Det oprovocerade anfallskriget mot Iran

Källa: Al Mayadeen English

Av Andi Olluri 23 juli

Mest chockerande är att det inte finns något sådant på engelska som ett ”västerländskt terroristnätverk”, bestående av Gudfadern i Washington, hans hantlangare i Europa och, naturligtvis, deras attackhund ”Israel”.

Kriget mot Iran har också varit ett anmärkningsvärt mediekrig. Det har förekommit massiv kritik, förvisso, men bara taktisk: Kommer vi att kunna vinna eller inte? Hur går vi bäst tillväga för att underkuva Iran? Vad blir kostnaderna? Kan vi vinna utan att det kostar oss för mycket? – och så vidare. Alla är överens om att det är acceptabelt, och till och med en ädel sak, att attackera ett annat land, Iran. Tanken att vi inte skulle ha någon rätt att inleda en attack, oavsett om vi skulle vinna eller inte, är bokstavligen outsäglig i väst.

Att bana väg för krig

Inför attacken fanns det totalt stöd för den brutala amerikanska kampanjen för att ”kollapsa [Irans] redan sviktande ekonomi” och ”göra Iran bankrutt igen” genom olagliga sanktioner, för att citera finansminister Scott Bessent. Det fungerade ganska effektivt. Mer än en tredjedel av iranierna lever under fattigdomsgränsen, och det råder ständig brist på medicin, vatten, mat och så vidare, vilket framgångsrikt uppfyller våra mål. Om iranierna ”vill att deras folk ska äta” måste de ta våra order, som Mike Pompeo uttryckte det.

”Den optimala strategin är att ekonomiskt pressa” landet ”så hårt som möjligt i detta ögonblick av maximal sårbarhet”, noterade Wall Street Journal. Kort sagt, att svälta befolkningen och göra dem ”bankrutta igen” är ”en möjlighet för USA att visa sitt stöd för det iranska folket”, enligt Washington Post. På liknande sätt kritiserade Ilan Goldberg och Nate Swanson – de främsta Iran-rådgivarna och förhandlarna för Obama- och Biden-administrationerna – Trump för hans ”spridda tillvägagångssätt”, där han bara ”halvhjärtat” utövade ”maximalt tryck”, och därför måste vi ”intensifiera det ekonomiska och diplomatiska trycket”. Först då kan Trump ”ännu förtjäna sin självutnämnda titel ’fredsmäklare i högsta grad’”.

Med andra ord: vi förstör landet med militär aggression, omfattande sabotage, ”pressar” ekonomin och svälter ut befolkningen. Det är vad vi kallar ”stöd för det iranska folket” av ”den främste fredsmäklaren”. Sådan logik är kanske inte helt ny. Man kan, om man letar tillräckligt noga, hitta liknande fraser i nazistpressen som att Adolf, ”den främste fredsmäklaren”, visade sitt ”stöd för det polska folket” och ”räddade” dem.

Den officiella främsta anledningen till att gå i krig var att stoppa Irans ”illvilliga strävan efter kärnvapen”. Det var känt för västerländska underrättelsetjänster som ett totalt bedrägeri, men var tvunget att rapporteras av media oavsett som ett faktum, oavsett vad de faktiska fakta var. I årtionden drog de amerikanska nationella underrättelsetjänsterna slutsatsen ”med hög säkerhet” att ”Iran idag inte har ett kärnvapen och vi tror för närvarande att de inte eftersträvar ett.” ”Iran bygger inte ett kärnvapen och att [ayatollah] Khamenei inte har återauktoriserat det kärnvapenprogram som han avbröt 2003”, enligt de amerikanska underrättelsetjänsternas bedömning från 2025. Faktum är att den 18 mars i år uppgav de amerikanska underrättelsetjänsterna återigen att ”Irans kärnanrikningsprogram” hade ”utplånats”, utan ”några ansträngningar sedan dess att försöka återuppbygga deras anrikningsförmåga”.

