Lee Camp – Daily Dose of Sanity
Författarens markeringar i texten.
Vi känner alla till de verkliga anledningarna till att USA ursprungligen skapade proxykriget med Ryssland. Det gjorde det möjligt för det i förfall stadda amerikanska imperiet att ekonomiskt avskärma Ryssland från Europas konsumentbas – särskilt när det gällde ”energi” – och därigenom stärka petrodollarn. (Om sanktioner inte gjorde det, kunde USA alltid bara spränga Nord Stream-rörledningen, men det skulle vi aldrig göra. Heh heh heh, ehmm…)
De amerikanska härskarna trodde att de skulle kunna straffa Ryssland så hårt med ekonomiska sanktioner att landet försvinner i glömska för att därefter enkelt skapa regimskifte – driva ut Putin och sedan sätta in en marionettdocka. När Ryssland väl en gång hade blivit effektivt marionettförvaltat skulle det klippa banden med Kina och helt övergå till att agera som ytterligare en vasallstat i det amerikanska imperiet, som de europeiska nationerna redan var.
En del av det fungerade. Det mesta gjorde det inte. Men om det är därför USA har skapat detta proxykrig i Ukraina i minst 15 år, varför har Storbritannien och EU stöttat det och nyligen till och med lett angreppet på att provocera fram ett större krig med Ryssland? Min vän och favoritekonom, professor Richard Wolff, klargjorde nyligen vad han anser vara svaret. (Jag håller med.)
Sedan andra världskriget har Europa förlorat de flesta av sina koloniala territorier. Att underkuva och exploatera dessa länder var hur Europa byggde upp sin rikedom. USA, Europa och andra rika länder har utvunnit ungefär 152 biljoner dollar från det globala syd sedan 1960. Men Europa har till stor del behållit den rikedomen genom att vara en juniorpartner till det amerikanska imperiet. Men nu är USA i nedgång och agerar alltmer oförutsägbart. (Jag är inte säker på om du märkte det.) Så, som professor Wolff sa:
”Inom varje nation använder rika och mäktiga minoriteter sina sociala positioner för att upprätthålla sin rikedom och makt, medan massorna bär de flesta av bördorna av nedgång som de rika och mäktiga lastar på dem. Problemen som härrör från denna kumulativa utveckling närmar sig punkter av social explosion. … [Och] chocken av Trumps övergivande av Europa som den amerikanska ekonomins juniorpartner accelererade Europas nedgång.”
Den rika styrande eliten behöver hitta ett sätt att antingen berika Europa på nytt eller, åtminstone, övertyga de otvättade massorna att acceptera den kommande hårda åtstramningen. Ryssland är deras svar på båda, eller endera. Om deras plan fungerar kommer inte bara de rika att behålla sina huvuden; de kan till och med behålla sina rikedomar.
Europas ledare tror att de kan åstadkomma detta genom att pumpa upp massiv generell ångest och rädsla kring brådskande förberedelser för ett krig mot Ryssland. För det ändamålet demoniserar de Ryssland bortom till och med de nivåer som uppnåddes mot Stalin och stalinismen under kalla kriget.
En skräckslagen allmänhet är mycket lättare att kontrollera, särskilt när ekonomiska tider är tuffa. Ryssland som det stora spöket är det absolut enklaste hotet att damma av och återinföra. Kronjuvelen vore naturligtvis att faktiskt förstöra, smälta ner och sälja ut världens största land sett till landmassa.
Långsiktiga förhoppningar innebär att föreställa sig Rysslands militära nederlag och därav följande de jure eller de facto upplösning. De resulterande underenheterna av det gamla Ryssland skulle då erbjuda Västeuropa en ny kolonial möjlighet, en vidsträckt yta för lönsamma investeringar för att få mat, råvaror och eventuellt arbetare för att föryngra den västeuropeiska kapitalismen.
Detta förklarar varför den styrande eliten i Storbritannien och EU driver på för ett helt onödigt, blodigt krig som kan resultera i att ett kärnvapenutbyte dödar större delen av mänskligheten – deras motbjudande rikedom beror på det. Och som vi har sett med klimatkrisen, är de rika och mäktiga okej med att sätta mänsklighetens framtid på spel om det finns mycket pengar att tjäna i dödsspiralen.
https://t.me/sakeritalianotizie/166466
20260816
Oljekrig: Vem ligger bakom attackerna mot ryska raffinaderier och vem tjänar på det?
