidiga inkarnation tillät ett varierat urval av personer med specialistkunskaper eller information att förse tidningen med gratis artiklar, för att öka tidningens försäljnings- och annonspriser.

Etablissemangets inställning till medborgarjournalister och Guardians till sin the Comment is Free-modell förändrades bara när dessa nya journalister började visa sig svåra att kontrollera, och deras arbete, ofta oavsiktligt eller på annat sätt,  belyste brister, bedrägerier och dubbelmoral i bolagsmedierna.

Nu har Lady Dorrian satt den sista spiken i medborgarjournalistikens kista. Hon har genom sitt beslut deklarerat att hon och andra domare kommer att avgöra vem som anses vara journalist och därigenom vem som får rättsligt skydd för sitt arbete. Detta är ett knappt dolt sätt för staten att licensiera eller “legitimera” journalister. Det gör journalistik till ett professionellt skrå, där endast officiella bolagsjournalister kan känna sig trygga från laglig vedergällning från staten.

Om du är en icke-godkänd, icke-legitimerad journalist, kan du, i likhet med  Murray, fängslas på liknande rättslig grund som ett fängelsestraff för någon som utför en kirurgisk operation utan nödvändiga kvalifikationer. Men medan lagen mot charlatan-kirurger är där för att skydda allmänheten och för att förhindra onödiga skador på de sjuka, kommer Lady Dorrians avgörande att tjäna ett helt annat syfte: att skydda staten från den skada som orsakas av avslöjandet av dess hemligheter eller mest ondskefulla handlingar, genom bråkiga, skeptiska – och nu även, i stor utsträckning oberoende – journalister.

Journalistiken återförs till de stats- och miljardär-ägda bolagens exklusiva kontroll. Det kanske inte är förvånande att bolagsjournalister, som är angelägna om att få behålla sina jobb, genom sin tystnad samtycker till detta övergripande angrepp mot journalistik och yttrandefrihet. Detta är trots allt ett slags protektionism – ytterligare anställningstrygghet – för journalister anställda i ett bolagsmedium som inte har någon verklig avsikt att utmana de mäktiga.

Men det som verkligen är chockerande är, att detta farliga tillskott av ytterligare makt till staten och dess allierade företagsklass, implicit backas upp av journalistförbundet, NUJ (National Union of Journalists, ö.a.). Det har hållit tyst under de många månaderna av attacker mot Murray och de omfattande ansträngningarna att misskreditera honom för hans rapportering. NUJ har inte ställt till med något oväsen om Lady Dorrians skapande av två klasser av journalister – statligt godkända och icke godkända – eller om hennes fängslande av Murray på dessa grunder.

Men NUJ har gått längre. Dess ledare har offentligt tvått sina händer angående Murray, genom att utesluta honom från medlemskap i facket, även om dess tjänstemän har medgett att han borde vara kvalificerad. NUJ har blivit lika medskyldig i att jaga en journalist som Murrays diplomat-kollegor en gång var, i sin jakt på honom som ambassadör. Detta är ett riktigt skamligt avsnitt i NUJ:s historia.

<blockquote class=”twitter-tweet”><p lang=”en” dir=”ltr”>Calling all NUJ Members – When a country&#39;s main union for journalists polices the Overton window, you are in a society well on the way to authoritarianism. For four months I have been excluded from the National Union of Journalists and, despite repeated <a href=”https://t.co/RrdjiXUmmo”>https://t.co/RrdjiXUmmo</a></p>&mdash; Craig Murray – 3rd day in prison (@CraigMurrayOrg) <a href=”https://twitter.com/CraigMurrayOrg/status/1283704123448229890?ref_src=twsrc%5Etfw”>July 16, 2020</a></blockquote> <script async src=”https://platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

Yttrandefriheten kriminaliserad

Men ännu farligare är att Lady Dorrians beslut utgör en del i ett mönster, där de politiska, rättsliga och mediainstitutionerna har gått samman för att begränsa definitionen av vad som räknas som journalistik, i syfte att att utesluta allt bortom det  skräp, som vanligtvis i bolagsmedierna passerar som journalistik.

