Av Alastair Crooke 28 maj
Hektor lurades in i strid och dödades under Trojas murar. Trump kan mycket väl följa sensmoralen i Iliaden.
I Sankt Petersburg förra året ställde jag frågan: Kommer väst att komma ur sitt kulturkrig som en mer mottaglig potentiell partner? Eller kommer västvärlden att sönderfalla och tillgripa stridslystnad i ett försök att hålla samman saker och ting?
Ja, det var då. ”Motrevolutionen” är nu igång i form av Trump-”stormen”. Och västvärlden har redan fallit samman : Projekt Trump vänder upp och ner på Amerika – och i Europa råder kris, desperation och en ilska att störta Trump och ”alla hans verk”.
Är det här ”det” då? Det förväntade upproret mot ”progressivt” kulturellt tvång?
Nej. Detta är inte omfattningen av de smygande, dånande förändringar som pågår i USA. Dessa framkallar betydligt mer komplicerade politiska förändringar. Det kommer inte att bli en artig röd mot blå tillställning. För det finns ytterligare en ”sko” att ta av – bortom MAGA-revolutionen.
Den verkliga handlingen i USA sker inte i seminarier på Brookings eller i kolumner i New York Times . Det händer bakom kulisserna, utom synhåll, utom räckhåll för det artiga sällskapet och till stor del utanför manuset. Förenta staterna genomgår en förvandling som mer liknar den som hände Rom på kejsar Augustus tid.
Det vill säga, huvudhändelsen är kollapsen av en förlamande elitordning och den efterföljande utvecklingen av nya politiska projekt.
Kollapsen av den globala liberalismens intellektuella paradigm – dess vanföreställningar tillsammans med dess tillhörande teknokratiska styrningsstruktur – överskrider den röd/blå schismen i väst. Den rena dysfunktion som är förknippad med västerländska kulturkrig har understrukit att hela synen på ekonomisk styrning måste förändras.
I trettio år sålde Wall Street en fantasi – och den illusionen krossades bara. Handelskriget 2025 har avslöjat sanningen: De flesta stora amerikanska företag var tejpade ihop av bräckliga leveranskedjor, billig energi och utländsk arbetskraft. Och nu? Allt är på väg att falla isär.
Helt uppriktigt sagt har liberala eliter helt enkelt visat att de inte är kompetenta eller professionella när det gäller styrelseskick. Och de förstår inte allvaret i den situation de står inför – nämligen att den finansiella arkitektur som brukade producera enkla lösningar och enkelt välstånd har långt passerat sitt ”bäst före”-datum.
Essäeren och militärstrategen Aurelien har skrivit i en artikel med titeln Det märkliga nederlaget (originalversionen på franska), där ”nederlag” består av Europas ”märkliga” oförmåga att förstå världshändelserna:
”… det vill säga den nästan patologiska kopplingen till den verkliga världen som [Europa] uppvisar i sina ord och handlingar. Ändå, även när situationen förvärras… finns det inga tecken på att västvärlden blir mer verklighetsbaserad i sin förståelse – och det är mycket troligt att den kommer att fortsätta leva i sin alternativa konstruktion av verkligheten – tills den med våld utvisas .”
Ja, vissa förstår att det västerländska ekonomiska paradigmet med skulddriven, hyperfinansialiserad konsumism har haft sin tid, och att förändring är oundviklig, men de är så djupt invävda i den angloekonomiska modellen att de förblir paralyserade i spindelnätet. Det finns inget alternativ (TINA) är ledordet.
Därmed blir västvärlden alltmer avskräckt och besviken när de har att göra med stater som åtminstone anstränger sig för att se framåt på ett organiserat sätt.
Västvärlden är i kris, men inte på det sätt som progressiva eller byråkratiska teknokrater tänker. Deras problem är inte populism eller polarisering eller vad det nu är som är ”hetast” i veckans talkshows för MSM. Den djupare plågan är strukturell: Makten är så spridd och uppdelad att ingen meningsfull reform är möjlig. Varje aktör har vetorätt, och ingen aktör kan tvinga fram någon koppling. Statsvetaren Francis Fukuyama gav oss termen för detta: ”vetokrati” – en stat där alla kan blockera, men ingen kan bygga.
Den amerikanske kommentatorn Matt Taibbi konstaterar :
”När vi retirerar, i en bredare bemärkelse, har vi en kompetenskris i det här landet. Det har haft en enorm inverkan på amerikansk politik.”
