Från 1977 till 1989 var Rainer Rupp en västtysk civil representant vid NATO:s högkvarter. Som ordförande för NATO:s nuvarande underrättelsegrupp på 1980-talet hade han tillgång till topphemliga kosmiska dokument medan han arbetade som spion för östtysk underrättelsetjänst. Hans kodnamn var ”Topaz”. År 1993 greps Rupp av tyska myndigheter och riskerade livstids fängelse, men 1994 dömdes han till 12 års fängelse eftersom han hade försökt undvika krig. Han släpptes efter sex år. Han var 1983 troligen den enskilt viktigaste individen som gjorde att Europa kunde undvika ett kärnvapenkrig och tredje världskriget (Foto: Rainer Rupps webbplats).
Ola Tunanders substack 27 april
Enligt en populär uppfattning skyddas stater som omfattades av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet” av amerikanska kärnvapen, men mot vem skulle USA avfyra dessa vapen? USA kunde inte avfyra dem mot Sovjetunionen och senare Ryssland utan att riskera en rysk kärnvapenmotattack mot USA. Under kalla kriget förutsatte det amerikanska ”kärnvapenparaplyet” existensen av Warszawapaktstater som kunde bli måltavlor för amerikanska kärnvapen.
”Kärnvapenparaplyet” förutsatte också en allmän uppfattning om en amerikansk eskalerande dominans som skulle göra det möjligt för USA att eskalera och avskräcka en sovjetisk attack, även på högre eskaleringsnivåer. Ingen av dessa förutsättningar existerar idag.
Det finns följaktligen inte längre ett amerikanskt ”kärnvapenparaply”. Men låt oss börja med att titta på 1980-talet för att förstå logiken i detta mycket märkliga ”paraply”.
Vid NATO:s högkvarter i början av 1980-talet hade amerikanska neokonservativa drivit på för en kärnvapen-”halshuggningsattack”. De ville använda de mycket precisa Pershing II-missilerna som skulle nå Moskva på tio minuter för att ta ut hela den sovjetiska civila och militära ledningen, för att få ”den mäktiga Röda armén att springa” runt ”som halshuggna kycklingar”. Neokonservativa försökte genomföra dessa idéer som en del av NATO:s planer, och Sovjetunionen måste ha varit medveten om denna ambition.
I november 1983 tog sovjetisk underrättelsetjänst emot order från NATO:s kommandocentraler under en mycket realistisk NATO-kärnvapenövning, Able Archer. Pershing-missilerna flyttades på plats. Koderna ändrades och allt var mycket verkligt, vilket fick Sovjetunionen att tro att NATO-övningen var en täckmantel för en riktig kärnvapenattack. Sovjetunionen var övertygad om att västvärlden förberedde sig för ”en halshuggningsattack” med en förestående kärnvapenattack. Sovjetunionen svarade med att beordra sina kärnvapenbombstyrkor i Östtyskland ut på landningsbanorna. Alla dessa flygplan väntade bara på en signal att starta, med sina motorer igång.
En amerikansk eller NATO-kärnvapenattack mot Sovjetunionen skulle innebära en enorm förstörelse. För ryssarna var det nödvändigt att slå till först, att förstöra Pershing-missilerna och andra amerikanska eller NATO-kärnvapenstyrkor, innan dessa styrkor kunde träffa Sovjetunionen.
Sovjetunionen var övertygat om att de var tvungna att slå till förebyggande för att överleva. Emellertid rapporterade en östtysk spion vid NATO:s högkvarter, Rainer Rupp, till östtyskarna och ryssarna att Able Archer bara var en övning. Han lyckades övertyga dem om att det inte var en riktig kärnvapenattack, och en sovjetisk kärnvapen-”motattack” stoppades, vilket vi nu alla är mycket glada över.
CIA-rapporten om Able Archer och om den sovjetiska krigsoron hade påstått chockat president Reagan i en sådan grad att den fullständigt förändrade hans politik. Han inledde sina samtal med den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov 1985.
Red.: Läs även Mannen som räddade världen från kärnvapenkrig…
I en intervju med Pascal Lottaz sa Rainer Rupp att ett topphemligt dokument, ”ett av NATO:s hemligaste dokument från militärkommittén […], tydligt sa: Sovjetunionen vill inte ha ett krig med NATO. Deras strategi är, om ett krig bryter ut, att de [kommer] att göra allt [för att säkerställa] att kriget inte kommer att utkämpas på socialistiskt territorium, utan att föra det över till angriparens territorium.” Sovjetunionen tänkte inte i termer av en attack mot väst, utan de skulle slå tillbaka, möjligen förebyggande i händelse av en västlig attack.
