Texten är en kritik mot John Mearsheimer och den “realistiska skolan”. Jag vill kort visa att i stort sett vart och ett av påståendena som rör den historiska dokumentationen om NATO, Putin och orsakerna till Ukrainakriget är antingen totalt felaktiga, eller att han helt enkelt förtiger den dokumenterade historiken. Anklagelser från Kragh mot Mearsheimer eller “realism” vad Mearsheimer sagt om Majdanhändelserna 2014 kommer jag inte beröra.

Kragh börjar med att skriva: “Enligt den ryske presidenten Vladimir Putin har kriget flera orsaker, mer eller mindre fantasifulla: ukrainsk ‘fascism’, Moskvas rätt till ‘historiskt ryska’ områden, liberalism, och hotet från Nato mot Ryssland”.

Först och främst: när han nämner Putins “orsaker” citerar han ingenting. Det hade röjt kulisserna.

Den noggrannaste studien hittills som studerat upptakten till kriget, och Putins motivering till det, skrevs av den framstående brittiske historikern inom rysk politiska historia, professorn Geoffrey Roberts, som skrivit flera framstående verk om rysk historia. Roberts noggranna studie som publicerades i Journal of Military and Strategic Studies, påpekade att västerländska intellektuella:

Betraktar Putins handlingar som drivna av en underliggande geo-ideologisk ambition, såsom återupprättandet av det sovjetiska/tsaristiska riket eller det ortodoxa Rysslands civilisatoriska kamp mot ett dekadent Väst …

[Västerländska politiker och kommentatorer] tillskriver orsaker bakom Putins handlingar som saknar bevis … Kanske under de kommande decennierna kommer mer tillförlitliga bevis finnas från de ryska arkiven eller andra sekretessbelagda källor. Men för närvarande är vad Putin faktiskt gjorde de bästa ledtrådarna vi har …

Putins långsiktiga motivering [bakom kriget var] … hotet av ett NATO-understött nationalistiskt Ukraina som genom våld skulle återta sina förlorade territorier i Krim och Donbas … Förmodligen var det långsiktiga kärnvapenhotet som fick Putin att gå till krig … Den sista droppen som utlöste kriget må ha varit president Zelenskijs djärva tal vid Münchens Försvarskonferens 19:e februari [2022], i vilket han hotade att Ukraina skulle skaffa kärnvapen …

det förekom inga västerländska protester … En annan avgörande faktor var de påtagligt många överträdelserna mot vapenstilleståndet kring Kiev-kontrollerade Ukraina och Donetsk samt Lugansk …

USA har skickat militär krigsmateriel till Ukraina sedan Rysslands annektering av Krim [efter USA:s kupp i landet samma år]. Trumpadministrationen började sedan 2017 skicka dödliga vapen till Ukraina. Västerländska stater började träna Ukrainas styrkor och lät dem delta i militära övningar. I februari 2019 gjordes ett tillägg i Ukrainas konstitution som innebar att ett NATO-medlemskap blev ett obligatoriskt mål för den ukrainska staten.

Zelenskij, som valdes till president baserat på en fredsagenda i maj 2019, gjorde ingenting för att ändra den kursen och i mars 2021 antog han Krim-plattformen – ett program som bestod av att återta Krim genom alla tillgängliga medel, inklusive ospecificerade militära medel.

Roberts, som utgick från västerländska och ryska förstahandskällor, noterade: “Å andra sidan var Putin ännu trogen Minsk-avtalet, under vilket Donetsk och Luhansk skulle återvända till Ukrainas suveräna kontroll utifrån regional autonomi”. Putin noterade: “Jag är övertygad om att de inte har något alternativ” till det, och Ryssland är “fortfarande öppet för dialog med Ukraina”. Ett urval från arkivmaterialet i studien återges i följande stycken.

1:a december 2021 påpekade Putin: “Hotet intill vår västra gräns ökar verkligen, och jag har nämnt det många gånger. Det räcker med att se hur nära NATO:s militära infrastruktur flyttats Rysslands gränser. Inom denna situation, vidtar vi passande militärtekniska åtgärder”. Dagen därpå, 2:a december 2021, påpekade utrikesminister Sergej Lavrov, i ett OSCE-möte i Stockholm, att NATO:s expansion och enorma militära aktivitet intill Ryssland var “Absolut oacceptabelt är transformationen av våra grannländer till ett brohuvud för konfrontation med Ryssland, och stationeringen av NATO-trupper i det för oss närmaste grannskapet av strategiskt viktiga platser”.