På sätt och vis är bristen på koppling till verkligheten – till kompetens – djupt rotad i dagens globala nyliberalism. Delvis kan detta tillskrivas Friedrich von Hayeks Vägen till livegenskap :s hyllade budskap att statlig intervention och ekonomisk planering oundvikligen leder till livegenskap. Hans budskap framförs regelbundet när behovet av förändring tas upp.
Den andra planen (medan Hayek bekämpade spökena av vad han kallade ”socialism”) var att amerikanerna skulle besegla en ”förening” med Chicagoskolan för monetarism – varav en skulle bli Milton Friedman, som skulle skriva den ”amerikanska utgåvan” av Vägen till livegenskap , som (ironiskt nog) skulle kallas Kapitalism och frihet .
Ekonomen Philip Pilkington skriver att Hayeks vanföreställning om att marknader är lika med ”frihet” har blivit så utbredd att all diskurs är fullständigt mättad. I artigt sällskap och offentligt kan man visserligen vara vänster- eller högerorienterad, men man kommer alltid att vara, på ett eller annat sätt, nyliberal – annars kommer man helt enkelt inte att släppas in i diskursen.
”Varje land må ha sina egna särdrag, men i grund och botten följer de ett liknande mönster: skulddriven nyliberalism är först och främst en teori om hur man omstrukturerar staten för att garantera marknadens framgång – och framgången för dess viktigaste aktörer: moderna företag.”
Ändå vilar hela det (neo)liberala paradigmet på denna uppfattning om nyttomaximering som sin centrala pelare (som om mänskliga motivationer reduktivt definieras i rent materiella termer). Den postulerar att motivation är utilitaristisk – och endast utilitaristisk – som dess grundläggande vanföreställning. Som vetenskapsfilosofer som Hans Albert har påpekat utesluter teorin om nyttomaximering en kartläggning av den verkliga världen a priori, vilket gör det omöjligt att testa teorin.
Dess villfarelse ligger i att underordna mänskligt och samhälleligt välbefinnande marknader och anta att överdriven ”konsumtion” är tillräcklig kompensation för den inneboende vasallmakten. Detta togs till sin spets med Tony Blair, som sa att det på hans tid inte fanns något sådant som politik. Som premiärminister ledde han ett kabinett av tekniska experter, oligarker och bankirer, vars expertis gjorde det möjligt för dem att styra staten med precision. Politiken var över, lämna det till teknokraterna.
”Den brittiska konservativa regeringen som valdes 1979 beslutade således – istället för att imitera Storbritanniens framgångsrika konkurrenter – att göra motsatsen till vad de gjorde – och i huvudsak förlita sig på magi .” Således behövde regeringen bara skapa rätt magisk miljö (låga skatter, få regleringar) och entreprenörernas ”djuriska andar” skulle spontant göra resten, genom ”marknadens” magi (intressant ordval, det där). Magikern, å andra sidan, bör, efter att ha kallat fram dessa krafter, se till att hålla sig långt borta från marknadens funktion”, som Aurelien har skrivit .
Idéerna hämtades från den amerikanska vänstern, men kosmopolitismen spred dem över hela Europa.
”Den anglosaxiska (numera mer allmänt västerländska) fixeringen vid arketypiska heroiska entreprenörer och universitetsavhoppare har skymt det historiska faktum att ingen betydande industri, och ingen nyckelteknologi, någonsin har utvecklats utan någon grad av statlig planering och uppmuntran.”
Det är tydligt att sådana globalistiska, liberala idésystem är ideologiska (om inte magiska) snarare än vetenskapliga. Och en ideologi, när den inte längre är effektiv, kommer i framtiden att ersättas av en annan.
Lärdomen här är att när en stat blir inkompetent, så reser sig så småningom någon för att styra den. Inte genom konsensus, utan genom tvång. Ett historiskt botemedel mot sådan politisk skleros är inte dialog eller kompromiss, det är vad romarna kallade förbud, fredlöshet, förbud – en formaliserad utrensning. Sulla (ledande romersk general, red.) visste detta. Caesar fulländade det. Augustus institutionaliserade det. Ta elitens intressen, neka dem resurser, beröva dem egendom och tvinga dem till lydnad… annars!
Som den amerikanske politiska och kulturella kritikern Walter Kirn har förutspått :
”Så, när vi blickar framåt handlar det om vad folk vill ha? Vad kommer folk att värdesätta? Vad kommer de att uppskatta? Kommer deras prioriteringar att förändras? Jag tror att de kommer att förändras mycket…”
”[Amerikanerna] De kommer att vilja bry sig mindre om de filosofiska och/eller till och med långsiktiga politiska frågorna om rättvisa och så vidare, förutspår jag, och de kommer att vilja ingjuta en minimiförväntan på kompetens. Med andra ord, detta är en tid då prioriteringar förändras, och jag tror att stora förändringar är på gång: stora, stora förändringar, för det ser ut som att vi har haft att göra med lyxproblem, och vi har verkligen haft att göra med andra länders problem, Ukraina eller vem det nu må vara, med massiv finansiering.”
