Dagens Kiev

En artikel publicerad på Sonar21, Larry Johnssons hemsida av
Peter Haenseler (https://sonar21.com/author/peter-haenseler/) 13 juli.

Artikeln upphittad och översatt av Louise Österlin.

En ocensurerad resa till Kiev – fakta och intryck som förblir dolda för västvärlden. Den obehagliga sanningen, ofiltrerad, skriven av någon från Ukraina.

Kommentar från Larry Johnson: Denna rapport har skrivits av en författare som av förståeliga skäl önskar vara anonym. Vi har publicerat texten oredigerad och oförändrad, exakt så som den skickades in, för att bevara dess äkthet.

Kiev idag

För en tid sedan bestämde jag mig för att resa till Ukraina för att hjälpa mina släktingar och vänner – helt enkelt för att finnas där för dem. I grund och botten handlade det om rent symboliska gester: några matvaror som de gillar och, framför allt, några timmar tillsammans. Även med de bästa avsikter är det allt som är möjligt. För trots mitt besök måste mina vänner och släktingar fortfarande klara sig ekonomiskt, vilket är lättare sagt än gjort

När man reser till Ukraina vet man aldrig i förväg hur resan kommer att bli, – om man kommer att kunna resa därifrån igen eller om man kommer att bli arresterad. Jag känner ukrainare som av denna anledning helt undviker att resa till sitt hemland.

Jag hade bestämt mig: Om allt går smidigt ska jag skriva om mina intryck och iakttagelser.

Resa till Ukraina

Det vore oärligt att påstå att en sådan resa sker utan att man alls känner av det spända läget. Ju närmare gränsen man kommer, desto mer nervösa blir resenärerna. Man ser det i deras ansikten. Och ändå känner man först fullt ut den enorma faran och det tryck som regimen utövar när man väl har passerat gränsen och befinner sig på ukrainsk mark. Först då blir man fullt medveten om regimens totalitära tryck och den tragedi som detta innebär för vanliga människor.

Ukrainarna är instängda. I sin längtan efter och strävan efter ett bättre liv ville de ansluta sig till EU.- I verkligheten hamnade de i sin nuvarande situation till följd av västvärldens lömska manipulation, som utnyttjade deras strävanden efter ett bättre liv enbart för sina egna syften.

I Ryssland har västvärlden, trots alla sina försäkringar, under en tid försökt sätta igång liknande processer – inte bara sedan 2022.

Och så utspelar sig nu för första gången allt detta i en så kolossal skala i det land som, sett till landarea, är det största i Europa efter Ryssland. Ukraina har den högsta andelen nära släktingar som bor i Ryssland av alla länder i världen.

Enligt en undersökning från november 2021 utförd av Kyiv International Institute of Sociology har cirka 57 procent av ukrainarna släktingar i Ryssland – mer än hälften av befolkningen!

Telefon

När jag kom fram köpte jag ett ukrainskt SIM-kort. Så fort jag satte in det i min mobiltelefon – innan jag hann inte göra något annat med telefonen – fick jag omedelbart ett meddelande: ”Slawa Ukraini! Välkommen till Ukraina! Om du behöver råd eller hjälp, ring den regionala militärförvaltningens hotline!” Jag har rest mycket, och jag har aldrig upplevt att ett land jag rest in i hälsat mig välkommen med till exempel ”Heil Switzerland!” eller ”Glory to Germany!” eller ”Glory to Brazil!” Vad är poängen med det?

Sedan kom ett sms från ”Anti_Fake”: ”Har du fått något chockerande eller misstänkt meddelande? Kolla upp det hos Centret för bekämpning av desinformation vid Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsråd!” ”Anmäl det till oss!”

Uppmaningar som denna fungerar alltid åt båda hållen. Å ena sidan uppmanas människor att anmäla allt som verkar misstänkt – med andra ord att bli informatörer. Å andra sidan kan sådana uppmaningar slå tillbaka mot dig själv om någon annan drar slutsatsen att du rör dig eller beter dig på ett sätt som på något vis är ”onormalt”.

För mig innebar det: Om jag tar ett foto av någonting och någon tycker att det ser misstänkt ut, kan de anmäla mig.

Jag vill påminna läsarna om att jag just hade köpt SIM-kortet och att meddelanden redan strömmade in – trots att jag ännu inte hade ringt ett enda samtal.

Och det slutade inte där. Ett sms kom från den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU): ”Fienden rekryterar aktivt ukrainare på sociala medier för att utföra brandbomber och terroristattacker. Om främlingar lovar dig lättförtjänta pengar för att utföra ’enkla uppgifter’ – anmäl det till oss. Gå till Telegram-chatboten ’Burn the FSB Man’ eller ring oss.”