21:a december 2021 påpekade Putin i ett möte med sitt försvarsministerium att det var “extremt alarmerande att element av USA:s globala militära system etableras nära Ryssland … Om denna infrastruktur fortsätter flytta framåt, och ifall USA och NATO:s militära system stationeras i Ukraina, kommer deras flygtid till Moskva vara endast sju-tio minuter”. Ryssland kommer “vidta adekvata militärtekniska åtgärder”, fortsatte han. 26:e januari 2022 upprepade Putin:

«Lyssna noggrant på vad jag säger. Det står skriftligen i Ukrainas doktriner [i dess konstitution sedan 2021] att de vill ta tillbaka Krim, med våld ifall det krävs. Detta är inte vad ukrainska ämbetsmän säger inför allmänheten. Detta är snarare skrivet i deras dokument. Anta att Ukraina blir en NATO-medlem. Landet kommer fyllas med vapen, moderna offensiva vapen kommer stationeras på dess territorium precis som i Polen och Rumänien – vem skall förhindra detta? Anta att de inleder operationer i Krim, för att inte tala om Donbas … Vad skall vi göra då? Kriga mot hela NATO-blocket? Har någon ägnat ens en tanke åt detta? Tydligen inte. Detta kan göras på olika sätt: genom kan åstadkommas genom olika sätt: genom att provocera oss in i en väpnad konflikt, eller genom att uppmana USA:s allierade i Europa till att upprätta tuffa sanktioner mot oss … eller genom att ta med Ukraina i NATO … Vi behöver finna ett sätt som garanterar intressena och säkerheten för alla parter i denna process: Ukraina, andra europeiska länder och Ryssland».

Ända in till 21 februari 2022, tre dagar innan Ryssland attackerade Ukraina, upprepade Putin detta ännu en gång. Roberts sammanfattar studien:

Krigets faktiska utveckling kan endast bekräfta den uppfattade sanningshalten av Putins misstankar [att Väst velat bryta ned Rysslands militära kapacitet]. Ukrainas militär visade sig vara långt mycket starkare och tuffare än någon föreställde sig. Västerländska sanktioner och NATO:s proxykrig mot Ryssland i Ukraina lär verka för honom som obestridliga bevis på det kollektiva Västs fientliga avsikter … Ett konstant tema av Putins offentliga uttalanden under pre-invasion-krisen var hans extrema misstro gentemot Väst, i synnerhet USA. Markanta västerländska eftergifter till Rysslands säkerhetsbekymmer kunde ha lugnt hans mörkaste förutsägelser och övertygat honom att riskerna med fred var lägre än riskerna med krig. Att Väst inte gick med på eftergifter innebär inte att de inte kunde ha gjort det.

Man kan lätt fortsätta, men poängen är klar nog.²

Det inkluderar, förresten, Putins uttalade anledningar som upprepas ända fram till idag, i vilka Putin upprepar att “Ukraina har rätt att välja sin egen säkerhetsstrategi, men inte på ett sätt som hotar Rysslands säkerhet”, det vill säga NATO-infrastruktur på sin mark och medlemskap i alliansen. “Vi kräver inget ovanligt eller något taget ur tomma intet. Vi insisterar endast att man uppfyller de löften” NATO-toppar sedan 1989 utlovade: ingen vidare NATO-expansion, och särskilt inte “de röda linjerna”, Ukraina eller Georgien.³

Vi återkommer till detta senare.

Notera ytterligare en sak: Kragh nämner hotet från NATO som den sista i en serie orsaker, och insinuerar därmed att det inte var den i särklass viktigaste orsaken. Att den faktor skulle vara det är inte mina ord; jag citerar nämligen Ukrainas högsta förhandlare med Ryssland under kriget och Zelenskijs högra hand, David Arkhamia. Den 23:e november 2023 påpekade  han, apropå Istanbulförhandlingarna mars-april 2022:

