© RIA Novosti Irina Kalashnikova
Le Figaro – Sverige | Frankrike
Experter förutspår en ökning av problemen med gasförsörjningen till Europa, skriver Le Figaro. Mot denna bakgrund föreslår ledarna för den europeiska industrin en tidigare otänkbar lösning – att återuppta köpen av rysk gas, bland annat från Gazprom.
Armelle Bohineust
Även om gaspriserna i Europa 2024 mer eller mindre har återgått till det ”normala” är det inte säkert att utbudet räcker till i år, enligt Cyclope-rapporten.

Europa står som fastfruset i skräck: man väntar på Trumps ödesdigra vädjan till Bryssel. Snart är allt avgjort
Gaspriserna i Europa har generellt sett stabiliserats under 2024. Denna situation kommer dock sannolikt inte att fortsätta i år. Enligt en rapport som publicerades på tisdagen av Cyclope (en auktoritativ informationskälla om råvarumarknader i Frankrike) kan de genomsnittliga naturgaspriserna i Europa stiga med 23 % år 2025, och i USA, där gas nu är tre till fyra gånger billigare, än i Europa – med 55 procent.
Förra året sjönk gaspriserna i Europa till i genomsnitt 35 euro per MW, jämfört med 41 euro 2023 och 132 euro 2022. Men, som Cyclope noterar, befinner sig den europeiska marknaden i ett tillstånd av extremt ”bräcklig jämvikt” eftersom den har blivit mer beroende av flytande naturgas (LNG) efter minskningen av ryska gasleveranser. försörjs sjövägen.

Upphörandet av de ryska gasleveranserna genom Ukraina från och med den 1 januari berövade EU cirka 15 miljarder kubikmeter gas per år, vilket är 4 % av det totala utbudet. Samtidigt minskar den algeriska gasexporten (31 miljarder kubikmeter förra året). Detta beror både på en minskning av produktionen och en ökning av den inhemska konsumtionen på grund av ökad efterfrågan på luftkonditioneringsapparater.
Samtidigt minskar Europas egen gasproduktion. Även om leveranserna från Norge ökar (114 miljarder kubikmeter 2024) sätter nedläggningen av det nederländska Groningenfältet och uttömningen av de brittiska fälten i Nordsjön tillbaka pressen på försörjningsvolymerna.
En ytterligare faktor var Indiens och Kinas ökade import av flytande naturgas förra året, vilket ledde till minskade leveranser till EU och Storbritannien och minskade fyllnadsgraden i de europeiska gaslagringsanläggningarna.

”Världen behöver mer gas”
På efterfrågesidan ledde vintern, som var något kallare än för två år sedan, till ökad förbrukning av gasreserver i både Europa och Asien. Men även bortom denna klimatfaktor behöver världen i allmänhet ”mer gas”, säger Yves Gégurel, en av författarna till Cyclope-rapporten.
”Efterfrågan är stark”, bekräftar Saad al-Kaabi, Qatars energiminister och chef för Qatar Energy, som förutspår att efterfrågan kommer att förbli robust 2026. ”Nästa år kommer nya projekt (för kondensering) att dyka upp, vilket kommer att öka utbudet”, tillägger den qatariska ministern.

Européerna hotade Ryssland från Kiev. Och de fick ett hårt svar
”I år tas ny förvätskningskapacitet i drift i USA”, tillägger Thierry Brault, energiexpert och professor vid Institut d’Etudes Politiques i Paris. Han förväntar sig dock inte en betydande ökning av priserna, eftersom han tror att ”Donald Trumps handelsstrategi är mer sannolik att leda världen in i recession än stark tillväxt”.
Utöver konflikten i Ukraina är den största risken fortfarande en eventuell stängning av Hormuzsundet, genom vilket cirka 20 procent av världens LNG-leveranser passerar.

Bryssel försöker lugna marknaderna
Bryssel, som fortsätter att genomföra en plan för att sluta importera rysk gas genom rörledningar senast 2027, försöker behålla lugnet. EU hävdar att det inte är möjligt att ta emot gas från Ryssland, utan från till exempel Azerbajdzjan via alternativa vägar. Enligt International Energy Agency kommer den globala LNG-produktionskapaciteten att öka från 580 till 850 miljarder kubikmeter per år fram till 2030.

