Det nya Mellanöstern

Turkiet och Iran framstår som poler i ett Mellanöstern som omorganiserar sig.

Av Lim Tean 21/6 på Steigan

En israelisk minister nämnde just det ”Nya Mellanöstern” i direktsänd radio – och han sa i panik.

Det som Israels diasporaminister Amichai Chikli kallade ”Turkiet-Qatar-Pakistan-axeln” är inte ett hot. Det är arkitekturen för en ny regional ordning. Och när man väl ser logiken kan man inte glömma den. Här är vad det betyder – och vad det betyder för Amerika.

Bekännelsen i paniken

När den israeliske diasporaministern Amichai Chikli gick ut på Israels 103 FM-radio denna vecka för att varna för uppkomsten av en ”Turkiet-Qatar-Pakistan-axel”, gjorde han inte en förutsägelse. Han gjorde en bekännelse. En motståndares panik är alltid den mest tillförlitliga bekräftelsen på att ett strukturellt skifte har inträffat – och vad Chikli yttrade i ångest måste vi nu granska med klarhet.

Det gamla Mellanöstern är borta. Det som reser sig i dess ställe är en arkitektur som inget västerländskt utrikespolitiskt etablissemang ännu helt har tagit hänsyn till – en arkitektur där amerikansk dominans har förskjutits, israelisk militär dominans har avslöjats som otillräcklig, och de två stormakterna i regionen, Iran och Turkiet, framträder som tvillingpolerna i en ny ordning.

Ögonblicket då den gamla ordningen kollapsade

Den senaste händelsen var ramavtalet mellan USA och Iran – nu undertecknat och i kraft. Trump undertecknade det på Versailles-palatset under middagen med Macron på onsdagskvällen, Pezeshkian undertecknade det i Teheran. Men sättet det kom till är lika betydelsefullt som dess innehåll.

Washington och Teheran nådde sin tillfälliga vapenvila den 8 april, med hjälp av pakistansk medling. Själva ramverket formades av Pakistan, Qatar och Turkiet – som spelade, som en berättelse uttryckte det, ”olika men kompletterande roller”. Qatar var värd för högt uppsatta iranska tjänstemän och upprätthöll kommunikationskanaler. Turkiet gav konsekvent diplomatiskt stöd och krävde upprepade gånger en förhandlingslösning. Pakistans arméchef, fältmarskalk Asim Munir, var den avgörande mellanhanden och upprätthöll kontakten med både Washington och Teheran.

Lägg märke till vem som var frånvarande i denna arkitektur: Israel.

Lägg också märke till vilka andra som var frånvarande: Förenade Arabemiraten, Bahrain, Saudiarabien – de traditionella USA-stödda Gulfstaterna som i tre decennier definierade den regionala ordningen tillsammans med Washington.

Netanyahu själv erkände sin marginalisering. Vid sin första presskonferens på tre månader erkände han att han inte visste vad avtalet egentligen innehöll. Chefen för Mellanösterns mäktigaste militär, innehavare av en odeklarerad kärnvapenarsenal, reducerades till en åskådare medan regionens framtid förhandlades utan honom.

Trump beskrev offentligt Netanyahu som ”galen” vid G7-toppmötet i Frankrike och sa ”utan mig skulle det inte finnas något Israel”. Om man bortser från Trumps megalomani, kvarstår en förödande strategisk sanning:

Israels säkerhet har aldrig vilat på sina egna grundvalar, utan på amerikanskt beskydd. Och det beskyddet håller på att omkalibreras i grunden.

För amerikanska läsare kräver detta ett ögonblick av ärlig reflektion. USA spenderade biljoner dollar och årtionden av strategisk energi på att bygga en ordning i Mellanöstern förankrad i israelisk militär dominans och stabilitet i monarkierna i Gulfen. Den ordningen har inte avvecklats av en motståndares militära seger. Den har i tysthet ersatts – av diplomati som genomförts genom kanaler som Amerika inte kontrollerade, av aktörer som Amerika inte bjöd in, och som lett till ett resultat som Amerika inte planerade. Det är en djupare form av förflyttning än nederlag i strid.

Den dubbelhegemoniska arkitekturen

Det som framträder är inte en efterföljare till Pax America – inte kineserna, inte ryssarna, inte någon extern makts regionala ordning. Det är något mer sällsynt och mer bestående: – En regional ordning förankrad i regionala stormakter. Iran och Turkiet är tvillingpolerna.

Tillsammans besitter de militärt djup, demografisk tyngd, geografisk centralitet och den oberoende utrikespolitiska kapacitet som ingen annan regional aktör kan matcha.