Murray har varit en av få journalister som i detalj rapporterade om argumenten från Assanges juridiska team i hans utlämnings-förhandlingar. Noterbart är, att i både Assange- och Murray-fallen, har domaren begränsat det yttrandefrihets-skydd som traditionellt ges för journalistik och har gjort det genom att begränsa vem som anses kvalificera sig som journalist. Båda fallen har varit frontalangrepp mot möjligheten för vissa typer av journalister – de som står fria från företags- eller statspåverkan – att bevaka viktiga politiska berättelser, vilket effektivt kriminaliserar oberoende journalistik. Och allt detta har uppnåtts med ett penndrag.

I Assanges fall godkände domaren, Vanessa Baraitser, till stor del USA:s påståenden, att det Wikileaks-grundaren hade gjort  var att betrakta som spionage, snarare än som journalistik. Obama-administrationen hade avbrutit åtalet mot Assange, eftersom den inte kunde hitta någon åtskillnad i lag mellan hans juridiska rätt att publicera bevis på amerikanska krigsförbrytelser och New York Times och Guardians rätt att publicera samma bevis som Wikileaks tillhandahöll dem. Om den amerikanska administrationen lagförde Assange skulle den också behöva åtala redaktörerna för dessa tidningar.

Donald Trumps tjänstemän kringgick det problemet genom att skapa en åtskillnad mellan “riktiga” journalister, anställda hos företag som övervakar och kontrollerar vad som publiceras och “falska” journalister, de som står oberoende och som inte utsätts för sådan övervakning och påtryckningar.

Trumps tjänstemän förnekade Assange status som journalist och utgivare och behandlade honom istället som en spion, som samarbetade med och hjälpte visselblåsare. Det upphävde förmodligen det yttrandefrihets-skydd som han konstitutionellt borde ha åtnjutit. Men det amerikanska fallet mot Assange var naturligtvis rent nonsens. Det är centralt i undersökande journalisters arbete att ”samarbeta” med och hjälpa visselblåsare. Och spioner gömmer undan information från sådana visselblåsare, de offentliggör den inte för världen, vilket Assange gjorde.

Lägg märke till parallellerna till Murrays fall.

Domare Baraitsers förhållningssätt till Assange upprepade det amerikanska: att endast godkända, legitimerade journalister åtnjuter lagens skydd mot åtal; endast godkända, legitimerade journalister har rätt till yttrandefrihet (om de väljer att utöva det på redaktioner för statliga- eller bolagsintressen). Underförstått av Baraitser var, att yttrandefrihet och lagens skydd för den, inte längre relaterar främst till lagligheten i det som sägs, utan till den juridiska statusen för vem som säger det.

En liknande metod har använts av Lady Dorrian i Murrays fall. Hon har förnekat honom status som journalist, och istället klassat honom som någon form av “olämplig” journalist eller bloggare. Precis som med Assange finns det en implikation av att “otillbörliga” eller “falska” journalister är ett så exceptionellt hot mot samhället, att de måste fråntas det normala rättsliga skyddet för yttrandefriheten.

”Pusselbits-identifiering” – särskilt när det är förknippat med anklagelser om sexuella övergrepp, och som involverar kvinnors rättigheter och spelar in i den bredare, aktuella besattheten av identitetspolitik – är det perfekta verktyget för att vinna ett omfattande samtycke för kriminalisering av yttrandefrihet för kritiska journalister.

Bolagsmedias bojor

Det finns en ännu större bild som bör vara svår att missa för varje ärlig journalist, bolagsanställd eller annan. Vad Lady Dorrian och domare Baraitser – och etablissemanget bakom dem – försöker göra är att sätta tillbaka anden i flaskan. De försöker vända en trend, som under mer än ett decennium har sett ett litet, men växande, antal journalister använda ny teknik och sociala medier för att befria sig från bolagsmediernas bojor och berätta de sanningar som publiken annars aldrig skulle fått höra.

