Den iranska diasporan och kolonialmentaliteten

En artikel av Terje Alnes på Spartakus.no

Översättning: Rolf Nilsson.

Politiskt nätverkande och normalisering av militär aggression

Denna artikel diskuterar hur iranska politiker i exil i europeiska länder över tid har riktat sitt engagemang mot Irans politiska och sociala angelägenheter, vilka nätverk de har samarbetat med och hur de i praktiken har bidragit till att normalisera militär aggression mot Iran.

Av Masoud Ghadimfallah. Han studerade sociologi vid Teherans universitet, kom till Norge 2020 och har en magisterexamen i samhällsanalys från USN. Ghadimfallah har skrivit flera böcker på persiska och några artiklar på norska, och har översatt flera norska böcker till persiska.

Inledning

En central fråga relaterad till ”normaliseringen” av militär aggression mot Iran är den roll som delar av den iranska diasporan spelar i att kräva och legitimera USA:s och Israels bombningar av Iran. I en tidigare artikel, ”Den iranska diasporan och den koloniala mentaliteten”, diskuterade jag hur koloniala strukturer formar och påverkar migranternas medvetande. Syftet med denna text är emellertid ett annat. Jag vill förklara hur kolonialpolitik formar nätverk av olika aktörer i diasporan, som följer och fortsätter denna politik.

Jag diskuterar hur iranska politiker i exil i europeiska länder över tid har riktat sitt engagemang mot Irans politiska och sociala angelägenheter, vilka nätverk de har samarbetat med och hur de i praktiken har bidragit till att normalisera militär aggression mot Iran.

Nätverksinsatser till förmån för monarki och militär intervention

Även om stöd till den som synes ”humanitära interventionen” av diasporan och politiker av iranskt ursprung bosatta i europeiska länder har en längre historia, utgjorde ”Jina (Mahsa)-rörelsen” * [1] år 2022 en avgörande vändpunkt i denna utveckling. Det var under denna rörelse som olika europeisk-amerikanska politiska aktörer, inklusive de inhemska iranska politikerna, i allt högre grad engagerade sig i Irans interna politiska frågor. Detta engagemang formulerades och legitimerades till stor del som ”solidaritet” och ”stöd” för det iranska samhället och för iranska kvinnor. I princip finns det inget problematiskt med sådant stöd. Det grundläggande problemet uppstod dock gradvis.

* (Jina (Mahsa)-rörelsen, ofta känd under parollen ”Kvinna, liv, frihet” (kurdiska: Jin, Jiyan, Azadî), är en omfattande proteströrelse i Iran som uppstod efter den 22-åriga kurdiska kvinnan Jina (Mahsa) Aminis död i september 2022. Rörelsen fokuserar på kvinnors rättigheter, motstånd mot den obligatoriska slöjan och krav på att avveckla den islamiska republikens teokratiska styre, ö.a.)

Även om Jina-rörelsen uppnådde positiva resultat för det iranska samhället – bland annat möjliggjorde den för kvinnor att uppnå vissa sociala rättigheter, även om de inte var lagligt etablerade – kan man ändå peka på två kritiska punkter gällande rörelsen.

1. För det första hade befolkningen i Iran ursprungligen ett betydande handlingsutrymme och en aktiv roll, men detta försköts gradvis i takt med att initiativrätten och makten att sätta agendan i allt högre grad övertogs av aktörer utanför landet, däribland diasporan och västerländska politiska kretsar.

Orsakerna till denna förflyttning är komplexa och kan analyseras i detalj, men en central faktor var att delar av oppositionen i exil, över politiska gränser, som försökte tillägna sig rörelsen i linje med sina egna politiska intressen. Olika aktörer – inklusive Reza Pahlavi och Masih Alinejad (se här, ö.a.), samt några etnopolitiska ledare, såsom Abdullah Mohtadi (se här, ö.a.) – (som alla stödde den militära interventionen) verkade alla vara positionerade för att kapitalisera på rörelsens resultat. Detta bidrog till att interna motsättningar snabbt uppstod, intensifierades och slutligen ledde till fragmentering i takt med att rörelsen avtog.

Med andra ord togs politisk handlingsfrihet bort från civilsamhället i Iran och överfördes till politiska grupper utanför Iran, många av dem finansierade genom fonder och budgetar från säkerhetsorgan i olika länder. Det var vid denna tidpunkt som ”folket” inte längre var de politiska beslutsfattarna, utan där oppositionsgrupper och anhängare av ”regimskifte” överförde sina egna politiska beslut till Iran. Samtidigt var det viktigt att notera att dessa oppositionsgrupper hade motstridiga politiska intressen, och att det fanns betydande oenigheter mellan dem om maktfördelningen i händelse av ett regimskifte.