Vad tycker Bryssel om allt detta? Absolut ingenting. EU:s teknokrati är fortfarande trollbunden av Obama-årens Amerika – ett land av mjuk makt, identitetspolitik och kosmopolitisk nyliberal kapitalism. De hoppas (och förväntar sig) att Trumps inflytande kommer att suddas ut i nästa års mellanårsval till kongressen. De härskande klasserna i Bryssel förväxlar fortfarande den amerikanska vänsterns kulturella makt med att vara synonymt med politisk makt.
Det verkar därför som att amerikansk konservatism håller på att återuppbyggas till något råare, elakare och betydligt mindre sentimentalt. Den strävar också efter att framstå som något mer centraliserat, tvångsmässigt och radikalt . Med många familjer i USA och Europa som undviker konkurs och eventuell utmätning i takt med att den reala ekonomin imploderar, föraktar denna del av befolkningen – nu inklusive en växande andel av medelklassen – både oligarkerna och etablissemanget och närmar sig allt närmare en möjlig våldsam respons. Då kommer kulturkriget att flyttas från den offentliga arenan till gatans ”slagfält”.
Dagens amerikanska administration är framför allt knuten till den urgamla uppfattningen om storhet – till individuell storhet och de bidrag storhet gör till hela civilisationen.
Den individuella överträdaren spelar till exempel en betydande roll i Ayn Rands teorier om industrimannen och geniet (i hennes romaner finns det alltid ett starkt inslag av att utomstående är denna typ av kriminell överträdare som för med sig ett nytt mått av energi, som insiders inte kan ge), skriver statsvetaren Corey Robin.
Kort sagt, det finns en inte så hemlig likhet mellan dagens populistiska konservatism och radikalism. Men som Emily Wilson skriver i sin bok Iliaden är förlusten av ”storhet” sällan lätt att kompensera för.
Man kan inte undgå Iliadens analogi för idag – där Trump försöker återställa landets ”storhet” (och i processen uppnå evig personlig kleos ( heder, rykte, berömmelse, etc. ). Idag skulle vi kunna referera till det som ens ”arv”. I Iliaden är det definitionsmässigt och ger dödliga ledare den metaforiska förmågan att överskrida döden genom ära och berömmelse.
Det slutar dock inte alltid väl: Hektor , huvudpersonen, som också söker kleos, luras in i strid och dödas under Trojas stadsmurar. Trump kan mycket väl följa sensmoralen i Iliaden .
Presentation vid XXIII internationella Likhachev-vetenskapliga läsningar, Sankt Petersburgs universitet för humaniora och samhällsvetenskap, 22–23 maj 2025 – Transforming the World: Problems and Prospects, XXIII internationella Likhachev-vetenskapliga läsningar, Sankt Petersburg
Publicerad av Strategic Culture: En storm i väst: Det liberala intellektuella paradigmet är brutet .
Alistaire Cook säger inget om att den artiga delen av USAs elitstruktur som han hänvisar till infördes av Britternas angloamerikanska etablissemang. Alla tankesmedjorna.
Det han säger är ju att det sker en sorts revolution i bakgrunden.
Jag undrar nyfiket om det handlar om ett uppror mot det nämnda brittiska inflytandet.
Eller om det är som vanligt: dvs så att det åter är britterna som splittrar inifrån.
Så länge så ytterligt få amerikaner belyser den långvariga påverkan från Storbritannien är det berättigat att fråga om denna påverkan fortfarande faktiskt är intakt eller om den håller på att förändras.
Citerar: ”EU:s teknokrati är fortfarande trollbunden av Obama-årens Amerika – ett land av mjuk makt, identitetspolitik och kosmopolitisk nyliberal kapitalism”
Skildringen av Obama årens Amerika som mjuk makt är förvånande med tanke på hur administrationen i sin kapitalistiska identitet och kosmopolitiska nyliberala agenda omslutet världen med olika terrordåd.
Det lär inte vara utan anledning som landets utrikespolitik under den tiden benämns som ”Obamas dirty wars” och sist men inte minst planerad terrorverksamhet som kraschen av MH17 samtidigt som det kosmopolitiska virrvarret doldes i Clintons bok: Hard Choices, Bidens ”I never appoligize” i Detroit med passande vattentema demonstrationer dagen efter dådet för att avvägaleda från besöket, samt Clintons så tillfälliga besök med nedslag i Jakarta för att sedan landa i Australien på Aid konferens ”som ersättare” för de som förliste på flyget, kan en undra. Det är inte utan att det bekräftas när han har fräckheten att berömma australiska myndigheter för hur de hanterat krisen.
