Emmanuel Todd: Från nederlag till förvirring?!

 Emmanuel Todd

Här har tidigare publicerats artiklar av och om den mycket uppmärksammade Emmanuel Todd. Nu följer en mer omfattande presentation, nämligen ”Förord ​​till den slovenska utgåvan”. Upphittad och översatt av Rolf Nilsson. https://substack.com/inbox/post/175377338?utm_source=multiple-personal-recommendations-email&utm_medium=email&triedRedirect=true

Mindre än två år efter den franska publiceringen av La Défaite de l’Occident (Västvärldens nederlag) i januari 2024 har bokens viktigaste förutsägelser slagit in. Ryssland har ridit ut stormen militärt och ekonomiskt. Den amerikanska militärindustrin är uttömd. Europeiska ekonomier och samhällen står på randen till implosion. Den ukrainska armén har ännu inte kollapsat, men västvärldens sönderfall har redan nåtts.

Jag har alltid varit fientligt inställd till USA:s och Europas russofobiska politik, men som västerlänning, engagerad i liberal demokrati, fransman utbildad inom forskning i England, barn till en mor som var flykting i USA under andra världskriget, är jag förkrossad över konsekvenserna för oss västerlänningar av kriget som fördes utan förstånd mot Ryssland.

Vi är bara i början av katastrofen. En brytpunkt närmar sig, bortom vilken de slutgiltiga konsekvenserna av nederlaget kommer att utvecklas.

”Resten av världen” (eller det globala syd, eller den globala majoriteten), som dittills hade nöjt sig med att stödja Ryssland genom att vägra bojkotta dess ekonomi, visar nu öppet sitt stöd för Vladimir Putin.

BRICS-länderna expanderar genom att acceptera nya medlemmar och öka sin sammanhållning. Indien, som uppmanats av USA att välja sida, har valt självständighet: bilderna på Putin, Xi och Modi som möts vid Shanghai Cooperation Organisation-mötet i augusti 2025 kommer att förbli en symbol för detta viktiga ögonblick.

Ändå fortsätter västerländska medier att framställa Putin som ett monster och ryssarna som livegna. Dessa medier hade dittills inte kunnat föreställa sig att resten av världen ser dem som ledare och vanliga människor, bärare av en specifik rysk kultur och en önskan om suveränitet. Jag befarar nu att våra medier kommer att förvärra vår blindhet genom att inte kunna föreställa sig Rysslands förnyade prestige i resten av världen, vilken har utnyttjats ekonomiskt och behandlats med arrogans av väst i århundraden. Ryssarna vågade. De utmanade imperiet och de vann.

Historiens ironi är att ryssarna, ett europeiskt och vitt folk som talar ett slaviskt språk, har blivit resten av världens militära sköld eftersom väst vägrade att integrera dem efter kommunismens fall. Jag föreställer mig att slovenerna kulturellt sett är särskilt väl positionerade för att uppskatta denna ironi, även om jag, som antropolog inom familj och religion, vet mycket väl att Slovenien, trots sitt slaviska språk, står  mycket närmare Schweiz socialt och ideologiskt än Ryssland.

Jag kan här skissa en modell av västvärldens förskjutning, trots inkonsekvenserna i Donald Trumps, den besegrade amerikanske presidentens, politik. Dessa inkonsekvenser beror, tror jag, inte på en instabil och utan tvekan pervers personlighet, utan på ett olösligt dilemma för USA.

Å ena sidan vet deras ledare, både i Pentagon och Vita huset, att kriget är förlorat och att Ukraina måste överges. Sunt förnuft leder dem därför till att vilja ta sig ur kriget. Men å andra sidan får samma sunda förnuft dem att inse att tillbakadragandet från Ukraina kommer att få dramatiska konsekvenser för imperiet vilket de från Vietnam, Irak eller Afghanistan inte hade. Detta är verkligen det första amerikanska strategiska nederlaget på global skala, i ett sammanhang av massiv avindustrialisering i USA och en svårligen åstadkommen återindustrialisering. Kina har blivit världens verkstad; dess mycket låga födelsetal kommer säkerligen att hindra det från att ersätta USA, men det är redan för sent att konkurrera med det industriellt.