Den avgörande punkten är dock att denna konkurrens om politisk representation och inflytande över utvecklingen i Iran – inklusive försök att definiera och kontrollera inhemska proteströrelser utifrån – redan tog form vid denna tidpunkt, ofta i samband med transnationella nätverk och olika former av externt stöd. Med andra ord var den avgörande faktorn i denna konkurrens vilken grupp som kunde bygga det största ”nätverket” i diasporan, eftersom den politiska makten hade överförts dit.

2. För det andra misslyckades Jina-rörelsen med att sätta tydliga gränser mot politisk exploatering i väst. Den intog inte en tydlig ställning som hindrade högerextrema aktörer – inklusive FrP- och Høyre-politiker i Norge, såväl som högerextrema partier i Europa – från att stödja och påverka den. Iranska politiska krafter motsatte sig inte detta och accepterade det till viss del. Detta blev ett strategiskt misstag som öppnade vägen för islamofobisk, antimuslimsk, krigshetsande, pro-NATO och rasistiska strömningar i rörelsen.

Detta ledde till att högerorienterade, till synes icke-högerorienterade och extrema aktörer tog på sig en självutnämnd representation av det iranska folket i väst. Slagordet ”Kvinnor, Liv, Frihet”, med rötter i vänsterrörelser i Mellanöstern och Kurdistan, förlorade sitt klassperspektiv i Iran och utsattes därmed för politisk exploatering utanför landet. På så sätt kunde extrema högerströmningar förvränga och använda rörelsen för sina egna syften.

I verkligheten upprepades den politiska konkurrensen mellan exilgrupper, där var och en försökte tillägna sig rörelsen. Samtidigt som monarkister gradvis undergrävde den – och nu är emot den – började både monarkister och högerrepublikaner göra anspråk på representation av det iranska samhället. Aktörer och politiker med iransk bakgrund i exil blev också en del av dessa strömningar.

Diasporanätverk och monarkism

I den situationen blev det nu viktigt vilket ”nätverk” dessa politiker och aktivister var anslutna till, eftersom de kunde spela en avgörande roll i att påverka sitt eget samhälle genom sina positioner och media. Till exempel var det betydelsefullt vilket oppositionsnätverk en iransk parlamentsledamot i Norge gick med i, eftersom han därigenom kunde ”normalisera” detta nätverk och dess politiska mål och strategier i Norge.

Mycket tyder på att monarkistgrupper har lyckats bygga upp omfattande nätverk i diasporan i betydande utsträckning under de senaste fyra åren, med stora budgetar vars finansiering är oklar. Detta betyder inte nödvändigtvis att de är i majoritet, men de har kunnat bygga nätverk som förstärker deras röst genom olika individer i viktiga positioner.

Under årens lopp har monarkisterna försökt attrahera högerextrema och till synes moderata, ursprungligen iranska politiker i exil. Detta ledde till ökad synlighet för högerextremister, pro-israeliska aktivister och journalister med begränsad kunskap om det iranska samhället. Dessa individer producerade dagligen, under förevändning att ”stödja iranska kvinnor”, den mest krigshetsande, islamofobiska, rasistiska och pro-israeliska retoriken, inklusive under Israels attack mot Gaza, med betydande inflytande på diasporan.

I själva verket handlade det om hur monarkisterna integrerade personer med viktiga positioner i sitt nätverk, så att de kunde främja monarkisternas agenda. Samtidigt använde dessa individer nätverken för att främja politiska mål från sina europeiska länder och USA, inklusive utvecklingen av nyliberalism, högerrörelse, egendomsfördrivning[2] (Harvey, 2005) och exploatering av energiresurser. I Norge var dessa iranskfödda politiker, inklusive Stortingets talman Masoud Gharakhani från Arbeiderpartiet och några andra representanter från det konservativa partiet såsom Mahmoud Farahmand, journalister och ”experter”, medan Sverige hade liknande representanter såsom Alireza Akhundi (se här, ö.a.).

Den centrala frågan är hur dessa nätverk, under förevändning att ”befria” ett samhälle, normaliserar imperialistisk och kolonial politik från det globala nord i det globala syd, samtidigt som de framställer sig själva som representanter för dessa samhällen och ger intrycket att denna politik är positiv.

