Grotesk (karikatyr) karaktär. Formidabel björn i soldathatt tittar mot Väst och röker. Komisk bild av Ryssland och Sovjetunionen. Propagandakliché.
Den här insändaren skickades till DN Insändare en kväll i mitten av januari. Kl. 09.08 följande meddelades att den inte kommer att publiceras. Varför? Är den så dålig?
”Är Ryssland ett hot mot övriga Europa?
Alltsedan Ryssland folkrättsstridiga angrepp mot Ukraina, har ledande politiker, militärer och media i Sverige i ökad utsträckning hävdat att Ryssland är ett hot mot Sverige. Dock utan att presentera någon analys som motiverar detta påstående – vilket är mycket allvarligt.
En utgångspunkt är Rysslands folkrättsstridiga angrepp på Ukraina 22 februari 2022, som påstås vara oprovocerat. Men det finns starka skäl att hävda att Rysslands angrepp på Ukraina var provocerat sedan länge. Ledande politiker i Väst har sedan över 30 år påstått att världens starkaste militärallians Nato inte skulle expandera österut vilket Ryssland hela tiden sett som viktigt. Detta är väl belagt liksom Rysslands protester mot Natos utvidgning 100 mil längs Rysslands gränser stick i stäv mot dessa löften, då och då åtföljt av fientliga uttalanden mot eller skuldbeläggningar av Ryssland.
Till bilden hör att Ukraina har deltagit i Nato-övningar sedan 1992, och flera av dessa har skett i Ukraina eller i dess farvatten.
I februari 2014 skedde en av USA och EU stödd högernationalistisk statskupp (Statskupp enligt Ukrainas konstitution och enligt dåvarande president Poroshenko) mot Ukrainas folkvalde president Janukovitj som skapat bra relationer med både EU och Ryssland.
Ryssland återinförlivade sedan Krim efter en folkomröstning med starkt stöd för detta, men i strid med folkrätt. 2015 stipulerade FN-stödda Minsk II att Donbass skulle få ökad självständighet inom Ukraina, vilket Ryssland starkt stödde. I strid med Minsk II initierade Kiev ett inbördeskrig med Donbass som krävde 15000 dödsfall fram till och med 2021 enligt FN medan flera hundra tusen flydde från Donbass till Ryssland. Ungefär lika många civila har dödats i Ukraina efter Rysslands angrepp (FN-källor), medan dödsfallen i andra krig domineras av civila.
Kievs angrepp mot Donbass ökade kraftigt före Rysslands angrepp enligt OSSE. I december 2021 la Ryssland fram förslag till säkerhetsgarantier till Nato och USA under hänvisning till internationella avtal. Detta avvisades blankt. Efter 30 år av protester och vädjanden till Väst om säkerhet och att fullfölja sina löften om Nato angrepp så Ryssland Ukraina 22 februari, i strid mot folkrätten. Vilken annan stat skulle ha tolererat en sådan behandling som Ryssland fått?
Jag protesterade snabbt och direkt mot Rysslands angrepp på Ukraina i min nyhetssite, vilket alla fredsorganisationer också gjorde. Ukraina var nära ett fredsavtal i mars-april 2022 enligt medlaren Bennet, då premiärminister i Israel, ordföranden i Zelenskys parti Davyd Arakhamia m.fl. Klart är att Väst framgångsrikt motarbetade detta.
Nato stödjer Ukraina med väldiga mängder vapen, och en del politiker ser detta som ett proxykrig där Ukraina även strider för Nato:s intressen. Nu hoppas jag som många andra på ett snabbt och rejält fredsavtal med säkerhetsgarantier för både Ukraina och Ryssland, och också Nej till Ukraina-medlemskap i Nato.
Efter fredsslutet kommer Ryssland att då hota länder i Europa? Inget talar för detta. Ryssland är världens största land och har också mest råvaror. Och europeiska Nato är mycket starkare militärt än Ryssland redan nu. De som ivrar för upprustning har inte heller presenterat någon analys som ger skäl för att Ryssland skulle angripa Europa.
Förslag: Använd pengarna till välfärd, slopa de olagliga sanktionerna och köp billig gas och olja från Europas största land Ryssland – och öka oberoendet från Trump och hans gelikar.
Anders Romelsjö, medlem i olika fredsorganisationer.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Är insändaren så dålig? frågar Anders.
Svar: Nej, den ju lysande bra. Guldstjärna!
Dålig är däremot DN. Varför?
Jo därför att DN gillar Västs agerande.
Tack!
Helt överens!
Jag har flera invändningar mot insändaren, men jag är medveten om att om man alls skall få en chans till att bli publicerad måste man böja sig för ett visst språkbruk med tillhörande antaganden.