Tror ni mig inte? Tänk på fallet med Guardian and Observer-journalisten Ed Vulliamy. I sin bok Flat Earth News berättar Vulliamys kollega på Guardian, Nick Davies, historien om hur Roger Alton, redaktör för Observer vid tiden för Irakkriget, och en legitimerad, licensierad journalist om det någonsin fanns en, satt på ett av de största scoopen i tidningens historia i flera månader i rad.

I slutet av 2002 övertalade Vulliamy, en veteran och mycket betrodd reporter, Mel Goodman, en tidigare högt uppsatt CIA-tjänsteman, som fortfarande hade säkerhetsgodkännande på byrån, att skriva ut att CIA visste att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak – förevändningen för en överhängande och olaglig invasion av landet. Som många misstänkte, hade de amerikanska och brittiska regeringarna ljugit för att rättfärdiga ett kommande angreppskrig mot Irak, och Vulliamy hade tillgång till en viktig källa för att bevisa det.

Men Alton vägrade att publicera denna sensationella historia och vägrade sedan under de närmaste månaderna, när kriget stod för dörren att publicera ytterligare sex versioner, skrivna av en alltmer upprörd Vulliamy. Alton var fast besluten att hålla historien borta från nyheterna. Redan år 2002 krävdes bara en handfull redaktörer – som alla hade stigit genom rangordningarna för sin diskretion, nyansering och noggranna “omdöme” – för att se till att vissa typer av nyheter aldrig nådde sina läsare.

Sociala medier har ändrat förutsättningarna för sådana beräkningar. Vulliamys historia skulle inte kunna tystas så lätt idag. Den skulle läcka ut, just genom en högprofilerad, oberoende journalist, som Assange eller Murray. Det är därför sådana personer är så kritiskt viktiga för ett hälsosamt och informerat samhälle – och anledningen till att de, och några andra som dem, gradvis försvinner. Etablissemanget har förstått att priset för att låta oberoende journalister verka fritt är alldeles för högt.

Först klumpades all oberoende, icke-licensierad journalistik samman som ”falska nyheter”. Med det som bakgrund kunde företag i sociala medier samarbeta med så kallade äldre medieföretag för att, med hjälp av algoritmer, förpassa oberoende journalister till glömska. Och nu utbildas oberoende journalister i vilket öde som sannolikt kommer att drabba dem om de skulle försöka ta efter Assange eller Murray.

Sovande bakom ratten

Medan bolagsjournalister har sovit bakom ratten, har det brittiska etablissemanget i själva verket förberett att utvidga nätet för att kriminalisera all journalistik som på allvar försöker att ställa makten till svars. Ett nyligen publicerat ‘consultation document ‘ från regeringen, vilket efterlyser ett mer drakoniskt ingripande mot vad som bedrägligt kallas “vidareutlämnande” – lika med kod för journalistik – har fått stöd av inrikesminister Priti Patel. Dokumentet kategoriserar implicit journalistik som knappast mer annorlunda än spionage och visselblåsning.

I kölvattnet av samrådsdokumentet har inrikesdepartementet uppmanat parlamentet att överväga ”ökade maximistraff” för brottslingar – det vill säga journalister – och ta bort skillnaden ”mellan spionage och de allvarligaste obehöriga avslöjandena”. Regeringens argument är att “vidare upplysningar” kan skapa “mycket allvarligare skada” än spionage och bör därför behandlas på samma sätt. Om det accepteras kommer allt försvar av allmänintresset – den traditionella skyddsåtgärden för journalister – att upphöra.

Alla som följde Assange-utfrågningarna i somras – vilket utesluter de flesta journalister i bolagsmedierna – kommer att märka en stark återklang av USA:s argument för att få Assange utlämnad, argument som likställer journalistik med spionage, och som i stor utsträckning accepterades av domare Baraitser.