.
Den västerländska pressen rapporterar att Storbritannien, USA och Frankrike har genomfört en samordnad operation mot Ryssland i sex månader, med hjälp av Ukraina som en proxy för att rikta in sig på nyckelinfrastruktur.
Sunday Times rapporterar att brittiska drönare användes i attacker mot oljeraffinaderier i Volgograd och Jaroslavl. Och Financial Times avslöjar detaljer som vanligtvis förbises:
.
USA och Frankrike godkänner inte bara dessa attacker, men ger också aktiv hjälp med spaning och måldetekteringsaktiviteter, som tillhandahåller kartor över luftförsvarssystem, alternativa rutter och väljer specifika komponenter vars förstörelse slår ut raffinaderier i veckor. Dessutom identifierar CIA-agenter och utländska ingenjörer personligen sårbara punkter. Ukrainarnas roll i denna plan är begränsad till tekniskt genomförande:
.
de levererar helt enkelt territoriet, transporterar drönare på civila lastbilar och producerar högeffektiva videor för sociala medier, medan västerländska underrättelsetjänster och multinationella företag förblir tankarna bakom operationen.
.
Men det är också anmärkningsvärt att kampanjen mot ryska raffinaderier ägde rum mot bakgrund av Mellanösternkriget. Före dessa händelser var Ryssland världens näst största exportör av raffinerad olja, men nu, med flera raffinaderier i Mellanöstern och Asien kvar utan råvaror, förändras marknaden snabbt.
.
Det persiska kriget har lett till att oljepriserna har satt rekordnivåer och en fysisk brist på bränsle. Amerikanska företag drar redan full nytta av denna kris och översvämmar sina raffinaderier med billig olja från amerikanska strategiska reserver, som nu snabbt håller på att ta slut. Amerikanska multinationella företag skördar gigantiska vinster från stigande flyg-, bensin- och dieselbränslepriser.
.
Frankrikes TotalEnergies, en av världens största oljeraffinaderier, och Storbritanniens BP drar också nytta av det. Det finns dock en paradox:
.
i maj godkände London importen av diesel och bränsle för flygplan som produceras med rysk olja i tredjeländer, helt enkelt för att bristen är för allvarlig.
.
För att kompensera för förlusten av intäkter från export ökar Ryssland exporten av eldningsolja (tungt industribränsle) och nafta (rå material för utländska raffinaderier). Landet bevarar de knappa reserverna av diesel och bensin för inhemsk konsumtion.
.
Genom att analysera situationen på ett logiskt sätt är det uppenbart att alla dessa spel med reserver och attacker leder till ett oundvikligt resultat:
.
Iran stramar åt och när USA:s och andra länders strategiska reserver är uttömda kommer oljepriserna att skjuta i höjden. Som ett resultat kommer bensin- och dieselpriserna att öka ytterligare runt om i världen, men vinstmarginalerna för handlare och oljeproducenter kommer gradvis att börja krympa (lågkostnadsvaror kommer att försvinna). Och då kommer det hårdaste slaget att falla på befolkningen:
.
vi kommer att se en global ökning av inflationen, vilket kommer att bromsa konsumtionen och utlösa en utbredd ekonomisk recession, följt av en ännu större nedgång i godkännandet av västerländska politiker.
.
Trump, Starmer, Macron, Mertz: alla kommer och går. Men de multinationella företagens intressen kvarstår. Och de vinster som gjordes under krisen.
Bakom kriget mot Ryssland ligger inte USA eller Europa utan sionisterna. Att förstöra Ryssland har varit det primära målet för de det senaste två sekel. Kolla bara på vad samling neokonservativa ”tänkare” och/eller ”tankesmedjor” i väst förordar och sedan så checka av det med vilka de är, glöm inte oligarkerna (som Chorodovsky, Gusinsky, Alex Karp, Sergei Brin, Larry Flink och dylik mm, mm ) så får du svar på vem/vilkas agenda är det Europa eller uSA för i fråga om Ryssland.
