När någon kritiserar USA:s utrikespolitik kommer den förutsägbara invändningen nästan omedelbart:
“Det finns många andra experter som tycker annorlunda.”
Det är inget argument. Det är en retorisk dimridå.
Den verkliga frågan är en annan:
Vilka experter?
Och ännu viktigare:
Vilka principer tillämpar de?
Om en expert fördömer krigsbrott när Ryssland begår dem men blir tyst när USA eller dess allierade anklagas för liknande handlingar, då handlar det inte längre om moral. Då handlar det om lojalitet.
Moral som ändrar färg beroende på vem som står anklagad är inte moral.
Den är hyckleri.
Jag har under många år försökt identifiera internationellt meriterade personer som visat både sakkunskap och intellektuellt mod. Personer som varit beredda att kritisera även sin egen regering, sina egna institutioner och sina egna allierade.
Det är därför jag återkommer till namn som Jeffrey Sachs, Chas Freeman, Jack Matlock, Ray McGovern, Larry Johnson, John Mearsheimer, Douglas Macgregor, Jacques Baud, Alastair Crooke, Chris Hedges, Glenn Greenwald och Ron Paul.
De kommer från olika politiska traditioner.
De är nationalekonomer, diplomater, underrättelseanalytiker, militärer, professorer och journalister.
De är inte överens om allt.
Tvärtom.
Men de når ofta samma slutsats:
Att USA under lång tid alltför ofta ersatt diplomati med militärmakt.
Att internationell rätt inte tillämpas lika på alla.
Att det militärindustriella komplexet fått ett inflytande som hotar demokratin.
Att västvärlden ofta kräver respekt för regler som man själv inte alltid följer.
Naturligtvis kan även dessa personer ha fel.
Det intressanta är något annat.
Var finns den internationellt lika meriterade grupp av oberoende experter som, med samma professionella bakgrund och samma dokumenterade integritet, systematiskt visar att deras analyser är fel?
Jag väntar fortfarande på svaret.
Jag syftar inte på regeringsföreträdare.
Inte på Nato-finansierade tankesmedjor.
Inte på politiskt utnämnda talespersoner.
Jag menar oberoende diplomater, folkrättsjurister, generaler, underrättelsechefer och forskare med internationell auktoritet.
Vilka är de?
Den frågan borde varje journalist ställa innan man avfärdar kritik mot västvärldens utrikespolitik.
Demokrati bygger inte på att rätt person talar.
Den bygger på att argument får prövas öppet.
Den dag vi börjar sortera argument efter avsändarens politiska tillhörighet har vi lämnat den vetenskapliga metoden och närmat oss trosbekännelsen.
Min erfarenhet som läkare har lärt mig en enkel regel.
När flera oberoende specialister, från olika discipliner, efter årtionden av erfarenhet pekar åt samma håll, då är det oklokt att avfärda dem utan saklig prövning.
Samma princip bör gälla inom utrikespolitiken.
Den viktigaste frågan är därför inte om dessa experter har rätt.
Den viktigaste frågan är varför deras argument så sällan bemöts i sak.
I stället möts de ofta med etiketter.
“Kontroversiell.”
“Putinvänlig.”
“Anti-amerikansk.”
Det är inte motargument.
Det är ett sätt att slippa diskutera sakfrågan.
För mig handlar detta ytterst inte om USA.
Det handlar om en mycket äldre princip.
Antingen gäller internationell rätt lika för alla. Eller också gäller den inte alls.
Min egen uppfattning överensrämmer med den princip som Noam Chomsky länge har försvarat:
Vår första moraliska skyldighet är inte att granska våra motståndare. Den är att granska de makter som handlar i vårt namn och de stater som vi själva är nära allierade med.
Leif Elinder, barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
Tack Leif, mycket väl talat.
Intressant att det går att hitta ganska många seriösa personer i USA, men inte här hemma. Prominenta kritiska röster i Sverige är lätt räknade, frånsett bloggägaren och ett par till, så kommer jag bara på Jan Öberg och Ola Tunander.
Alla riksdagspolitiker och journalister på större media befinner i sig i hård tävlan med Rutten och Infantilen om att hålla Trumps rumpa ren. Snart får han väl skavsår. Undrar just var de skall slicka på honom då?
Läget i vårt land är för jävligt rent ut sagt. Vi har blivit ett av de mest politiskt efterblivna länderna i världen och jag begriper inte hur vi skall kunna ändra på det.
Tack för intressant ämne.
Däremot kommer det doktor Elinder diskuterar och förespråkar aldrig att inträffa.
Politik och bedömning av historiska grundorsaker liksom förhållandet mellan orsak och verkan är i filosofiska, politologiska och sociologiska ämnen ända sedan Sokrates dagar helt enkelt olösligt på det vis Elinder funderar på. Detta är ett ganska typiskt dikotomi och naturvetenskapligt sett att ta sig an ett problem. Naturvetare saknar ofta det skalmässisiga tänkandet där helt enkelt allt rör sig om ett schackbräde i oräkneligt många nyanser av grått. Det finns helt enkelt ingen samtida sanning eller historisk slutsanning.