I en annan av Pascal Lottaz intervjuer med Rainer Rupp säger han: ”Under de [kommande] veckorna var jag tvungen att leda den aktuella underrättelsegruppen i NATO:s lägescentrum, det vill säga det innersta rummet, där all underrättelseinformation från medlemsländerna kommer in. CIA och DIA (Defence Intelligence Agency, se här, ö.a.) skickar sina bedömningar av nya utvecklingar etc., och jag kunde se DIA:s underrättelsememorandum, hur de upptäckte kommunikationsnoder för luftförsvarssystem i norra Ryssland […] och man kan läsa det numera i [den senare officielle CIA-historikern] Ben Fischers [numera avhemligstämplade artikel om kärnvapenövningen Able Archer …].
Under [de halvårliga WINTEX]-övningarna blev användningen av dessa taktiska kärnvapen större och större [och i] den senaste övningen, redan efter mötet mellan Gorbatjov och Reagan, använde vi faktiskt, tror jag, 153 taktiska kärnvapen i två vågor: Först över hundra mot östeuropeiska industrimål men också huvudsakligen mot militära mål. Sedan, [efter tre dagar], resten. Så, allt som allt, minns jag 153, och det var för första gången också kärnvapen mot Östtyskland, eftersom tyskarna fram till dess alltid hade insisterat på att det inte skulle finnas ett kärnvapen mot Östtyskland. Men intressant nog fanns det […] mot Dresden. Jag minns väl, på grund av den historiska parallellen till bombningarna av Dresden (under WW2, ö.a.) […]. En viktig poäng [var] att målvalet under WINTEX – för användning av kärnvapen i öst – alltid gjordes [av amerikanerna]. Det var ett amerikanskt privilegium. Så målvalet berörde aldrig ryskt territorium. Aldrig. Varför? Implicit är det mycket tydligt eftersom amerikanerna visste att från det ögonblick de träffar ryskt territorium kommer det att slå tillbaka mot amerikanskt territorium, i USA.
Och det är den gamla frågan om tillförlitligheten hos kärnvapenparaplyet, hos det amerikanska kärnvapenparaplyet för Tyskland. Jag menar, [amerikanerna] var ganska glada att slåss till siste tysk i ett krig mot Ryssland eller till och med förstöra större delen av Europa. […] Jag minns i det sammanhanget en presentation vid kärnvapensplaneringsmötet i Oberammergau, där jag deltog, och en amerikansk general presenterade problemet med Fulda-gapet (se här, ö.a.) [… där de massiva sovjetiska styrkorna skulle rulla in i Västtyskland]. I Fulda-gapet fick vi ett verkligt problem [, sa han]: ’de tyska byarna var bara ett halvt kiloton från varandra’.”
Idén om ett amerikanskt ”kärnvapenparaply” för Europa förutsatte existensen av Warszawapaktstater som USA kunde rikta in sig på. De tyska deltagarna ogillade att USA skulle använda kärnvapen för att bomba Östtyskland. Tyskarna ville att USA skulle använda ”bomberna” längre österut (i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern), men inte i Tyskland. Kärnvapenmissilerna med kort räckvidd förutsatte dock att en stor del av dem skulle användas i Östtyskland och mot de sovjetiska styrkorna som gick in i Västtyskland. En tidigare överbefälhavare för BALTAP (NATO:s kommando över baltiska angrepp i Karup för Danmark och norra Tyskland) berättade för mig att specialstyrkor var förberedda på att bära ryggsäckar med kärnvapen, och att de inte skulle nå särskilt långt. I ett europeiskt krig skulle en stor del av USA:s taktiska kärnvapen nästan säkert användas i Tyskland.
Den norske chefen för militär underrättelsetjänst Alf Roar Berg (en tidigare chef för Nike-luftförsvarssystemen) vid Oslofjorden i juni 1992 tillsammans med CIA-chefen Robert Gates och de amerikanska Ambassadör i Norge Loret Miller Ruppe (Foto: privatarkiv).