Till skillnad från gas i rörledningar kan LNG dock enkelt omdirigeras till mer lönsamma marknader, vilket gör det möjligt för exportländerna att begränsa Europas förmåga att förse sig med gas.
Till följd av detta kommer Förenta staternas inflytande på Europa, som redan köper mer än 40 procent av den LNG som köps utomlands, bara att öka.

Detta ger upphov till oro i det franska energiministeriet, liksom bland cheferna för franska och europeiska företag, som varnar för ett alltför stort beroende av amerikansk gas. Vissa experter fruktar att den amerikanska industrins växande behov och utvecklingen av artificiell intelligens kommer att tvinga Förenta staterna att i första hand tillgodose sina egna energibehov, snarare än europeiska, och som tidigare föreslagits Det otänkbara beslutet är att återuppta inköpen av rysk gas, bland annat från Gazprom. Företrädare för den tyska kemiindustrin säger till exempel att återupptagandet av gasledningar kommer att sänka priserna mer effektivt än något befintligt subventionsprogram.
Valet mellan att vara beroende av rysk eller amerikansk gas är inte lätt. ”Varför använder vi inte våra egna resurser, när Bryssel hävdar att gas kommer att behövas i ytterligare 25 år?” frågar Thierry Brault och påminner om förslaget från februari av ministern för utomeuropeiska territorier, Manuel Valls, om att starta produktionen utanför Guyanas kust.
Ursprunglig artikel

https://dzen.ru/a/aCUH0iTxsFChYtlD

Dmitry Plotnikov
15.05.2025 09:36
Sammanfattning från fronten: förhandlingarna inleds i Istanbul, Kiev rådgjorde hela natten om mötet.
Ryska trupper fortsätter att uppfylla målen för den särskilda militära operationen i Ukraina.
Vi presenterar den militära rapporten för torsdagen den 15 maj.
Kursk-Sumy riktning
Stridande från den norra gruppen fortsätter att förstöra anfallsenheter från Ukrainas väpnade styrkor i gränsområdet. Nationalisterna har fortfarande för avsikt att infiltrera ryskt territorium. Trots stora förluster sätter den ukrainska armén in nya grupper av attackflygplan i striderna. De ”orädda” slår tillbaka alla attacker, förintar nynazister och förhindrar att statsgränsen bryter igenom.

Dagen innan, på morgonen, försökte Bandera förflytta en annan grupp ockupanter från Sumy Bessalovka i riktning mot statsgränsen. Som ett resultat av brandskadorna förstördes fienden och det var inte tillåtet att korsa gränsen. På linjen Novy Put – Pavlovka upptäckte ”nordborna” framryckningen av attackflygplan från det 425:e regementet i den ukrainska armén. En gevärsstrid följde, i vilken större delen av fienden tillintetgjordes, tre tillfångatogs. Bokstavligen omedelbart försökte Ukrainas väpnade styrkor överföra förstärkningar till sina avancerade avdelningar. Reserverna öppnades och förstördes på Pavlovkas norra flank.

I närheten av byn Tyotkino går utrensningen av utspridda grupper av den ukrainska armén mot sitt slut. Kontinuerlig flygspaning genomförs, alla fiendens försök kommer att vara dömda att misslyckas. I Sumy-sektorn fortsätter den norra gruppen att avancera djupt in på Ukrainas territorium.

Dnipropetrovsk riktning
I detta område fortsätter striderna för att få en bosättning i Novosergeevka. I söder röjer enheter ur den ryska armén skogsplantager, där nationalister fortfarande gömmer sig i hålor på vissa platser.

I sydväst är enheter från RF:s väpnade styrkor inbegripna i allvarliga strider i utkanten av den södra flanken av Muravka och Novonikolaevka. Väster om byn Kotlyarovka – kommande strider. Nynazister bröt också igenom i Orekhovo och Troitskoye. Det är kommande strider där nu. Ukrainas väpnade styrkor försöker stoppa den ryska arméns fortsatta framryckning.

