Dissidentpodden: Om det högerextrema inflytandet i dagens Ukraina

För att göra det kan läsas långa texter av sådana som orkat syna detaljerna, såsom den amerikanske historikern Nicolai Petro eller den schweiziske före detta underrättelseofficeren och FN-rådgivaren Jacques Baud; eller så kan vi i detalj studera hur detta inflytande praktiserades i samband med den så kallade »anti-terrorist-operationen« mot Donbass; och vi kan läsa artiklar (i Al-Jazeera, till exempel) om de fascistiska milisernas räder mot minoriteter; eller de lagar från och med 2014 som fråntagit minoriteter medborgerliga rättigheter; eller företeelser som firandet av Stepan Bandera-dagen varje första januari sedan 2018 – med mera.

Men jag tänker att det räcker med att läsa en enda mening i det av BBC publicerade läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och Geoffrey Pyatt.

Först några ord som förklarar kontexten. Detta telefonsamtal mellan Victoria Nuland, USA:s dåvarande biträdande utrikesminister med ansvar för Europa- och Eurasienfrågor, och den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt, är mest känt för Nulands Europa-diss (»Fuck the EU!«, som hon uttryckte sig). Samtalet transkriberades ord för ord av BBC, publicerat den 7 februari 2014, efter att det läckts (av vem? gissningsvis rysk säkerhetstjänst, alternativt Janukovitj-trogen ukrainsk dito) på Youtube några dagar dessförinnan. Telefonsamtalet ägde rum sent i januari, flera veckor före kuppen i Kiev, eller revolutionen, eller vad vi nu vill kalla händelserna.

I Sverige är det – märkvärdigt nog – ännu kontroversiellt att använda ordet »kupp«, trots att det rent tekniskt och helt odiskutabelt var en kupp som genomfördes. Jeffrey Sachs skriver om den i detalj, i en essä publicerad den 1 december 2025, med titeln »Hur USA och Europa tvingade Ukraina till ett utdraget krig – och hur kriget kan stoppas« [»How the United States and Europe Drew Ukraine into Perpetual War – And How to End the War Now«], vilken snart kommer att finnas tillgänglig på svenska i en bok med titeln »Vägen till fred i Europa«. Den 21 februari 2014 förhandlade EU:s utrikesministrar fram ett kompromissavtal med Ukrainas president Viktor Janukovitj, baserat på konstitutionella reformer, en nationell samlingsregering och tidiga val.

Sachs skriver: »Detta borde ha bevarat den konstitutionella ordningen. Istället intog beväpnade grupper inom några timmar regeringsbyggnader och Janukovitj flydde […] Parlamentet avsatte honom utan konstitutionella förfaranden, och USA gav omedelbart sitt stöd till de facto-regimen – trots bristen på konstitutionell ordning och trots det avtal som EU förhandlat fram dagen innan.«

Som Sachs också skriver, valde EU därefter att inta tystnad och låta Washington ta ledningen.

För att belysa USA:s roll i händelserna, förutom att berätta om hur han själv var på plats och fick höra detaljer från en amerikansk NGO som visade honom runt, så citerar Sachs ur det nämnda läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och Geoffrey Pyatt. Han väljer det i slutändan viktigaste bland Nulands direktiv, nämligen hur hon ordagrant säger:

»Jag tror att Jats [Arsenij Jatsenjuk] är rätt person.«

Jatsenjuk blev mycket riktigt också sedan premiärminister.

Redan Washingtons intervention i de ukrainska politiska angelägenheterna, betraktad isolerat genom de direktiv som Nuland gav Pyatt, är ett brott mot folkrätten, för den som inte visste det.

Den amerikanska involveringen i Ukraina stannade ju dock inte där. Som Sachs vittnar om så var USA involverade i de våldsamma upploppen (här bör vi läsa den ukrainske, Kanada-baserade historikern Ivan Katchanovskis studier av dödsskjutningarna på Maidan), och därefter följer väsentligen uppbyggnaden under amerikansk ledning av den ukrainska armén, till att bli Europas största efter Rysslands, det omfattande samarbetet mellan USA:s säkerhetstjänster och Ukrainas, såsom det rapporterats i detalj av The New York Times (25/2—24), med mera.

