Bilden skapad med hjälp av AI. Finns i artikeln i norska Radikalpolitik.
Red: Har fått denna artikel på mail av artikelförfattaren Andi Olluri som är tacksam för synpunkter.
Haft förmånen att publicera tiotals andra artiklar av honom. Se Andi Olluri på Globalpolitics.se
Andi Olluri är född 2002 och studerar evidensbaserad medicin vid Sahlgrenska akademin i Göteborg. Han har skrivit mycket om propaganda och utrikespolitik i Parabol, Flamman och andra svenska publikationer. Olluri är vinnare av Jan Myrdals Lilla Pris – Robespierrepris 2025.
Sammannfattning:
Sveriges mytomspunna ”modell” ligger i ruiner: 46 av landets rikaste personer äger mer än 80 procent av befolkningens förmögenhet, medan 700 000 människor lever i fattigdom och måste välja mellan uppvärmning och mat. Bakom fasaden av trygghet döljer sig en systematisk klasskamp som förs av dem som befinner sig högst upp på samhällsstegen, där hundratals miljarder i skattemedel flödar till vapenindustrin medan vanliga familjer kämpar för sin överlevnad. Andi Olluri avslöjar hur medierna normaliserar denna orättvisa och håller befolkningen passiv inför en ekonomisk koncentration som skulle få USA att rodna.
Publicerad av Radikalpolitikk.no
Artikeln
Oxfams senaste rapport om Sverige – typiskt nog avfärdad i pressen som «Oxfams alarmism» (SVD) – är lika förväntad som dystopisk.
«Sveriges 46 rikaste personer äger mer än nästan 80 procent av befolkningen – 8 miljoner människor. Enligt UBS Global Wealth Report 2025 är Sverige det sjätte landet i världen med störst förmögenhetsojämlikhet.
Samtidigt lever 700 000 svenskar i fattigdom. Allt fler svenskar får det ekonomiskt tuffare, och tvingas välja mellan att värma sina hem eller köpa mat till sina barn. Enligt data från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations databas lever 700 000 svenskar utan möjlighet att äta sig mätta eller äta tillräckligt näringsrik mat.»
Även det stora rånet av storbolagens välfärdsstat fortsätter effektivt, på hundratals miljarder. Jag refererar till det som kallas «försvar» (mot ingen fiende alls), ett annat ord för skattebetalares gåva till high-tech slöseri och elitinvesterare.
Man måste skrämma vettet ur befolkningen för att den ska gå med på att ge sina små mängder pengar till high-tech slöseri («försvar») medan man själv lever i fattigdom och inte har råd att äta mat. Det finns inget annat sätt.
Eliter och deras tjänare i medier kunde inte vara lyckligare över att barnfamiljer «tvingas välja mellan att värma sina hem eller köpa mat till sina barn», importerade andra/tredje världen-förhållanden med utspridd fattigdom i Sverige, samt ekonomisk koncentration som får USA och Thailand att skämmas. Det gäller även vänsterliberala «kritiker», bör man tillägga.
«Fler miljardärer skulle vara som Wallenberg idag», som Aftonbladets Jonna Sima skrev. «Samtidigt har familjen [Wallenberg] visat respekt för den svenska modellen. De har värnat relationerna till facken. Accepterat kollektivavtal. Haft en insikt om att stark industri kräver utbildning, välfärd och stabila institutioner. Det är långt ifrån självklart i dagens kapitalism.»
Såklart: inga bevis behövs för något påstående när du tjänar makt, och att verkligheten skulle vara i stort sett raka motsatsen spelar förstås ingen roll. Hon avslutade med att påpeka att «fler miljardärer behöver bli mer som Jacob Wallenberg. För det förtjänar han ett grattis på födelsedagen».
Ingen kommissarie i Ryssland kunde vara mer lismande för sina oligarker.