Dessutom gjorde USA allt de kunde för att blockera alla iranska diplomatiska förslag angående dess kärnanrikning, vilket Trump själv medgav.

Washington och dess allierade hyser ingen oro för kärnvapenspridning, vilket de historiska dokumenten – okända och undertryckta av media – tydligt visar: frågan är snarare att ingen ska ha möjlighet att avskräcka västerländsk aggression, vilket skulle vara den största överträdelsen av den ”internationella ordningen”.

Eller som NATO-chefen Mark Rutte uttryckte det: attacken mot Iran – som han glatt beskrev som i huvudsak en NATO-attack eftersom ”NATO-namnet är inblandat här” – var nödvändig. Det vill säga, ”det finns alltid denna risk att de en dag har den förmågan … och man har sett med Nordkorea att det finns ett ögonblick då det är för sent.” Det är helt korrekt: ”en dag” finns det en ”risk” som ”med Nordkorea” att vi kanske inte kan attackera det efter behag, och sedan ”är det för sent”, vilket skulle vara helt oacceptabelt.

Vissa människor kan vara så naiva att de från första början frågar varför Iran, och Iran ensamt, inte får ha samma rätt som alla andra länder i världen, och hindras från att utveckla kärnkraft? Enkelt: Washington har beslutat det. När Gudfadern ger en order kan man bara nicka tyst; allt annat är för farligt.

”Vi har visat en nästan otrolig nivå av flexibilitet i själva anrikningsfrågan”, som en iransk tjänsteman förklarade under de falska förhandlingar som Washington hade inlett. På samma sätt uppgav Omans utrikesminister Badr Ben Ahmad Albusaidi – som övervakade samtalen – att det iranska teamet hade gått med på att inte ackumulera anrikat uran och erbjöd ”fullständig och omfattande verifiering av IAEA”. Därför påpekade han: ”Oavsett er syn på Iran är detta krig inte deras verk.” Den slutsatsen delades även av den brittiska delegationen, som ”bedömde att erbjudandet från Teheran om dess kärnkraftsprogram”, som ”skulle vara permanent”, ”var tillräckligt betydande för att förhindra att man rusar in i krig”.

Naturligtvis avvisade väst allt, eftersom vi aldrig har varit oroliga för att Iran faktiskt skulle använda ett kärnvapen, utan snarare att det fungerade som en god förevändning för att påtvinga Iran ”Libyenmodellen” och förstöra all förmåga till avskräckning mot obegränsad västerländsk aggression – en sedan länge etablerad princip.

Hela denna diplomatiska historia är praktiskt taget utraderad ur historien, naturligtvis. Således kan vi läsa i Foreign Affairs att Iran ”upprepade gånger vägrade att ge upp anrikningen” och ”slutsatsen att konflikt är att föredra framför diplomati”. ”Eftergivande har aldrig fungerat som en strategi för att begränsa Irans imperialistiska ambitioner”, förklarade The Washington Post. Att förhandla ”skulle aldrig bli lätt, inte ens under de bästa förhållanden”, med den liberale professorn William Galstons ord. Allt utan att nämna något alls av den diplomatiska historien, förstås.

Den häpnadsväckande nivån av tankekontroll och disciplin illustreras ytterligare av det faktum att alla debatterar huruvida Iran skulle utveckla kärnvapen eller inte, och därmed rättfärdiga en attack. Agendan förskjuts därmed helt bort från den enda parten i regionen som inleder flera aggressionskrig och fysisk förintelse, och faktiskt har hundratals kärnvapen utanför icke-spridningsavtalet: ”Israel”. Man kan försöka hitta ett enda undantag i de agendasättande medierna; det lär oss mycket om oss själva.

Påhejarna skrider till verket

Attacken inleddes, och omedelbart uppfyllde intellektuella och media sitt specifika syfte: att debattera de taktiska alternativen för att nå framgång i en attack, aldrig att kritisera själva rätten att attackera i sig självt. Ett mikroskopiskt urval är ganska lärorikt.