Iran kontrollerar den östra bågen – Irak, Syrien, Libanon, Jemen – genom sitt nätverk av allierade rörelser och statsrelationer. Turkiet kontrollerar den norra delen, projicerar makt in i Syrien, upprätthåller NATO-medlemskapet som en strategisk säkring och har framstått som regionens viktigaste diplomatiska mellanhand.

Detta är inte ett partnerskap som rör sig i perfekt harmoni. Turkiet och Iran är rivaliserande civilisationsmakter med en lång historia av strategisk friktion. Det mer exakta ramverket är hanterad bipolaritet – två hegemoner som är tillräckligt enade för att begränsa israelisk expansionism för att samarbeta diplomatiskt, samtidigt som de konkurrerar om inflytande över de omtvistade territorierna i arabvärlden.

Erdoğan har klargjort Turkiets ståndpunkt. I ett tal till parlamentet förklarade han att den israeliska aggressionen i Libanon och Syrien hade nått en punkt där den direkt hotade Turkiet och kallade Israel för en det största hindret för regional fred. Turkiets utrikesminister Hakan Fidan, som talade tillsammans med Rysslands Sergej Lavrov i Moskva – en symboliskt laddad bakgrund – välkomnade avtalet mellan USA och Iran men uppmanade till att det utvecklas till ”en strukturell och varaktig säkerhetsarkitektur snarare än en tillfällig period av lugn”.

Det uttrycket är nyckeln till att förstå Ankaras ambitioner. Turkiet är inte intresserat av episodisk krishantering. Det strävar efter att institutionalisera en ny regional ordning där det är en permanent regelsättare – det ottomanska arvet omformat för det tjugoförsta århundradet.

Iran, militärt försvagat av den sex veckor långa israeliska offensiven men diplomatiskt rehabiliterat av avtalet, befinner sig i en paradoxal styrkeposition. Iran har bytt militär konfrontation mot internationell legitimitet, säkrat ekonomisk rehabilitering och – avgörande – behållit sitt regionala nätverk intakt. Avtalet har inte förstört iransk maktprojektion. Det har fört tillbaka Iran till det internationella systemet samtidigt som dess strategiska djup lämnats orört.

Pakistan: Den kärnfysiska nyckeln

Den aktör som oftast underskattas i västerländsk analys är Pakistan – och ändå skulle Pakistan kunna vara hörnstenen i hela den nya arkitekturen.

Pakistan är den enda kärnvapenmakten med muslimsk majoritet på jorden. Dess arméchef byggde personligen en bro mellan Washington och Teheran för att förmedla eldupphöret den 8 april. Landet ligger i hjärtat av den diplomatiska axeln mellan Turkiet, Qatar och Pakistan. Och landet har nyligen formaliserat ett försvarsavtal med Saudiarabien.

Den sista punkten kräver noggrann uppmärksamhet – och innehåller en särskild ironi för amerikanska läsare.

Saudiarabiens strategiska oro är akut. Om den amerikanska dominansen i regionen avtar behöver Riyadh en alternativ säkerhetsgaranti. Landet behöver specifikt kärnvapen. Kina har föreslagits som en möjlig garant. Men Pakistan är det mer strukturellt sammanhängande svaret – och det med de djupaste historiska rötterna.

Saudiarabiens pengar var avgörande för finansieringen av Pakistans kärnvapenprogram på 1970- och 1980-talen. Detta var aldrig en hemlighet i strategiska kretsar. Zulfikar Ali Bhuttos ursprungliga idé om en ”islamisk bomb” var alltid delvis utformad med den bredare muslimska världen – och implicit med Saudiarabien – i åtanke. Det nyligen genomförda försvarsavtalet mellan Saudiarabien och Pakistan är inte en bilateral fotnot. Det är den formella institutionaliseringen av en säkerhetsrelation vars kärnvapendimension alltid har varit implicit.

Här är den amerikanska ironin: Washington finansierade, beväpnade och uppehöll Pakistan genom årtionden av kalla kriget och kriget mot terrorismen. Amerikanska skattebetalare finansierade den pakistanska militären som byggde den islamiska världens första kärnvapenarsenal. Denna arsenal skulle nu kunna fungera som ett instrument för Saudiarabien att i tysthet överge det amerikanska säkerhetsparaplyet – och ersätta det med ett ramverk av islamisk solidaritet som har mycket större inhemsk legitimitet i Riyadh än någon garanti från Washington någonsin hade.

Historien har en skarp ironi. Amerika byggde verktygen för sin egen fördrivning.

Libanon: Testområdet

Libanon är inte en fotnot till detta tektoniska skifte. Det är den mest omedelbara och synliga testplatsen – den plats där övergången från den gamla ordningen till den nya testas i realtid.