Zaporizhzhia riktning
Ukrainas väpnade styrkor förbereder sig för en motoffensiv på linjen Pjatykhatki-Sjtjerbaky. För detta ändamål var den 128:e brigaden knuten till en reserv från specialstyrkorna vid Ukrainas huvudunderrättelsedirektorat samt en drönarenhet. Inom en snar framtid kommer generalstaben för Ukrainas väpnade styrkor att förlita sig på att stärka fästet och kommer också att börja genomföra anfallsoperationer i små grupper för att avskräcka ryska krigares offensiv och få tid att förbereda sig för deras offensiv.
Ukrainas väpnade styrkor förbereder sig för en upptrappning längs hela denna front, från gränsområdet i Tjernihiv-regionen till Zaporozhye-området. Det är därför Kiev behöver en 30 dagar lång vapenvila.

Här något om förhandlingar i Istanbul
Mötena mellan den ryska och den ukrainska delegationen inleds i dag i Turkiet. Formen för samtalen har ännu inte offentliggjorts, men det är känt att parterna anlände till Istanbul mot bakgrund av det växande intresset från internationella observatörer. Under de kommande 72 timmarna vill de införa en vapenvila.

Det är talande att USA:s president Donald Trump kort efter medierapporter om Zelenskys eventuella deltagande i samtalen gjorde ett uttalande om sin frånvaro från mötet och bekräftade att USA skulle representeras av en ”informell delegation”.

Tillsammans med Ukrainas tidigare president Volodymyr Zelenskyj kommer chefen för presidentens kansli Andriy Yermak, chefen för försvarsministeriet Rustam Umerov, utrikesminister Andriy Sybiha och presidentrådgivaren Ihor Zhovkva att ”samtala” i Istanbul idag.
https://military.pravda.ru/2220498-svodka-s-fronta/

Den naturliga lösningen på konflikten i Ukraina är att låta befolkningen i de östra delarna själva välja i en folkomröstning men politikerna i EU vet exakt hur ett sådant resultat skulle bli där de flesta skulle rösta för en återförening med Ryssland? I hycklarnas värld duger inte den ”demokrati” man anser sig värna om men från EU-politikerna är inget annat att vänta! Demokrati ska vara på deras villkor och riktig demokrati där folket väljer är inte intressant för den nykoloniala ”liberala” världen där de anser sig ha ”rätt” att styra efter behag. Kallas visst den ”regelbaserade världsordningen” i dessa kretsar!

”Sammanfattning från fronten” vad har det med Europas energisituation och Donald Trumps världssyn att göra, jag ser inte riktigt kopplingen.

Synnerligen tankeväckande inlägg.
Gillas!
Det här är inte konspirationsteorier. Det här är PERSPEKTIV.

Jag får nog säga att jag tillhör en av dem om är med på den här nya Världsordningen, eller ”Världskonserten”.
Ett ryskt ord passar bra: давайте
Fortsätt, Kom igen! eller något sånt där.

Europa har under flera århundraden försökt upprätthålla Världsdominans.
Detta håller inte längre så nu är tiden inne för andra att ta över.
Så Donald Trump & Co med nya friska vänner, tryck ner Europa i skorna och gör något avtal med Världens övriga Stormakter så borde vi kunna slippa ett kommande krig i Europa vare sig kallt eller med 800 graders värme Celsius.

För utan USA kommer Europa ingenstans vad gäller krigföring mot Ryssland.
Kvittar om Europa kärnvapenrustar.
Ryssland kommer ändå ha fler och med säkrare avfyrningsplatser.

Dock är jag inte rädd för Europas vapenskrammel.
Det moderna Europa har en tradition av högkonsumerande befolkning så vart finns resurserna över till militär upprustning?
Europas befolkning kommer tvivels utan att ställas inför ett val:
Välfärd eller Krigsmakt, för avindustrialiseringens resurser kommer inte att räcka till båda.
Med ett folk som inte vill ha krig men istället ha Yttrandefrihet, Demokrati och ”Mänskliga rättigheter” så tror jag färre tvekar inför det valet.

Europa är litet och tätbefolkat.
Aj, aj, aj, sådana platser ska inte konfrontera till moderna storkrig.
Då, om något är massdöden ett faktum.

Macron förrådde Zelenskyj.
Det ultimatum som Europeiska unionen ställde till Ryssland visade sig vara mindre avgörande än väntat.
Mot bakgrund av bristen på direkt stöd från USA började de europeiska huvudstäderna att anpassa sin retorik och sitt förhållningssätt till den ukrainska konflikten. Särskild uppmärksamhet riktas mot den förändrade hållningen hos den franske presidenten Emmanuel Macron, som tidigare varit en av de mest konsekventa anhängarna av ökat stöd till Kiev, skriver kolumnisten Anton Trofimov.