Det här är mass-sms som alla ukrainare får. Var och en kan själv avgöra vilken effekt sådana uppmaningar har på befolkningen på lång sikt.

I staden

 Från alla tv-kanaler, medier, skolor, till och med förskolor, från alla statliga nyhetsbyråer – från alla håll kommer budskapet: Ryssland är fienden! Döda ryssar och var stolta över det! Människors sinnen hjärntvättas metodiskt och systematiskt genom att man vädjar till deras känslor, patriotism för moderlandet och vilja att skydda sitt land.

Många länder reagerar på detta sätt i en krigssituation. Men i Ukraina har manipuleringen av folket nått en nivå som överskrider alla mänskliga gränser.

Våren 2023 öppnade det skandalomsusade ”Kunstcafé Offensiva”. Caféets grundare är en radikal nationalist som redan 2020 hade bildat den ideella organisationen ”Offenziwa”. ”Offensiv” avser aktiva militära operationer för att erövra territorier, förstöra fienden eller uppnå strategiska mål.

Restaurangen erbjuder rätter med namn som ”Daria Dugina”, ”Navalny” och ”Crokus City”. Ett brett urval av rätter är ”tillägnade” den ryske presidenten.

Det finns ju rätter som ”Wienerschnitzel” eller ”Biff Stroganoff” över hela världen, avsedda som en hyllning till en globalt respekterade matkulturer. Men avsikterna bakom denna restaurang i Kiev är av en helt annan karaktär. Restaurangens slogan är:”Ofenziwa: Din läckra russofobi”.

Det är ingen tvekan om att namnen på dessa rätter syftar till att avhumanisera de människor som de är uppkallade efter. Det är en skam, en cynisk galenskap. Även om alla sociala medier anger att denna plats är aktiv – det vill säga öppen – har jag inte sett någon gå in eller ut därifrån. Detta kan leda till slutsatsen att denna byggnad inte är avsedd att vara en restaurang, utan snarare en reklam för och ett uttryck för ukrainsk politik, en provokation utformad för att underblåsa hat och förlänga kriget.

Har unga människor som aldrig har lämnat Ukraina – eller som aldrig har kunnat lämna landet – ens en chans att inte påverkas av dessa allestädes närvarande hatkampanjer mot allt som är ryskt? Mitt svar: Nej, inte en chans!

Sett i detta ljus är det som följer inget mindre än en paradox: Trots allt är det många människor i Kiev som fortsätter att tala det förbjudna ryska språket – på gatan, i tunnelbanan och när man handlar. För oavsett hur mycket de än hjärntvättas är deras modersmål ryska. Och språket från barndomen kan inte ändras.

Vad kommer att hända med samhället?

 Nu när attackerna med alla slags missiler verkligen har börjat har berättelsen om att avhumanisera ryssarna intensifierats ännu mer. Kritiskt tänkande fungerar inte under dessa omständigheter. Jag kom att tänka på psykiatern Bessel van der Kolk, som studerade mänskligt beteende under katastrofer och krig. Han beskrev ett fenomen: den inre dialogen försvinner; tidsuppfattningen går förlorad; förmågan att tänka logiskt bleknar bort. Allt som återstår är automatiska, instinktiva överlevnadsmekanismer. Jag har observerat allt detta hos praktiskt taget alla jag har kunnat prata med.

I tunnelbanan

 Jag var tvungen att tillbringa varje natt under jord i tunnelbanan. Explosioner – särskilt de som orsakas av raketer – är mycket skrämmande, och hjärnan reagerar faktiskt omedelbart, precis som Bessel har beskrivit.

När larmet går fungerar tunnelbanan som skyddsrum och fylls till bristningsgränsen av människor, eftersom ingen har byggt några andra skyddsrum under de senaste fyra åren.

En medelålders man lyssnade på en podcast med den ukrainske oppositionspolitikern Jevgenij Murajev, som är välkänd i Ukraina. Han lever för närvarande i exil i Peking. Jag blev rörd av samtalet mellan några äldre kvinnor som satt bredvid mig i tunnelbanan. Det var tre äldre damer, förmodligen över 80 år gamla – typiska ”babushkor”. En av dem sa till de andra: ”Till och med mitt lilla barnbarn gav mig en karta och sa: ’Titta, mormor, hur mycket mindre Ukraina är jämfört med Ryssland. Om till och med ett litet barn förstår det, varför fattar inte folket där uppe det?’”

