Den felaktiga frågan om kriget i Iran

Bild från Pascal Lottaz artikel.

Fredsforskaren docent Jan Öberg skriver: Det finns många mycket bra analyser av det olagliga kriget mot Iran och varför det har inträffat. Men den här är i en klass för sig: Det handlar om ett större och större Israel och risken att Israel kan använda sina kärnvapen (som västvärlden aldrig nämner) om man skulle upptäcka att man har felbedömt Irans försvarsstyrka.

Ett måste att läsa och dela… Jan Oberg, TFF

Pascal Lottaz artikel 8 mars.

Pascal Lottaz är en (schweizisk) akademiker i Japan, docent vid Kyoto University, som arbetar med neutralitet inom internationella relationer. Han driver också YouTube-programmet ”Neutrality Studies”, där jag utforskar världspolitiken tillsammans med olika gäster.

[Pascal’s anteckning: Följande är en analys av professor emeritus Yakov Rabkin vid universitetet i Montréal.

Yakov M. Rabkin

Mycket av diskussionen kring det aktuella kriget mot Iran fokuserar på dess potentiella konsekvenser för USA. En av de vanligaste frågorna är om Washington kommer att drabbas av ännu ett ansiktsförlust i Mellanöstern. Men detta är fel fråga. Även om kriget leder till kaos och i slutändan skadar USA och Europa – precis som tidigare interventioner i Irak, Libyen och Syrien gjorde – är den viktigare frågan vilken nytta Israel, krigets förespråkare och initiativtagare, har att vinna. Premiärminister Benjamin Netanyahu har ju sagt att han har planerat detta krig i 40 år.

Anledningen till detta är Irans principiella hållning när det gäller rättvisa för palestinierna. Detta engagemang överskrider religiösa skiljelinjer: Iran är övervägande shiitiskt, medan palestinierna är övervägande sunnitiska. Iranierna och deras allierade i Libanon och Jemen är beredda att dö som martyrer, och många har redan dödats av gemensamma israeliska och amerikanska attacker. Ändå har längtan efter rättvisa visat sig vara både djup och uthållig.

Iran förblir det viktigaste fästet för motståndet mot Israel. Landet fördömer inte bara Israels apartheidregim och folkmord i Gaza, utan stöder också väpnade motståndsgrupper som Hizbollah och Hamas.

Däremot motsätter sig nästan alla regeringar i regionen endast Israels ockupation och förtryck av Palestina i princip, medan de i praktiken samarbetar med Israel.

Turkiet är en viktig transitpunkt för olja och gas som levereras till Israel. Egypten har hjälpt Israel att isolera Gaza och svälta dess invånare. Under Israels senaste attack mot Iran 2025 skyddade jordanska och saudiska luftförsvar Israel från inkommande iranska missiler. Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan formaliserade sina relationer med Israel genom Abrahamavtalet 2020. Det israeliska företaget Elbit står för 12 procent av Marockos totala vapenimport, och andra arabiska regimer köper öppet eller tyst israeliska vapen och övervakningsutrustning. Detta mönster återfinns i många andra länder, särskilt i väst.

Utan att nämna sin eget kärnvapenarsenal har Israel slagit larm om det överhängande hotet från ett iranskt kärnvapen. Med hjälp av diagram har Netanyahu i årtionden hävdat att Iran bara är några veckor från att tillverka bomben. Dessa upprepade påståenden har bara bekräftat slutsatserna från amerikanska och andra underrättelseexperter att Teheran inte strävar efter sådana vapen.

Trots detta har dessa grundlösa anklagelser använts av Donald Trump och andra, såsom Kanadas premiärminister Mark Carney, som har uttryckt sitt stöd för krig mot Iran. Detta symptom på västvärldens politiska demodernisering – reträtten från rationell debatt till bevisfria känslomässiga påståenden – är också tydligt i den aktuella militariseringskampanjen som baseras på påstådda hot från Kina och Ryssland.

Israels oro för iraniernas mänskliga rättigheter är lika tom. I verkligheten strävar Israel efter att splittra, försvaga och avväpna Iran, och därmed eliminera Islamiska republiken som den sista stora staten som motsätter sig Israel i regionen. Israel vill att Iran ska acceptera israelisk/västerländsk förmyndarskap i form av Reza Pahlavi, den äldste sonen till den siste shahen av Iran, eller någon annan kollaboratör. Men det huvudsakliga målet är att undanröja det sista försvaret för palestiniernas rättigheter och göra den iranska staten dysfunktionell.