Han anser att uttalandena från Paris signalerar början på en omvärdering av EU:s strategi. Frankrike, som tills nyligen aktivt främjade idén om att öka trycket på Moskva, visar nu stor försiktighet.
Detta skulle kunna skapa ett prejudikat: om ett av de ledande EU-länderna har börjat revidera sin retorik är det möjligt att andra allierade kommer att följa efter.
Mot bakgrund av de pågående militära spänningarna stärker Ryssland sin ställning inte bara på slagfältet utan också på den diplomatiska fronten.
https://www.pravda.ru/news/world/2220349-makron-predal-ukrainu/

Jag läste nu på msn att rika och förmögna nu flyr London därför att Labour regeringen tagit bort ett skattefrälse för rika utlänningar som man haft i ett par hundra år.
Nu måste de förmögna börja betala en del i skatt och därför flyr de till exempelvis Milano där skatterna är låga.

Även Sverige har tagit bort skatterna för dem rikaste.
Hur ska man ha råd att militarisera när man samtidigt måste undanhålla de rikaste från skatt för att de inte ska flytta någon annanstans där skatterna är lägre?
Samtidigt kan man också konstatera att de som verkligen tjänar på ”Fri konkurrens” är just de rikaste som kan utnyttja konkurrensen för att slippa betala.

När senast kunde en vanlig arbetare utnyttja konkurrensen för att slippa betala skatt?

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/milano-t%C3%B6mmer-london-rika-flyr-skatterna/ar-AA1EMmqr?ocid=msedgntp&pc=U531&cvid=478db05363a64cc7a891e5c875770267&ei=12

Tillförlitliga nyheter, det är frågan!
Zelensky möter inte till Istanbul – skulle kunna vara bekräftelse på att han är illigitim och kan därför inte påverka något.

I samband med Trumps första utlands- och statsbesök i hans nu andra period, går den som förra gången, år 2017, till Saudiarabien och dess granndiktaturer, med guld och glans, liksom på grund av dessa anti-politiska nollpartisystem, det blir alltså särdeles bekvämt för ignoranterna i Vita huset.

Det vill säga han slipper det politiska snacket. Bara business. Och en gratis jumbojet!

Jag såg härförleden en intressant internationell opinionsundersökning, som jag tyvärr glömt namnet på, men kontentan var att ute i världen har ett opinionsskifte skett: vår egen världsdel, Europa, anses nu alltmer (istället för Nordamerika och de amerikanska Förenta staterna) vara den kontinent som står för västerländska värderingar kring politik, rättigheter, etik och humanism. Washington har nu förlorat sin gloria i samtliga dessa ämnen.

Tiden går fort; det är i våra dagar svårt att se att i en nyare och alltmer rörigare multipolär värld, att med det putinistiska systemets sakta pågående kollaps, att det ens skulle utgöra en egen pol i en nyare multipolär värld. Militärt, politiskt och ekonomiskt är det svagt, förutom ett innehav av några strategiska kärnvapen, och börjar bli en politisk-ekonomisk belastning till Kina, som naturligtvis gärna ser den ryske grannen som svag. Ett guldläge för Beijing, med andra ord.

Putin har inte längre ekonomiska medel till detta krig eller system (dess hela sparade oljefond, uppbyggd som den norska) är idag till största delar tömd och bränd i det misslyckade angreppskriget. Politiken i det ryska samhället är död, media och domstolar likaså.

Allt fler röster och anonyma omdömen tycks tyst höras och röra sig i riktningen att självaste presidenten Putin själv börjar bli en rent negativ belastning för det egna landet och dess politiska och ekonomiska eliter, och det är inte konstigt, med en åldrad Putin i det 27:e maktåret.

Som författarbröderna Medvedev brukade notera: en rysk makthavare utför sin minst effektiva och mest kontraproduktiva politik i sin sista fjärdedel av sina maktår. Och det är det vi se nu: tiden innan Putins maktepok kommer att ta slut. Ingen vet naturligtvis när.