Själv slutade jag att bry mig om DN när ”livsfarlig natriumklorid” stod på första sidan av papperstidningen för evigheter sedan. Anders förtjänar medalj från masochisternas riksförening för hans idogt läsande av AB, DN, Ex, SvD, osv.
Vore utrymmet för en insändare inte lika begränsad vore målning av konfliktens bakgrundsdel central i resonemanget.
Termer som proxykrig kommer exempelvis inte från några ”putinister” utan från Rand Corporation.
Annars fanns på GP någon gång under 2022 en översättning av en norsk artikel som påstod att det fanns sju konflikter/krig i den ukrainska tragedin, med tillägg av två till efter översättningen.
Det var en mycket viktig analys, som jag inte hittar nu. Jag tycker att den borde utgöra introduktionen till dagens debatt, eftersom NATO/Ryssland-kriget är nästan det enda som dryftas numera. Skulle det finnas en väg till fred måste dock samtliga konflikter beaktas.
Personligen tycker jag inte att Ryssland utgör ett hot mot Europa, helt enkelt för att landets befolkning är för liten – och dessutom krympande – samt för att militärexpertis säger oss att, likt Sovjetunionens, Rysslands krigsmakt är byggd för försvar, med tonvikt på artilleri och luftvärn, inte på krig långt bortom landets gränser (eller max där rysk spårvidd ta slut). Alldeles oavsett vad diverse imperiedrömmare fantiserar om är det logistiken som avgör utfallet i utdragna krig. Bismarck avskedades för att ha hävdat det, och fick rätt när Tyskland besegrades, två gånger.
Dock är EU med svans redan mycket illa ute, helt enkelt för att ha borrat sig själv i sank när den beordrade dess företags uttåg från den lukrativa ryska marknaden. Bryssels kastade miljarder i sjön. Stölden av offentliga och privata ryska tillgångar har redan utdömt EU,London och Schweiz som finansiella nav. Den verksamheten flyttar långsamt till (nya) banker, börser, klassningssällskap, återförsäkrare och andra aktörer i bl.a. Gulfstaterna, Indien, Kina, Malaysia, Ryssland, Singapore och Turkiet. Energiintensiv industri emigrerar och övrig industri följer efter. Skuldsättningen (i synnerhet när den privata medräknas) är bortom all vett i de flesta länder.
Ryssland – Ukraina..
https://www.youtube.com/watch?v=vXipuFfwXdU
Insändare i allmänna media: ”nice try” – som det ibland heter.
Oaktat de många bedömningarna av olika historiska aspekterna och de olika parternas positioner och tolkningar, så är nog en hel del av insändarens bedömningsvinklar alltför starka och skarpa för allmän media. En stor majoritet av läsarna kan inte förstå dessa, vare sig rationellt eller emotionellt.
Rent i mer akademiska resonemang, och med utdragna analyser från kant till kant och allt däremellan – det har vi sannerligen gjort väl bland annat här på GP. Högt i tak och lite bitande käbbel ibland. Det går inte i stora media fler allmänheten på det stora hela.
De lösningar som anges, och efterkrigsbedömningar som framförs, har nog tiden sprungit förbi sedan flera år tillbaka.
Det sägs att färre än en procent av befolkningen i Sverige (invandrare från rysktalande länder oräknade) behärskar detta eleganta ryska språk. Tyvärr behövs det för att man så att säga ”antropologiskt” kunna kasta sig in i detaljerna.
Ett annat talessätt i att förstå ett lands politik är att man kan aldrig förstå ett lands utrikespolitik, beteende och agerande OM MAN INTE HAR insyn i landets inrikespolitik och inrikesförhållanden. Det har ytterst få svenskar. På Global Politics finns de istort inte heller (tyvärr!). Språkförbistringen är alltför stor, intresset dessutom mycket svagt.
De pedagogiska svårigheterna är att människor utanför det ryska samhället (d.v.s. utlänningarna) inte kan förstå mentaliteten i den förda inrikespolitiken och stämningen i landet.