Den grundläggande orsaken till det militära angreppet på Iran är därför Palestinafrågan. Alla Israels krig har utkämpats för att upprätthålla statens sionistiska karaktär – det vill säga för att motverka idén om jämlikhet för alla invånare i landet mellan Jordanfloden och Medelhavet. Med andra ord är sionismen den främsta orsaken till våldet i regionen.

Sionismens ideologi är inskriven i en av Israels grundlagar, som fungerar som landets konstitution. Israel är officiellt en sionistisk stat och beskriver sig själv som ”det judiska folkets nationalstat”. Detta inkluderar judar som bor utanför Israel, oavsett deras inställning till den sionistiska staten – oavsett om de är entusiastiska anhängare, motståndare eller likgiltiga. Detta gör i praktiken judar runt om i världen till gisslan, vilket gör dem sårbara för fördömanden och till och med våld från dem som är upprörda över Israels handlingar.

Allt fler israeler anser att palestinier, inklusive de som undgick fördrivning 1948 och nu är israeliska medborgare, inte har någon plats i landet. Flera ministrar i den nuvarande regeringen bedriver aktivt etnisk rensning genom förtryck, tvångsförvisning eller folkmord. Tragedin i Gaza är den mest övertygande förkroppsligandet av den sionistiska ideologin.

USA:s utrikesminister Marco Rubio har medgett att hans lands attack utlöstes av Israels planerade attack mot Iran. Washington trodde att den israeliska attacken skulle leda till vedergällning mot amerikanska tillgångar i regionen, så man inledde sin egen ”förebyggande operation”. Denna förklaring är betydelsefull.

Den tyder på att Israel fick grönt ljus att börja bomba Iran när man själv valde. Detta kan verka överraskande, med tanke på att en stor del av Israels avancerade vapen är tillverkade i USA och att en så stor insats skulle kräva samordning med Washington. Rubios erkännande har återupplivat den långvariga debatten bland kritiker på både höger- och vänsterkanten om att USA:s agerande i Mellanöstern i stor utsträckning har styrts av israeliska, snarare än amerikanska, strategiska prioriteringar.

Det spelar därför liten roll om de amerikanska krig som utkämpas i regionen gynnar USA ekonomiskt, militärt eller politiskt. Inte heller spelar det någon roll vilket pris amerikanerna har betalat i blod och pengar. Den verkliga frågan är om Israel har gynnats av dem.

Man kan hävda att Israel har varit den enda som gynnats av USA:s misslyckanden i Mellanöstern. Invasionen av Irak 2003 eliminerade Saddam Hussein och hans Baath-parti, vilket innebar att Irak försvann som en viktig regional militärmakt. Det syriska inbördeskriget, som underblåstes och förlängdes av CIA:s och dess europeiska motsvarigheters inblandning, har allvarligt försvagat en annan långvarig motståndare till Israel.

Samtidigt ledde Natos intervention i Libyen till kollapsen av en regering som länge hade stöttat det palestinska motståndet. I båda fallen blev stater som hade motsatt sig Israels fördrivning av palestinierna, och som hade makt att agera självständigt, betydligt svagare än tidigare.

Dessa USA-ledda åtgärder genomför idéer som lades fram i ett policydokument från 1996 med titeln *A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm*. Detta dokument utarbetades för den tillträdande israeliska regeringen under Benjamin Netanyahu av en studiegrupp ledd av den amerikanske neokonservative strategen Richard Perle, som senare blev ordförande för Defense Policy Board.

Andra medlemmar i gruppen var Douglas Feith, som senare blev USA:s biträdande försvarsminister och ofta betraktas som arkitekten bakom Irakkriget 2003, samt David Wurmser, som senare blev Mellanösternrådgivare åt Dick Cheney och John Bolton.

Rapporten föreslog en ny, mycket mer ambitiös regional strategi för Israel. Detta dokument, som utarbetades av Washingtoninsiders som ofta kallas ”Israel-firsters”, offentliggjordes, vilket innebär att dess idéer är dokumenterade snarare än spekulationer.

Israel har varit både fokuserat och flexibelt när det gäller att samla stöd från stormakterna. I början av statens existens förlitade man sig på sovjetiskt politiskt stöd och vapen.

Stalin försökte försvaga Storbritannien i Västasien och hoppades, om än förgäves, att Israels socialistiska retorik skulle göra landet till en allierad till Sovjetunionen i regionen. Israel närmade sig senare Storbritannien och Frankrike när de desperat klamrade sig fast vid sina koloniala imperier.

Det mest bestående stödet fann man dock i Washington. Detta stöd har mobiliserats och organiserats av en mäktig lobby bestående av kristna och judiska sionister.