Läs gärna Massakern på Maidan och kriget i Ukraina

Jag tänker dock kvardröja vid samtalet mellan Nuland och Pyatt men peka på en helt annan mening än den Sachs citerar, och som även den rör en detalj i planerna för regimskiftet. Förutom att »Yats is the guy«, lägger Nuland nämligen till:

»Vad [Jatsenjuk] behöver är ›Klitsch‹ och Tiahnybok på utsidan. Han behöver snacka med dem fyra gånger i veckan, om du fattar.«

[»What he needs is Klitsch and Tyahnybok on the outside. He needs to be talking to them four times a week, you know.«]

Vilka är de här personerna som Nuland säger måste förbli »på utsidan« men som [den blivande premiärministern] Jatsenjuk bör »snacka med fyra gånger i veckan«?

Klitsch är Vitalij Klytjko, den gamle boxaren som är Kievs nuvarande borgmästare – men vem är den andre? Jo, det är Oleh Tiahnybok, ledare för det högerextrema partiet Svoboda, som State Department i Washington uppenbarligen inte fann tillräckligt rumsrena för den officiella makten men som, enligt Nuland, ändå borde ha så pass mycket att säga till om att den nye premiärministern måste prata med Svoboda-ledaren nästan varje dag.

Varför det? måste vi fråga oss.

Svaret på frågan vecklar ut sig som den historia som leder fram till först ett krig, sedan ett annat, större krig.

Det är bara ett exempel bland andra liknande: när den ukrainska post-Maidan-regimens makt konsoliderades fick högerextremister ledande positioner inte minst inom säkerhetsapparaten; och sedan förstås i miliserna; senare i den reguljära ukrainska armén.

I slutändan, vad har det här med dig och mig att göra?

Här kan och bör vi titta på riskerna för att Sverige dras in direkt i kriget mot Ryssland – eller med andra ord riskerna för Sverige att gå en liknande politisk väg som Ukraina. Vi kan också titta på europeisk utrikespolitik generellt i Ukrainafrågan, Sveriges och EU:s (men rimligtvis också mediernas roll när det gäller denna, särskilt från 2022 och framåt, men även tidigare).

Jag som bor i Stockholm kommer att tänka på en annan detalj, den att Stockholms stadsbyggnadsnämnd den 30 maj 2022 bytte namn på en del av Mariebergsparken till Fria Ukrainas plats — tydligtvis som en markering till Rysslands ambassad som ligger intill.

Jag skulle apropå det vilja fråga: Vilket Ukraina menades då egentligen? Uppenbarligen inte det Ukraina som röstade för fred i det senaste valet, 2019? Inte heller det Ukraina som röstade fram Viktor Janukovitj (som gått till val med löften om neutralitet) i det senaste demokratiska valet före Maidan? Vad kommer ordet »Fria« egentligen att betyda, om vi ser till den helhet som skissats ovan? Hur många betydelser får i slutändan inte ordet? »Fria« att göra vadå?

Och så vidare.

(Den här posten skrevs som ett inlägg i en tråd apropå en post från den USA-baserade ukrainska historikern Marta Havryshko, som kontinuerligt studerar och analyserar högerextremistiska och nynazistiska inslag i dagens Ukraina. Då texten blev så utförlig tänkte jag att den lika gärna också kunde läggas upp separat.)

Relaterat.
Varför angrep Ryssland Ukraina?
Ukraina februari 2014: Statskupp eller inte?
Ledande politiker: SD är ett hot mot demokratin. Men Zelensky och Poroshenko?
Varför har väst omfamnat nazisterna i Ukraina?
Ukraina raderar ryska namn, i nynazistisk stil
Ukraina antar två nya lagar som förbjuder anknytning till ”ryskt” på offentliga platser.
Bokbål i Ukraina. 100 miljoner böcker.
Nytt bokbål på gång? Ukraina drar tillbaka 19 miljoner ryska böcker från biblioteken