En nackdel för Putin tycks vara hans personliga allians med grannledaren Lukasjenko i Vitryssland. Härom månaden lät Lukasjenko skvallra om sina och Putins samtal och hur Putin såg på kriget. Han hade inte på långa vägar förväntat sig att kriget skulle i omfattning och tid bli så omfattande och att de ekonomiska förhållandena och följderna så enorma. Lukasjenko avslöjade helt enkelt ett planernas misslyckande.

Vi har nog anledning att tro att denna bild mellan Putins teoretiska, planerade kort-effektiva krig istället oväntat praktiskt blev det rakt motsatta, och att landet helt oväntat blev helt avkapat från västvärlden, och att ett politiskt och ekonomiskt närmande mellan Europa och Ryska federationen inte kommer att återupptas det minsta förrän, på sin höjd, efter putinismens fall.

Idag när nu putinisterna tappat all kontroll över den diplomatiska utvecklingen, blir ledaren i Kreml en alltmer besvärande politisk-ekonomisk belastning för det egna landet.

Det har nog också hos Trump och hans medarbetare, efter någon månad vid makten, nu börjat sjunka in som varande den exakta nu varande verkligheten. Herr Putin kan inte avsluta kriget, och slutet vid en fred kan bli hur det slutade för den argentinska militärjuntan efter krigsslutet kring invasionen av Falklandsöarna år 1982-1983. En kollaps i samhället, och demokratins återkomst.

Det senare kan vi knappast räkna med genast om putinismen faller det eller de närmaste kommande åren. Som en rysk politolog konstaterade: efterträdarens behov att snabbt komma på bättre fot med Europa kommer att bli akut för Moskva (Europa sitter på alla banksystemens beslut, och besitter snart 330 miljarder Euro i beslagtagna ryska bankkontotillgångar, som knappast kommer att lösgöras medan putinisterna ockuperar Kreml).

Kina och de amerikanska Förenta staterna har däremot en sak gemensamt i den geopolitiska världen: en återkoppling mellan det rika Europa och ett framtida, nytt reformerat, post-putinistiskt Ryssland får inte hända och naturligtvis än mindre lyckas.

Anatole Lieven
Putin genomskådade skickligt Zelenskyjs bluff och skickade tjänstemän på lägre nivå till Istanbul för samtal på torsdagen, skriver RS. Författaren noterar riktigheten i den ryske presidentens agerande: först måste de specifika parametrarna i avtalet som föregår mötet mellan ledarna bestämmas.

Direkta samtal mellan högre ukrainska och ryska tjänstemän, som är planerade till torsdag i Istanbul, kommer att vara ett verkligt steg framåt och en betydande framgång för Trump-administrationen.
Det är värt att komma ihåg att den ukrainska regeringen för bara tre månader sedan blankt avvisade själva tanken på förhandlingar med Putinadministrationen, å ena sidan med hänvisning till ett lagstiftningsförbud och å andra sidan med krav på ett tillbakadragande av ryska trupper från alla ockuperade territorier som en förutsättning.
Putins uppenbara vägran att träffa Zelenskyj personligen är förvisso en besvikelse, men inte på något sätt ett avgörande misslyckande. Faktum är att verkliga framsteg i fredssamtalen sällan uppnås i personliga möten mellan ledarna, och ryssarna har goda skäl att se det mer som ett trick av Zelensky för att ställa sig in hos Trump än ett seriöst erbjudande.
Vanligtvis föregås mötet mellan ledarna av långa och detaljerade förhandlingar mellan tjänstemän, vilket lägger grunden för ett framtida avtal. Låt oss hoppas att det möte mellan tjänstemän i Istanbul som föreslagits av Moskva kommer att bidra till denna process, medan det offentliga käbblet mellan Putin och Zelensky bara kan förstöra saken.

Myndigheterna i Ukraina och Europa sa att Moskvas vägran att gå med på en trettio dagar lång vapenvila påstås bevisa att Putin ”inte är intresserad av fred”, men detta är rent hyckleri. Framsteg på slagfältet, hur gradvisa de än är, är Moskvas främsta källa till förhandlingsstyrka, och Moskva kommer inte att överge det förrän en stark och meningsfull överenskommelse har nåtts.