Israels fortsatta attacker mot södra Libanon, även efter att USA-Iran-ramverket tillkännagavs, blottlägger den centrala spänningen i denna övergångsperiod. Netanyahu, som står vid sidan av avtalet och möter förödande inhemsk kritik, använder Libanon som den enda skådeplats där han fortfarande kan projicera makt. Men genom att göra det accelererar han just den dynamik som ytterligare isolerar Israel från den framväxande ordningen.

Erdoğans svar var tydligt och historiskt betydelsefullt: Israeliska attacker mot Libanon och Syrien hade nått en punkt där de direkt hotade Turkiet, med Ankaras säkerhet nu knuten till de två grannländerna. Det är ett extraordinärt uttalande från en NATO-medlem – som i praktiken drog en turkisk strategisk röd linje över libanesiskt och syriskt territorium. Enligt det gamla amerikanskt förankrade arrangemanget existerade ingen sådan röd linje. Libanon offrades ständigt, en svag stat utan en regional beskyddare som kunde påföra israeliska operationer verkliga kostnader. Den kalkylen har nu förändrats.

Hizbollah framstår militärt försvagad men strategiskt skyddad. Irans diplomatiska återuppbyggnad kräver inte Hizbollahs nedrustning – den kräver att Libanon stabiliseras som en buffertstat inom den nya ordningen. Avtalet skapar press för en vapenvila, inte för att avveckla det nätverk som ger Iran dess libanesiska strategiska djup. För Israel är detta det centrala dilemmat: militära operationer i Libanon, som tidigare hade hanterbara kostnader, riskerar nu att utlösa en bredare regional respons som den nya arkitekturen för första gången gör strukturellt helt sammanhängande.

Den kommande uppgörelsen: Bahrain, Förenade Arabemiraten och Abrahamavtalen

De stater som står inför den mest akuta strategiska exponeringen i den nya arkitekturen är Bahrain och Förenade Arabemiraten – de två arabiska undertecknarna av Abrahamavtalen (se här, ö.a.) som är djupast integrerade i den israelisk-amerikanska axeln.

De undertecknade dessa avtal 2020 baserat på en specifik geopolitisk satsning: att amerikansk militär överlägsenhet var bestående, att israelisk militär dominans var oantastlig och att normalisering med Tel Aviv var den vinnande biljetten till regional säkerhet och ekonomisk modernisering. Alla dessa förutsättningar har nu skakats i sina grundvalar.

Amerikanska företräde har tydligt dragit sig tillbaka – inte genom någon deklaration, utan genom det enkla faktum att det viktigaste regionala avtalet på en generation förhandlades fram utan Washington i ledande roll, och med ett Washington som uttryckligen ställde Israel åt sidan från processen. Israels militära makt, även om den fortfarande är formidabel, har visat sig ha strategiska begränsningar. Och normalisering med Israel medför nu kostnader för anseende och säkerhet som aldrig togs med i beräkningen av det ursprungliga Abrahamavtalet.

Bahrain och Förenade Arabemiraten har suveräna tillgångar, infrastruktur och relationer som är värdefulla i alla regionala konfigurationer. Men de är nu exponerade på flera flanker samtidigt – fångade mellan en amerikansk beskyddare som justerar sina åtaganden, en israelisk partner som alltmer isoleras från den nya regionala konsensusen och en framväxande ordning som byggs kring axlar från vilka de är iögonfallande frånvarande.

Deras mest sannolika väg är tyst säkring snarare än dramatisk omställning. Förvänta dig att båda staterna börjar mjuka upp sin offentliga identifiering med israeliska positioner, fördjupa ekonomiska band med Turkiet och utöka kontakter med Teheran, och använda sina medel som verktyg för strategisk ompositionering – investeringar som signalerar anpassning till den nya ordningen utan att kräva ett formellt brott med Washington. Abu Dhabi, i synnerhet, kommer att försöka vara användbart för alla parter samtidigt. Men fönstret för bekväma gömställen minskar. Ju längre Bahrain och Förenade Arabemiraten förblir identifierade med en ordning på tillbakagång, desto mindre inflytande kommer de att ha när de så småningom söker överenskommelser med den framryckande.

Oman och Qatar befinner sig i motsatta ändar av spektrumet. Omans historiska roll som en tyst bakkanal till Iran – den var avgörande för att underlätta de tidiga kärnvapenförhandlingarna under Obama-eran som slutligen resulterade i JCPOA – ger landet status och trovärdighet i den nya ordningen. Qatars roll i den nuvarande medlingen, genom att vara värd för högt uppsatta iranska tjänstemän och uttryckligen stödja pakistanskledd diplomati, har gett landet betydande goodwill från Teheran. Båda staterna kommer att navigera övergången med relativ bekvämlighet.