Norrmännen var också missnöjda med att kärnvapnen i norr skulle användas i Finnmark i Nordnorge, eftersom de inte kunde användas mot Sovjetunionen. Dessutom hade Nike-missilluftförsvarssystemen i Norge konventionella stridsspetsar och var officiellt utplacerade för att skydda huvudstaden Oslo, men under krigstid skulle dessa missiler utplaceras med kärnstridsspetsar, och dessa norska Nike-batterier hade redan förvaringsutrymmen förberedda för sina kärnstridsspetsar, fick jag veta av en tidigare chef för dessa missilsystem, den senare chefen för militär underrättelsetjänst, generalmajor Alf Roar Berg.
Tanken var att dessa kärnvapenbaserade mark-till-luft-missiler skulle användas mot svärmarna av sovjetiska kärnvapenbomber som var på väg mot de amerikanska kärnvapenbombstyrkorna i Storbritannien och kanske mot USA, berättade general Berg för mig. Detsamma var fallet i Danmark, Västtyskland, Nederländerna och Belgien. Nike-batterierna utgjorde en mur av kärnvapenmissilstyrkor genom Europa från norr till söder, en kärnvapensköld som skulle blockera de sovjetiska bombernas tillträde till Storbritannien. Det radioaktiva nedfallet från De många kärnvapenexplosionerna skulle regna ner över Skandinavien och Tyskland inifrån kärnvapenparaplyet.
De flesta européer trodde förmodligen att det amerikanska kärnvapenparaplyet skulle användas, på ett eller annat sätt, för att skydda européerna mot Sovjetunionen och nu Ryssland. Man trodde att paraplyet skulle skydda oss från sovjetiska kärnvapen genom att använda en amerikansk kärnvapenavskräckning riktad mot Sovjetunionen, och att den amerikanska eskalerande dominansen (se tidigare artikel på min Substack) skulle avskräcka Sovjet från alla ”äventyr”.
Men om ”avskräckningen misslyckas” skulle dessa amerikanska vapen användas i Europa. De amerikanska kärnvapnen regnade alltid ner inifrån paraplyet. Under NATO-övningarna riktade USA aldrig in sig på Sovjetunionen eller Ryssland.
Idag finns det ingen Warszawapakt. Vi har ett utökat Västeuropa, och de amerikanska taktiska kärnvapnen skulle, om de användes, användas i Europa, inte mot Ryssland, eftersom en amerikansk kärnvapenattack mot Ryssland omedelbart skulle följas av en rysk kärnvapenattack mot USA.
I ett krig mellan USA och Ryssland, Ryssland kan Ryssland till exempel skapa en en buffertzon i norska Finnmark för att skydda Kolabaserna (nära Norge), för att göra det möjligt att försvara dem mot en västerländsk attack. Detta skulle vara ett scenario där USA skulle kunna använda kärnvapen, men USA skulle använda dessa vapen mot ryska styrkor i Norge, i Finnmark och mot norsk infrastruktur, inte mot Ryssland.
Vissa hävdar att USA:s strategiska kärnvapenstyrkor (styrkor som skulle användas mot Ryssland vid en slutlig eskalering) skulle vara tillräckligt avskräckande för att få ryssarna att backa, men det skulle förutsätta en amerikansk eskalerande dominans, och denna eskalerande dominans existerar inte längre (se min tidigare Substack-artikel). Det finns inte längre ett amerikanskt ”kärnvapenparaply”. Många i Europa har missförstått vad ett amerikanskt ”kärnvapenparaply” skulle innebära för Europa.
Idag talar man också om ett möjligt ”franskt kärnvapenparaply” som en ersättning för det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”, men även Frankrike skulle av uppenbara skäl försöka undvika att använda kärnvapen mot Ryssland. I händelse av en massiv västerländsk (inklusive fransk) konventionell missilattack mot Ryssland skulle Ryssland (enligt den nya kärnvapendoktrinen från september 2024) eventuellt använda kärnvapen, vilket skulle kunna få Frankrike att hämnas med användning av kärnvapen, men det skulle också vara mycket riskabelt, eftersom förstörelsen i Frankrike skulle vara helt oacceptabel jämfört med förstörelsen i Ryssland.
Det verkar inte finnas något trovärdigt alternativ för västmakter att använda kärnvapen i ett krig med Ryssland.
Hypotetiskt sett kan man föreställa sig att president Trump skulle fatta ett beslut om att inleda en kärnvapenmissilattack mot Ryssland och att Ryssland skulle svara med en kärnvapenattack mot USA, men, som jag skrev i min artikel om ”Eskalering av dominans”, skulle de ansvariga personerna i Pentagon då vara oroliga för att de amerikanska missilerna skulle kunna skjutas ner av det ryska luftförsvaret, medan USA definitivt inte skulle kunna skjuta ner de nya ryska hypersoniska missilerna.
