Det räcker inte att erkänna Israels folkmord i Gaza. Om ingenting görs får vi en värld där folkmord är OK

De som har ögon att se och öron att höra – händelsevis inklusive denna författare – har vetat det mycket länge redan. Ändå är resultaten från FN:s oberoende internationella undersökningskommission om det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och Israel (nedan kallat FN-kommissionen), som just har publicerats och beskrivits i detalj i en lång rapport, fortfarande av stor betydelse: Israel har begått folkmord mot palestinierna.

RT, den 19 september.

Av Tarik Cyril Amar, en historiker från Tyskland som arbetar vid Koç-universitetet i Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, andra världskrigets historia, det kulturella kalla kriget och minnets politik. tarikcyrilamar.substack.com; tarikcyrilamar.com

Översättning av Rolf Nilsson.

För varje opartisk, intellektuellt ärlig och moraliskt normal läsare – oavsett politik – lämnar rapporten, resultatet av två års ”noggrann” faktainsamling och juridisk analys, inget tvivel om att Israels handlingar i Gaza har matchat fyra av de fem sätt att begå folkmord som anges i FN:s grundläggande och bindande konvention från 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, samt Romstadgan från 1998: Att döda medlemmar i gruppen, orsaka allvarlig kroppslig eller psykisk skada på medlemmar i gruppen, att avsiktligt påtvinga gruppen levnadsförhållanden som är avsedda att åstadkomma dess fysiska förstörelse helt eller delvis, och att införa åtgärder som syftar till att förhindra födslar inom gruppen. Enligt internationell rätt är även en av dessa handlingar tillräckliga för att bli åtalade för folkmord.

FN-kommissionens rapport sammanfaller naturligtvis med vad AP har kallat en ”stigande kör” av försenade men välbehövliga erkännanden av det största brottet som hittills begåtts under vårt århundrade, inklusive från: International Association of Genocide Scholars (den ”världsledande” organisationen enligt BBC), den israeliska icke-statliga organisationen B’Tselem och Physicians for Human Rights (Israel), och nu till och med den amerikanske senatorn Bernie Sanders, som brukade kämpa med näbbar och klor för att oförlåtligt förneka detta folkmord så länge han kunde.

Mer generellt sett anser nu till och med 43 procent av USA-amerikanerna att Israel begår folkmord – och är redo att säga det när de tillfrågas av opinionsundersökare. 53 procent gillar helt enkelt inte Israel. Båda siffrorna är inget annat än sensationella i USA-sammanhang, särskilt om man betänker att det är de unga som har fått nog av sionismen.

Dessutom börjar traditionellt ståndaktigt pro-Israel-våldsamma väljargrupper spricka: Högern och i synnerhet MAGA har nu ledare och influencers som öppet är kritiska mot Israel, såsom Marjorie Taylor Green och Tucker Carlson. Även amerikanska evangelikaler överger snabbt den sionistiska färgen. The Economist har just erkänt kollapsen, med fasa, under rubriken ”Hur Israel förlorar Amerika”.

Det finns inget att diskutera om fakta: Vatten är vått, blod är rött, och Israel begår folkmord. Den som fortfarande förnekar detta brott eller försöker smutskasta de som rapporterar det som ”Hamas-ombud” och ”antisemiter” – vilket Israel gör, som förväntat – levererar bara fler bevis på sin gränslösa oärlighet.

Som Chris Sidoti, medlem av FN-kommissionen, noterade vid presskonferensen som presenterade dess rapport, ”tar ingen” sådan israelisk propaganda ”på allvar” längre. Åtminstone ingen med en fungerande hjärna och ett hyfsat samvete.

De frågor som spelar roll är olika. De kommer att – eller inte så mycket – forma den gemensamma mänskliga framtiden. Det är hemskt att behöva konstatera det, men även om det ännu inte är historia, har folkmordet i Gaza redan ägt rum: om det hade stoppats idag – vilket inte kommer att hända – har mänskligheten sedan länge missat sin chans att förhindra det. För att det skulle ha skett skulle de israeliska förövarna, vilka aldrig har gjort en hemlighet av sitt brott, ha varit tvungna att konfronteras med våld, senast i november 2023. Nu skulle många framtida palestinska offer fortfarande kunna räddas – men kommer förmodligen inte att göra det.