”Det är inte på något sätt säkert att regimen kommer att kollapsa under tryck enbart från flyganfall”, som sanktionsarkitekten Richard Nephew uttryckte det, kritisk mot Trump. ”Den mycket större utmaningen”, sade krigsstrategiprofessorn Edward Luttwak, ”är att försöka kopiera interventionsmodell från Venezuela, en som stoppar hoten och får diktaturen på en bättre väg.”

New York Times enda kritik var att Trump startade ”detta krig utan något tydligt slutmål i åtanke”, trots att det var ”nödvändigt”, eftersom, med Thomas Friedmans ord, ”ingenting skulle förbättra folkets utsikter” i Mellanöstern mer än att vinna. ”En farlig brist på strategi i Iran”, men ”Trumps instinkter om Iran var korrekta på några sätt” och hyllade mord, ”militära attacker” och ”ekonomiska sanktioner” mot det, men tyvärr ”störtas nästan aldrig en regering enbart med luftmakt”, varnade redaktörerna. Därför skrev Brett Stephen: ”Beslagta” och ”minera eller blockera Irans återstående hamnar. Förstör så mycket” som möjligt – det är ”den mest realistiska vägen till seger”. Det förvandlades till ett ”militärt missöde”, och hittills har ”angreppet inte tvingat Teheran till underkastelse. Därför”, skrev den tidigare försvarsministern Lloyd Austin, ”måste vi fråga oss: ’Vad fungerade, vad gjorde det inte, och hur kan vi bli bättre?’”

Med andra ord: totalt stöd för aggression och terror, med enstaka ilska över att ”seger” och ”underkastelse” inte uppnåddes, så i framtiden måste vi ”bli bättre”. Utan tvekan drar den ryska generalstaben liknande slutsatser om Ukraina just nu.

På liknande sätt informerade Washington Post om att Trump ”hade helt rätt när han diagnostiserade den iranska regeringen som en cancer” som måste skäras bort, men trots ”underförstådda prestationer” som att mörda ”Irans högsta ledning” var attacken av ”osäker nytta”, så vi borde ”förkunna seger” och ”upprätthålla maximalt ekonomiskt tryck på den förminskade regimen samtidigt som vi förbehåller oss rätten att slå till igen”. Tack och lov kommer Trump att ”strypa Irans ekonomi”, ”men regimen förblir intakt”. Men tyvärr, ”USA…” hade fyra mål i Iran … Inget av dessa mål är helt uppnått”, som redaktörerna klagade. För att ”störta” Iran ”kommer det att krävas mycket mer planering och tålamod”, noterade David Ignatius, som konstaterade att ”mest oroande av allt” är att Iran fortfarande kan ”hota sina arabiska grannar och Israel”. Förmågan för USA och ”Israel” att ”hota sina arabiska grannar” när de för flera anfallskrig och minst ett utrotningskrig förtjänar inte en fras; västerländsk aggression är i grunden en oxymoron och kan omöjligen existera precis som ”kall eld” eller en ”rund fyrkant”.

På motsvarande sätt läser vi i Wall Street Journal ”att ett misslyckande också skulle innebära allvarliga risker inom tre kritiska områden: olja, internationell terrorism och kärnvapen”, för att citera mediefavoriten John Bolton, som klargjorde att ”Trumps problem inte är att han inledde attackerna, utan att han inte har avslutat jobbet” – ”Okej, låt oss köra på.” WSJ förklarar att ”utsikterna för förhandlingar” var ”dystra” – utan att nämna orsaken, nämligen att vi medvetet hade avvisat alla förslag – och beklagade att vi inte kunde ”genomföra den typ av total invasion av Iran som störtade Saddam Hussein i Irak.” Detta är ett ”större krig än” vi ”förväntade oss”, vilket kräver ”stövlar på marken” för att ”demonstrera den obestridliga överhögheten av amerikansk makt”, skrev Seth Cropsey. Han hyllade också ”dödandet av den iranske teokraten Ali Khamenei och en stor del av Irans övre skikt” och ”försämringen av Irans missil- och drönarinfrastruktur och därmed dess förmåga att stödja ombud” som ”rättfärdigat”.