Aggressionsnivån, graderna av hat och avsky liksom intoleransen i det ryska samhället är idag mycket hög, den är idag förmodligen lika illa som under stalinepokens sista ruskiga år. Sovjetunionen hotade däremot aldrig någonsin ett annat land med till exempel kärnvapenanfall. Med två undantag. Det första var år 1956 under Suezkrisen, då man – underligt nog – hamnade på samma sida som amerikanerna i sin kritik mot det brittisk-fransk-israeliska militära anfallet(som misslyckades) i och kring Egyptens nationaliserande av Suezkanalen. Denna kris utspelades dessutom exakt samtidigt med Ungern-krisen i oktober och november 1956. Den sovjetiske marskalken Bulganin meddelade då britter och fransmän att sovjetiska kärnvapenraketer ”kunde även användas i Suez”. Jag har för mig att det inte kom fram i öppna samtida pressen (jag kan ha fel). Den andra gången var när Nikita Chrusjtjov var på statsbesök i Amerika (1960?) och jag tror det var Nixon och Chrusjtjov hade en öppen och ganska humoristisk ”debatt” på ett välbesökt stökigt möte då Chrusjtjov ”avslöjade” att ”vi i Sovjetunionen tillverkar lika mycket missiler och lika fort som vi gör korv”. Det blev naturligtvis mycket skrattande kring det. Var det ett förtäckt hot? Njaa, måhända, som enkel upplysning att det fanns kraftfulla sovjetiska vapen.
Idag däremot, hotar såväl många politiska programledare i tv (Solovjov är en av dem), militären Guruljov gör det nästan lika ofta och allra mest den minst sagt välutbildade professorssonen och den en gång unge man som gärna gick på underjordiska illegala rockklubbar i Leningrad i ungdomen på 80-talet, nämligen förre presidenten och doktorn i juridik, Dmitrij Medvedev. Han har rollen som bad cop och hotar med diverse kärnvapenraketer närmast vareviga vecka. D.v.s. det förr avsevärt mer sunda förhållandet till kärnvapen i världspolitiken, har idag ersatts med en slags rysk maffiaretorik där eleganta illustrationer på film visar hur de nya ryska kärnvapentorpederna kan orsaka gigantiska tsunamivågor mot London och jag tror det var New York och Florida. Trump lär ha blivit ganska chockat påverkad (har det nämnts, om det är sant? -vi vet inte).
Att dagens Europa idag skulle hitta tillbaka till normala relationer och ”business as usual” och börja köpa naturgas genom renoverade(?) östersjö-pipelines – det är politiskt helt omöjligt. De europeiska öppna politiska och etiska principerna omöjliggör detta fullständigt.
Den ryska stats- och militärledningen liksom barnombudsmannen(!) Lvova-Belova är idag efterlysta i sin utevaro att inställa sig i Krigsförbrytelserättegångarna i Haag för krigsförbrytelser och folkmordsbrott i och mot Ukraina. Ingen normal europeisk politiker börjar ta upp ”business as usual” med det ryska persongalleriet, det är helt uteslutet.
Skall Europa ha och få normala relationer med den ryska makten igen kommer det att ske mycket sparsamt och med långsamma, svaga försök i en post-putinistisk epok, kanske måste vi vänta tills, låt säga, 90-talisterna kommer in i rysk politik på avgörande poster. Den kan vara fråga om flera decennier framåt. Det post-stalinistiska ledarskapet i Sovjetunionen gick det tidvis göra goda överenskommelser med från 1960-talet och framåt – de sovjetiska gasledningarna till bl.a. Italien byggdes redan på 1970-talet, den goda Helsingfors-överenskommelsen kom 1975, tack vare Leonid Brezjnev, en faktiskt oerhört underskattad utrikespolitiker på den sovjetiska sidan (jag kan få mycket skäll för dessa ord, men hans positiva roll i avspänningen börjar faktiskt nämnas allt oftare och allt mer positivt). På 1980- och 90-talen nedrustning och avspärrning. Även Ryska federationen genomförde militära övningar med Nato väl in på början av 2010-talet under Putin.
Men putinismen är så ofattbart mycket mer aggressiv. Hatet och avskyn i det ryska propagandaförgiftade samhället mot såväl allt ukrainskt och europeiskt är mycket hög, försoningsgraden mycket låg. Jag tror inte heller att just dagens ryska statsledning faktiskt inte VILL ha normaliserade relationer med Europa överhuvudtaget. Ryska internet går alltmer mot ett nationellt nedstängt intranät där stora delar av europeiska kontakter är och kommer att bli helt nedstängda. Många gånger måste vi utländska internetbesökare ha avancerad VPN för att nå vissa ryska sajter, ”position Singapore” har fungerat åtminstone hyfsat en tid bakåt. Att få närmare VPN-position som t.ex. Kazachstan är mycket svårare att komma över, bara avancerade användare klarar det.
Jag kan ge en kort ögonblicksbild i hur det ser ut i det inrikespolitiska ryska samhället från den förr internationella, toleranta och öppna staden Petersburg, en gång min andra hemstad, älskad och beundrad av precis hela världen.
