Det kommer inte att bli fred i Gaza. Bara en tillfällig frånvaro av krig

Klagomuren – av Mr. Fish

Det råder ingen brist på misslyckade fredsplaner i det ockuperade Palestina, alla med detaljerade faser och tidslinjer som går tillbaka till Jimmy Carters presidentskap. De slutar på samma sätt. Israel får vad det vill ha inledningsvis – i det senaste fallet frigivningen av de återstående israeliska gisslan – medan det ignorerar och bryter mot alla andra faser tills det återupptar sina attacker mot det palestinska folket.

Chris Hedges 11 oktober. https://chrishedges.substack.com/p/trumps-sham-peace-plan?utm_source=post-email-title&publication_id=778851&post_id=175841176&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Översättning: Rolf Nilsson.

Det är ett sadistiskt spel. En dödskarusell. Denna vapenvila, liksom de tidigare, är ett reklamavbrott. Ett ögonblick då den dömde mannen tillåts röka en cigarett innan han skjuts ner i en våldsam eldgivning.

När israeliska gisslan väl är frisläppta kommer folkmordet att fortsätta. Jag vet inte hur snart. Låt oss hoppas att masslakten skjuts upp i minst några veckor. Men en paus i folkmordet är det bästa vi kan förvänta oss. Israel står på gränsen till att tömma Gaza, som i stort sett har utplånats under två år av obeveklig bombning. Det kommer inte att stoppas. Detta är kulmen på den sionistiska drömmen.

USA, som har gett Israel häpnadsväckande 22 miljarder dollar i militärt bistånd sedan den 7 oktober 2023, kommer inte att stänga ner sin pipeline, det enda verktyget som kan stoppa folkmordet.

Israel kommer, som alltid, att skylla Hamas och palestinierna för att de inte följer avtalet, troligen en vägran – sann eller inte – att låta sig avväpnas, som förslaget kräver. Washington, som fördömer Hamas förmodade brott, kommer att ge Israel grönt ljus att fortsätta sitt folkmord för att skapa Trumps fantasi om en Gazariviera och en ”särskild ekonomisk zon” med sin ”frivilliga” omlokalisering av palestinier i utbyte mot digitala belopp.

Av de otaliga fredsplanerna under årtiondena är den nuvarande den minst seriösa. Bortsett från ett krav att Hamas ska släppa gisslan inom 72 timmar efter att eldupphöret inletts, saknar den detaljer och påtvingade tidsplaner. Den är fylld med förbehåll som gör det möjligt för Israel att upphäva avtalet. Och det är poängen. Den är inte utformad för att vara en hållbar väg till fred, vilket de flesta israeliska ledare förstår.

Israels tidning med störst upplaga, Israel Hayom, grundad av den avlidne kasinomagnaten Sheldon Adelson för att fungera som språkrör för premiärminister Benjamin Netanyahu och förespråka messiansk sionism, instruerade sina läsare att inte oroa sig för Trumps plan eftersom den bara är ”retorik”.

Israel, i ett exempel från förslaget, kommer ”inte att återvända till områden som man har dragit sig ur, så länge Hamas fullt ut genomför avtalet”.

Vem avgör om Hamas har ”fullständigt genomfört” avtalet? Israel. Tror någon på Israels goda vilja? Kan Israel litas på som en objektiv skiljedomare i avtalet? Om Hamas – demoniserat som en terroristgrupp – invänder, kommer någon att lyssna?

Hur är det möjligt att ett fredsförslag ignorerar Internationella domstolens rådgivande yttrande från juli 2024, som upprepade att Israels ockupation är olaglig och måste upphöra?

Hur kan det underlåta att nämna palestiniernas rätt till självbestämmande?

Varför förväntas palestinier, som enligt internationell rätt har rätt till väpnad kamp mot en ockupationsmakt, avväpnas medan Israel, den olagliga ockupationsmakten, inte gör det?

Med vilken auktoritet kan USA inrätta en ”tillfällig övergångsregering” – Trumps och Tony Blairs så kallade ”Fredsnämnd” – som åsidosätter den palestinska rätten till självbestämmande?

Vem gav USA befogenhet att skicka en ”internationell stabiliseringsstyrka” till Gaza, en artig term för utländsk ockupation?.

Hur ska palestinier kunna förlika sig med att acceptera en israelisk ”säkerhetsbarriär” vid Gazas gränser, en bekräftelse på att ockupationen kommer att fortsätta?

Hur kan något förslag ignorera det långsamma folkmordet och annekteringen av Västbanken?

Varför är Israel, som har förstört Gaza, inte skyldigt att betala skadestånd?

Vad ska palestinier tycka om kravet i förslaget på en ”avradikaliserad” befolkning i Gaza? Hur förväntas detta åstadkommas? Omskolningsläger? Massiv censur? Omskrivning av skolplanen? Gripande av kränkande imamer i moskéer?