På «andra sidan» av det politiska spektrumet har vi «högern», som känner att det behöver «storstädas i bidrags-Sverige» (SvD:s Mattias Svensson). Han syftade förstås inte på storbolagen, som konservativt räknat får (egentligen snor, direkt och indirekt) tiotals/hundratals miljarder i skattepengar. Detta är spektrumet av politisk «debatt» i mainstreammedier; det krävs ett förstoringsglas för att se skillnaden mellan de två sidorna.
På sätt och vis träffade DI:s Tobias Wikström huvudet på spiken i en bitter tirad mot en framtida bankskatt, som t o m banker föreslår att man bör införa. «Sverige har låg grad av ‘klassförakt’ mot rika. Den tyske historikern Rainer Zitelmann har studerat attityder till rika i sju länder. I sin bok ‘Förebilder och syndabockar’ (2021) visade han att svenskarna har låg grad av ‘social avundsjuka’, till skillnad från i Italien, Tyskland och Frankrike.»
Om man översätter «Sverige har låg grad av ‘klassförak’» till proper svenska: befolkningen är totalt avpolitiserad, desorganiserad och passiviserad, tack vare att de styrande och intellektuella klasserna effektivt utfört sitt uppdrag. Det garanterar att de som äger ekonomin, och som för ett dagligt, bittert och totalt ensidigt klasskrig med sitt «klassförakt mot allmänheten», kan fortsätta utan större hinder.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
”Man måste skrämma vettet ur befolkningen” är en intressant iaktagelse. Men hur gör man det?
En mycket god tankemodell och insiktsfull artikel på ett evigt tema för en modern stat!
Vilka betalar då in stora mängder pengar till en stats skattekista och är den gyllene guldkon, trots allt, och den viktigaste spelaren ekonomiskt, vars pengar gentemot den sociala sektorn i ett nordiskt samarbete välfärdssystem, som vi de facto just inte kan vara utan?
Jo, det är, rent matematiskt och materiellt, oavsett vad vi tycker ideologiskt och filosofiskt om det, så är det just de privatanställda som skapar ekonomiska värden i de värdeskapande företagen för inrikes handel och export och andra tjänster. Det behöver faktiskt inte ens diskuteras rent ekonomiskt-matematiskt. Vi vet att det är så i modern tid.
Alla politisk-ekonomiska system som ägnat sig åt annat har slutat i komplett fattigdom eller kollapsat i ett aggressivt inrikesvåld som lett till krig i det landets närhet; som när det förr sovjetiska systemet, som med sina misslyckanden slutade i en ekonomisk krasch (jag var nämligen på plats och såg alltihop), och nu fått en hyperkapitalistisk nyliberal modell som övergått i våldsam krigsfascistisk diktatur, mer eller mindre.
Den avvägningen finns i precis varje modern parlamentarisk marknadsekonomi, och vi har i Norden levt med den i över ett sekel. Att skatta och piska guldkon hårdare för att få in alltmer pengar till Skatteverket för allmän och än mer och högre omfördelning innebär omedelbart till att många av de goda, feta guldkossorna flyttar till andra länder, rentav andra kontinenter, mestadels Nordamerika. Det är alltså ingen absolut självklar eller logisk lösning för europeiska länder. Vi kan se det som både orättvist, ”omoraliskt” och ideologiskt illa – men den avvägningen måste göras. Att ta in hur mycket skatter som helst, och dela ut dessa automatiskt allt till alla medborgare som behöver något, är dessutom något som inte är självklart i många länder i världen. I Nordeuropa har vi lyckats hyfsat mycket väl med det jämförelsevis. Att piska ur guldkon alltmer pengar leder till dessa guldkors utvandrande i exil för evig tid, ett öde som till exempel blev IKEA:s, vars alla potentiella skatteinbetalningar gick svenska skattekistan förbi, och som slutgiltigt istället hamnade i Holland och i Schweiz, är därför ekonomiskt kontraproduktivt.