Den rena maffiamentaliteten är fullt synlig. Liknande kommentarer kan kanske hittas i de sovjetiska arkiven, när ”kritiker” var besvikna över att den iranska ledaren inte hade ”slutfört jobbet” i Afghanistan och visat ”Rysslands obestridliga överhöghet”. I en totalitär kultur där terroristbefälhavare regerar fritt publiceras sådana kommentarer regelbundet utan att någon höjer på ögonbrynen.

Eller tänk på mordet på Irans högsta ledning. Cropseys observation att ”att döda den iranska teokraten Ali Khamenei och en stor del av Irans övre skikt” var ”berättigat” delas av nästan varje respektabel kommentator, som alla anser att sådana mord är en moralisk och ”förödande operativ framgång” (The Economist). Detsamma skulle för övrigt kunna sägas när vi mördade Hizbollahs eller Hamas ledning. Efter att vi mördade Sayyed Hassan Nasrallah, till exempel, förklarade bombastiska moralister, att vi ”inte kommer att sörja en man med så mycket blod på händerna”, som The Guardian uttryckte det. ”Attacken hjälpte säkerligen till att skona mängder, om inte hundratals, israeliska liv”, för att citera Bret Stephens från New York Times.

Med exakt samma måttstockar som västerlänningar själva använder, skulle Hizbollah, Iran och Hamas vara helt ”berättigade” att släppa bomber över Washington, Tel Aviv och Bryssel, vilket (i proportion) skulle döda miljontals civila och ”en stor del av västvärldens övre skikt”, vilket ”säkert skulle bidra till att skona tusentals, om inte hundratusentals, palestinska, iranska och libanesiska liv”.

Akademin håller sig också till statsreligionen om obligatorisk taktisk debatt med disciplin som skulle imponera på vilken totalitär polisstat som helst. Till exempel beskrev professor Lawrence Freedman – Storbritanniens ledande strateg – helt enkelt attacken som ett ”misstag” eftersom ”operationen har misslyckats med att uppnå sina uttalade politiska mål”. Vi kan behöva ”gå över till en ’klippa gräset’-strategi mot Iran – periodiska attacker för att försämra Irans missil- och drönarkapacitet och hålla Teheran ur balans”, noterade CSIS-analytikern Mona Yacoubian. ”Ändå kommer denna strategi inte att fungera”, eftersom det är ”praktiskt taget omöjligt att helt eliminera Irans” försvar; men om vi kunde ”klippa gräset” skulle det vara acceptabelt – som i Gaza, låt oss säga. De maximalistiska målen ”förblir svåruppnådda” och kräver ”en markinvasion” under vissa villkor, informerade den ledande krigsstrategen Michael O’Hanlon, men ”inget av dessa villkor existerar i Iran idag”.

Kort sagt, för att citera Council on Foreign Relations ordförande Michael Froman, ”Folk frågar sig nu om kriget var värt det. Sanningen är att det helt enkelt är för tidigt att säga … Historien kan bedöma detta krig gynnsamt, men bara om dess konsekvenser är positiva och visar sig vara varaktiga. Iran måste komma ut lika försvagat och tuktat … Inget av detta är garanterat, och verkar inte heller särskilt nära förestående … Utan dessa resultat kommer många att säga att det inte borde ha startats.”

Observera också att det är otvivelaktigt så att vi måste fortsätta att krossa civilbefolkningen genom olagliga och förkrossande sanktioner som en strategi för att underkuva Iran (och kom ihåg att det inte förnekas av någon seriös att dessa sanktioner är utformade för att krossa vanliga civilas försörjning, vilket de uppenbarligen har gjort).