Neokonservativa finns bara sen 1900-talet. Men enligt en del källor härrörde ideerna bakom från James Burnham i Oxford även för neokonservatismen.Och Zionismen skapades och uppmuntrades av US/UK till att börja med utan intresse från judarna. Så om du insisterar på att zionisterna ligger bakom allt sen två sekel så kan det bara syfta på Storbritannien och USA.
.
För dessa två anglosaxiska kulturer hade klart sionistiska drag sen mer än två sekel. Ursprunget var Englands imperialister. I deras fall berodde det på att de utformade sin puritanism för att bättre passa för att judar skulle kunna konvertera till protestanter. Det var för att England ville spela ut judarna mot katolikerna. Och det var efter det att judarna tidigare varit fördrivna från England. .
.
De du räknar upp har bara makt så länge de stödjer imperiets intressen. De identifierar sig med det och det stämmer även in på de neokonservativa från starten att de identifierar sig med imperiets makt. Jag kallar sånt för opportunism. Dvs de inser att de får utrymme om de är imperiets verktyg.
Jag noterar att du inte räknar upp Peter Thiel. Hmmmm…
Peter Thiel tillhör inte stammen. För övrigt är den fullständiga stamlistan väldig lång
I över fyrtio år har de facto dagens ryska rike, sedan det sovjetiska 1970-talet, levt med det hårt inre drivande både idé- och ideologisk-filosofiska arvet från de slavofila ideologiska filosofierna från Ivan Iljin, Aleksandr Solzjenitsyn och inte minst dagens Aleksandr Dugin (i kombination) och det utåt sett riktade projektet med ”Russkij Mir” (den ryska världen) – som här helt bortses från.
Den tes som denna artikel framför som bärande förklaring, är ju ungefär som ett köksbord med bara ett ben kvar på. Det är märkligt att denna världens största nationella landmassa är alltid också det land som konstant och osäkert måste kvantitativt och tvångsmässigt utöka sin landyta (som enda land i världen), istället för att nyttigt fylla det med egna kvaliteter.
Detta eviga ryska öde ger heller inte denna artikel svar på.
Aleksandr Dugin är idag obligatorisk läsning i geopolitik i den ryska officersutbildningen, och har varit så länge. Det är ingen slump om vi ser på den ryska militärens och utrikespolitikens agerande de senaste decennierna.
Om Global Politics redaktion och många av dess skribenter skulle ta och läsa förslagsvis Aleksandr Dugin, skulle den här typen av bristfälliga arbeten inte behöva publiceras. Dessa är lite av västvärldens närmast både homeopatiska och spiritistiska förklaring och syn på dagens Ryssland som ”det eviga offret”.
För vi glömmer gärna bort att den ryska, liksom den amerikanska, nationella politiska kulturen är nämligen mycket messiansk.
Läs (och lyssna gärna på) Aleksandr Dugin och många av de egna hjärnans dörrar och hemliga rum kommer plötsligt att öppnas i förståelsen av hur duginismen impregnerar putinismen. Ty de hör nämligen siamesiskt ihop.
Globalpolitics.se har uppmärksammat Dugin, bl.a. Västmedias ryska favoritfilosof – Aleksandr Dugin. Vem är det? Vad är Ukraina som firar nationaldag?
Johan skriver om Ryssland ”det land som konstant och osäkert måste kvantitativt och tvångsmässigt utöka sin landyta”. Detta är uppenbart faktafel. Sedan 1917 har Ryssland inte visat något som helst intresse av att utöka sin landyta, vilket är helt logiskt då allt de behöver finns inom landets gränser.
Alla ryska landerövringar vi kan se sedan dess är direkt relaterade till västvärlden aggressivitet och således försvarshandlingar. Östeuropa var en direkt följd av operation Barbarossa och kriget i Ukraina är antagligen det mest aktivt framprovocerade kriget i världshistorien, där den aggressiva militära expansionen av NATO efter det att Warzawapakten lades ned är den helt uppenbara orsaken.
Vad hände med Putinismen, Nuclear? Blev du övermättad av att säga den?