Det är följaktligen nästan omöjligt att föreställa sig att USA skulle gå in i en konflikt i Europa som skulle kunna eskalera till en strategisk kärnvapennivå. Man skulle nästan säkert backa och ”delegera” kriget till européerna. Européerna är nu på egen hand, men de behöver inte oroa sig.
Ryssarna är inte intresserade av Europa eller av att erövra europeiskt territorium. Ryssarna tänker fortfarande inte i termer av en attack, av att invadera Europa. Européerna kan faktiskt lugna ner sig.
Relaterat.
Mannen som räddade världen från kärnvapenkrig…
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
Den som skrivit denna artikel får nog ta och läsa på lite mer exakta fakta. Den är ganska rejält diffuserande.
De strategiska kärnvapnen (från Nato, de enskilda franska var dessutom mycket kraftfulla och helt avsedda för sovjetiska mål) hade i förväg förutbestämda mål i hela det sovjetiska industriella landet, från första början redan på 1950-talet. Dygnet runt, året runt flög amerikanska strategiska bombplan över hela Arktis, alltid redo, tidvis från Grönland, där amerikanska plan tappade av ett antal atombomber som inte exploderade, men däremot förorenade lokala marken, dessutom i strid mot dansk-amerikanska avtal. Deras mål var definitivt inte några diffusa militärbaser i Polen eller Rumänien, utan direkt mot Moskva liksom militära städer som Vladivostok, Severomorsk, Kaliningrad, Sevastopol, Tjeljabinsk etc. En attack på en sovjetisk militärbas i hela Warszawapaktsområdet hade omedelbart givits ett sovjetiskt kärnvapensvar. Det var ju därför den berömde officeren Petrov fick sparken (när det var satellitsystemet visade ”fel” under ett sällsynt solljusfenomen som drabbade satelliternas bevakningssensorer). Dessutom kom de mindre taktiska kärnvapnen långt senare, oavsett hur de använts från Nato i Central- och Östeuropa hade de självfallet (tyvärr) fort fått ett kärnvapensvar.
De viktigaste kärnvapnen fanns dessutom inte på land, utan på strategiska ubåtar, alltid i tjänst, på båda sidor, i Atlanten och Stilla havet.
Det mest allvarligaste kärnvapenhotet rådde från 1960-talet fram till slutet på 1980-talet rådde inte heller mellan Nato eller Warszawapaktsländerna, utan mellan Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina; minns bara det kinesiska militära anfallet mot Sovjetunionen åt 1969 mot ön Damanskij i Ussuri-floden (som rinner ut i Amur som rinner ut norr om ön Sachalin i Stilla havet). Från och med Brezjnev tog över makten i Kreml 1964 tills Gorbatjovs tid(som öppnade upp det sovjetiska-kinesiska tövädret i maj 1989) så var Brezjnevs styre kompakt anti-kinesiskt. Jag har själv träffat (nu döda) sovjetiska militärer, och det var Kina som var den mest farliga och oberäkneliga fienden från 1960-talet fram till 1990-talet, Nato hade man, märkligt nog, en avsevärt bättre dialog med.
Den här historien som beskrivs i artikeln ovan brukar i rysk kontext kallas för en ”utka”. D.v.s. ”ankorna flyger”; en politiskt placerad informationsfelaktighet, som inte håller mot verkligheten. Det går inte hitta en enda hög sovjetisk militär som skulle vidhålla denna delvist utvalda, subjektiva och ganska snedvridna historia.
”Franska kärnvapenparaply” är skrattretande. Attackeras Ryssland av Frankrike så lär inte Moskva vara barmhärtig som A Hitler utan lär reducera Paris och Co till öde öar.
Av det rättsvidriga kriget mot Iran har vi lärt oss hur dåligt USAs konventionella vapen är i strid. Vi kan bekräfta att USAs vapen är dyr skrot. Frågan som ställer sig är: hur pålitlig är USAs kärnvapen arsenal egentligen? Att USA gång på gång misslyckas med att framställa hypersoniska missiler – något som även Nordkorea och Iran har lyckats med – säger volymer om nivån på USAs STEM-kompetens, d v s underkänt. Det så hypade kärnvapenparaplyet made in USA är inte mer än en dimridå av falsk säkerhet över Europa
Den som bestämmer vad ett paraply skall skydda är den som håller i det.