Bara för att ta ett exempel: Sanktionerna bör fortsätta, noterade en av arkitekterna bakom ”maximalt tryck”, Richard Nephew, för att inte ”lindra folkligt tryck” och låta Iran ha ”tillräckligt med pengar för att övervinna” sitt elände. Att besegra Iran ”kräver att de finansiella nätverken avskärs”, som två tidigare amerikanska tjänstemän uttryckte det. Varje ”slutgiltig uppgörelse”, läser vi i The Telegraph, ”måste följas av en ny era av maximalt tryck, inklusive sanktioner, diplomati och spionage … Iran måste besegras.” USA:s ”bästa väg ut nu är att utropa seger och gå därifrån” och ”upprätthålla maximalt ekonomiskt tryck”, föreslog redaktörerna för The Washington Post.

Ingen intellektuell som är värd respekt skulle nedlåta sig till att ifrågasätta om vi har rätt att svälta ett land eller inte, eller att nämna Internationella domstolens (Världsdomstolens) beslut från mars 2023. Den bedömde att USA:s beslag av iranska tillgångar, som en del av kampanjen för maximalt tryck, var olagligt, och därför ”är Amerika skyldigt att…” att kompensera Islamiska republiken Iran för de skadliga konsekvenserna.”

Detta rapporteras bokstavligen inte i väst. Det beslutet från Världsdomstolen delade samma öde som det efterföljande beslutet från juli 2024, som krävde att ”Israel” villkorslöst skulle upphöra med sin ockupation av Palestina och att allt stöd till ”Israels” operationer är olagligt och måste sanktioneras: för irrelevant och upprörande för att nämnas. Det får väl inte vara en del av den officiella historien. Men det hände, för dem som fortfarande bryr sig om irrelevanta saker som fakta, lag och domstolsbeslut.

Visst kritiseras media ibland för att vara för fientliga, inte bara av administrationen. Hökarna hävdade att media var fyllda med ”föraktfulla artiklar” och ”obevekligt negativa … och hejade på att Amerika skulle förlora” – alltid med hänvisning till taktisk debatt. ”Kritikerna” svarade att även om Iran ”förtjänar att malas till stoft”, är taktisk debatt ”inte opatriotisk”, ”det gör Amerika stort: ​​att vi kan debattera visdomen i politiken utan att kalla varandra förrädare.”

Ur propagandasystemens synvinkel, är dessa stalinistiska upptåg inte svåra att förstå. Man måste ovillkorligt och entusiastiskt stödja och fira terror, och inte avvika en millimeter från partilinjen; annars är man automatiskt ”opatriotisk” och ”obevekligt negativ”, och så vidare.

Dessutom är ett annat viktigt inslag i västerländsk politisk konsensus den fullständiga irrelevansen hos de ständiga terroristhandlingar och grymheter som utförs av våra styrkor; säkerligen är inga skadestånd och straffrättsligt ansvar berättigade. Det finns för många exempel att välja mellan. Bland de mer än 30 000 sårade och nästan 3 000 dödade civila fanns de mer än 150 barnen och lärarna som dödades i den ”dödligaste amerikanska flygattacken mot civila på senare tid”, i ”en attack med precisionsstyrda Tomahawk-missiler mot en skola fullpackad med barn”. De sprängdes i fullständiga bitar, så föräldrar hade tur om ”DNA hade matchats med ett par ben” på deras barn, till exempel, som en sällsynt rapport från massakern noterade. ”Inget huvud, och bara en del av en torso” var vad sörjande familjemedlemmar kunde få av sina barn: ”Barn hade slitits isär, kroppsdelar kastades ut i fjärran.” I ett annat fall bombade USA en grundskola i Lamerd med två PrSM-ballistiska missiler, vilket dödade minst 21 civila, mestadels femte- och sjätteklassare. ”Lukten av blod och brännskador täckte allt… de överlevande skadades med frakturer och brännskador från granatsplitter”, där barnens kroppar ”förstördes fullständigt” och kroppsdelar spriddes.