Ett antal äldre damer som målar akvareller och oljetavlor hade en egen liten hemma-vernissage och visade upp sina tavlor för varandra i en lägenhet inne i Petersburg. De klingade lite bubbel i glas med varandra nu i sensomras 2025. Trevligt och behagligt. Plötsligt brakar lägenhetens dörr igenom av en polisstyrka som slår till mot de äldre och ganska sköra äldre konstnärinnorna. Det blev kaos och var allmänt otrevligt.
Ryska polisen hade nämligen slagit till mot ”en olaglig sammankomst av en lika illegal LGBT-cell” och så att säga ”ett hemligt lesbiskt möte” som ”stred mot lagen”. Jag missade tyvärr att få reda på om några av de äldre damerna togs med av polisen. Det skulle dock inte förvåna. Tyvärr. Och detta i det som en gång var den mest öppna och toleranta av alla ryska städer, fönstret mot väst, Peter den stores magnifika stad, ryska revolutionens vagga, Östersjöregionens enda riktiga storstad. Men i denna sexmiljonerstad jagar polisen 85-åriga akvarellmålande gamla damer. Inte ens på sovjetiska tiden hade något sådant ägt rum.
Så är den ryska aggressionsnivån och intoleransen i det inrikespolitiska sammanhangen som just västerländska icke-rysktalande iakttagare inte kan förstå stämningen och otäcka miljö som landet hamnat i. Angiveriet är tillbaka, deportationerna är tillbaka. Oligarken Konstantin Malofejev (70-talist), multimiljardär oligark, extremortodox monarkist (som vill återföra huset Romanov till tronen) som avskyr kvinnofrågor och för totalt abortförbud, och öppen imperialist, som med amerikanska konservativa tv-kanalen Fox byggt upp sitt medieimperium Tsargrad, och numera gift med den krigsförbrytarefterlysta barnombudsmannen Lvova-Belova och därmed har kontakter rakt in i Putin-kretsen, anser numera att dagens putinistiska ”Ryska imperium” som han kallar det är i direkt nedstigande led arvtagare till det Romerska Imperiet. Man har försökt hålla Malofejev utanför universitetsvärlden, men nu skall hans imperielitteratur bli kurslitteratur och han själv undervisa.
Det går alltså inte för de europeiska länderna i detta ryska klimat att återuppta några seriösa politiska, ekonomiska och diplomatiska relationer.
Som svar på att vi skall på nytt öppna för europeisk-ryska relationer på nytt efter kriget. Det går inte eftersom den ryska dörren mot Europa i sig redan är stängd av den ryska maktklassen själv av idag.
Så illa är det. Kanske inser redaktionen för insändare på Dagens Nyheter detta redan?
Jag visste det! Det är Putins fel att DN har övergett yttrandefriheten! De Naucler förnekar sig aldrig. Epstein var rysk agent också eller?
Konstigt nog tycks väst inte ha några problem med att prata med och legitimera Al Qaida i Syrien, men det är klart, Al Qaida är ju inte ryssar, så då är naturligtvis halshuggningar inget problem.
Att upprätthålla relationerna med den rasistiska apartheid och folkmördarstaten Israel verkar inte heller vara något problem, men folkmordet i Gaza är väl Putins fel det med, eller hur Johan?
Kanske är dags för Mod på bloggen att ta Naucler i örat för allt ovidkommande som han postar? Det mesta är bara fantasier blandat med ren skönmålning av de haltande ”demokratierna” i EU.
Förstår att man kan bli irriterad på andra kommentatorer.
Anders
He he, ett riktigt diplomatsvar där. Jag tycker mig allt ana lite Lavrov i dig.
När jag blir statsminister och vi kan make Sweden great again så får du bli utrikesminister. MSGA dock låter en aning segt i munnen. Vi får hitta på något annat.
Bra förslag!
När jag alls läser de Nauclers gärna oändliga stycken kommer nästan alltid någon passus som får mig att gapskratta.
Hans idylliska syn på Västvärldens ”demokrati” och rättssäkerhet skulle nog få Jacques Baud och Nicolás Maduro att dö av skratt om de inte själva fick smaka på tillämpningen.
De Naucler må mer än gärna kasta sig antropologisk i Epstein/Mossad avloppen och återkomma…
”Vi talar om våldtäkt av män. Vi talar om våldtäkt av kvinnor. Vi talar om våldtäkt av barn. Vi talar om befruktning av barn. Vi talar om sodomi av drogade offer. Vi talar om president efter president i den amerikanska republiken som i FBI-dokument anklagas för att ha våldtagit män och kvinnor, pojkar och flickor.
Vi talar om mord. Vi talar om kannibalism. Vi talar om att äta människokött, offrat i satanistiska ritualer, och allt detta finns i Epstein-dokumenten.