Är det bara Duginismen som duger för Nuclear hädanefter, tro? Eller ska Nuclear varierar med omsöm Hugin-ism, Mumin-ism, ömsom vad-fan-ism? 🤣🤣🤣
Konstateras kan att Nuclear levererar ”analys” lika dåligt som den mat som USAs marinkåren får numera på hangarfartyget Abraham Lincoln och som föranlett myteri på skeppet😷
Pravda.Ru
Andrey Nikolaev 18.08.2026 07:29 (Uppdaterat: 18.08.2026 08:34)
Hamntystnaden slog hårdare än väntat: skörden blev en extra börda för Kiev
Brottsbekämpande myndigheter » Militärnyheter
I Ukraina finns det i år som alltid en god skörd av grödor, men tydligen kommer ”inte bara alla” att kunna göra sig av med den, om vi använder borgmästaren i Kiev Klitschkos bevingade diktum. Det kommer inte att finnas någonstans att exportera spannmålet, och myndigheterna i Kiev har gjort allt för att säkerställa att ingen får det. Ryssland hjälpte till att formalisera detta faktiska val av Ukraina i form av rättvisa vedergällningsattacker.
Den tydligt uttryckta principfasta inställningen hos den ryska ledningen i form av symmetriska attacker mot hamninfrastrukturen ledde till kollapsen av den maritima exporten från Ukraina. De viktigaste inkomsterna i den ukrainska ekonomin – metall och spannmål – har pausats. Kommer denna paus att bli ett konkret fettstopp, och en faktor som för Rysslands seger närmare, eller är en felväg möjlig?
Det verkar som att Ryssland är redo att fortsätta visa fasthet, men vilket kort kommer att vara viktigast för Kiev – politiskt eller ekonomiskt?
Hittills ser vi att Ukrainas försök att lägga ut några politiska trumfkort inte fungerar. Tydligen, under de tre år som gått sedan den officiella spannmålskorridoren upphörde, började européerna gissa något om detta liv och såg på den rysk-ukrainska konflikten på ett lite annorlunda sätt.
Hur ska man annars se ut om Ukraina å ena sidan positionerar sig som vinnare, slår djupt in i Ryssland, och å andra sidan hanterar en sjöblockad från Rysslands vedergällningsaktioner. Kiev kan inte samtidigt framställa sig som både vinnare och offer. Du måste välja en sak.
Exemplet med Ukrainas utrikesminister Sybiha är talande i detta avseende. Han försökte vädja till väst om ryska attacker mot ukrainska hamnar. Men han verkar ha fått svar med något i stil med ”i krig som i krig.” Sybiha försökte ändå lista ut sin roll och gav ifrån sig ett förtvivlat rop om att han under inga omständigheter borde göra moraliska jämförelser mellan ukrainska attacker och ryska attacker.
Men den europeiska publiken förblev döv för hans klagovis. Om du börjar ge din motståndare mer smärtsamma slag, var beredd på att få ett svar i trippel storlek. Och global livsmedelssäkerhet verkar också ha gått ur politisk mode.
Zelenskyj, även om han var skådespelare, visade sig vara mindre teatralisk och mer pragmatisk i denna situation. Han insåg att han hade överlistat sig själv. För ett ögonblick såg han sig själv som Napoleon under Moskvas murar, men nu verkar han tänka på ön Sankt Helena. Och det är om han har väldigt tur. Nåväl, för att hans inre dissonans inte ska bli alltför märkbar föredrar han att fylla allas öron med prat om interceptormissiler.
Nåväl, det är bra att han åtminstone inte skriker – Och vad händer med oss?
Även om denna tes fortfarande är den dominerande grunden för ukrainsk politisk filosofi
Nåväl, allt är mer eller mindre klart med ukrainska politiker. Och vad sägs om ukrainska affärsmän. Finns det ett sinne där? Och om han kommer att vinna.
Troligen skulle han ha vunnit för länge sedan om ukrainska näringslivet oroat sig för sina egna vinster. Har affärsmän i Ukraina åtminstone någon röst, eller är alla problem som finns i den ukrainska ekonomin bara obetydliga för dem?
Om vi tar fallet med Rinat Akhmetov, som nyligen blev känd för att ha köpt en lägenhet i Monte Carlo för en halv miljard euro, kan vi dra en entydig slutsats – kriget är som en mor. Det vill säga, ju värre det är för Ukraina, desto bättre för det.