Inget av detta har kommit ur det blå. Som online-teknikpublikationen The Register noterade redan 2017, övervägde lagkommissionen då ”förslag i Storbritannien för en omsvängning till en ny spionagelag, som kan fängsla journalister som spioner”. Artikeln sade att ett sådant förslag “utvecklades skyndsamt av juridiska rådgivare”.

Det är ganska extraordinärt att två undersökande journalister – varav den ena en tidigare långvarigt anställd på Guardian – lyckades skriva en hel artikel i den tidningen denna månaden, om regeringens samrådspapper, dock utan att nämna Assange en enda gång. Varningstecknen har funnits under större delen av ett decennium, men bolagsjournalister har vägrat att lägga märke till dem. På samma sätt är det ingen slump att Murrays svåra belägenhet inte heller har registrerats på bolagsmedias radar.

Assange och Murray är ’kanariefåglarna i kolgruvan’ (kanariefåglar användes förr i gruvor för att indikera farliga gaser, ö.a.) för det växande motståndet mot undersökande journalistik och ansträngningar för att ställa den verkställande makten till svars. Det görs naturligtvis allt mindre av sådant av bolagsmedierna, vilket kan förklara varför företagens medier inte bara verkar avslappnade över det växande politiska och juridiska klimatet mot yttrandefrihet och öppenhet, utan att de också har hejat på det.

I fallet Assange och Murray tar den brittiska staten fram ett lagrum för att själva definiera vad som räknas som legitim, auktoriserad journalistik – och journalister samverkar i denna farliga utveckling, om än bara genom sin tystnad. Den överenskommelsen berättar mycket om de ömsesidiga intressena för de näringslivs-politiska och juridiska institutionerna å ena sidan och bolags-media-etablissemanget å andra sidan.

Assange och Murray berättar inte bara oroande sanningar, som det inte är meningen att vi ska få höra. Det faktum att de förnekas solidaritet av dem som är deras kollegor, de som kan vara nästa att stå på tur i skjutlinjen, säger allt vi behöver veta om de så kallade vanliga medierna: att bolagsjournalisternas roll är att tjäna etablissemanget intressen, inte att utmana dem.

 

 

 

Föregående artikelSverige på väg in i nytt kallt krig
Nästa artikelBiden sätter in nya sanktioner mot Kuba – splittrad “Vänster”?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Det var en bra och uttömmande beskrivning. Jonathan Cook skriver ofta om Palestina på unz.com, alltid läsvärt.
    Ett litet tillägg finns det utrymme för. Alex Salmond blev föremål för en komplott och beskylldes för sexuella trakasserier men frikändes som det sägs i artikeln. Det som Craig Murray även avslöjade och som bör ha retat de mäktiga i Skottland var att de som låg bakom komplotten var kända och borde ha blivit föremål för utredning och åtal.

  2. Sanningen är farlig för “västerländska demokratier” då alla illdåd som fulmedia hjälpt till att dölja och bagatellisera börjat komma upp i dagen! Politikerna slår tillbaka och samma utveckling har vi i Sverige där regimen kallar all kritik för hat och brunsmetar den som vågar ha en annan uppfattning än regimen. Allt detta sker för öppen ridå men trots detta reagerar “di svenske” bara med att knyta näven ännu lite hårdare i byxorna.

  3. Och nu annonseras det att Twitter ska samarbeta med CIA-länkade nyhetsbyrån Reuters för att censurera så kallade “misinformation”

    “Twitter is collaborating with Reuters, a CIA-linked media outlet that also participates in a covert UK information warfare program, to censor “misinformation” on social media.”

    Mer Orwellsk än så kan det inte vara. Läs mer här om det:
    https://thegrayzone.com/2021/08/04/twitter-uk-cia-reuters-censorship/

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here