Obamas sk mjuka makt ?! – Vad har inte kommit efter det som förtydligar faktum att denna så nyliberala kapitalism endast är en beteckning för kosmopolitisk statsterrorism!
I video från olika aktiviteter som försiggick dagen planet sköts ner är det synligt att både Obama och Biden gnuggade sina händer i vällust.
Filosofi är att betrakta som tidsfördriv – under tiden som människor slaktas!
Tack för en intressant artikel på temat, som ändå som vanligt i de absoluta systemkritiska skribenterna, som alltid kräver metafysiska systemförändringar, som, till historiens erfarenhet dock aldrig lyckats. Någonsin.
Många i flera århundraden har velat och närapå kunnat, förgöra det europeiska arvet från renässansen, upplysningen och det revolutionära republikanska Europa, som snart dominerat vår världsdel i 250 år.
Dess utmanare i form av reaktionära rojalister, konservativa, fascistiska, nazistiska och stalinistiska rörelser har försökt, ibland i korta epoker närapå lyckats, men har regerat sönder sig själva och befinner sig, som väntat, hamnat på historiens och skammens skräphög och försvunnit från tankesätt som ger resultat.
All världens flyktingströmmar har gått från dessa ”alternativa system” till länder som styrs av europeiska upplysta, solidariska och demokratiska länder. Aldrig tvärtom. ”Kirunasvenskarna” försökte sig på att emigrera till stalinismens himmelrike, och för de få som överlevde 1930-talet där, återvände som brutna människor några decennier senare till Sverige med helt förstörda liv. Ett bevis i tiden.
Idag försöker sedan 1990-talet i Europa och Nordamerika en mer reaktionär ny rörelse, som den post-neoliberala, högernationalistiska och högerpopulistiska rörelsen (från Berlusconismen, putinismen, trumpismen, brexitrörelsen och andra), men de uppvisar inte i någon större mening några resultat i social och ekonomisk mening som är imponerande. Tvärtom. De kan inte i längden konkurrera sammantaget socialt, politiskt, ekonomiskt eller värderingsmässigt.
Italien är Europas sjuke man, ekonomiskt(Europas mest skuldsatta land med en statsskuld kring 200% av landets BNP), socialt och politiskt: Europas sakta sjunkande skepp, med ett stadigt sjunkande befolkningstal. De engelska toryklasserna har fört in sitt England på en ekonomisk nedåtgående spiral och för att inte nämna putinismens ryska rike: en så kallad ”inverterad (omvänd) vård-skola-omsorg-ekonomi” där allt större budgetmedel går från vård-skola-omsorg-ekonomin till att över 30% går till den ryska militären, som på 1800-talsvis som enda land i hela världen sysslar med att utvidga sitt eget lands gränser över de områden man redan bombat sönder till grus, medan resten av världen utvecklas intensivt ekonomiskt och socialt.
När Jeltsin tog över ledningen i den nya självständiga och demokratiska staten Ryssland låg landet ungefär på plats 45-50 i Transparency’s världsstatistik i korruptionsnivåer i världen. När Putin tog över år 1999 var nivån ungefär 92(man låg alltså i den undre delen av den översta halvan av världens länder), och år 2024 har den putinistiska oligarkikapitalismen hamnat på plats 154(!!) av 180 mätta länder, som världens mest korrupta industrination, med bara 25 fattiga och outvecklade u-länder under sig, och där dessutom majoriteten av Afrikas, Sydamerikas och Asiens länder på bättre placeringar än den sönderkörda putinistiska oligarkikapitalism.
Alla politiska, sociala och filosofiska modeller för Europa och andra frihetliga länder i världen, som utmanats av diverse alternativ, har i snart 250 år misslyckats. Dessutom totalt.
Renässansens, upplysningens och de revolutionära republikanska värdena som byggt upp de socialistiska och liberala värderingarna, d.v.s. den stora historiska vänstern, för Europas demokratier, är ännu idag starka och har hittills alltid segrat.
På gamla kungligheters, kejsares, Hitlers, Mussolinis, Stalins, Putins, Orbans och Trumps gravstenar ska och kommer det bildligt att stå:
”besegrad av Europas progressiva idéer och historiska segrande ideal”.
Friheten, jämlikheten och solidariteten kommer alltid att segra, även i och efter vissa perioder det sett som mörkast ut.