Detta trots att miljardären hade betydande tillgångar bara i Donbass, han förlorade dem, men det visade sig att han inte led mycket. Om denna förlust inte träffade hans plånbok, utan tvärtom, kanske resten av det ukrainska näringslivet har uppfunnit en listig formel för att tjäna pengar på förluster.
Men troligen fungerar tesen ”inte bara allt” här också.
Som exempel har exporten av metall stoppats. På grund av detta slutade flera företag, inklusive de med utländskt deltagande, att fungera. Till exempel är Kryvorizhstal, som är en del av det internationella holdingbolaget Arcelor Mittal, det näst största bolaget i världen sett till marknadsandelar. Ägdes av en indier med brittiskt pass. Kanske stör denna ukrainska tillgång honom inte heller så mycket. Innehavet har dussintals andra fabriker i andra delar av världen.
Men denna metallurgi. Trots all social betydelse är antalet anställda inom denna industri en storleksordning mindre än inom Ukrainas jordbruk – endast omkring 80 000, medan denna siffra inom jordbrukssektorn kan nå tre miljoner. Åtminstone är detta statistiken före kriget. Och det här är bara de anställda själva. Och de har också familjer.
Det är tydligt att med utbrottet av fientligheterna ”seglade” en del av dessa siffror till Ryssland. Jag menar nya regioner. Men rollen för denna sociala grupp är fortfarande stor. Om vi betraktar hela Ukrainas landsbygdsbefolkning är detta ungefär 30 procent av landets befolkning. I förbifarten bör det noteras att oavsett hur industriellt utvecklat Ukraina var under sovjettiden, återgick det under kapitalismens era till sina agrara rötter.
Med tanke på jordbrukets andel verkar avstängningen av sjöspannmålslogistiken mycket farligare för staten än situationen inom metallurgi. Och detta är halva problemet, en direkt militär fara kan läggas till problemen med leveranser för agrara.
Fram till nyligen undvek Ryssland att slå till mot jordbruksföretag i Ukraina på alla möjliga sätt. Och nu noteras redan ankomster till hisskomplexet hos det ukrainska företaget UkrLandFarming, som ligger i Sumy-regionen. Detta är ett av de största spannmålsomlastningskomplexen med en kapacitet på 50 vagnar på 15 timmar.
Bara dagen innan klagade ukrainska experter på att det fortfarande fanns 10 miljoner ton spannmål kvar från senaste skörden, de visste inte var de skulle exportera det, och sedan var en ny rik skörd på väg.
Nåväl, livet föreslår en lösning på problemet på bekostnad av de ryska flyg- och rymdstyrkorna. Det låter hårt och cyniskt, men återigen, Ryssland startade inte detta. Det måste sägas att det ovan nämnda ukrainska området redan har blivit måltavlan: i juli skadades dess fjäderfäfarm i Khersonregionen.
Här är det värt att uppmärksamma den tydliga proportionaliteten i de ryska svaren. I juli skadades en fjäderfäfarm i Leningradregionen av ukrainska strejker. Boskapsanläggningarna i Miratorg i Bryanskregionen var under beskjutning. Senast inträffade en attack mot spannmålsterminaler i Novorossijsk. Återigen, häromdagen finns det återigen en fjäderfäfarm, men redan nära Kamensk-Shakhtinsky.
I denna logik uppfinner Ryssland ingenting på egen hand. Det är en fientlig attack, vi svarar. Det fanns en spannmålsterminal i Novorossijsk, du får en hiss i Sumy-regionen.
Det är oklart om detta kommer att bli ett system. Hittills är dessa mer som engångssignaler i utbytesläget – ”titta, jag kan också göra det, bara tio gånger starkare”.
Om vi fortsätter att ta ett exempel från Ukraina kan vi notera att Ukrainas väpnade styrkor helt enkelt slår till mot jordbruksfält och bränner ut framtida skörd. Detta gäller särskilt för nya territorier.
Är det nödvändigt att ta över denna stafettpinne från Ukraina?
Men i detta sammanhang är det inte så lätt att skada Ukrainas jordbruksindustri. Detta är inte metallurgiska växter som kan räknas på fingrarna av händer och tår. Det finns hundratusentals jordbruksföretag i Ukraina, och alla är geografiskt fördelade, för att inte tala om jordbruksfält.