Men folkmordet är ett faktum vi inte kan backa tillbaka från. Det som fortfarande står på spel – förutom många fler liv – är om huruvida vi kommer att låta detta brott bli en ny normalitet, en ”Gaza-metod”, vilket är Israels, USA:s och EU:s de facto mål.

Vår värld är hemsk som den är och blir värre för varje dag, men några av oss vet åtminstone fortfarande att krig och folkmord inte är och inte får vara samma sak. Om förespråkarna för ”Gaza-metoden” segrar, då kommer krig att vara folkmord. Särskilt när det utkämpas av väst och dess monstruösa skapelse, Israel.

Låt oss fokusera på fyra frågor som kommer att vara viktiga:

För det första, vilka är – eller borde vara – konsekvenserna av Israels folkmord?

För det andra, hur är det med de många i regeringar, media och den offentliga sfären, framför allt, men inte bara, i väst, som är delaktiga i detta brott eller till och med så djupt involverade att de verkligen är medförövare?

Och hur är det med den större gruppen av dessa – återigen stater, organisationer, företag, den akademiska världen, tankesmedjor, you name it – som inte har gjort någonting?

Och slutligen, sist men inte minst, hur är det med offren och de som har gjort motstånd – inklusive genom väpnad kamp – för deras räkning?

När det gäller konsekvenser är det lätt att förstå vad som måste hända som ett minimum: de överlevande offren måste äntligen skyddas, förövarna ställas inför rätta. I synnerhet nu, när Israel inleder sin slutgiltiga attack mot själva Gaza stad – ett försök till en slutgiltig lösning genom ännu fler mord och fullständig etnisk rensning av Gaza – skulle det skyddet fortfarande kunna göra skillnad.

Som experten på internationell rätt, Craig Mokhiber, har påpekat skulle FN:s generalförsamling kunna använda Uniting for Peace-förfarandet för att kringgå det amerikanska vetot i säkerhetsrådet och ge mandat till en internationell skyddsstyrka för Gaza.

Naturligtvis skulle Israel, med stöd av USA och andra stater som medverkar i folkmord, såsom Storbritannien och Tyskland, motsätta sig ett sådant ingripande. Det är ingen anledning att inte ta de nödvändiga första stegen. Men det är en anledning att vara realistisk. I slutändan kommer det att krävas en mer robust strategi för att rädda det som finns kvar av Gaza och dess folk. Israel är en extremt kriminell stat under en fullständigt vansinnig regim. Liksom Nazityskland måste den besegras militärt av en proaktiv koalition som för ett beslutsamt krig.

Även här kommer realister att peka ut många hinder. Ändå är det det enda sättet att stoppa inte bara folkmordet i Gaza utan Israels oändliga våld och destabilisering, inte bara i Västasien, utan i verkligheten i världen som helhet. Israels helt olagliga och oseriösa kärnvapenarsenal, med vilken den har hotat inte bara sina grannar utan, återigen, hela världen, är inte en anledning att inte slutligen ingripa militärt. Tvärtom är det ytterligare en tvingande anledning att göra det för att avväpna den.

När det gäller de israeliska förövarna måste de straffas, i stort antal, högt och lågt. För det första eftersom deras offer och deras efterlevande familjer förtjänar rättvisa. Och för det andra, eftersom Israels upprörande straffrihet är en av de viktigaste orsakerna till det nuvarande folkmordet. Om det inte slutgiltigt och demonstrativt bryts kommer saker och ting bara att bli ännu värre. Och inte bara i Israel.

Förutom militär intervention, vilket är vad som verkligen behövs, är ekonomisk bojkott den andra oundvikliga konsekvensen. All handel och alla andra relationer med detta monster till stat måste upphöra. Detta gäller inte på något sätt bara väst, till exempel det föraktliga USA, Storbritannien, Tyskland och EU.