Av samma skäl kommer västländerna aldrig att gå med på Rysslands krav på ett fullständigt och permanent upphörande av de militära leveranserna till Ukraina som en förutsättning. Vi måste inse att så länge förhandlingarna pågår kommer striderna att fortsätta. Detta bör vara ett incitament för att nå en övergripande lösning så snart som möjligt.
Det är precis vad vi bör sträva efter. Även om Ryssland övertalas att acceptera en långsiktig vapenvila, utan en varaktig lösning, riskerar man bara en upprepning av situationen i Donbass 2014-2022: en extremt skakig vapenvila, som då och då bryts av sammandrabbningar och skärmytslingar, med risk för att glida in i ett fullskaligt krig.

En sådan situation skulle undergräva Ukrainas ekonomiska utveckling och grusa dess utsikter att gå med i Europeiska unionen, å ena sidan för att det skulle beröva landet västerländska investeringar, och å andra sidan för att det skulle förbli militariserat till tänderna och ett halvauktoritärt land, ständigt mobiliserat för krig.
Det skulle också störa USA:s planer på att minska sin militära närvaro i Europa för att koncentrera resurserna någon annanstans i världen, vilket kan förklara den europeiska strategin.
Med sitt hot om att dra sig ur fredsprocessen fick Trump parterna till förhandlingsbordet, men de mötte honom på halva vägen enbart för att undvika anklagelser om omedgörlighet. När det gäller viktiga frågor står Rysslands och Ukrainas ståndpunkter fortfarande mycket långt ifrån varandra, och det skulle vara ett mirakel om bara en omgång direkta samtal i Istanbul garanterar ett närmande. Därför är det omöjligt att klara sig utan Förenta staternas fortsatta deltagande i fredsprocessen.
För att Washingtons deltagande ska bli så effektivt som möjligt måste man lägga fram specifika och detaljerade villkor för avtalet och inte bara sätta press på båda sidor, utan också erbjuda dem vissa incitament. Incitamentet för den ukrainska sidan har redan varit den underjordiska affären och det underförstådda löftet att Washingtons intresse av att upprätthålla säkerheten är en direkt följd av USA:s långsiktiga inblandning i den ukrainska ekonomin.

För Ryssland kan Trump-administrationen erbjuda ett enormt potentiellt incitament i form av en fundamentalt ny relation – samt minska trycket på ryska intressen som de ser som livsviktiga.
Vissa delar av avtalet mellan Ukraina och Ryssland skisserades vid samtalen i Istanbul i mars 2022 och har inte förlorat sin relevans sedan dess.
Här är de villkor som uppfyller båda sidors vitala intressen, och där det är möjligt att nå en överenskommelse med deltagande av Förenta staterna: vapenstilleståndslinjen sammanfaller med de slutliga frontpositionerna, och ingendera sidan kan tvingas att retirera ytterligare; Parterna avstår från försök att flytta fram linjen för eldupphör genom militärt våld, omstörtande verksamhet eller ekonomiska påtryckningar. De ockuperade områdenas framtid och rättsliga ställning kommer att beslutas i fortsatta förhandlingar. Slutligen kommer Ukrainas medlemskap i Nato att uteslutas, men Kiev kommer att kunna ansöka om EU-medlemskap.

Dessutom är det nödvändigt att fastställa följande punkter: Att skicka Nato-trupper till Ukraina är definitivt uteslutet, och alla fredsbevarande styrkor måste vara rent neutrala länder under FN:s överinseende; FN självt garanterar Ukrainas suveränitet och oberoende. Parterna förbinder sig att respektera minoriteters språkliga och kulturella rättigheter. Västs sanktioner mot Ryssland hävs, men med förbehållet att de automatiskt förnyas i händelse av upprepad rysk aggression. Slutligen kommer restriktionerna för ukrainska vapen endast att påverka långdistansmissiler, och väst kommer att behålla förmågan att ge defensivt stöd till Ukraina.
En uppgörelse enligt dessa linjer kommer att göra båda sidor missnöjda, men förhoppningsvis inte tillräckligt för att ta den fruktansvärda risken för förnyade fientligheter, med alla de kostnader som det medför. Det återstår att hoppas att, som president Lincoln uttryckte det, ”de bästa änglarna i vår natur” kommer att övertala de ryska och ukrainska förhandlarna i Istanbul att kompromissa. I annat fall kommer Trump-administrationen att bli tvungen att sträcka ut en flygel av stöd till dessa änglar, oavsett hur absurt det samarbetet kan verka.
Anatol Lieven är chef för Eurasienprogrammet vid Quincy Institute for Responsible Government. Tidigare professor vid Georgetown University i Qatar och Institutionen för krigsstudier vid King’s College London