Det finns miljontals och åter miljontals sidor att se här, och på praktiskt taget varje sida avslöjas ytterligare en politiker eller en magnat inom det kapitalistiska systemet, över hela världen, som är nästan undermänskliga [sub human] i sina begär, nästan demoniska i sina böjelser, i sina preferenser.
De pratar med varandra om det i skrift, i e-postmeddelanden. De pratar om tortyr. De pratar om dödande. De pratar om mord. De pratar om barn. De pratar om barnhandel. De pratar om befruktningen av en elvaårig flicka av den tidigare amerikanska ambassadören i Mexiko.
Wow, det är hisnande, och det bara fortsätter. Det är som en ström av avloppsvatten. Det är omöjligt att hålla reda på allt. Det är först när man går tillbaka och börjar analysera det noggrant som man ser djupet av deprivation, av degenerering.”
Källa NewsVoice
Så är det..just nu. Eller som någon sa; ”de kommer dö i sina synder”. Men troligtvis inte utan folkets uppvaknande.
Jalal Uddin Laskar – Uppdateringstid: Söndag 8 februari 2026
President Donald Trump – Det finns en välbekant patologi i politisk nedgång: ledare börjar berätta verkligheten istället för att engagera sig i den. Richard Nixon nådde det stadiet när han började åberopa ”presidenten” som en tredje parts auktoritet, ett retoriskt knep som syftade till att tillföra storhet och oundviklighet åt beslut som i själva verket höll på att falla isär. Förra veckan i Iowa doppade Donald Trump i samma brunn. ”Bara ett år med president Trump blomstrar vår ekonomi,” meddelade han. ”Inkomsterna stiger. Investeringarna skjuter i höjden. Inflationen har besegrats.”
Problemet är inte tonen. Det är sanningen. Nästan varje anspråk kollapsar vid måttlig granskning.
Detta är inte ett partipolitiskt klagomål, inte heller den reflexmässiga anti-Trump-hållning som har dämpat den offentliga debatten sedan 2016. Det är en snävare och allvarligare oro: en president som upprepade gånger förvränger den ekonomiska verkligheten urholkar allmänhetens förtroende, och demokratier överlever inte länge när medborgarna instrueras att inte tro på sina egna balansräkningar. När en ledare insisterar på att kejsaren är fullt påklädd medan alla andra kan se bar hud, måste någon säga det högt.
Börja med Trumps självutnämnda status som ”AFFORDABILITY PRESIDENT”, återgiven med versaler, som om typografi kunde ersätta bevis. Inom några dagar avfärdade han själva prisbekymmer som en ”bluff” och en ”demokratisk bluff.” Det är inte strategisk tvetydighet; Det är en motsägelse i en styrstil. Man misstänker att diagnosen inte nåddes genom data utan genom middagssamtal på Mar-a-Lago, där ekonomiska svårigheter förstås som besväret med att välja mellan privata jetplan.
Ja, bensinpriserna är lägre än förra året. Trump tar åt sig äran, även om kopplingen mellan presidentens viljestyrka och globala råoljemarknader är högst svag. Oljepriserna rör sig på geopolitik, OPEC-beslut och efterfrågecykler – inte på valkampanjer i Iowa. Bortom bensinpumpen mörknar bilden snabbt.
I augusti 2024 lovade Trump att priserna skulle sjunka ”snabbt… med allt.” Istället har bilförsäkringen ökat med ungefär 12 procent, hemförsäkringen nästan 9 procent, och sjukförsäkringspremierna förväntas öka nära 18 procent i år. Detta är inga avrundningsfel. Det är den typ av ökningar som tvingar medelklassfamiljer att ompröva försäkring, skjuta upp köp och tyst sänka sin levnadsstandard. Inflation, när den är inbäddad i det väsentliga, är ingen abstraktion. Det är en ångestrutin.
Det är i matvaruargumentet som administrationens fall blir nästan komiskt. Trump insisterar på att matpriserna ”har sjunkit mycket snabbt.” Det bevis som vanligtvis nämns är ägg. Äggpriserna föll – efter att ett fågelinfluensautbrott avtog. Att ge presidenten äran för detta är som att ge honom äran för gravitationen. Samtidigt pekade tjänstemän i administrationen på ett DoorDash ”Breakfast Basics Index” som visar måttliga nedgångar i kostnaden för ägg, mjölk, en bagel och en avokado. Man undrar hur många arbetarklassamerikaner som mäter välstånd i leveranspriset för avokado.
Andra stapelvaror berättar en mindre smickrande historia. Kaffepriserna har stigit med cirka 30 % sedan installationen. Apelsiner har ökat med nästan 18 %. Den totala livsmedelsinflationen låg nära 3 % förra året – högre än den allmänna inflationen och snabbare än under Joe Bidens sista år.
