Dagen efter segerdagen

Nazisterna UPA, som är nationalhjältar i dagens Ukraina, utförde ett stort antal massakrer på egen hand och i samarbete med tyska naziststyrkor. Här från massakern i Lviv.

Av författaren Esha Krishnaswamy

– 3 juni 2025

När världen firade segerdagen förra månaden undersöker vi vad som hände dagen efter.

När världen firade 80-årsdagen av segerdagen tidigare i maj spreds en bekväm historia om att nazisterna försvann in i etern, för att aldrig ses igen. Tyvärr är detta bara en myt. Varken Wehrmacht, nazisterna eller deras kollaboratörer försvann helt enkelt. Istället, dagen efter segerdagen, rekryterades många nazistiska tjänstemän och deras kollaboratörsstyrkor av väst för att fortsätta sin kamp mot kommunismen.

När det stod klart för de västallierade Frankrike, Storbritannien och USA att Sovjetunionen skulle besegra Nazityskland, kände de behovet av att omstrukturera sin utrikespolitiska strategi. Återigen vände de sin fientlighet mot Sovjetunionen. De välkomnade Sovjetunionens naturliga fiender: fascisterna.

Redan innan kriget var över började USA förbereda sig för krig mot Sovjetunionen, deras främsta fiende sedan 1917. Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA, började samla in underrättelser i tidigare ockuperade territorier. Ett sådant känt exempel var Frank Wisner, en företagsjurist som nyligen hade börjat ett jobb som OSS-agent. År 1944 åkte han till Rumänien. Enligt senare publicerade dokument fick hans team i uppdrag att hitta tyska dokument, inte för att samla in underrättelser om Nazityskland, utan för att hitta underrättelser om Sovjetunionen. I dessa dokument hittade OSS en lista över kollaboratörer, som var antikommunistiska, vilket gjorde dem till främsta rekryter för att hjälpa västvärlden efter kriget.

Frank Wisner när han var i OSS.

När Röda armén avancerade västerut 1945 insåg många tyska tjänstemän meningslösheten i sin sak och började planera för framtiden. Bland dem fanns Reinhard Gehlen, som hade varit ansvarig för Fremde Heere Ost (Utländska arméer öst), en militär underrättelseorganisation som samlade in underrättelser om Sovjetunionen och andra länder vid östfronten. Gehlen hade register över alla ”antikommunistiska aktivister” eller nazistiska kollaboratörer i Sovjetunionen, utan vilka nazisterna inte kunde genomföra sitt krig och de därmed sammanhängande grymheterna på östfronten.

Gehlen undvek klokt nog att bli tillfångatagen av sovjetiska styrkor och kontaktade amerikanska styrkor. Efter ett kort förhör flög amerikansk underrättelsetjänst honom till Washington sommaren 1945. Han erbjöd en överenskommelse: i utbyte mot immunitet från åtal för de fruktansvärda krigsförbrytelser som begicks under hans auktoritet skulle han göra sitt omfattande nätverk av kollaboratörer och agenter i öst tillgängligt för USA:s användning i dess kalla krigets korståg mot Sovjetunionen.

De amerikanska myndigheterna accepterade förslaget med entusiasm. Gehlen belönades inte bara med amnesti, utan installerades senare som chef för den västtyska underrättelsetjänsten BND. Han fortsatte i sin tur sitt korståg mot Sovjetunionen – samma som han hade inlett med Hitler.

I den skattkista av information som Gehlen tillhandahöll fanns en lista över kollaboratörer: ungerska Pilkors-partiet, (se här, ö.a.), rumänska Järngardet (se här, ö.a.), kroatiska Ustaše (se här, ö.a.) och, viktigast av allt, ukrainska nationalister från den ökända Organisationen för ukrainska nationalister (OUN) (se här, ö.a.). Beväpnade med denna information började USA och dess allierade rekrytera de värsta krigsförbrytarna till kalla kriget mot kommunismen.

OUN grundades 1929 av västukrainare från Galicien. Deras uppdrag var alltid att skapa ett oberoende och etniskt homogent Ukraina. Vid den tiden var stora delar av Galicien ockuperat av Polen, vilket gjorde Polen till deras huvudfiende. Kort efter deras bildande väckte de tyska underrättelsetjänsters intresse. När Weimartyskland omvandlades till Tredje riket fick de utbildning och vapen för att bilda hjälpenheter, senare kända som den ukrainska upprorsarmén (UPA) (se här, ö.a.).