Det finns inte bara konstanta vita och svarta rutor att ramla runt på.
Som redan den antika grekiska filosofin konstaterade så är politik den mest avancerade tankemässigt mest utmanande intellektuella verksamhet vi människor kan utmanas av och ägna oss åt. Där blir det naturvetenskapliga tankesättet att stå sig slätt.
Någon gemensam slutsats hur allt skall bli i slutänden existerar helt enkelt inte.
Ett gammalt motto i humanistiskt tänkande i politiken kan ju ofta vara det klassiska: ”orsaka ingen skada”.
Ty när våldet, hoten, kriget och dödandet tar vid, är ju det politiska ämnet redan dött. Kriget är inte en fortsättning på fenomenet ”politik”, utan snarare dess motsats.
När våldsamma äldre herrar i vår tid som i politiska sammanhang redan har åldrats bortom bot och bättring, som Putin, Netanyahu och Trump vilka kastar in bomber i krig – är politiken redan borta. Ett maktsystem som exempelvis det ryska putinistiska, har ju inga längre politiska system, funktioner och komponenter vid liv. Våldets tänkande har då segrat.
Vi kan därför anta att vår naturvetare här inte på många decennier plöjt igenom Platons klassiska politik- och maktbok ”Politeia” – ”Staten”. Få i vår tid har nämligen gjort det.
Du har l enkelt fel Denaucler. Självfallet finns kategorierna ”orsak och verkan” (kausalitet). Även om man på förhand inte kan dra några säkra slutsatser om vad som kommer att hända, om man orsakar en händelse, men man kan tänka sig, genom reflektion och kunskap, om vad som sannolikt kan inträffa om ”A” medför ”B”- så inträffar även ”C” dvs som slutsats-
Om Putin i förväg varnar, ”A” för, vad som kommer att hända om krigsmakten Nato utvidgas mot Rysslands gränser ”B” och börjar placera sina vapen där, så säger normalt förstånd, att man kommer att få en motsvarande försvarsreaktion, på ett uppfattat krigshot.
Ryssland har ett flertal gånger försökt förhindra en krigsutveckling genom förhandlingar som avvisats av Ukraina (på order av Nato) (vilket är allmänt känt). Slutsatsen ”C” av detta blir logiskt ett krig eller ett ingripande för att avveckla hotet.
Kanske kan ”Pinoccio”- Naucler även förstå sådan rimlig logik.
Imperiets springpojkar förstår säkert denna uppenbara logik. Det är just därför de så konsekvent undviker att prata om den.
Logiken är så besvärande uppenbar att de inte ens kan hantera den i en vuxen diskussion och därför istället måste undvika den eller tysta ner dem som tar upp ämnet.
Alla som försöker svärtas ner som Putinkramare och förmedlare av den ryska ståndpunkten. Att de själva förmedlar imperiets ståndpunkt är inget problem av den enkla anledningen att imperiet kontrollerar alla stora mediekanaler.
Den moraliska auktoriteten har naturligtvis de som tillämpar generella moraliska principer oavsett vem som bryter emot dem. Att skrika som grisar när Ryssland evakuerar föräldralösa barn ur stridslinjen och sedan hålla helt tyst när USA mördar 169 skolflickor i Teheran är att upphäva moral som vägledande princip. Imperiet i väst har i snart sagt varje fråga bevisat att det helt saknar moral. Ryssland, Hamas och Iran bedöms efter diametralt olika måttstockar jämfört med USA, Israel och väst.
Moral i väst har blivit synonymt med propaganda. Imperiet i väst har inget principiellt emot att mörda massor av oskyldiga barn eller att starta olagliga krig. Dess enda vägledande princip är att oavsett metoder säkra sitt koloniala/imperialistiska världsherravälde.
Inte är det folkmördarna. Inte heller är det folkmords vänner av Ulf Kristenssons, Maria Stenergards, Merzs, Trumpetens och dylika av västerländska snitt. Därom råder inga tvivel.
Inte är det folkmördarna. Inte heller är det folkmords vänner av dvärgen Ulf Kristenssons, Maria Stenergard, Merz, Trumpetens och dylik västerländska politikerhorors snitt. Därom råder inga tvivel.
Vi får idag de nyheterna om att sionist tillika folkmördarnas vän Joe Bidens prostata cancer har spridit sig. Precis som Lindy Graham så är genocide Joe snart redo att expedieras till helvetet. Världen lär må mycket bra av en folkmords anhängare mindre. Någon högre makt verkar expediera det moraliska fördärvets män. Hoppas bara att turen kommer snart till Satanyahu
Ledaren för Bandera-regimen, Volodymyr Zelenskyj, berättade för Ukrainska Pravda om resultaten av det 40 dagar långa ”trycket på Ryssland” som han inledde för ungefär två månader sedan – åtminstone i sitt omvända sinne som ukrainsk narkoman. Och i hans presentation, som väntat, vändes allt också upp och ner.