Här kräver ärlighet en obekväm bekännelse. Inflationen steg kraftigt under Biden. Den 1,9 biljoner dollar stora American Rescue Plan, som antogs i en ekonomi som redan återhämtade sig, hällde bränsle på en eld som ekonomer som Larry Summers uttryckligen varnade för. Den skadan var verklig. Men Trump ”besegrade” inte inflationen. Han ärvde en stabiliserad takt och har hittills misslyckats med att sänka den avsevärt. Värre är att senaste data från producentprisindexet visar att priserna återigen accelererar, vilket är en ledande indikator på att konsumentinflation kan följa efter.
Sedan finns det farmaceutisk bravur. Trump hävdade att han levererade ”den största prissänkningen i historien på droger… en 1 000% minskning.” Detta är ingen överdrift; Det är matematisk omöjlighet. En minskning på 1 000 % skulle innebära att läkemedelsföretag betalar patienter för att ta medicin. I verkligheten fortsätter receptpriserna att stiga, och USA betalar fortfarande mer än jämförbara länder. Att deklarera något annat gör det inte till verklighet.
Bostadsfrågor blottlägger den moraliska kärnan i administrationens ekonomi. Miljontals yngre amerikaner står inför en låst dörr till medelklassens stabilitet när bostadskostnaderna skjuter i höjden. Trump kampanjade för att åtgärda detta. Istället sade han nyligen: ”Jag vill driva upp bostadspriserna för de som äger sina hem,” och tillade att regeringen inte borde hjälpa ”någon som inte arbetat särskilt hårt” att köpa ett.
Det finns en otvetydig kyla från Gilded Age i den kommentaren. Federala policyer—billig kredit, bolånesubventioner, zoninrättningsparalys—har blåst upp bostäderna långt bortom löneökningen. Unga familjer arbetar längre timmar för tunnare marginaler, inte för att undvika ansvar. Den föreslagna lösningen, femtioåriga bolån, skulle fastna låntagare i permanent skuldsättning och säkerställa ägande endast i hög ålder, om alls. Det är livegenskap med bättre varumärkesprofilering.
Historien är ovänlig mot ledare som förväxlar pappersframgång med levd verklighet. Herbert Hoover ledde en ekonomi som såg stark ut på ytan medan lönerna stagnerade under ytan. När kraschen kom förstörde hans envishet att välståndet var ”precis runt hörnet” den trovärdighet han hade kvar. Trumps tulltunga industripolitik följer ett liknande mönster: fördelaktig för utvalda företag och givare, kostsam för konsumenterna. Nästan 70 procent av amerikanerna säger att tullarna har ökat deras kostnader. Företagskonkurser är på en femtonårshögsta nivå.
De politiska effekterna är redan synliga. Trump har förlorat stöd bland väljare som stödde honom i november 2024. Konsumentförtroendet sjönk nyligen till sin lägsta nivå på över ett decennium. En majoritet av väljarna säger att han har gjort livet mindre överkomligt, och knappt en tredjedel godkänner hans hantering av levnadskostnadsfrågor. Dessa siffror är inte medieuppfinningar. De är domar som fälls vid köksborden.
Trump gillar att håna kritiker genom att sälja en röd hatt där det står: ”TRUMP HADE RÄTT OM ALLT!” Den kostar 55 dollar, även om billigare kinesiska versioner finns tillgängliga online – en ironi värd en fotnot. Hattarna kommer inte med återbetalning om ekonomin sviktar. Retorik gör sällan det.
Den djupare faran här är inte inflation, bostads- eller försäkringspremier isolerat. Det är den systematiska separationen av ledarskap från verifierbar verklighet. George Orwell varnade för att den sista akten i auktoritär politik är att kräva att människor avvisar bevisen från sina egna ögon och öron. När amerikaner får höra att ekonomin blomstrar medan deras utgifter överstiger deras inkomster, är lögnen inte abstrakt. Det är intimt.
Det slutar inte väl. Kanske slutar det vid valurnan. Kanske senare, och mer smärtsamt. Demokratier kan överleva misslyckanden med politik; De kan inte överleva långvarig oärlighet om levd erfarenhet. Amerikaner kan tolerera bravur, till och med vulgäritet. Det de inte kommer att tolerera för alltid är att få höra att de blomstrar medan deras köpkraft rinner ut.
Kejsarens nya ekonomiska kläder var alltid påhittade. Den enda återstående frågan är hur länge publiken kommer att fortsätta applådera.