Begriper man inte detta har ens dumhet nått nukleära nivåer, vissa brukar kalla det för mental härdsmälta.
Det finns även andra mentala företeelser som brukar resultera i galenskap och det är fixa idéer vilka övertrumfar allt och man är beredd att ta vilka risker som helst för att förverkliga dessa.
Dessa idéer har även en förmåga att aldrig försvinna så när man tror att de gett upp efter ett katastrofalt misslyckande kommer de tillbaka och försöker igen med en uppdaterad metod.
De som är högaktuella idag är Storisrael och att besegra Ryssland.
Började därför reflektera över om USA:s distansering från Europa är en ny variant av denna fixa idé att besegra Ryssland.
Precis som artikeln beskriver måste en direkt konflikt mellan USA och Ryssland undvikas eftersom om en sådan blir nukleär, vilket är en hög risk skulle leda till total utplåning.
Däremot skulle ett krig mellan Europa och Ryssland kunna ses som en möjlighet att uppnå detta mål om USA kan hålla sig utanför.
Ett krig mellan Europa och Ryssland kommer troligen sluta med att kärnvapen används och att Ryssland skadar Europa mer än Europa skadar Ryssland eftersom Rysslands kärnvapenarsenal, både till kärnladdningar och bärare är helt överlägsen Europas, men den skada Europa gör på Ryssland kan resultera i att Ryssland kollapsar som nation.
Varför skulle Europas folk ge sig in i något så totalt vansinnigt?
Varför skulle ens Europas finanselit som styr Europa kunna göra något så vansinnigt, det måste även drabba dem?
Här kommer det här med fixa idéer in i bilden, den fixa idén om ett evigt expanderande finansimperium och här är Wallenbergs ett bra exempel som lurade in Sverige i NATO trots den ökade hotbilden mot Sverige som det var uppenbart att det skull leda till, men möjligheten att tjäna mer pengar övertrumfade allt, ingen risk för svenska folket är stor nog för att de skall gå emot sin fixa idé.
För övrigt vad eller vem är riket?
Är det kungafamiljen och deras hangarounds av gammal adel, finanseliten och diverse höga militärer som man blir mörkrädd för när man läser om deras bakgrund?
I svensk grundlag står det att all makt utgår från folket, men det verkar som om de inte ingår i riket.
Det brukar ofta hänvisas till rikets säkerhet och för detta ändamål har man rätt att hemlighålla och hemligstämpla allt och man behöver inte ens motivera eller nämna vad det rör sig om.
Naturligtvis har nationer statshemligheter som kan vara ett hot om de kommer ut, men här är frågan hot mot vem?
Är det mot folket som bor i nationen eller de som anser sig vara ”Riket”
Kan det till och med vara så att de som betraktar sig som ”Riket” är ett hot mot folket?
Minns en bild på Viktoria och Henrik tillsammans med Pål Jonsson i en bar i England under deras besök där.
Misstänker att huvudsyftet med besöket var att besöka de faciliteter de skall vistas i när Sverige hamnat i krig med Ryssland och kungafamiljen och minst fem statsråd evakuerats för att bilda exilregering.
Med tanke på hur den av Wallenberg kontrollerade regimen agerar och här finns ingen skillnad mellan regeringsalternativen, så kanske ett återbesök ligger närmare i tiden än vi anar.
Men var skall vi, det svenska folket vistas då?
Mycket bra kommentar av Andersson, men Wallenberg är inte hela Sverige. Men (hela Sveriges rike) tycks vara USA-lismande syltryggarna och mutkolvarna i Riksdagen med få undantag, som tydligen inte begripit att det är order och intryck från den Natotrogna facsitoida högern hos militärledningen. Dessa äckel och U-båtsbedragare bör slängas ut från Riksdagen, efter vi har genomfört en ”NY folkomröstning”
Enligt flera simuleringar så skulle en modern kärnvapenbomb i tex Berlin innebära att det efter 5-10 år så finns det 50-100 miljoner överlevande. Det värsta är inte bomben i sig. Inte ens strålningen utan den påföljande svälten! I en 2 mil diameter från bombträffen blir det så varmt som upp till 100 000 grader! Denna värme alstrar ett röktäcke som hindrar solen att tränga igenom. Ingenting kan då växa och många kommer dessutom att frysa ihjäl.
Vi måste verka för FRED! Finns inget annat!