Och hur är det med att ta itu med den uppviglande retorik som rutinmässigt används av israeliska ledare som beskriver palestinier som ”mänskliga djur” och deras barn som ”små ormar”?

”Hela Gaza och varje barn i Gaza borde svälta ihjäl”, tillkännagav den israeliske rabbinen Ronen Shaulov. ”Jag har ingen nåd för dem som om några år kommer att växa upp och inte har någon nåd för oss. Bara en dum femtekolonn, en israelhatare har nåd med framtida terrorister, även om de idag fortfarande är unga och hungriga. Jag hoppas att de svälter ihjäl, och om någon har problem med vad jag har sagt, så är det deras problem.”

Israeliska brott mot fredsavtal har historiska föregångare.

Camp David-avtalen, undertecknade 1978 av den egyptiske presidenten Anwar Sadat och den israeliske premiärministern Menachem Begin – utan deltagande av Palestinska befrielseorganisationen (PLO) – ledde till fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1979, vilket normaliserade de diplomatiska förbindelserna mellan Israel och Egypten.

Efterföljande faser av Camp David-avtalen, som inkluderade ett löfte från Israel att lösa den palestinska frågan tillsammans med Jordanien och Egypten, tillåta palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza inom fem år och upphöra med byggandet av israeliska kolonier på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, genomfördes aldrig.

Osloavtalen 1993, undertecknade 1993, innebar att PLO erkände Israels rätt att existera och att Israel erkände PLO som det palestinska folkets legitima representanter. Ändå följde PLO:s maktförlust och dess omvandling till en kolonial polisstyrka. Oslo II, undertecknat 1995, beskrev processen mot fred och en palestinsk stat i detalj. Men även den var dödfödd. Den föreskrev att alla diskussioner om illegala judiska ”bosättningar” skulle skjutas upp tills ”slutgiltiga” statussamtal. Vid det laget skulle israeliska militära tillbakadraganden från den ockuperade Västbanken ha slutförts. Den styrande makten skulle överföras från Israel till den förmodat tillfälliga palestinska myndigheten. Istället delades Västbanken upp i områden A, B och C. Den palestinska myndigheten hade begränsad auktoritet i områden A och B medan Israel kontrollerade hela område C, över 60 procent av Västbanken.

Palestinska flyktingars rätt att återvända till de historiska marker som judiska bosättare erövrade från dem 1948 när Israel skapades – en rättighet som är förankrad i internationell rätt – gavs upp av PLO-ledaren Yasser Arafat. Detta alienerade omedelbart många palestinier, särskilt de i Gaza där 75 procent är flyktingar eller ättlingar till flyktingar.

Som en konsekvens övergav många palestinier PLO till förmån för Hamas. Edward Said kallade Osloavtalen ”ett instrument för palestinsk kapitulation, ett palestinskt Versailles” och kritiserade Arafat som ”palestiniernas Pétain”.

De planerade israeliska militära tillbakadragandena under Osloavtalet ägde aldrig rum. Det fanns omkring 250 000 judiska kolonister på Västbanken när Osloavtalet undertecknades. Deras antal har idag ökat till minst 700 000.

Journalisten Robert Fisk kallade Oslo för ”en bluff, en lögn, ett knep för att trassla in Arafat och PLO i att överge allt de hade strävat efter och kämpat för i över ett kvarts sekel, en metod för att skapa falska förhoppningar för att krossa strävan efter en statsbildning.”

Israel bröt ensidigt den sista två månader långa vapenvilan den 18 mars i år när de inledde överraskande flyganfall mot Gaza. Netanyahus kansli hävdade att återupptagandet av den militära kampanjen var ett svar på Hamas vägran att släppa gisslan, deras avslag på förslag om att förlänga vapenvilan och deras ansträngningar att återbeväpna sig. Israel dödade mer än 400 människor i den första nattens attack och skadade över 500, slaktade och sårade människor medan de sov. Attacken satte stopp för den andra etappen av avtalet, som skulle ha inneburit att Hamas släppte de återstående levande manliga gisslan, både civila och soldater, för ett utbyte av palestinska fångar och upprättandet av en permanent vapenvila tillsammans med ett slutligt hävande av den israeliska blockaden av Gaza.

Israel har utfört mordiska attacker mot Gaza i årtionden och cyniskt kallat bombardemanget för ”att klippa gräsmattan”. Inget fredsavtal eller eldupphöravtal har någonsin kommit i vägen. Detta kommer inte att vara något undantag.

Denna blodiga saga är inte över. Israels mål förblir oförändrade: beröva och utplåna palestinier från deras mark.

Den enda fred som Israel avser att erbjuda palestinierna är gravens fred.

Chris Hedges-rapporten är en läsarstödd publikation. För att få nya inlägg och stödja mitt arbete, överväg att bli en gratis eller betalande prenumerant.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.