UPA var oöverträffad i sitt barbari, som beskrivits tidigare – med Lvovmassakern och antipartisanexpeditioner som ledde till utrotningen av hela byar i Vitryssland chockade deras brutalitet även nazistiska tjänstemän. Även om statsförklaringen kortvarigt irriterade nazistledningen, förblev de aktiva på slagfältet och förstörde hela samhällen i sitt kölvatten.

År 1942 började de etniskt rensa områden i västra Ukraina och Polen från icke-ukrainare. Kampanjen började i februari 1942, då en UPA-avdelning massakrerade över 150 personer i den polska byn Parosle. De fortsatte att attackera byar nära gränsen och brutalt mördade civila. I juli 1943 hade UPA:s operationer expanderat till hela Volynhiaregionen.

UPA attackerade olika byar, där grupper av män i åldrarna 16–50, ibland beväpnade med macheter och höjande fler, gick amok och slaktade alla de mötte. I deras kölvatten massakrerades hela byar brutalt.

Den mest ökända massakern inträffade på ”Bloody Sunday”, 11–12 juli 1943, då UPA-enheter samtidigt attackerade över 99 polska byar. Offren brändes levande medan de deltog i söndagsmässan, och inte ens barn skonades, vilket minnesmärkena över Volynhia-massakrerna visar.

Denna staty är baserad på en verklig bild som är för grafisk för att visas här. År 1944.

År 1944, när Röda armén vände krigets trend, drog sig UPA-enheter tillbaka. Efter kriget hamnade många fördrivna i läger i Västtyskland. Jaltaavtalet föreskrev att större krigsförbrytare skulle utredas av utrikesministrarna i USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Trots att sovjetiska listor identifierade UPA-medlemmar för brott så avskyvärda att de chockade nazistiska tjänstemän, rekryterade OSS och MI6 dem som aktiva.

Även om USA tekniskt sett förbjöd nazistiska krigsförbrytare att resa in i landet, ignorerades dessa regler medvetet för dessa samarbetande krigsförbrytare. I ett flagrant exempel reste en man vid namn John Demjanjuk in i USA trots att han listade Sobibor och Trebelinka – nazistiska dödsläger – som sina tidigare bostäder. Trots dessa tydliga indikationer godkände immigrationsmyndigheterna hans ansökan. Det avslöjades senare att han hade varit vakt i båda lägren och visat en särskild sadism mot sina offer.

Fotografier grävdes fram, och de visade tydligt Demjanjuk som vakt.

Demjanjuk var bara en av tusentals som undkom straff med hjälp av USA och Storbritannien. Några flydde till Brasilien, Argentina, Bolivia, Australien och Kanada. En av de mest kända ättlingarna till ukrainska nationalister är Chrystia Freeland, Kanadas tidigare vice premiärminister. Hon var nästkommenderande efter premiärministern. Hennes farfar, Michael Chomiak, var en ökänd propagandist för Tredje riket och som skrev ett ode till Adolf Hitler på hans 50-årsdag.

I sin roll som CIA-tillgångar förvandlade sig tidigare UPA-medlemmar till kaosagenter. I den amerikanska regeringens tjänst mobiliserades de för projektet AERODYNAMIC. Enligt avklassificerade CIA-dokument är ”syftet med projektet AERODYNAMIC att möjliggöra utnyttjande och expansion av den antisovjetiska ukrainska motståndsrörelsen för kalla krigets och varma krigets syften. Sådana grupper som Ukrainas högsta befrielseråd (UHVR), dess militära gren, den ukrainska upprorsarmén (UPA), Organisationen för ukrainska nationalister (OUN) i Ukraina, UHVR:s utrikesrepresentation (ZPUHVR) i Västeuropa och USA, samt andra ukrainska organisationer, såsom de utländska sektionerna av Organisationen för ukrainska nationalister (ZchOUN), med flera, kommer att användas.”

Ett antal ukrainska nationalister skickades in på ukrainskt territorium efter kriget för att begå terroristhandlingar på sovjetiskt territorium. Även om de lyckades begå terroristhandlingarna greps de snart, och operationen ansågs misslyckad.

UPA:s och OUN:s inflytande slutade inte där; De spelade en viktig roll i propagandakampanjen mot Sovjetunionen. Med den följde den uppenbara omskrivningen av historien genom deras framtida organisationer.

Under andra världskrigets höjdpunkt, 1943, på nazisternas initiativ, gick olika kollaboratörer samman för att bilda en organisation kallad ”Kommittén för förtryckta nationer” (CSN). Deras mål var Sovjetunionens fullständiga upplösning. Efter kriget, 1946, döpte CSN om sig till Antibolsjevikblocket av folk (ABN) med finansiering från USA, Storbritannien och Västtyskland. Dess president var Jaroslavl Stetsko, den självutnämnda ledaren för ”Det oberoende Ukraina”, en nazistisk kollaboratörsregering. Han övervakade entusiastiskt massakrerna.