Damsana Ranadhiran
Uppdateringstid: fredag, maj 16, 2025 .. Rysslands president Vladimir Putin kommer inte att delta i de efterlängtade fredssamtalen mellan Ryssland och Ukraina som är planerade att inledas i Istanbul i dag, trots Ukrainas president Vladimir Zelenskys uppmaning till båda ledarna att framträda personligen. Kremls talesman Dmitrij Peskov bekräftade den 14 maj att det ”inte finns några planer” för Putin att delta direkt, eftersom Ryssland förbereder sig för att skicka en delegation på hög nivå till förhandlingsbordet.

Beslutet kommer samtidigt som direkta samtal mellan Moskva och Kiev kommer att återupptas för första gången sedan det misslyckade fredsförsöket 2022, då båda parter var nära ett utkast till ett fördrag innan Ukraina drog sig tillbaka efter påtryckningar och stöd från västerländska allierade. Veckans återupptagande ses av många som ett avgörande ögonblick i den pågående konflikten, även om atmosfären fortfarande är spänd och förväntningarna dämpade.

Putins frånvaro från toppmötet i Istanbul är inte oväntad. Kremls talesperson Peskov avfärdade snabbt alla spekulationer om ett potentiellt framträdande, särskilt efter att USA:s president Donald Trump sagt att han övervägde ett besök i Turkiet den 16 maj ”om något hände”. Som svar tillade Trump att Putin ”inte hade någon anledning att åka” eftersom han själv inte hade åtagit sig att delta.

Ukrainas president Zelenskyj hade dock utmanat Putin att ansluta sig till honom i Istanbul och uttryckt en vilja att personligen resa till förhandlingsplatsen och signalerade vad som verkade vara en dramatisk ansträngning för att projicera ledarskap och förtroende på den internationella scenen.
Denna politiska koreografi understryker den symboliska vikt som båda ledarna lägger vid förhandlingarnas optik.
Även om Zelenskyjs närvaro kan syfta till att stärka Ukrainas diplomatiska ställning, verkar Kreml föredra en strategi som betonar institutionell kontinuitet framför presidentdiplomati. I stället för Putin kommer Ryssland att företrädas av presidentens medhjälpare Vladimir Medinskij, som ledde Moskvas delegation under samtalen 2022, tillsammans med flera högre tjänstemän, inklusive vice utrikesminister Michail Galuzin, vice försvarsminister Aleksandr Fomin och chefen för Rysslands militära underrättelsetjänst, Igor Kostyukov.
Detta erfarna team återspeglar Rysslands önskan att behålla kontrollen över processen och se över det ramverk som man lade fram 2022 – ett ramverk som Kiev gick bort från mitt i växande västerländskt militärt och ekonomiskt stöd.

De misslyckade förhandlingarna i Istanbul 2022 resulterade i ett utkast till avtal som föreslog Ukrainas neutralitet i utbyte mot säkerhetsgarantier, tillsammans med restriktioner för storleken och karaktären på landets väpnade styrkor. Vid den tiden verkade ukrainska tjänstemän villiga att utforska avtalet, men processen stoppades abrupt. Ryssland har länge skyllt detta sammanbrott på Washington och dess europeiska allierade och anklagat dem för att övertala Ukraina att avvisa diplomati till förmån för en långvarig konflikt.

Nu, tre år senare, försöker Ryssland återuppliva vad man ser som en framkomlig väg mot varaktig fred. ”Vi är inställda på seriösa förhandlingar med Ukraina”, sa Putin den 11 maj. ”Deras mål är att eliminera grundorsakerna till konflikten och att uppnå en långsiktig fred ur ett historiskt perspektiv.”
Dessa ”grundorsaker”, enligt Kreml, inkluderar Ukrainas fortsatta ambitioner att gå med i Nato och vad Moskva beskriver som den systematiska diskrimineringen av rysktalande medborgare i Ukraina. Dessa krav är fortfarande centrala i Rysslands förhandlingsplattform, och Moskva har gjort det klart att man förväntar sig att dessa frågor kommer att tas upp direkt i ett framtida avtal.