Följ gärna Blitz på Google News Channel
Ja här finns en del på forumet med haltande logik, men det är bra att de släpps fram så det seriösa och korrekta som Ryssland och nu Iran gör, blir mer synligt i jämförelse med svammlet. Artikeln är ju som den ska, uppriktig och tydlig, därför tas den inte in.
Människan är intelligent och förstår det mesta ganska snabbt, om informationen som släpps fram inte klippts och klistrats i (power of lies and omission, still works)
av skälet att ingen ska förstå. Och som sagt, det är därför sionisterna som konsoliderat svensk media till något som liknar en trashcan, inte släpper igenom en artikel som denna. Simple as that.
Jag förstår att DN inte vill publicera den. Medier prioriterar insändare som ger nyhetsvärde, unika perspektiv eller kompletterande information. Dagens Nyheter publicerar inte medvetet lögner om Ukrainakriget, de följer svenska medieredaktioners policy om faktakontroll och opartisk rapportering.
Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022 är ett folkrättsbrott enligt FN-stadgan och europeisk säkerhetsordning.
Ukraina följde Minsk II så långt möjligt under rysk blockad; Kievs ”inbördeskrig” är en missvisande beskrivning då Ryssland stödde separatisterna militärt.
Euromajdan var folklig protest mot Janukovitjs korruption och vägran att skriva under EU-avtal.
Mars 2022-förhandlingar kollapsade på Rysslands krav om territoriella eftergifter, inte västligt motarbete.
Ryska företrädare har hotat med ”militärtekniska åtgärder” mot svenskt Natomedlemskap.
Du presenterar ingen kritik av innehållet i artikeln.
Läs gärna Varför angrep Ryssland Ukraina?
Ditt svar hade passat bättre under Ivans kommentar Anders.
Tack för synpunkten, men du har alltså inga synpunkter på texten? Instämmer?
Min almanacka måste vara felaktig, men är det inte ovanligt kallt för att vara 1:a April?
Om vi nu ska prata om 1:a April har du någon idé om vad vi ska göra med den växande skaran av ryssar som inte gillar Putins krig?
https://www.svenskafreds.se/rysslands-krig-i-ukraina/
Ala
Att ”VI” skulle göra något med missnöjda ryssar betraktar jag som ett taffligt försök att fortsätta det aningen tidiga aprilskämtandet.
Vad tycker du att ”VI” skall göra med missnöjda amerikaner, med missnöjda danskar, med missnöjda tyskar eller missnöjda engelsmän?
Upplysa de om Epstein/Mossad operationerna, Stasi?
En gång nyttig idiot förblir också för alltid nyttig idiot till västvärldens korrupta vidriga maktelit som vissa av någon anledning har så stort förtroende för? Eller är det bara hatet mot Ryssland som gör att många stödjer dessa? Epstein-filerna är bara början och man ha klart för dig det finns mycket mer när Ukraina kapitulerar och Zelensky vidriga diktatur är borta och inte längre kan dölja alla brott man begått från västvärldens politiker. Finns ju en anledning till varför väst vill se stödet till Zelensky fortsätta.
Som jag skrev Ala, här finns en del med haltande logik men också vissa med hyggligt sinne för sarkasm, el var det ironi..Sarkasm är ju annars det bonnierwallenbergmedia förtjänar. Tror jag du också anser.
Tack för en mycket bra skriven artikel.
Vad kan man göra?
Propagandan om det ryska hotet är massiv och har varit effektiv trots att det inte finns någon analys av varför Ryssland är ett hot mot Sverige.
Det finns en hel del rasism i detta. EUs utrikespolitiska talesperson Kaja Kallas lider av svår Russofobi och likställer Sovjet med dagens Ryssland vilket är rasism. Det är som att se dagens tyskar som Hitlers SS.
Tyskarna har vaggats in i att tro att de numera tillhör de ”fina” folken i väst som styrs från USA och GB men när det passar makteliten i Washington och London kan kastas under bussen. De korkade tyskarna protesterade inte ens när USA sprängde Northstream rakt under näsan på dem? Samma sak tror väl nazisterna i Ukraina som verkligen vill vara vasaller och tjänstvilligt lyda deras uppdragsgivare i väst.
Ryssland utplånar kontrollposter Ukraina…
https://mail.yandex.com/?uid=195613429#/message/192247409093394978
Är Ryssland ett hot mot Finland?
Historiskt sett har Finlands handel med Ryssland – den s.k. östhandeln – varit lika betydande som dess sysselsättningseffekt. Före andra världskriget uppgick Finlands export till Sovjet endast till några procent av totalexporten, men under efterkrigsåren steg den till ca 20 procent.