Avdollariseringen av den globala ekonomin har börjat. Trump och hans rådgivare kan inte acceptera detta eftersom det skulle innebära slutet för imperiet. Ändå bör en postimperial tidsålder vara målet för MAGA-projektet (Make America Great Again), som syftar till en återgång till den amerikanska nationalstaten. Men för ett Amerika vars produktionskapacitet inom verkliga varor nu är mycket låg (se kapitel 9 om den amerikanska ekonomins sanna natur) är det omöjligt att ge upp att leva på kredit som det nu gör genom att producera dollar. Ett sådant imperialistiskt-monetärt tillbakadragande skulle innebära en kraftig minskning av dess levnadsstandard, inklusive för Trumps folkliga väljare. Den första budgeten under Trumps andra mandatperiod, ”One Big Beautiful Bill Act”, förblir därför imperial trots de tullskydd som förkroppsligar det protektionistiska projektet eller drömmen. OBBBA ökar militära utgifter och underskottet. Ett budgetunderskott i USA innebär oundvikligen dollarproduktion och ett handelsunderskott.

Imperial dynamik, eller snarare imperial tröghet, fortsätter att undergräva drömmen om en återgång till den produktiva nationalstaten.

I Europa är militärt nederlag fortfarande dåligt förstått av ledarna. De styrde inte operationerna. Det var Pentagon som utvecklade planerna för den ukrainska motoffensiven sommaren 2023 (under vilken jag skrev Västvärldens nederlag). Den amerikanska militären, trots att de lät sina ukrainska ombud utkämpa kriget, vet att de besegrades av det ryska försvaret – eftersom de inte kunde producera tillräckligt med vapen och eftersom den ryska militären var smartare än de. Europeiska ledare tillhandahöll bara vapensystem, och inte de viktigaste.

Omedvetna om omfattningen av det militära nederlaget vet de dock att deras egna ekonomier har förlamats av sanktionspolitiken, särskilt av störningarna i deras tillgång till billig rysk energi. Att dela den europeiska kontinenten på mitten ekonomiskt var en handling av självmordsbenägen galenskap. Den tyska ekonomin stagnerar. Fattigdom och ojämlikhet ökar i hela väst. Storbritannien är på gränsen till kollaps. Frankrike ligger inte långt efter. Samhällen och politiska system står stilla.

En negativ ekonomisk och social dynamik existerade före kriget och satte redan då väst under press. Den var synlig, i varierande grad, i hela Västeuropa. Frihandel undergräver den industriella basen. Immigration utvecklar ett identitetssyndrom, särskilt bland arbetarklassen som berövas säkra och korrekt betalda jobb.

Mer djupgående är att den negativa dynamiken i fragmenteringen är kulturell: högre utbildning för en större del av befolkningen skapar stratifierade samhällen där de högutbildade – 20 %, 30 %, 40 % av befolkningen – börjar leva bland sig själva, betrakta sig själva som överlägsna, förakta arbetarklassen och avvisa manuellt arbete och industri.

Grundutbildning för alla (universell läskunnighet) har främjat demokratin och skapat ett homogent samhälle med ett jämlikt undermedvetet. Högre utbildning har gett upphov till oligarkier, och ibland plutokratier, stratifierade samhällen invaderade av ett ojämlikt undermedvetet.

Den yttersta paradoxen: utvecklingen av högre utbildning ledde till en nedgång i intellektuella standarder i dessa oligarkier eller plutokratier! Jag beskrev denna sekvens för mer än ett kvarts sekel sedan i Den ekonomiska illusionen, publicerad 1997. Västerländsk industri har flyttat ut till resten av världen och, naturligtvis, till de tidigare folkdemokratierna i Östeuropa, som, befriade från sitt underkuvande under Sovjetryssland, nu har återfått sin sekelgamla status som en periferi dominerad av Västeuropa. Jag diskuterar i detalj i kapitel 3 denna typ av inre Kina där industriarbetare fortfarande är många. Överallt i Europa har dock de högutbildades elitism gett upphov till ”populism”.