Ända in mot slutet hoppades [Ryssland] verkligen på att vi skulle skriva under ett avtal så att vi förblev neutrala, det var det viktigaste för dem. De var redo att avsluta kriget ifall vi – som Finland en gång i tiden gjorde – gick med på att förbli neutrala, och lovade att vi inte skulle gå med i NATO … [Neutralitet] var den viktigaste punkten. Allt annat var helt enkelt retorik och politiskt prat om denazifikation, ryss-talande populationen och blah-blah-blah … När vi kom hem från Istanbul, kom Boris Johnson till Kiev och sade åt oss att vi inte skulle skriva på någonting, utan snarare bara kriga.⁴

Det finns, påpekade Kragh, de som “betonar det internationella systemets förändrade maktbalans sedan kalla krigets slut, där exempelvis Natos utvidgning ges en framträdande roll” till varför kriget bröt ut. Notera att han inte citerar vem, och vad de sagt, förutom i flera försök att fästa argumentets ursprung vid “Putin” och Kreml, som “betraktade [det] som ett hot mot ryska intressen”.

Detta är ett fiffigt och effektivt återkommande trick, förmodligen i hopp om att associera argumentets ursprung hos satan Putin, och därigenom göra argumentet tabu och kväsa debatt och inte behöva ha några argument för sina påståenden. Han gör det flera gånger, till exempel när han hävdar att “uppfattningen om ett bedrägligt väst har förstärkt Putins narrativ om ett Ryssland som förråddes efter kalla krigets slut”, förstärkt av “tongivande grupper i Ryssland”.

Faktum är att det högsta västerländska diplomatiska skiktet – inte endast “Putin” och Ryssland – öppet, emfatiskt och återkommande beskrivit NATO-expansion som en röd linje för Ryssland och orsak till den ryska invasionen. Antingen känner Kragh inte till detta, eller väljer helt enkelt att inte nämna det medan läsaren förblir ovetandes. Oavsett vad är han inte befogad att uttala sig om frågan, med andra ord.

Vi behöver bara vända oss till självaste NATO-chefen Jens Stoltenberg – inte “Putin” och “tongivande grupper i Ryssland” – för att få svar på frågan. I ett tal inför EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska kommittéer september 2023, påpekade Stoltenberg:

Bakgrunden [till kriget] var att president Putin bad hösten 2021 – och faktiskt till och med skickade ett utkast av dokumenten han ville NATO skulle skriva under – NATO att lova att inte expandera ytterligare. Det är vad han skickade oss. Och det var villkoret för att han inte skulle invadera Ukraina. Givetvis skrev vi inte under … Så han gick i krig för att förhindra NATO, ännu mer NATO, intill sina gränser.⁵

Återigen: Västs högsta diplomatiska kår påpekade ständigt att NATO-expansionen skulle orsaka en “kraftfull och fientlig” reaktion från Ryssland, i Joe Bidens ord från 1997.⁶

Låt oss ta en titt på ett mikroskopiskt urval.

50 ledande diplomater och statsmän – inklusive Paul Nitze och Robert McNamara, Raymond Garthoff med flera – varnade i ett gemensamt brev från juni 1997 att “USA:s ledda försök att expandera NATO … är ett misstag av historiska proportioner. Vi anser att NATO-expansion kommer försämra de allierades säkerhet och röja europeisk stabilitet”.⁷

George Kennan, utformaren av amerikansk utrikespolitik under kalla kriget, varnade mot NATO-expansionen året därpå, i New York Times: “Jag anser att det är ett tragiskt misstag. Det finns ingen anledning för detta alls. Ingen hotade någon. Denna expansion hade fått grundlagsfäderna att vända sig i sina gravar”.⁸

Eller tidigare CIA-chefen och Moskva-ambassadören, William Burns: NATO:s expansion österut, och integreringen av Ukraina och Georgien till NATO, är “inte endast en öm punkt i Ryssland, utan orsakar dessutom seriösa oroligheter kring stabilitet i regionen. Ryssland upplever att man blir omringad och upplever [västerländska] försök till att underminera ryskt inflytande i regionen, och utöver det fruktar man oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt hotar ryska säkerhetsintressen. Experter säger till oss att Ryssland är särskilt orolig över starka splittringar i Ukraina över NATO-medlemskap, där stora delar av den etniskt ryska populationen är mot medlemskap, och kan leda till en stor konflik inklusive, som värst, inbördeskrig”. “Under de omständigheterna”, fortsatte Burns, “hade Ryssland behövt bestämma sig om huruvida man skall ingripa eller inte; det är ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför”. Ukrainas integrering i NATO, varnade han, skulle dela “landet i två delar” med de förutsägbara konsekvenserna som följde, förstås.⁹

Återigen: Detta finns öppet att läsa för vilken engelskspråkigt läskunnig person som helst, och är inte direkt undangömt. I Foreign Affairs, till exempel, kunde vi läsa följande av Peter Schroeder, underrättelseexpert vid CIA 2018-2022 och vicechef för Rysslandunderrättelser för National Intelligence Council, underrättelsemyndigheten som rapporterar direkt åt DNI (alla 18 amerikanska underrättelsemyndighet) och den amerikanska Presidenten.