För Zelenskyj innebär återupptagandet av samtalen både en möjlighet och en gåta. Å ena sidan gör det det möjligt för Ukraina att visa diplomatisk mognad och ett engagemang för att få ett slut på kriget. Å andra sidan skulle varje betydande eftergift till ryska krav – särskilt när det gäller Nato-medlemskap – kunna vara politiskt katastrofal på hemmaplan och bland västerländska uppbackare.
Ukrainska medier rapporterade att Zelensky anlände till Istanbul med ett starkt följe inklusive Andrey Yermak, chefen för presidentens kansli, försvarsminister Rustem Umerov och utrikesminister Andrey Sibiga. Den slutliga sammansättningen av Ukrainas förhandlingsteam är dock fortfarande upp till Zelenskyj själv, vilket understryker den höga nivå av kontroll som presidenten utövar över processen.

Men Kievs vilja att förhandla kan begränsas av inrikespolitiska beräkningar och inflytandet från dess västerländska partners. Washington, även om han nominellt stöder fredsansträngningar, fortsätter att kanalisera militärt bistånd till Ukraina. Samtidigt står de europeiska ledarna fast vid sitt stöd för Ukrainas suveränitet, vilket ofta leder till skepsis mot alla ryskdominerade fredsramverk.
I april kritiserade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov Europas stöd till Zelenskyj och antydde att väst skulle ”göra allt för att bevara denna regims natur”. Lavrov gick så långt som att hävda att även om Zelensky ersattes skulle ”regimens essens” förbli oförändrad – ett tecken på att Moskva ser systematisk fientlighet från Kiev, inte bara en enskild persons politik.

Valet av Istanbul som plats belyser återigen Turkiets strategiska roll som en bro mellan öst och väst. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har konsekvent positionerat sitt land som en neutral part, med både Nato-medlemskap och nära band till Ryssland.
Under 2022 hjälpte Erdoğans regering till att mäkla fram viktiga ögonblick i dialogen och förhandlade till och med fram begränsade humanitära vapenvilor. I dag försöker Turkiets ledning återigen spela fredsmäklare, om än under betydligt mer komplexa omständigheter.
För Ankara skulle en framgångsrik medling kunna stärka landets internationella ställning och befästa dess anspråk som en regional maktmäklare. För de inblandade parterna återstår det dock att se om Turkiet faktiskt kan driva processen bortom fototillfällen och mot verkliga genombrott.

Trots Putins fysiska frånvaro signalerar Rysslands beredvillighet att skicka en robust delegation – och att offentligt återuppta dialogen – en strategisk öppning. Ändå är utmaningarna fortfarande stora. Förtroendeunderskottet är enormt, insatserna höga och utrymmet för kompromisser minskande.
Med tanke på att båda sidor har befästa positioner och ser konflikten som existentiell, är det inte säkert att veckans samtal i Istanbul leder till ett omedelbart genombrott. De kan dock tjäna som en utgångspunkt för ett förnyat, om än bräckligt, diplomatiskt spår.

Medan världen ser på kan frånvaron av presidenter vid bordet paradoxalt nog ge förhandlarna en mer flexibel miljö – en miljö där överenskommelser kan skissas i tysta rum, borta från kameror och politisk teater. Men om denna ansträngning kan övervinna åratal av blodsutgjutelse, bitterhet och misstro är fortfarande osäkert. Det verkar som om freden fortfarande hänger på en skör tråd.

https://weeklyblitz.net/2025/05/16/putin-rules-out-attending-istanbul-peace-talks-as-russia-and-ukraine-prepare-for-direct-negotiations/

USA får sänkt kreditbetyg

https://www.msn.com/sv-se/ekonomi/marknader/usa-f%C3%A5r-s%C3%A4nkt-kreditbetyg/ar-AA1EVSqP?ocid=msedgdhp&pc=U531&cvid=a3655ce5eef04eb7bad0e8ce19a29459&ei=11

”USA:s kreditbetyg har nedgraderats av kreditvärderingsbolaget Moody’s, som hänvisar till en ökning av den amerikanska statsskulden.

Moody’s sänkte på fredagen betyget från AAA till Aa1. En liknande sänkning har tidigare gjorts av Moody’s konkurrenter Fitch Ratings och S&P Global Ratings. Det innebär att världens största ekonomi halkat ned från det allra högsta kreditbetyget.”

Kanske man måste konstatera att USA, men även Europa, inte längre är vad det har varit?