Detta är välkänt och dokumenterat i olika källor, bland annat i John Mearsheimers och Stephen Walts bok från 2007, *The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy.* Under det pågående kriget har det rapporterats att kristna sionister har indoktrinerat utstationerade amerikanska trupper genom att framställa attacken mot Iran som ett heligt krig och ett sätt att åstadkomma den andra ankomsten.

Befälhavare har använt extremistisk kristen retorik om den bibliska ”ändens tid” för att rättfärdiga sitt engagemang i kriget mot Iran. En befälhavare sa att ”president Trump har blivit smord av Jesus för att tända signalelden i Iran för att orsaka Armageddon och markera hans återkomst till jorden”. Även om krigsminister Pete Hegseth inte uttryckligen har ställt sig bakom denna typ av propaganda, överensstämmer hans åsikter – och många andra medlemmar i Trump-administrationen – i stort sett med den.

Det börjar dock uppstå sprickor i det tidigare så solida stödet för Israel i USA. Folkmordet i Gaza har alienerat många amerikanska judar och kristna. För första gången i USA:s och Israels relationer uttryckte fler amerikaner sitt stöd för palestinierna än för israelerna 2026.

Netanyahu kände att detta missnöje så småningom skulle kunna försvaga Israels grepp om den amerikanska utrikespolitiken och agerade snabbt genom att besöka Trump sju gånger på mindre än ett år. Trump gav efter för detta tryck och hade inte heller tid att förlora. Världsmästerskapet i fotboll ska hållas i Nordamerika i sommar, och ännu viktigare är att mellanårsvalet äger rum i november. Därför beordrade han, trots råd från sina underrättelse- och militärrådgivare, amerikanska styrkor att ansluta sig till Israel i attacken mot Iran den 28 februari.

Israel har länge öppet föraktat internationell rätt och fräckt utnyttjat sin militära och tekniska överlägsenhet mot sina grannar.

USA, å andra sidan, brukade åtminstone hyckla att man respekterade internationell rätt. Nu säger Trump dock öppet att han inte behöver den, utan förlitar sig istället på sin ”egen moral”. Hans biträdande stabschef, Stephen Miller, förklarade: ”Vi lever i en värld där man kan prata hur mycket man vill om internationella finesser och allt annat.” Han tillade att världen ”styrs av styrka, av våld, av makt. Det är världens järnhårda lagar.”

Många experter, däribland pensionerade amerikanska och brittiska höga officerare, tvivlar på att USA kommer att segra i Iran och förutspår ännu ett fiasko. De kan ha rätt eller inte. Det som är viktigt för Netanyahu är dock inte den amerikanska militärens framgång, utan tanken att Iran sannolikt kommer att försvagas, oavsett resultatet.

Om detta inte förverkligas och Israels apartheidregim står inför ett existentiellt hot, har den kärnvapen att använda som en sista utväg.

Allt prat om ”Irans kärnvapenhot” bör inte skymma det faktum att två kärnvapenmakter gemensamt har attackerat ett icke-kärnvapenland.

Om Israels satsning misslyckas, tyder dess cyniska och självcentrerade politiska kultur på att landet skulle använda kärnvapen snarare än att överge sionismen och förhandla om en politisk omvandling av det nuvarande regimet till ett mer inkluderande system.

Årtionden av att ha använt Förintelsen som vapen har övertygat de flesta israeliska judar om att endast ”den judiska staten” kan garantera deras överlevnad.

Israel skulle hellre utplåna Iran, ett land med 93 miljoner invånare, än acceptera jämlikhet med palestinierna som det nu kontrollerar i Gaza och på Västbanken.

Det är viktigt att bedöma USA:s chanser att behålla sin världsherravälde efter detta krig, men det är också absolut nödvändigt att uppmärksamma de möjliga konsekvenserna för Israel, krigets initiativtagare.

Den sionistiska staten – ”super-Sparta”, som Netanyahu karakteriserade Israel för några månader sedan – är kapabel att utlösa en aldrig tidigare skådad katastrof som skulle få folkmordet i Gaza att framstå som obetydligt i jämförelse. Som det pågående folkmordet i Gaza har visat vågar ingen stoppa Israel.

*Yakov Rabkin är professor emeritus i historia vid universitetet i Montreal. Han är senast författare till böckerna Israel in Palestine och Zionism Decoded in 101 Quotes.*

Pascal’s Substack (Neutrality Studies) är en publikation som stöds av sina läsare. För att få nya inlägg och stödja mitt arbete, överväg att bli gratis- eller betalande prenumerant.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.