USA bombade också andra skolor och universitet, såsom Sharif-universitetet, Irans ledande tekniska universitet. Västerländska propagandister förklarade att det kanske är acceptabelt, eftersom universitetet ”är under EU-sanktioner” och samarbetar ”med Irans regering inom militära eller militärrelaterade områden”. Liknande argument kunde ha använts av Abu Obeida för att bomba universiteten i Oxford, Harvard eller Tel Aviv, eftersom de samarbetar ”med Israels regering och västerländska regeringar inom militära eller militärrelaterade områden”. Men sådana observationer, hur triviala och uppenbara de än är, måste naturligtvis utestängas från alla läsare, eftersom de snabbt skulle avslöja masstödet för statsterror och sadism, som kännetecken för utbildad västerländsk kultur.

Kort sagt, det västerländska standardsättet för krig – som i, säg, Gaza och Libanon – går åt det yttersta hållet, och attackerar specifikt civila mål, såsom hundratals sjukhus och ambulanser, såväl som medicinfabriker, bostadsområden, järnvägar och broar, och ”precisionsattacker” mot civila vattenanläggningar.

Över hela det politiska spektrumet i väst tas det alltså för givet att användandet av terrorism och svält mot civila antingen är lovvärt eller en olycklig, men nödvändig, metod. Det finns ständig irritation och klagomål om att sådana åtgärder inte genomförs tillräckligt eller effektivt. Konsekvenserna av sådana uttalanden, som exemplifierats ovan, förstås av alla, men inga betänkligheter kring deras konsekvenser kan hittas någonstans, vilket man skulle kunna förvänta sig i en disciplinerad terroristkultur.

Det finns också ständig hysteri kring ”Iranstödda ombud” och ”terroristnätverk”: ett ”nätverk av väpnade ombud som sträcker sig från Libanon till Irak, Syrien, Jemen och Gaza”. Iran måste ”upphöra med stödet för terrorism” och sluta ”odla ombud”. Låt oss lägga det faktum åt sidan att stödet (ofta överdrivet, för övrigt) är inte ens jämförbar med de tiotals miljarder dollar i vapen som NATO-länder skickar till ”Israel” i strid med Världsdomstolens beslut från juli 2024, och bokstavligen hundratals miljarder i finansiella investeringar och tillgångar i israeliska apartheidföretag och institutioner.

Vad ”terroristnätverks”-länderna har gemensamt är att de inte lyder våra order. Värre är att de är skyldiga till det yttersta brottet att försöka försvara sig mot aggression, och de har den oacceptabla fräckheten att försöka hjälpa varandra i att motstå laglösa västerländska attacker, vilket är det slutgiltiga beviset på att de måste förgöras. Detta är en ledande, kanske den ledande, principen som varje intellektuell måste internalisera om de vill vara en del av den offentliga ”debatten”.

Den enkla sanningen är att det iranska ”terroristnätverket” förmodligen har fallit offer för mer ”terrorism” – militär, ekonomisk och politisk – än resten av världen tillsammans. Mest chockerande är att det inte finns något sådant på engelska som ett ”västerländskt terroristnätverk”, bestående av Gudfadern i Washington, hans hantlangare i Europa och, naturligtvis, deras attackhund ”Israel”, som återigen är ensam i regionen om att inleda flera anfallskrig och fysiskt utrota en nation. Själva idén om ”USA-stödda ombud” och omfattande västerländskt ”stöd för terrorism” är för exotisk för att ens kunna tänkas på i den politiska diskursen, som är fullständigt immun mot den farliga faktavärlden.

Kort sagt, slutsatsen är tydlig. En oprovocerad attack, som praktiskt taget förstör stora delar av ett helt land och dess civila liv genom storskalig internationell terrorism, är inte en större skandal som vi bör hållas ansvariga för. Den enda frågan som är värd att debattera är huruvida vi kommer att lyckas eller inte – ännu värre, om vi kommer att lida skada av vår terrorism och vårt våld. Det är just den funktionen som ett effektivt propagandasystem som tjänar staten måste fylla. I denna mening var den oprovocerade attacken mot Iran en stor medietriumf, med praktiskt taget totalt stöd.