Det är en mycket svår avvägning mellan ideologisk nit och anpassning till realpolitiska realiteter och ekonomiska verkligheter. En politisk-ekonomisk grundlag, helt enkelt.
Att påstå att europeiska länders insikt att behöva ha samma försvarsförmågor som de omgivande brutala geopolitiskt utmanande politiskt-militära länder, som Ryska federationen och Förenta staterna, som hotar oss alla, som ”onödiga”, då har man tappat all kontakt med den samtida realpolitiken. Det är så omvärlden och realpolitiken exakt ser ut. Det pågår krig och krigshot både öster och väster om Europa. Det är ett realpolitiskt faktum, inte en subjektiv, ideologisk analys.
Sedan kan man fråga sig vilken slags skattepolitik ett välfärdssamhälle då skall tillämpa? Frågar man många statsvetare och skatteexperter så är det dessutom ett system vi inte har till närmelsevis i Sverige, då vi valt helt motsatt skattebaserad grundinriktning; och den alternativa modellen är mycket låga skatter på arbete och införseln av nya, höga skattesatser på fastigheter (bebyggda som obebyggda, t.ex. skogsfastigheter) – som lär anses vara det närmaste optimala systemet för att få en stark och stabil stats- och nationalekonomi.
Tyvärr finns mycket litet intresse för denna modell i de svenska politiska partierna överhuvudtaget.
Väljarna har solklart valt bort, med besked, allt som heter fastighetsskatt. Rent skattematematiskt är det rejält dumt, om vi skall tro experterna. En annan lösning kan vara att ta bort eller kraftigt sänka alla dessa närmast lyxberoende bidrag till höglönehushåll som RUT- och ROT-avdrag som går till exempelvis onödiga poolbyggen i rika förorter och till och med i lyxiga svenskägda semestervillor i medelhavsregionen; denna höglöneklass ”bidragsberoende”, som diskuteras alltför sällan, bör vi däremot se över rent etiskt, för att inte tala om det skattepolitiska haveriet med den aktiebolagsbaserade friskolan i det här landet – ett rent kontraproduktivt systemhaveri.
Det vill säga: vår uppgift är att skapa goda förutsättningar för de privata företagen att bli trogna, lojala och välmående svenska skattebetalare och att dessa pengar går till de mest behövande i en välfärdsstat, som är den optimala modellen vi har i Nordeuropa som faktiskt ger planetens mest socialt, ekonomiskt och hälsomässigt välmående och friska befolkningar.
Kan vi alltid göra någonting bättre? Ja, alltid. De ideologiska skygglapparna måste dock tas bort i många politiska partier.
Det är den svenska guldkon som ger skatteinkomsterna, inte de evigt dygnetruntarbetande ideologiska sedeltryckerierna vare sig i Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas källare. Det är dessa två politiskt-populistiska sedeltryckerier som, på lång sikt, är det stora hotet mot den nordiska välfärdsstaten.
Det är den nordiska välfärdsstaten och dess gyllene kors avkastningen vi måste vist och klokt satsa på.
Eller som vi kan ge som råd på vägen till vår unge skribent (och andra) med ett antikt grekiskt ordspråk:
”Den unge mannen kastade visdomens nyckel i havet, och Athens hundra visaste män kan inte få upp den”.
Nyckeln var verkligheten.
Denna välmenande analys ser till människors intressen vilket är det normala i politiska debatter. Miljörörelsen kan ibland avvika från det mönstret och tala till förmån för andra delar av biosfären. Men som alla vet är det mesta i politiken snedvridet så miljöpartiet och andra aktivister har mycket annat för sig än det som verkligen skulle gynna biosfären. Klasskampen betyder i artikeln liksom i mycket av debatten att resurser kan och bör överföras till de mindre bemedlade. Konsekvensen av det är vanligtvis att befolkningen ökar och biosfären utsätts för ökat slitage.