Saudiarabiens oundvikliga helomvändning

Saudiarabiens position är den mest betydelsefulla och känsligaste av alla.

MBS (Mohammed bin Salman Al Saud) byggde sin regionala vision på tre pelare: amerikanska säkerhetsgarantier, ekonomisk modernisering genom Vision 2030 förankrad i västerländska och pro-israeliska investeringar, och en kommande normalisering med Israel som skulle kröna Abrahamavtalens arkitektur. Den kronan verkar nu inte bara försenad utan strukturellt osannolik.

Vändningen mot Iran och den nya regionala ordningen är inte ett val som Riyadh gör med kraft. Det är ett svar på kollapsen av det strategiska alternativet. Det Peking-förmedlade närmandet mellan Saudiarabien och Iran år 2023 var den första tydliga signalen. Den nya arkitekturen som nu accelererar kring Iran-Turkiet-axeln gör logiken bakom denna vändning inte bara rationell utan alltmer brådskande.

Saudiarabien kan inte i all oändlighet upprätthålla en konfronterande hållning gentemot Iran medan dess amerikanska beskyddare tydligt drar sig tillbaka, medan den nya regionala ordningen byggs upp av aktörer – Turkiet, Pakistan, Qatar – med vilka Riyadh har fungerande och historiskt djupa relationer, och medan befolkningens islamiska solidaritetsinstinkter står i konflikt med anknytningen till ett Israel som bedriver militära kampanjer över hela den muslimska världen.

Det pakistanska kärnvapenparaplyet är det som gör denna omorientering strategiskt gångbar utan strategisk nakenhet. Det gör det möjligt för Riyadh att minska sitt beroende av amerikansk utökad avskräckning utan exponering – och att göra det genom ett ramverk av islamisk solidaritet som bär djup inhemsk legitimitet på ett sätt som en kinesisk eller rysk garanti aldrig skulle kunna.

Ett Saudiarabien skyddat av pakistansk kärnvapenavskräckning, försonat med Iran och allierat med Turkiet-Qatar-axeln, är ett Saudiarabien som har navigerat övergången utan katastrofala brott med någon. Vändningen kommer inte att tillkännages med mycket pompa och ståt. Den kommer att ske gradvis – genom ackumulering av diplomatiska signaler, tysta finansiella omfördelningar och noggrant avståndstagande från israeliska positioner om Gaza, Libanon och den bredare regionala konflikten. När det är fullt synligt för västerländska analytiker kommer det redan att vara oåterkalleligt.

Slutsats: Att läsa tidvattnet

Det som Amichai Chikli panikslaget nämnde denna vecka bör vi namnge med analytisk precision: framväxten av en ny ordning i Mellanöstern, rotad i regional makt, formad av islamisk solidaritet och civilisationsståndpunkt, och inte längre organiserad kring amerikanskt primat eller israelisk militär dominans.

Iran och Turkiet kommer inte alltid att vara överens. Deras rivalitet är gammal och kommer att återuppstå inom flera områden. Men i den grundläggande frågan i detta historiska ögonblick – att den gamla, externt påtvingade ordningen måste ersättas av en som återspeglar regionens egen maktbalans – är de i linje. Och denna allians, stödd av Pakistans kärnvapenkapacitet, smord av Qatars finansiella diplomati och alltmer tillmötesgående av ett vacklande Saudiarabien, är tillräcklig för att utgöra en verkligt ny arkitektur.

För Amerika är lärdomen inte att det har besegrats. Det är att det har ersatts – vilket är ett mer permanent tillstånd. De verktyg som Amerika byggde, de relationer som Amerika odlade, de arsenaler som Amerika finansierade genom årtionden av kalla kriget och antiterrorismstrategi har fått ett nytt syfte av aktörer som strävar efter sina egna civilisationsintressen.

Detta är inte ett svek. Det är helt enkelt så som historien fungerar när tidvattnet vänder.

De stater som satsade på den gamla ordningen – Bahrain, Förenade Arabemiraten och framför allt Israel – står nu inför en uppgörelse vars fulla omfattning först nu börjar synas. De stater som positionerade sig klokt – Turkiet, Iran, Pakistan, Qatar och snart Saudiarabien – kommer att forma det som komma skall.

Historien belönar dem som läser tidvattnet korrekt. Tidvattnet har vänt. Den enda återstående frågan är vem som följer med – och vem som insisterar på att stå stilla när vattnet stiger.

Denna analys är hämtad från Lim Teans Facebook.