Kritiker av det globala icke-västliga och de aspirerande ledarna för en ny multipolär ordning har rätt i detta avseende: Om Peking och Moskva, till exempel, inte vill förlora trovärdighet, kan de inte förbli de facto neutrala. Det allra minsta de måste göra är att leda en global rörelse för att fullständigt isolera Israel, ekonomiskt, politiskt och inom alla andra områden av mänsklig aktivitet.

Ett första steg är att äntligen flytta debatten från icke-frågan om huruvida man ska ”erkänna” Palestina. Självklart måste det erkännas, och cirka 150 stater har redan gjort det. Det vi verkligen behöver prata om är att av-erkänna Israel: vad det än är, är det inte en vanlig stat, och andra stater måste sluta låtsas att det är det.

Om de potentiella ledarna för en bättre internationell ordning misslyckas med att åtminstone isolera Israel, kommer de bara att ha sig själva att skylla. Men om de tar initiativet att leda majoriteten av mänskligheten som har fått nog av Israels brott och straffrihet, kommer de att gynnas, inte bara moraliskt, utan också politiskt (och kraftigt). Dessutom, förutom att skicka trupper själva, måste de åtminstone hjälpa Israels offer, från Gaza till Jemen till Iran, att beväpna sig och göra motstånd.

I väst är det dags att bygga systematiska register över dem som behöver åtalas för medhjälp. Att inkludera tusentals regeringsrepresentanter och byråkrater, på central och lokal nivå (till exempel i Berlin) samt akademiker, tankesmedjor, media och sociala medier-personer som har stöttat folkmordet genom att sända, dela och förstärka Israels folkmordspropaganda, från ”massvåldtäkts”-bluffen till att tysta det faktum att många av offren den 7 oktober 2023 dödades, inte av det palestinska motståndsrörelsen, utan av israeliska styrkor som utförde en ”Hannibal”-operation mot sina egna.

Med början i Julius Streicher (grundaren av Der Stürmer, en nazistiskt propagandatidning,se här, ö.a.) vid Nürnbergrättegångarna och nyligen bekräftat under rättegångarna efter folkmordet i Rwanda, är det ett brott i sig att använda media för att främja brott mot mänskligheten och folkmord. Världen kommer att behöva många nya domar på detta område.

Slutligen måste gottgörelse ske: Hur kan en Hamas-kämpe, till exempel, bli förtalad som en ”terrorist”, om han i verkligheten desperat och mot oddsen har kämpat för att stoppa Israels folkmordsstyrkor? Detta är perverst.

I allmänhet har palestinierna rätt enligt internationell rätt till väpnat motstånd (dvs. rätten för ockuperade att göra motstånd mot ockupationsmakten, ö.a.). Att motstå folkmord gör detta bara ännu mer uppenbart. Och de som har gjort motstånd i resten av världen, vare sig det är genom demonstrationer, campusockupationer, bojkotter eller sabotering av israeliska vapentillverkare, måste också få rättvisa. Det vill säga, de måste erkännas som exemplariska istället för att förföljas, som till exempel i Tyskland, Storbritannien och USA. (eller som den judiska grupp i Sverige som demonstrerade utanför ett judiskt kulturcenter och blev kallade ”odjur” av regeringsföreträdare, ö.a.)

Mycket mer kommer att behöva hända om en värld som redan är post-Gaza-folkmordet vill vända en stadig nedstigning till helvetet. Det kommer att ta minst årtionden att städa upp smutsen som orsakats av själva brottet och den utbredda medhjälpen. Det finns ingen garanti alls för att vi, som kollektiv, ens kommer att försöka. Men en sak är säker: om vi inte gör det kommer vi att förtjäna allt som väntar oss i en värld där vi alla har gjort folkmord till norm eller låtit detta hända.

***

Uttalanden, åsikter och uppfattningar som uttrycks i denna kolumn är enbart författarens egna och representerar inte nödvändigtvis RT:s.