Då Finland inte omfattades av Marshallhjälpen 1948 – 1952, gavs Finland möjligheter att efter andra världskriget till förmånliga priser inhandla investeringsvaror på kredit ur amerikanska överskottslager. Varuutbytet med Sovjetunionen fick sin början 1952 då leveranserna av krigsskadeståndet avslutades.
Finlands handel med Sovjet var bilateral, vilket innebar att betalningarna skedde över ett clearingkonto, som skulle balansera. Var femte år uppgjordes ett s.k. ramavtal för handelsutbytet. Sovjetunionen hade motsvarande femåriga ramavtal med bl.a. Frankrike (1957), Japan (1960), England (1968), Väst-Tyskland, Sverige Norge, Danmark och Österrike (1972).
Den efterkrigstida finländska exporten till Sovjet kom att sysselsätta mellan 150- till 200-tusen personer, vilket givetvis hade stor betydelse för välståndet i Finland på 1960- och 1970-talet. På 1980-talet utgjorde den bilaterala handeln en fjärdedel av exporten.
Den sovjetiska parten avslutade clearinghandeln 1990 ungefär ett år före Sovjetunionen upplösning. Detta medförde ett märkbart ras i exporten och kom därmed att bidra till den ekonomiska depression som drabbade Finland i början av 1990-talet.
Rysslands andel av Finlands totala export har därefter stadigt sjunkit. År 2013 var andelen ca. 10 procent, för att 2020 sjunka till 4,5 procent. I juli 2022 minskade Finlands export till Ryssland 71 procent och importens värde till 31 procent.
I en nyligen publicerad undersökning som Utrikespolitiska institutet i Finland utfört tillsammans med Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet och Tammerfors universitet, granskas formerna för Rysslands påverkan på Finland under 2000-talet och deras inverkan på det finländska samhället.
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 uppstod en from förhoppning bland politiker och företagsledare – inte enbart i Finland utan i hela Västeuropa – att det ekonomiska samarbetet för sin del skulle bidra till det ryska samhällets övergång till den västerländska demokratin.
Uppfattningen i fråga ledde till att stora finländska företag gjorde betydande men samtidigt riskfyllda investeringar i Ryssland. Utredningen nämner t.ex. Fortum, Nokian Tyres, Fazer, Valio och nickelraffinaderiet i Harjavalta som 2007 såldes till ryska gruvjätten Nornickel.
Det kontroversiella planerna på att låta ryska Rosatom ta hand om det s.k. Fennovoimaprojektet, d.v.s. uppförandet av ett kärnkraftverk i Pyhäjoki i Norra Österbotten. Rysslands invasion av Krim störde inte Finlands intresse för ett tredje kärnkraftverk. Avtalet undertecknades 2014.
Då projektet politiserades, beslöts att 60 procent av projektet skulle vara i finsk eller europeisk ägo. Som finansiär valdes finska Fortum. Ryssland försökte kringgå valet och ville se ett kroatiskt bolag som finansiär av Fennovoima. Det kroatiska bolaget visade sig vara ryskt.
Trots de inledande tacklingarna blåste man inte av matchen. Det skedde sedan 2022, då Fennovoima sade upp leveransavtalet med ryska Rosatom. Orsaken sades vara de stora förseningarna och oförmågan hos Rosatoms finländska dotterbolag Raos Projekt att genomföra projektet.
Utredarna antar att det i Fennovoimaprojektet förekom politisk påverkan från rysk sida. Bakom de lyckta dörrarna.
Några som helst övriga omfattande former för Rysslands påverkan på Finland under 2000-talet har jag svårt att upptäcka i den information om utredningen som varit mig tillgänglig. Finländsk naivitet är inte rysk påverkan.
Efter den stängda finska östgränsen och EU:s talrika sanktionspaket mot Ryssland, är det givetvis enkelt att anklaga dåtidens politiker och företagsledare för en allt för romantisk bild av verkligheten i vårt östra grannland. Utredningen hävdar, att Finland hade alla förutsättningar att bedöma riskerna på ett bättre sätt, men riskerna ignorerades då de rätta personerna gavs möjligheten att presentera den rätta analysen.
Jag är inte så övertygad om att politikerna ska ägna sig åt risktagning då det alltid är väljarna som tvingas bestrida risktagningens kostnader. Men i affärsvärlden torde det uttryckligen vara risktagningen som gäller.
Då Finland och Ryssland inte befinner sig i krig med varandra, borde det uttryckligen vara det ömsesidiga fredliga samarbetet som gäller.
Mycket bra skrivet!!
Detta borde vara en valfråga (för de som tänkt sig rösta i riksdagsvalet!)
Fred och välfärd istället för upprustning! (detta har faktiskt K med, men de ställer inte upp i riksdagsvalet)