Västvärlden är väl medveten om detta, liksom det ukrainska ledarskapet, som har tillskansat sig makten i strid med all ukrainsk lag och inte har någon avsikt att någonsin låta den makten prövas genom val. Och den grupp radikala nazister som stöder regimen är också väl medveten om detta.

Människor som mänskliga sköldar

 Men alla dessa psykopater bryr sig inte om vanliga människor; de använder dem som mänskliga sköldar för sin politiska agenda. Till exempel gömmer den ukrainska armén viktiga vapen, såsom luftförsvarspositioner, i bostadsområden. När ryska drönare och missiler träffas faller de ner på bostadshus och exploderar där.

Det finns andra exempel som visar att den ukrainska ledningen medvetet använder befolkningen som sköld för militären, utan deras vetskap. Under en av de senaste större attackerna träffade en rysk missil ett vapenlager. Lagret var gömt inom området Vishnyovoye, en förort till Kiev, och gick inte att känna igen som sådant. Följderna blev förödande.

Detonationerna av den ammunition som lagrats där förstörde 91 enfamiljshus fullständigt. Ytterligare 27 flervåningshus och 253 enfamiljshus skadades delvis. Området evakuerades. Myndigheterna förblev tysta i flera dagar. Kievs borgmästare visade sig framför ett skadat flervåningshus i Kiev utan att ens nämna Vishnyovoye.

Det finns flera skäl till detta: För det första förbjuder internationella fördrag lagring av ammunition i befolkade områden. Detta utgör därför ett krigsbrott – inte attacken mot militära mål, inte ens dolda sådana, utan lagringen av ammunition i bostadsområden. För det andra förvarades där – enligt ukrainska källor – ammunition som innehöll utarmat uran. Att de ukrainska myndigheterna redan från början visste vad som pågick framgår av att hela det drabbade området på 13 hektar spärrades av av underrättelsetjänsten. Efter den omfattande förstörelsen kom det inga uttalanden alls om händelsen eller eventuella skadade – trots att explosionerna av den ammunition som förvarades där pågick i fem timmar.

Efter flera dagar tvingades de ukrainska myndigheterna att utfärda ett uttalande där man uppgav att explosionerna hade inträffat vid en anläggning som tillhörde den ukrainska statliga försvarsmyndigheten ”Ukroboronprom” och att en brottsutredning hade inletts.

Framtidsutsikter

Den sociala situationen återspeglas också i medierna. Det finns otaliga radio- och tv-stationer, men alla framför samma budskap. Alla oppositionsstationer i Ukraina har stängts ner. Till och med en helt ofarlig diskussion om orsakerna till konflikten kan leda till straffrättsliga åtal och fängelsestraff. Vissa journalister har lyckats fly och verkar nu utanför Ukraina. Men de har endast mycket begränsade möjligheter att nå folket inne i landet; jag förklarade orsakerna till detta tidigare.

Detsamma gäller politiska organisationer. De anpassar sig alla till den rådande opinionen. I Rada, parlamentet, finns olika partier, men endast en politisk inriktning. Det finns ingen politisk kraft som kan beakta alla sidor av konflikten och fungera som vägvisare för Ukrainas medborgare.

Många läsare kommer att fråga: Hur stort stöd har den ukrainska ledningen bland befolkningen?

Ingen av de personer jag talade med uttryckte öppet stöd för det ukrainska ledarskapet. För vissa, med tanke på deras specifika levnadsförhållanden kan detta säkert ses som ett uttryck för personligt motstånd. Andra vill helt enkelt hålla ut och få vara ifred. Ytterligare andra, som öppet stödde regeringen för bara ett eller två år sedan, är nu påfallande ovilliga att göra sådana uttalanden. Det de alla har gemensamt är en längtan efter ett normalt liv, utan krig.

Utifrån vad jag kunde få reda på under mina få dagar där har regimen inte något brett stöd. Den uppfattas som en liten grupp brottslingar som, med hjälp av västvärlden, har ett fast grepp om maktstrukturerna, vet hur man utnyttjar dem brutalt och bygger allt annat på det.

Tyvärr lämnar detta Ryssland inget annat val än att med militära medel avsluta denna konflikt på slagfältet – en konflikt som aldrig borde ha börjat. Och först när den militära fasen är över kommer det att vara möjligt att inom Ukraina diskutera de faktiska orsakerna till konflikten, smärtan över förlusterna och hur man ska gå vidare. Fram till dess finns det ingen att nå en överenskommelse med – ingen med vilken det ens är möjligt att föra ett samtal ur ett perspektiv som tar hänsyn till alla sidor.