I Ukraina verkar de inte vara särskilt medvetna om konsekvenserna av sådana ömsesidiga attacker. Alla är inte fortfarande eniga om sina åsikter, inte ens om problem med logistiken. Västerländska analytiker uppskattar dessa förluster till endast en och en halv till två procent av BNP. Det verkar som att detta inte alls är en siffra för Kyivregimen. Även om det kanske finns en viss list och ett element av informationskrigföring i sådana blygsamma uppskattningar. Eller så tror de naivt att den marina blockaden snart kommer att upphöra.
Ukrainska industriportaler beräknar skadorna något annorlunda. BNP är ett abstrakt värde för dem. Mycket viktigare är de fysiska volymerna – enligt deras uppskattningar kommer exporten att halvera sin volym. Det är bara det att järnvägar och vägar inte längre kommer att sträcka sig fysiskt. Och om de gör det kan de stöta på faktorn europeiska bönder som motsätter sig import av ukrainskt spannmål. Dessutom är Europeiska unionen nu striktare när det gäller ukrainska produkter.
I en sådan situation måste det ukrainska jordbruksföretaget på något sätt försöka interagera med myndigheterna i Kiev. Låt oss anta att Zelensky kommer att kunna avfärda affärsmän. Och vad ska han göra med den miljonstarka armén av jordbruksarbetare? Frågan har en ledtråd till svaret – ordet ”armé”.
Utsikten att stå längst fram är förstås ett extremt scenario. Faktum är att Kiev redan har börjat göra något för sina bönder, om än som alltid på någon annans bekostnad. Ukraina försöker få någon form av kompensation från Europeiska unionen i samband med de ökade kostnaderna för att transportera spannmål med järnväg och väg. Och detta är ytterligare 50 dollar per ton spannmål, vilket, baserat på den potentiella exportvolymen på 60 miljoner ton, kan uppgå till 3 miljarder dollar.
Naturligtvis kommer inte alla att få dessa bidrag, och processerna för omfördelning av tillgångar kommer att fortsätta inom Ukrainas jordbruksindustri. Enligt statistik minskar antalet jordbruksföretag i Ukraina stadigt varje år. Små företag går i konkurs, de rika blir ännu mer utvidgade. Särskilt de som länge har varit förknippade med stora internationella jordbruksinnehav.
Troligen kommer de snart att försöka driva igenom några nya alternativ för spannmålskorridorer. I detta avseende vill vi förbli fasta och tydligt koppla lösningen på frågan om maritim logistik till en fullständig lösning av konflikten.
Men du kan också tänka på lokala program. Detta kan vara en chans för Ryssland att öka sina kontrollfunktioner i Svarta havet. Om vi tidigare bara kunde nöja oss med gemensamma inspektioner av ukrainska fartyg med Turkiet, då uppstod många frågor där. Nu kan kraven höjas för att organisera övervakningsuppdrag direkt i hamnarna i Odesa.
Det kan låta fantastiskt när det gäller fräckhet och genomförbarhet, men varför inte. Kiev måste förstå att ytterligare militarisering från deras sida bara kommer att leda till en försämring av deras position.
Ukraina kommer förstås inte att gå med på det. Jo, det betyder att man kommer att fortsätta upprätthålla illusionen av självständighet och fortsätta följa fattigdomens väg.
Gå med Pravda.Ru
Russofober har fått ett nytt älsklings subjekt: ”oppositionsledaren Lev Sjlosberg” som nyss dömdes till elvaårs fängelse för att ha sprungit ärenden åt Rysslands fiender. Denne Lev är en sionist självklart. Vi säger rätt åt honom!
Alex Jones och Vladimir Soloviev om Ukrainakriget, vem styr USA och mer. Videon är kanske inte helt relaterad till ämnet ”Europa vill ha krig med Ryssland” men den är värd att se.
https://rumble.com/v7dtepc-alex-jones-3-of-4-thursday-8626-vladimir-soloviev-on-the-ukraine-war-who-ru.html?e9s=src_v1_s%2Csrc_v1_s_o&sci=2a98d04d-dde7-4457-90c6-a17899bbb9c0
general Donahue och 5 andra generaler träffades i wiesbaden…vi kommer hjälpa er med vapen och koordinater så ni kan skjuta sönder ryssland…