Vi vet inte vad som bestämmer universums utveckling. Därför vet vi inte heller om det finns en maktfaktor som skyddar biosfären mot oss människor genom att vi spelas ut mot varandra därför att det möjliggör att sätta stopp för oss i vår belastning av biosfären. Är det rimligt att bortse från den möjligheten när vi hela tiden observerar hur utvecklingen faktiskt ser ut? I stället för att mänskligheten sansar sig och samarbetar går det i motsatt riktning. Tänk om detta är en avsiktlig konsekvens av en högre makt som vi har vant oss att betrakta som opium åt folket eller eljest något oväsentligt som vi med vetenskap kan övervinna. Är det rimligt att under nuvarande förhållanden fortsätta att se människans intressen som det enda väsentliga?
Angående ”befolkningen är totalt avpolitiserad, desorganiserad och passiviserad, tack vare att de styrande och intellektuella klasserna effektivt utfört sitt uppdrag” så känns ”tack vare” mindre lyckat – så vida man inte ser det från kapitalisternas synvinkel.
Angående ”de styrande och intellektuella klasserna” så handlar det väl i stora drag om socialdemokratins utveckling under 90-100 år, från socialliberalt till marknadsliberalt parti. Först gick det långsamt, men sedan fort under de senaste 40-50 åren. I och med att SAP/arbetarrörelsen hade byggt enorma nätverk av olika organisationer i Sverige kunde förruttnelsen i partiet spridas över hela samhället utan att detta egentligen behövdes beordras av någon central. ”Fisken ruttnar från huvudet”, så att säga. Så sent som under Löfvens tid som statsminister talades om en handskakning med kapitalet (som under trettiotalskrisen ungefär). Men på 2010-talet hade kapitalet redan tagit inte bara fingrarna, utan hela handen, från SAP. Då hjälper det inte att Greider och kanske någon annan nostalgiker hänger kvar i partiet. SSU slutade kräva banknationaliseringar för många årtienden sedan. Partiet sjönk ihop som en punkterad ballong när den fackliga kollektivanslutningen upphävdes – de flesta medlemmarna försvann.
Att räkna upp olyckor som skett i SAP (och för övrigt alla andra partier av den typen i Europa) är intressant, men ännu intressantare är hur partiets ledare reagerat. Det verkar faktiskt som om ledarna är fullt nöjda med en befolkning som är ”totalt avpolitiserad, desorganiserad och passiviserad”. Masspartiet med åtminstone några spår av radikalism är borta, kvar finns en liten grupp som jag misstänker kan karakteriseras som inte bara ”förborgerliga”, utan som medlemmar i bourgeoisin. Och bourgeoisin är ju fullt nöjd med avpolitiserade människor, etc.
“Om man ville ge den demokratiska tidsåldern ett namn, fanns det bara ett: Hyckleriets epok.“ (Juli Zeh i Leklust sid. 284)
I en undersökning i USA, Testing Theories of American Politics: Elites, Interest Groups, and Average Citizens [https://www.scribd.com/document/339018791/Gilens-and-Page-Testing-Theories-of-American-Politics], som presenterades 2014, konstaterades att USA inte är en demokrati. Jag vet inte om någon liknande undersökning gjorts i dagens Sverige men är övertygad om att resultatet skulle bli detsamma. Författarna till den US-amerikanska undersökningen konstaterar inledningsvis:
“Multivariat analys visar att ekonomiska eliter och organiserade grupper som representerar näringslivets intressen har ett betydande oberoende inflytande på den amerikanska regeringens politik, medan genomsnittsmedborgarna och massbaserade intressegrupper har liten eller ingen självständig påverkan. Resultaten ger ett starkt stöd för teorier om ekonomisk elitdominans och för teorier om partisk pluralism, men inte för teorier om majoritetsdemokrati eller majoritetspluralism.”
och i brödtexten:
“Det är tydligt att medianmedborgaren eller ”medianväljaren” som står i centrum för teorierna om majoritetsdemokrati inte klarar sig bra när han ställs mot ekonomiska eliter och organiserade intressegrupper. De viktigaste förutsägelserna i de rena teorierna om majoritetsdemokrati kan avvisas med bestämdhet. Vanliga medborgare har inte bara ingen unik och betydande makt över politiska beslut, de har också liten eller ingen självständig påverkan på politiken över huvud taget.