Putin attackerade “för att förhindra att Ukraina blir en bastion som Väst kan använda för att hota Ryssland”, skrev Schroeder. Putins “mest framträdande internationella drag har inte varit opportunistiska försök att vinna fördelar, utan snarare förebyggande insatser för att avvärja upplevda förluster eller hämnas på upplevda provokationer” sedan Sovjetunionens upplösning, fortsatte han. “Enligt Putins synsätt”, sammanfattade Schroeder, “höll Ukraina på att förvandlas till en anti-rysk stat som, om den inte stoppades, skulle kunna användas av väst för att underminera Rysslands inhemska sammanhållning och hysa NATO-styrkor som skulle hota Ryssland direkt”.¹⁰

Eller Joe Bidens topprådgivare och chefen för statens National Security Councils Europaavdelning, Amanda Sloat. I ett läckt samtal om upptakten till Rysslands invasion, och hur den lätt kunde ha förhindrats med ett uttalande från Washington (vilket de visste), förklarade hon: “Vi [Bidenadministrationen] höll konversationer innan kriget började, där vi påpekade att, om Ukraina bara kom ut och sade till Ryssland: ‘Visst, vi kommer inte gå med i NATO, ifall det förhindrar kriget, ifall det stoppar invasionen’ – vilket vi vid den tidpunkten mycket väl kunde ha gjort”:

Man kan fråga sig, nu när kriget pågått i snart fyra år, vad hade varit bättre att göra innan kriget började, vad borde man ha gjort vid Istanbulförhandlingarna  … Ukraina kunde ha nått en deal i mars, april 2022 under Istanbulförhandlingarna [då ukrainarna och ryssarna nådde en fredlig resolution på kriget, men som Boris Johnson på USA:s order blockerade för att förlänga kriget för att “försvaga Ryssland”] … En alternativ version av vad som kunde ha utspelat sig kunde ha varit att Ukraina januari 2022 sade, ‘visst, vi kommer inte gå med i NATO, vi förblir neutrala’ … Det hade definitivt kunnat förhindra förstörelsen och att så många dött.¹¹

Den astronomiska cynismen, och vad detta avslöjar om Västs utnyttjande av Ukraina och de egentliga motiven till varför vi “stödjer” Ukraina som det heter i Nyspråk, illustreras tydligt. Det var klart sedan första början av “proxykriget” (i Boris Johnsons egna ord) – trots den historiska propagandakampanjen som framgångsfullt övertalat Väst om att Ukrainas främsta fördärvare är dess “allierade”.

Så här kan man lätt fortsätta i oändlighet, men det hade inte resulterat i mer än att sparka in vidöppna dörrar. Poängen är att Kragh inte ens nämner ett enda av dessa exempel – för att inte tala om att försöka presentera motbevis och seriöst argumentera mot.

Allra mest talande är att det inte finns ett enda nämnande i Kraghs text till det absoluta akademiska standardverket om NATO-expansionen och Ryssland, “Not One Inch America, Russia, and the Making of Post-Cold War Stalemate”. Tegelstenen baseras på interna västerländska och sovjetiska dokument och omfattande intervjuer med västerländska diplomater, och täcker så gott som all tillgänglig (och tidigare otillgänglig) diplomatisk dokumentation, skriven av historikern Mary Sarotte vid Henry A. Kissinger Center for Global Affairs, Johns Hopkins. Det hade varit relevant att ens referera till – och dementera – kan man tänka sig, men det är att begära alldeles för mycket.

Helt klart en imponerande prestation av vad som vitt betraktas som en av Sveriges främsta “Rysslandexperter”.