Det var inte bara ukrainska nazistiska kollaboratörer som ABN omfamnade. Organisationen inkluderade fascister från alla regioner – vitryssar, rumäner, ungrare och kroater – alla nazistiska kollaboratörer. På 1980-talet distribuerades en lista över centralkommitténs medlemmar. Av de totalt elva medlemmarna anklagades minst sju för att vara krigsförbrytare.

Jaroslav Stetsko skakar hand med president George HW Bush

ABN publicerade nyhetsbrev som glorifierade nazistiska kollaboratörer. De var centrala för västvärldens propagandaarbete. De startade också radionätverk som ”Radio Liberation from Bolshevism”. Den 1 mars 1953 sände de från sändare i Lampertheim till de östra delstaterna i Tyskland. De uppviglade till våld och terroristhandlingar. Även om signalerna från dessa delstater ibland stördes, nådde en del av deras propaganda fram.

Med sin radiokraft, och även sina nyhetsbrev, omdöptes olika nazistiska kollaboratörer till oskyldiga människor som flydde ”kommunistisk förföljelse”. Deras inflytande sträckte sig över hela Västeuropa, USA och Kanada. De var så framgångsrika i dessa ansträngningar att det i USA och Kanada finns många statyer och minnesmärken tillägnade dessa kollaboratörer. Kända exempel är en romersk S Hukhevich-statyn i Edmonton, Kanada. Ett minnesmärke har rests i New Jersey vid Mykolo Lebeds grav.

På sin höjdpunkt var deras propagandainsatser så framgångsrika att de beviljades audiens hos amerikanska presidenter. ABN och dess andra samarbetsorganisationer började med mytologin om ”fångnationerna” i Sovjetunionen. De startade en annan kommitté som kallades ”Fångnationskommittén”. Och naturligtvis, i juli 1959, övertygade Lev Dobrjanky, mångårig chef för den nationalistiska ukrainska kongresskommittén, president Eisenhower att underteckna hans resolution: ”Fångveckan”. I ett brev till Eisenhower kallade en avknoppningsorganisation känd som ”American Friends of the Anti-Bolshevist Bloc of Nations” (AF-ABN) denna resolution ”ett av de största dokumenten i modern historia”.

Senare beviljades den mångårige ABN-presidenten Yaroslav Stetsko audiens hos president Ronald Reagan. Kort därefter, 1986, instiftade president Reagan Black Ribbon Day, som var ”en dag av protest mot Sovjetunionen” under kalla kriget. Den sörjer officiellt nazisternas kollaboratörer och döper om dem till ”offer för kommunismen”.

Stiftelsen Victims of Communism Memorial Foundation startades naturligtvis av Lev Dobrianskij. På senare år har människor blivit chockerade över att få veta att många av dess minnesmärken tillhörde nazistiska krigsförbrytare. För två år sedan, i Kanada, beställde Victims of Communism Memorial Foundation en vägg med namnen på dessa så kallade offer. Deras lista inkluderade personer som Ante Pavelić (ledaren för den oberoende staten Kroatien) och Roman Shukhevich.

ABN:s verksamhet slutade inte med propaganda. De skapade andra organisationer för att ge paramilitär hjälp och utbildning till högerextrema dödspatruller runt om i världen. Dessa paraplyorganisationer inkluderade: Den ukrainska ungdomsorganisationen. I samarbete med de taiwanesiska och sydkoreanska regeringarna hjälpte ABN också till att grunda World Anti-Communist League (WACL). WACL:s uppdragsbeskrivning: ”Att utbilda antikommunistiska ledare för att bygga en bättre värld genomsyrad av frihet och för att övervinna det kommunistiska hotet.”

I Latinamerika uppstod en gren av WACL, känd som Latinamerikanska Antikommunistiska Konfederationen (CAL), och skapade paramilitära dödspatruller. De utförde otaliga våldshandlingar i Honduras, Guatemala och El Salvador, inklusive massakrer som Los Erres (se här, ö.a.) och El Mozote (se här, ö.a.).

Ironin med dessa organisationer var att de påstod sig vara emot ”kommunistiskt våld”, men samtidigt finansierade paramilitära organisationer som utlöste ofattbart våld mot ”kommunister” (som var löst definierade och ibland inkluderade hela byar).

*

Denna artikel publicerades av historic.ly

*

Esha Krishnaswamy är programledare för podcasten historically.ly. Hon har också skrivit för FAIR, där hon kritiserar företagsmediernas bevakning av internationella händelser.