Däremot uppskattas ekonomiska eliter ha ett ganska betydande, mycket viktigt och oberoende inflytande på politiken. Detta innebär inte att teorierna om ekonomisk elitdominans helt och hållet bekräftas, eftersom våra resultat tyder på att enskilda eliter måste dela sitt politiska inflytande med organiserade intressegrupper. Ekonomiska eliter framstår dock som mycket inflytelserika – mer än någon annan aktörsgrupp som studerats här – när det gäller utformningen av amerikansk offentlig politik.”
Det svenska etablissemanget anser ju att tillgodose majoritetens intresse är dåligt och kallar det nedsättande för populism. Därmed visar dessa tydligt att de inte uppskattar demokrati. Nu när allt fler i majoriteten vill få ett ord med i styret av Sverige säger etablissemanget att demokratin är hotad. Precis likadant gick snacket bland etablissemanget i det tidiga 1930-talets Tyskland. Etablissemanget såg Hitler som lösningen på demokratins påstådda problem… Erich Fromm berättar om detta i boken Flykten från friheten:
“De besittande klasserna såg sig ställda inför en riksdag, där 40 procent av medlemmarna var socialdemokrater eller kommunister, vilka representerade samhällsgrupper som var missnöjda med det rådande samhälleliga systemet och vari det även fanns ett växande antal nazistiska medlemmar, vilka också representerade grupper som stod i den skarpaste opposition mot de mäktigaste representanterna för den tyska kapitalismen. En riksdag vars majoritet sålunda representerade strävanden riktade mot deras ekonomiska intressen ansåg de farlig. De påstod att demokratin inte fungerade. I själva verket skulle man kunna säga att demokratin fungerade alldeles för bra. Riksdagens sammansättning återspeglade ganska troget intressena hos de olika grupperna av tyska folket, och just därför kunde det parlamentariska systemet inte längre förenas med strävan att bevara storindustrins och de halvfeodala godsägarnas intressen.”
Och ni har väl inte missat USAs representanthus rapport om EUs antidemokratiska censur och otillbörliga valpåverkan? Dissidentpodden har gjort en sammanfattning av rapporten [https://dissidentpodden.substack.com/p/varning-for-censur-desinformation] och jag har gjort en ai-översättning till svenska. [https://magnusberg.xyz/files/THE-FOREIGN-CENSORSHIP-THREAT-PART-II-2-3-26_sv.pdf]
Så nog står det illa till med den svenska modellen och dess värnande om demokrati och majoritetsbefolkning. Det vi sett de senaste åren med den s.k. pandemin och den s.k. gröna omställningen och nu den militära upprustningen har enbart syftat till att omfördela pengar från stat, medborgare och småföretagare till storföretag och kapitalägare.
Tack, har publicerat en sammanfattning av deras artikel Demokratin fungerar dåligt i USA – första vetenskapliga studien. Med länkar till flera andra artiklar i ämnet.
En bättre titel vore ”Demokratin fungerar inte alls i USA”
FSA var aldrig menade att bli en demokrati, eftersom de skapades av främst judiska slavägare och kalvinistiska rövarbaroner.
Vad är FSA?
Som jag minns sjuttiotalet var det socialmoderata styret förlagan till linje två i kärnkraftsomröstningen 1980.
Miljö, etik och ansvar för barnbarns barnbarns… osv avkomma delegerades över till kyrkan eftersom det dröjer rätt lång tid innan nästa istid krossar både bebyggelsen (inklusive reaktorernas kvarlevor) och kärnavfallsförvaret.