Istället för att ens försöka bemöta den dokumenterade historiken och källorna – kanske antingen för att “Rysslandsexperten” inte har en aning om dem eller för att undvika opassande fakta – presenterar Kragh sin egen logik bakom krigets och orsakernas giltighet som är ungefär lika övertygande som hans övriga försök.

NATO-expansionen som förklaring “är en ofullkomlig historieskrivning, om inte en efterhandskonstruktion”, skriver Kragh. Anledning? “Samtidigt som Nato utvidgades vidtog västländerna flera åtgärder för att normalisera relationerna till Ryssland – genom bistånd, köp av olja och gas, och skapandet av G8-klubben”, och expansionen började långt innan Putin invaderade Ukraina – alltså kan Ryssland inte ha betraktat Ukrainas medlemskap i NATO som den avgörande faktorn.

För den som har minimal koll på de elementära fakta om Ryssland och NATO, är det mer eller mindre överflödigt att påpeka att expansion till östeuropeiska länder – vilket enligt västdiplomater bröt mot löften till Ryssland – inte var detsamma som “integreringen av Ukraina och Georgien till NATO” (William Burns), vilket var den röda linjen och som Putin ville förhindra.

Helt frånsett detta, är argumentet förvirrat. Samma logik kan nämligen lika gärna appliceras på Ryssland: Rysk aggressivitet, imperiedrömmar och expansionslystnad, enligt Kraghs egen logik, kan inte förklara aggressionen mot Ukraina eller något europeiskt land, eftersom Ryssland “genom bistånd, försäljning av olja och gas” till länderna pågick och ännu pågår i omfattande skala.

Alternativet till dessa skott i mörkret i Kraghs artikel hade varit att försöka bemöta den omfattande och rika dokumenterade diplomatiska historiken. Men Kragh skulle – medvetet eller omedvetet – inte få för sig att ge sig in i den arenan, då argumenten snabbt faller pladask.

Kort sagt: Kragh visar kristallklart att han antingen inte har en aning om – eller väljer att inte nämna – den mest elementära dokumentationen om orsakerna till Ukrainakriget. Inte ens toppdiplomatiska västerländska källor nämns om det inte passar historifalsiferingen som säger att Ryssland invaderade Ukraina av andra skäl än huvudsakligen NATO-expansion och infrastruktur i Ukraina.

Referenser.

1. Kragh, Martin, “Den udda lockelsen i Putins syn på saken”, SvD, 10 december 2025.

2. Journal of Military and Strategic Studies, Geoffrey Roberts, “‘Now or never’: The immediate origins of Putin’s preventative war on Ukraine”, vol 22:2, december 2022, s. 4-27.

3. India Today, “World exclusive: Nato is real danger, Ukraine can’t join it at Russia’s cost, says Putin”, 5 december 2025.

4. Roschina, Olena, “Head of Ukraine’s leading party claims Russia proposed «peace» in exchange for neutrality”, Ukrainska pravda, 24 november 2023.

5. NATO, “Opening remarks by NATO Secretary General Jens Stoltenberg at the joint meeting of the European Parliament’s Committee on on Foreign Affairs (AFET) and the Subcommittee on Security and Defence (SEDE) followed by an exchange of views with Members of the European Parliament”, 7 september 2023.

6. Norton, Ben, «Biden admitted in 1997 NATO expansion would cause Russian ‘hostile reaction’», Geopolitical Economy Report, 8 mars 2022.

7. McNamara, Robert et al., “Opposition to NATO expansion”, Arms Control Association, 26 juni 1997.

8. Friedman, Thomas, «Foreign Affairs; Now a Word From X», The New York Times, 2 maj 1998.

9. Burns, William, “Opposition to NATO expansion”, 26 juni 1997; “Nyet means Nyet: Russia’s NATO Enlargement Redlines”, 1 februari 2008.

10. Schroeder, Peter, “Putin Will Never Give Up in Ukraine”, Foreign Affairs, 4 september 2024. Han noterade dessutom vad som inte är särskilt faktamässigt kontroversiellt, heller: “På någon nivå verkar amerikanska tjänstemän förstå detta. Som Avril Haines, chef för den nationella underrättelsetjänsten, har sagt: ‘Han såg Ukraina obevekligt röra sig mot väst och NATO och bort från Ryssland’”.

11. Marcetic, Branko, “Pranked Biden official exposes lie that Ukraine war was inevitable”, Responsible Statecraft, 17 december 2025.