Nätverk och mediernas roll

Ett av de viktigaste verktygen för att bygga dessa nätverk och främja tvåsidig politik är media. Oavsett politiskt parti i Norge var många kopplade till Iran International (se här, ö.a.) och monarkistiska strömningar. Kanalen, som först finansierades av Saudiarabien och senare användes som en plattform för Mossad och Israel, ger sändningstid till politiska aktörer som främjar dess mål. Tidigare samarbetspartners har avslöjat att programledare och journalister där kan tjäna upp till tre gånger mer än i vanliga europeiska och amerikanska medier, samtidigt som de döljer finansieringskällorna.

Under det senaste året har Iran International, utan medieprofessionalism, framställt Reza Pahlavi som en representant för det iranska folket samtidigt som de främjat retorik kring krig och militär intervention. Journalister har hänvisat till bombningarna av Iran som ”stöd för det iranska folket” och tackat Netanyahu och Trump för attackerna. Under folkmordet i Gaza försvarade de Israel utan förbehåll. Detta visar hur kanalen fungerar som en talarstol för Mossad, med retorik som upprepas av politiker med kopplingar till oppositionsnätverken och deras medier.

Efter händelserna relaterade till ”Jina-rörelsen” och den beskrivna utvecklingen började några av de ovannämnda politikerna ge upprepade intervjuer till denna TV-kanal. Detta fortsätter än idag. Sommaren 2024 besökte en journalist från Iran International det norska parlamentet och intervjuade Masud Gharahkhani.

Med andra ord har detta nätverksarbete ett tydligt mål: Som tidigare beskrivits har ”politisk makt” överförts utanför Iran.

Det är dessa oppositionsnätverk som anser sig vara representanter för det iranska folket och därmed bestämmer de politiska lösningarna. Dessa lösningar, varav den viktigaste är ”militär intervention”, måste ”normaliseras” både för europeiska/amerikanska samhällen och det iranska samhället. Som ett resultat får politiker och aktivister utanför landet makt genom media, vilket gör att de kan framställa denna militära intervention som nödvändig och legitim.

Dessa individer stärker rösten för monarkistiska och krigshetsande grupper, som också främjar västerländska intressen. För drygt ett år sedan träffade Gharakhani Reza Pahlavi och presenterade honom som den enda representanten för det iranska folket. Nyligen gav han en intervju till samma TV-kanal, där han återigen betonade sitt stöd för Pahlavi och krig.

Artikeln syftar till att belysa hur sådana aktörer började uttala sig om Irans politisk-sociala situation och blev kopplade till ett specifikt ”nätverk”. Frågorna är om detta nätverk är slumpmässigt och hur individers politiska principer formas.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan man säga att, som nätverksteorin[3] påpekar, är en av de mest centrala faktorerna i den nuvarande situationen i Iran och bland oppositionsgrupper framväxten av politiska nätverk som i vissa fall har etablerats med stöd av olika västerländska säkerhetsorgan. Dessa nätverk syftar till att stärka en specifik politisk röst som den dominerande representationen av Iran.

Bildandet av nätverk utanför landet har syftat till att mobilisera delar av den iranska diasporan till förmån för monarkistiska strömningar och anhängare av militär intervention. Detta är en utveckling som det har investerats avsevärt i de senaste åren, särskilt efter Jinnah-rörelsens nedgång.

En central strategi i denna process har varit att integrera politiker med iransk bakgrund i olika länder i dessa nätverk – aktörer som i sina respektive samhällen kan bidra till att stärka en specifik oppositionsgrupps röst, samt legitimera och normalisera idéer om militär intervention.

Samtidigt bidrar dessa politiker till att normalisera imperialistiska och koloniala former av politik till förmån för västerländska intressen och sina egna politiska positioner. De bidrar därmed till att skildra och legitimera militär intervention, bombningar av länder i det globala syd och egendomsfördriv som ”stöd för demokrati”.

Bibliografi

Harvey, D. (2005). A Brief on neoliberalism. New York: Oxford University Press.

[1] Protesterna mot ”Kvinnor, liv, frihet” är de största demonstrationerna i Iran hösten 2022, då den kurdisk-iranska kvinnan Mahsa Jina Amini dog efter att ha varit i moralpolisens förvar.

[2] Detta hänvisar till David Harveys teori om ”ackumulering genom dispossesion”. Denna artikel publicerades av Spartakus.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.