Kriget har höjt de europeiska spänningarna ett snäpp. Det utarmar kontinenten. Men framför allt, som ett stort strategiskt misslyckande, delegitimerar det ledare som inte är kapabla att leda sina länder till seger. Utvecklingen av konservativa folkrörelser (vanligtvis kallade av journalistiska eliter som ”populistiska” eller ”högerextrema” eller ”nationalistiska”) accelererar. Reform UK i Storbritannien. AfD i Tyskland, Rassemblement National i Frankrike…

Ironiskt nog är de ekonomiska sanktioner som Nato hoppades skulle leda till ”regimskifte” i Ryssland på väg att leda till en kaskad av ”regimskiften” i Västeuropa. De västerländska härskande klasserna delegitimeras genom nederlag just i det ögonblick då Rysslands auktoritära demokrati omlegitimeras genom seger, eller snarare, överlegitimeras, eftersom Rysslands återgång till stabilitet under Putin initialt garanterade landet obestridd legitimitet.

Sådan är vår värld när vi närmar oss 2026.

Västvärldens förskjutning tar formen av en ”hierarkisk fraktur”.

USA ger upp kontrollen över Ryssland och, tror jag alltmer, över Kina. Blockerad av Kina för sin import av samarium, en sällsynt jordartsmetall som är avgörande för militär flygteknik, kan USA inte längre drömma om att konfrontera Kina militärt. Resten av världen – Indien, Brasilien, arabvärlden, Afrika – utnyttjar detta och glider undan. Men USA vänder sig kraftfullt mot sina europeiska och östasiatiska ”allierade” i en sista ansträngning till överexploatering och, det måste erkännas, av ren illvilja. För att undkomma sin förödmjukelse, för att dölja sin svaghet från världen och från sig själva, straffar de Europa.

Imperiet slukar sig självt. Detta är innebörden av de tullar och tvångsinvesteringar som Trump infört på européer, vilka har blivit koloniala undersåtar i ett krympande imperium snarare än partners. Eran av liberala demokratier som står solidariska är över.

Trumpism är ”vit populistisk konservatism”. Det som framträder i västvärlden är inte solidaritet bland populistiska konservativa, utan ett sammanbrott av den interna solidariteten. Raseriet som uppstår efter nederlaget får varje land att vända sig mot de som är svagare än det självt för att få utlopp för sin förbittring. USA vänder sig mot Europa och Japan. Frankrike återaktiverar sin konflikt med Algeriet, dess tidigare koloni. Det råder ingen tvekan om att Tyskland, som från Scholz till Merz har gått med på att lyda USA, kommer att vända sin förödmjukelse mot sina svagare europeiska partners. Mitt eget land, Frankrike, verkar för mig vara det mest hotade.

Ett av de grundläggande begreppen bakom västvärldens nederlag är nihilismen. Jag förklarar hur den protestantiska religionens ”nolltillstånd” – sekulariseringen i slutet – inte bara förklarar kollapsen av amerikansk utbildning och industri. Nolltillståndet öppnar också upp ett metafysiskt tomrum. Jag är inte personligen troende och jag förespråkar inte en återgång till religion (jag tror inte att det är möjligt).

Men som historiker måste jag notera att försvinnandet av sociala värderingar av religiöst ursprung leder till en moralisk kris, till en strävan att förstöra saker och människor (krig) och i slutändan till ett försök att avskaffa verkligheten (t.ex. transpersonersfenomenet för amerikanska demokrater och förnekelsen av global uppvärmning för republikaner). Krisen existerar i alla helt sekulariserade länder, men den är värre i de där religionen var protestantism eller judendom, vilka är absolutistiska religioner i sitt sökande efter det transcendenta, snarare än katolicismen, som är mer öppen för världens och det jordiska livets skönhet. Det är verkligen i USA och Israel som vi ser utvecklingen av parodiska former av traditionella religioner, parodier som enligt min mening är nihilistiska i grunden.