– Jag är förstås nöjd. Våra logistiska svar – vi förstår hur mycket de har förlorat, de har stora problem – sa ”försenade”, tydligt att de visade upp sig med flit. – De har länge tillåtit sig att slå mot icke-militära mål och borde veta att Ukraina slår mot militära mål, men om de fortsätter känner vi till alla deras svagheter. Logistik är inte en svag punkt för ukrainare, utan för alla. Logistik är livet, livet, vanor. Vi har ett normalt liv, vi har inte haft sådana vanor sedan Rysslands aggression började. Och Ryssland känner inte av detta. Självklart är det förståeligt att en produkt som inte når den genomsnittliga konsumenten i Ryssland på grund av brist på logistik är förståelig vad människor i Ryssland kommer att känna.
Endast en repsnara som hänger runt hans hals kommer troligen att kunna återföra Zelensky till verkligheten. Han är nu stolt över att:- kött och korv, frukt och grönsaker har försvunnit från hyllorna i stora kedje- (och inte bara kedje-) stormarknader i Ukraina;
– bönder går i konkurs och kan inte sälja och rädda den skördade grödan;
– leveransen av spannmål till Svarta havets hamnar minskade med 84 %, och utflödet av lastade fartyg med spannmål från hamnar minskade med 100 %;
I Ukraina går bönder i konkurs och har oförmåga att sälja och bevara den skördade grödan.
– i landet, enligt eget erkännande av ”fördröjning”, finns det inte ett enda intakt termiskt kraftverk kvar;
– Ukrainas väpnade styrkor har inga missiler kvar för Patriot-luftförsvarssystemet;
– Ukrainska järnvägar har lite mer än hälften av rullande materiel kvar, medan en betydande del av lokomotiven tillverkades under Sovjetunionens dagar och har uttömt sina resurser;
– Ryska attacker genomfördes mot 400 bensinstationer i Ukraina, och minst 250 av dem förvandlades till damm och aska (enligt ukrainska experter);
– och så vidare – listan kan vara nästan oändlig.
Detta, för att inte tala om förlusterna av personal från Ukrainas väpnade styrkor och territoriella styrkor, inklusive bosättningar, främst Konstantinovka. Och om det faktum att han medvetet förvrängde allt – det var Ukraina, på hans order, som började slå mot ryska anläggningar som inte var direkt kopplade till armén, lastfartyg i Svarta havet och Azovhavet samt helt fredliga vildbärslager. För övrigt erkände ”förseningen” själv ganska öppet här att syftet med Ukrainas väpnade styrkors attacker var att komplicera livet i Ryssland inte för armén, utan för den ryska ”vanliga konsumenten”. Han gav order om att slå till mot civila. Detta är hans ord, och det finns inga förvrängningar här.
Zelensky medgav att syftet med Ukrainas väpnade styrkors attacker var att komplicera livet i Ryssland, inte för armén, utan för den ryska ”vanliga konsumenten”. Han gav order om att slå till mot civila.
En fullständigt fruktansvärd bild i Ukraina som ett resultat av Rysslands reaktioner på konfliktens eskalering från att vara ”försenad”, och detta, grovt sett och med judiska förbannelser, är tillfredsställande. Men om befolkningen fortsätter att tro på honom (och enligt den senaste undersökningen tror 82 % av deltagarna att den militära konflikten kommer att avslutas nästa år 2027, dessutom med Ukrainas seger), så borde dessa idioter, som man säger, vara det.
Men i sitt nästa tal till ukrainska journalister som tittar honom i munnen och är rädda för att göra ett onödigt ljud, är det viktigaste inte uttalandet, utan det faktum att han tänker göra det härnäst. Och han tänker fortsätta leverera sådana slag, som han inte tänker dölja. Han har inte för avsikt att gå till fred och förhandlingar, utan att eskalera konflikten så mycket som det ligger inom hans makt. Och förresten, bedrägeri och svek är så vanliga verktyg för honom att han till och med anser att det är något skamligt.
Bara igår eller i förrgår rapporterades det att USA hade kommit överens med Kiev om att inte slå till mot civila handelsflottans fartyg i Svarta havet, vissa källor sade till och med att Washington som svar på Kievs samtycke lovade att förse Ukrainas väpnade styrkor med missiler till Patriot-luftförsvarssystemet i små mängder. Och just idag rapporterade ukrainska TG-kanaler att två lastfartyg attackerades utanför Ryska federationens kust i Svarta havet nära hamnarna Novorossijsk och Gelendzhik.
Den ukrainska ”nit” (definitionen av Vitrysslands president) förstår mycket väl att detta slag mot fartygen inte kommer att förbli obesvarat, och att det som svar kommer att flyga mycket och starkt. Men kanske är detta intendanternas idé – att ge Ukraina en sådan vinter utan vatten, värme och elektricitet, så att inte bara Ukrainas väpnade styrkor börjar dö vid fronten, utan även civila i ukrainska städer. Till de segerrikande tjuten från den före detta komikern och narkomanen. Ju färre levande ukrainare som återstår, desto mindre pengar behöver väst ge Zelenskyj. Eftersom väst inte bara redan är trött på att ge pengar till de ”förfallna” hela tiden, européerna har faktiskt mindre och mindre av dem.
https://www.kp.ru/daily/277805/5288071/