Den värdelösa Palestinarörelsen…

I en debattartikel beskriver den socialdemokratiska politikern Nalin Baksi sin upprördhet över vänsterpartister som uttryckte sin ohöljda glädje över det Hamasledda anfallet mot södra Israel – “den värsta massakern på judar sedan Förintelsen” – den 7 oktober 2023. Särskilt upprörande är det, enligt Baksi, att någon eller några av dessa (V)-kandidater vid direkt förfrågan skall ha sagt att glädjeutbrottet främst “riktat sig till en arabisk publik utanför Sverige” och inte till svenskar. “Det verkar finnas ett budskap för svenska väljare och ett annat för den egna gruppen” sammanfattar Nalin Baksi.

Jovisst. Utan att antagligen mena det sätter Nalin Baksi faktiskt fingret på ett centralt problem. Nämligen att man i en allmän svensk politisk kontext – till skillnad från i länder i “globala Syd” – och utan undantag för olika partier och rörelser inom den svenska “vänstern”, helt enkelt saknar förutsättningar att fullt ut förstå den Israelisk-Palestinska konflikten – och vad “firandet” den 7 oktober 2023 egentligen handlade om.

Enligt författaren och debattören Kajsa Ekis Ekman har denna oförmåga en lång historia som går tillbaka till Andra världskriget. Problemet då för de koloniala och imperialistiska västmakterna var, menar Ekis Ekman, att Sovjetunionen genom att ha räddat Europa från nazismen fått en obehagligt stor “goodwill” inom stora delar av den politiska mitten / vänstern. Något som det var nödvändigt att ändra på.

Lösningen blev att med ekonomiska medel tillhandahållna av underrättelsetjänster som CIA starta projekt som “Congress for Cultural Freedom” (1950) och knyta till sig radikala författare och skribenter som – i utbyte mot mot ett avståndstagande från den sovjetiska “realsocialismen” – fick trygg ekonomi och ganska fria tyglar att skriva “vänsterlitteratur”. Att den vägen slå in en kil mellan öst och väst, sponsra magasin och akademiska tidskrifter och placera anställda på de flesta europeiska nyhetsbyråer.

Namn som Kajsa Ekis Ekman nämner är Hannah Arendt, Bertrand Russell, Raymond Aron, Albert Camus, Daniel Bell, André Malraux och Heinrich Böll – författare som i många fall antagligen inte själva haft en aning om vilka deras sponsorer varit. Likaså har den inflytelserika så kallade “Frankfurtskolan”, som under radikal flagg i praktiken spridit en postmodernistisk antikommunism, uppenbarligen varit helt infiltrerad av CIA-pengar.

Resultatet har, sammanfattar Ekis Ekman, blivit att vi fått “kanske världens mest värdelösa vänster” som “sitter på höga hästar och fördömer motståndsrörelser men som inte ens lyckats få bort israeliska apelsiner från ICA”. För oss inom Palestinarörelsen är detta tyvärr ett träffsäkert påpekande om vårt tragiska misslyckande att få till något verkligt folkligt motstånd mot USA:s hegemonistiska strävanden och den israeliska regimens ockupation, apartheid och folkmordspolitik.

När Vänsterpartiet i Riksdagen beskylls för “antisemitism” och “terrorromantik”, och det av politiker som själva menar att Israel med massmorden på civila i Gaza – den värsta massakern på palestinier sedan Israels tillblivelse! – ”gör hela världen en tjänst”, önskar den israeliska armén “god jakt” och kallar judar som demonstrerar mot folkmordet “odjur” – då backar man snällt undan, utesluter utpekade medlemmar och håller för övrigt tyst om såväl Gaza som angreppen mot Iran och Libanon, kidnappningen av Venezuelas president, strypsnaran på Kuba, den huvudlösa upprustningen, NATO och mycket annat.

När sedan media, inklusive Public Service, konsekvent demoniserar den palestinska motståndskampen som “terrorism”, och utmålar de som trots allt försöker protestera som våldsbenägna “terrorkramare” – då finns ingen motkraft som står upp. Det enda som erbjuds är en medkännande låtsasengagerad, neutraliserad och intellektuellt amputerad “opinion” av passiva konfliktkonsumenter.  Och så förvandlas den verkliga opinion som trots allt finns också till en värdelös Palestinarörelse som inte förmår att påverka eller ändra någonting.

De israeliska apelsinerna blir alltså kvar i ICA-diskarna, och vapensamarbetet med folkmordsförövarna fortsätter liksom utbyten och samverkan inom handel, vetenskap, idrott, EM- och VM-fotboll och Eurovisionsschlager. De västerländska etnocentrerade perspektiven fortsätter att dominera, våldet och övergreppen mot de icke-vita folken i Syd rullar på och allt förblir – som vanligt.

Tills de förtryckta i olika delar av världen kanske en dag verkligen välter den rådande världsordningen över ända, och vi i väst tvingas att på allvar se vårt medlöperi, och våra koloniala och rasistiska tankefigurer, i ansiktet.