Denna irrationella dimension är kärnan i nederlaget. Detta nederlag är därför inte bara en ”teknisk” maktförlust utan också en moralisk utmattning, en avsaknad av positivt existentiellt syfte som leder till nihilism.

Denna nihilism ligger bakom de europeiska ledarnas önskan, särskilt vid de protestantiska stränderna vid Östersjön, att utöka kriget mot Ryssland genom oupphörliga provokationer. Denna nihilism ligger också bakom den amerikanska destabiliseringen av Mellanöstern, det yttersta uttrycket för den ilska som följer av Amerikas nederlag mot Ryssland. Låt oss framför allt inte ge efter för den alltför förenklade slutsatsen att Netanyahus regim i Israel agerar självständigt i folkmordet i Gaza eller i attacken mot Iran. Noll protestantism och noll judendom kombinerar verkligen tragiskt sina nihilistiska effekter i dessa våldsutbrott.

Men i hela Mellanöstern är det USA, genom att leverera vapen och ibland attackera direkt, som ytterst är ansvarigt för kaoset. Det driver Israel till handling precis som det drivit ukrainarna. Trumps första presidentskap etablerade den amerikanska ambassaden i Jerusalem, och det var Trump som först föreställde sig Gaza förvandlat till en badort. Jag är medveten om att det skulle krävas en bok för att bevisa denna tes, en bok som skulle montera ner interaktionerna mellan aktörerna en efter en. Men som professionell historiker som har varit involverad i geopolitik i ett halvt sekel känner jag att Israel, liksom NATO Europa, har upphört att vara en självständig stat. Problemet med väst är verkligen nationalstatens programmerade död.

Imperiet är enormt och faller isär mitt i buller och ilska. Detta imperium är redan polycentriskt, splittrat i sina mål, schizofrent. Men ingen av dess delar är verkligt oberoende. Trump är dess nuvarande ”centrum”; han är också dess bästa ideologiska och praktiska uttryck, och kombinerar en rationell önskan att dra sig tillbaka till sin omedelbara dominanssfär (Europa och Israel) med nihilistiska impulser som gynnar krig. Dessa tendenser – tillbakadragande och våld – uttrycks också i imperiets amerikanska hjärta, där principen om hierarkisk splittring verkar internt. Ett växande antal angloamerikanska författare frammanar ett kommande inbördeskrig.

Den amerikanska plutokratin är pluralistisk. Det finns finansmännens plutokrati, oljemännens plutokrati, Silicon Valleys plutokrati. Trumpistiska plutokrater, texanska oljemän och nyligen konvertiterade till Silicon Valley föraktar de utbildade demokratiska eliterna på östkusten, som själva föraktar de vita trumpisterna i hjärtlandet, som själva föraktar svarta demokrater, och så vidare.

En av de intressanta dragen i Amerika idag är att dess ledare har allt svårare att skilja mellan interna och externa frågor, trots MAGA:s försök att stoppa invandring från söder med en mur. Armén beskjuter båtar som lämnar Venezuela, bombar Iran, går in i centrum av demokratiska städer i USA och sponsrar det israeliska flygvapnet för en attack mot Qatar, där det finns en enorm amerikansk bas. Varje science fiction-läsare kommer att i denna oroande lista känna igen början på en nedgång i dystopi, det vill säga en negativ värld där makt, fragmentering, hierarki, våld, fattigdom och perversitet blandas.

Så låt oss förbli oss själva, utanför Amerika. Låt oss behålla vår uppfattning om insidan och utsidan, vår känsla för proportioner, vår kontakt med verkligheten, vår uppfattning om vad som är rätt och vackert. Låt oss inte tilllåta oss att dras in i en huvudstupa rusning mot krig av våra egna europeiska ledare, de privilegierade individerna som gått vilse i historien, desperata över att ha blivit besegrade, skräckslagna inför tanken på att en dag bli dömda av sina folk. Och framför allt, framför allt, låt oss fortsätta nytta att reflektera över sakernas mening.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.