Friheten är ett uppbrott i mänsklighetens historia. Vi hänfaller inte åt den för att vi är modiga, utan av kärlek till denna frihet.
Det är därför vi kan skriva om detta på denna svenska nyhetssajt. I Ryssland och Kina skulle vi sitta i fängelse alla här, för att vi tänker och skriver fritt på Global Politics. Tacka renässansen, upplysningen och franska revolutionen för det! Dessa idéer kommer att segra även i framtiden.
Under dess alternativ vill få leva under.
Johan DENAUCLER, Du har missat att dina upplevda upplysningsauktoriteter ingalunda hade som huvuduppgift att bringa upplysning. De var i stället lanserade av oligarkins agenter för att bekämpa renässansens landvinningar. Både den vetenskapliga och konstnärliga.
Flera av det liberala västs utpekade hjältar som Voltaire Rousseau och Galileo var i själva verket anställda som oligarkins agenter.
Detta avspeglar att denna oligarki som rekryterat dem ingalunda är några intellektuellt obetydliga individer utan tvärtom själva har visat sig behärska avancerade vetenskapliga arbetssätt. Men dessa insikter vill de alls inte att befolkningar ska kunna dra nytta av för att utveckla framgångsrika folkstyren till fromma för allmänheten.
Just för att oligarkin i sina led har snillrika individer använder de den styrkan för att förmena allmänheten i nationalstater att framgångsrikt bygga sina samhällen. För den framgången är ett hot mot oligarkin.
Jag använder ordet i singularis för det tycks i över tusen år ha varit en enda sammanhängande oligarki – inte som olika konkurrerande.
Oligarkerna inser tydligen att enade står vi starka splittrade vi falla.
Dvs oligarkin är ett sammansvetsat kollektiv.
Alla liberaler bör troligen uppfattas som den sortens utvecklingsfientliga agenter även om de flesta av dem själva blott är okunniga och inte begriper hur de har manipulerats till allt de tror på.
Det är brottsligt att ifrågasätta den sanktionerade historien i väst. Ifrågasätter du den sanktionerade historien, d v s, den tillrättalagda historien så åker du dit. Du kan förlora ditt jobb, din pensionen och dina vänner. Ditt namn dras med i smutsen. Du svartmålas som anti di, di och da da. Så kom inte här och snacka bullshit om att du har friheten att säga vad du vill, du Nuclear. Det är man ABSOLUT inte!
Att du inte fattat detta herr Nuclear bekräftar talesättet ”den bästa slaven är den som tror sig vara fri” (den store Goethe sade detta). Det behövs inga fängelser eller handbojor. I o m att du tror att Du är fri så har du satt dig själv i fängelse och kastat bort nyckeln till din frihet, Nuclear.
7 juni 2025, 13:46 • Dagliga nyheter
Det blev känt om 213 tusen fall av desertering från Ukrainas väpnade styrkor
Text: Dmitry Zubarev
Mot bakgrund av den pågående konflikten i Ukraina har mer än 213 tusen fall av desertering från Ukrainas väpnade styrkor registrerats, vilket är tre gånger fler än tidigare år.
Mer än 213 tusen fall av desertering har registrerats i Ukrainas väpnade styrkor sedan februari 2022, skriver RIA Novosti med hänvisning till den ukrainska upplagan av Strana.ua och journalisten Vladimir Boyko, som tjänstgör i Ukrainas väpnade styrkor. ”Under de första fem månaderna 2025 registrerades 90590 straffrättsliga förfaranden enligt artiklarna i Ukrainas strafflag, som rör obehörigt övergivande av en enhet… Totalt har sedan februari 2022, fram till den 1 juni 2025, 213722 fall av desertering registrerats”, står det i meddelandet som publicerats på publikationens Telegram-kanal.
Boyko klargjorde att enligt det enhetliga registret över förundersökningsundersökningar i Ukraina har från 16 till nästan 20 tusen rapporter om obehörigt övergivande av enheten registrerats varje månad sedan början av året. Han menar att den officiella statistiken bara speglar de fall där brottmål har inletts, och att den verkliga situationen kan vara mycket värre.
Enligt journalisten är det bara 30 till 50 tusen soldater som faktiskt befinner sig i frontlinjen från den ukrainska sidan.
Som tidningen VZGLYAD skrev, skickade Kiev en pluton desertörer till Oskol-reservoaren. Ukrainska gränsvakter har tidigare vägrat att strida i Kursk-regionen. Radan sade att de militärer som kommit utomlands inte vill återvända till Ukraina.
Du kan kommentera materialet i tidningen VZGLYAD genom att registrera dig på webbplatsen. Läs om den redaktionella policyn i förhållande till kommentarer här.