Radioaktivt avfall hade ju sänkts i Östersjön, där det redan fanns ammunition och senapsgas, utöver bl.a. pappersindustrin kvicksilver och transformatoroljas PCB..
1970 stank Sverige av nyrikedom och vettlös slöseri med allt. .
Sen kom oljekrisen samtidigt med torka och elransonering.
Pappersbruken började att elda barken i stället för att deponera den och att köpa olja till pannorna. Hyreslagen ändrades så att det blev lönsamt för fastighetsägarna att montera termostat och att tilläggsisolera. Osv…Pö om pö blev Sverige en förebild vad gäller energioptimering. Nu satsar allt fler energiverk på värmelager i sina kraftvärmesystem och produktionen av biogas (som miljöpartiet fick kämpa hårt för när det begav sig) tar äntligen fart. Man har till och med gjort någonting så oerhört som att börja bötfälla nedskräpning (att ens överväga det 1980 var politiskt självmord). Landet har tagit ett antal steg mot energioberoendet, som är ett villkor för politiskt oberoende… men det har gjort tvärtom vad gäller politiskt oberoende. .
Det var redan korkat och katastrofalt att gå med i EU (nazisternas/bankirernas/teknokraternas NEUROPA) men att gå med i NATO var rent vansinne… ifall man har några som helst demokratiska ambitioner..
Skiftet illustreras av att KDS, bärande i folkomröstningens linje 3, har blivit KD, kärnkraftens bannérförare och SDs fikonlöv.De bidragskritiska nyliberalerna strör pengar över sina kärnkraftsdrömmar, medan Sverige försörjer baltländerna och Finland med el sedan utbytet med Ryssland och Vitryssland har avbrutits på EUs order (det går åt typ hela Forsmarks elproduktion när det är mörkt och vindstilla i Finland och i baltländerna). NATOs krig mot Ryssland syns på elräkningen, eftersom export medför högre priser i exportlandet och i de angränsande länderna (tisdagens priser: Ukraina 286,45 ; ; LT-LV 204,31; EE 199,69, FI 198,90, SE 192,08 ; – ; NO 168,46 €/MWh.ES 1,14, PT 1,82 ; —- ; FR 55,55 ; AL-KV 85,09 ; RS 99,05 ; GB 102,18, BE 102,78, NL 107,76 ; ME 113,66, DE-LU 116,85, GR 117,00 ; MK 120,03, CZ 128,51, CH 129,39, AT 129,44 ; SL 132,20, SK 132,88, HR 132,88, HU 134,16, BG-RO 134,28 ; DK 140,62, PL 142,35, EI 144,56 ;€/MWh). Sosseriet, å sin sida, styrs numera av medlemmar av Atlantic Council och företagsekonomer.
.
Nåja, det går inte att beklaga sig eftersom nyliberalism är grundlagsfäst i EU, samt i GATT-avtalen och WTO. Bag-in-box-tanterna kan numera pimpla vin under stadsteaterns paus och rattfylleristerna kan förse sig i gårdsbutikerna. Vad mer kan man begära?
Det finns lite att göra för arbetarepartierna i stället för att larva sig med kurser i regeringsmognad med kapitalisterna.
Den svenska modellen dog med inträdet i EU och vi ser dagligen konsekvenserna av stolligheterna från direktiven den svenska regimen får från Bryssel. Nu senast kommer ett påbud från Bryssel att hela EU ska bli ett el-område vilket ofelbart skulle få dagens redan svindyra elpriser att gå i taket? I Finland gjorde man på order från Bryssel slut på den billiga elimporten från Ryssland och förlitade sig på vindsnurror och EU i stället vilket håller på att leda till en ekonomisk härdsmälta för både privatpersoner och industrin. När dumhet och utifrån pådyvlad geopolitik får styra politiken går det galet.
Mycket bra skrivet!! Den ”svenska modellen”? Vad betyder det egentligen? Kapitalet påstår ju att den lever i allra högsta grad.