Ett nytt maktparadigm i Mellanöstern

Den iranska flottan patrullerar Hormuzsundet

Iran vann kriget. Det finns konsekvenser om man står på fel sida av maktbalansen, en verklighet som USA och dess allierade i Gulfstaterna lär sig den hårda vägen.

Scott Ritter publicerade detta 27 april. Kan man uttala sig så säkert?

Det är en dålig tid att vara en arabisk stat i Gulfstaterna.

USA och Israel satsade när de inledde sin överraskningsattack mot Iran den 28 februari i år. I den utsträckning de konsulterades i förväg, gjorde även Amerikas allierade i Gulfstaterna det.

De förlorade.

Inga tydliga politiska eller militära mål uppnåddes av utövarna av svekfullhet – varken regimskifte, missilundertryckning eller kontroll över Hormuzsundet.

Istället tvingades den anti-iranska kabalen att söka en vapenvila som lämnade Iran i total kontroll över det strategiska Hormuzsundet, vilket ströp både regionala och globala ekonomier genom att blockera transporten av just den energi som de är beroende av för sin funktion, och deras militär intakt, kapabel och trotsig, kapabel att utdela förödande slag mot sina fienders hålor.

Det 40 dagar långa kriget mellan den amerikansk/israeliska/Gulfstats-kabalen och Iran har understrukit en verklighet som är svår för många att acceptera – att USA:s militära förmåga att projicera styrka i Mellanöstern har urholkats till en punkt av nära nog maktlöshet, och att den ursprungliga USA-centrerade säkerhetsarkitekturen som har funnits på plats i årtionden har misslyckats med att hindra Iran från att få de facto kontroll över just de energiknutpunkter som USA skulle säkra.

Denna nya verklighet kommer att tvinga regionen och världen att röra sig bort från koncept centrerade kring USA-baserad militärcentrerad avskräckning till ett multipolärt säkerhetsramverk som härrör från ekonomisk verklighet och som kommer att involvera Ryssland, Kina och BRICS-liknande relationer. Den gamla militärdoktrinen som de gamla säkerhetsrelationerna grundades på är inte längre hållbar, och alla ansträngningar att återuppliva den gamla militärdoktrinen skulle vara oöverkomligt dyra och i slutändan ouppnåeliga.

Kort sagt, USA förlorade eftersom dess grundläggande militärcentrerade strategi för regional problemlösning inte längre var effektiv, och inga försvarsutgifter kan vända denna verklighet.

Detta kommer att bli en mycket svår verklighet för de nationer, som Gulfstaterna och Indien, som hade baserat sina strategiska hållningar på premissen och löftet om amerikansk militär dominans.

Nu varnar dessa nationer världen för försvagningen av rättsstatsprincipen när det gäller att förlora kontrollen över Hormuzsundet, och noterar att det finns många liknande hinder som kan vara i fara om Hormuz-prejudikatet består, vilket riskerar bredare konflikter och störningar av globaliseringen.

Dessa ledare förespråkar nu uppfattningen att fred är beroende av gemensamt välstånd, rörledningar, handel och hållbara ekonomiska nätverk snarare än militär ockupation eller eskalering.

Detta var naturligtvis just den politik som Iran har främjat i årtionden, bara för att få en kall hand av sina arabiska grannar som kände sig trygga och säkra bakom ett amerikanskt säkerhetsparaply vilket visade sig vara en illusion.

Indiska tjänstemän lever också i ett fantasi-land som strävar efter en återgång till status quo före konflikten. Det är dock för sent för detta. Indien har vanemässigt stått på fel sida av ekvationen när det gäller Iran, och ställt sig på Israels sida (som premiärminister Modi besökte inför kriget) och USA när det gäller Iran och dess strategiska partners, som Kina. Indiens engagemang i Quad (USA, Indien, Australien och Japan, se här, ö.a.) undgår inte att bli uppmärksammat vid en tidpunkt då USA främjar en marinblockad av iransk sjöfart.

Verkligheten för Gulfstaterna är att Hormuzsundet i praktiken är stängt och att deras tidigare antaganden om den automatiska militära återöppnandet genom den amerikanska flottans försorg inte längre håller. Medan energiproducerande nationer i regionen söker konkreta beredskapsåtgärder, såsom utökad användning av öst-västliga rörledningar i Saudiarabien och förslag på ytterligare rörledningar och ökad lastkapacitet vid Yanbu och Fujairah (oljehamnar i Saudiarabien respektive i UAE, ö.a.), är verkligheten att majoriteten av regionens energiproduktionskapacitet fortfarande är låst i Persiska viken och inte kan nå marknaden. Produktionen är fortfarande låst. Även om kriget slutade idag skulle det ta månader att lösa återöppnandet av Hormuzsundet och återuppbyggnaden av den regionala infrastrukturen.

Arrogansen hos Gulfstaterna är dock fortfarande uppenbar. Dessa nationer menar att Gulfstaterna inte behöver tillmötesgå Iran, och att samma Gulfstater väntar på Irans goda vilja innan de löser de problem som finns idag.

Det är som om Gulfstaterna inte har årtionden av historia av att samarbeta med USA och Israel mot Iran, inklusive att tillhandahålla anläggningar och territorium som används av båda nationerna för att iscensätta militära underrättelse- och logistiska resurser som möjliggjorde överraskningsattacken den 28 februari. Gulfstaterna var delaktiga i detta förräderi, och ändå försöker de idag att frastå som offer.

Iran köper det inte.

Slutsatsen är att Gulfstaterna i praktiken har förlorat den strategiska position de hade före kriget. Istället för att söka en återgång till en tid då deras medverkan pågick men inte öppet erkändes, måste Gulfstaterna – om de vill överleva den nuvarande krisen intakta – acceptera det strategiska nederlaget för den USA-ledda regionala anti-iranska kabalen och erkänna den islamiska republikens beständighet och framträdande roll. För att göra detta måste dessa Gulfstater lära sig att tänka bortom ett USA-dominerat paradigm och istället välk0mna en ny verklighet där Ryssland, Kina och östmakter innehar en roll i framtida säkerhetsplanering.

Enkelt uttryckt är ett återupptagande av kriget inte ett alternativ som Gulfstaterna kan överväga, om än inte av någon annan anledning än att de inte kommer att överleva en sådan händelseutveckling. Den iranska regeringen har publicerat en lista över den strategiska energi-produktionsinfrastruktur som kommer att förstöras av Iran om Iran skulle utsättas för en attack. Om Iran skulle fullfölja sina hot – och tidigare exempel tyder starkt på att de skulle göra det – skulle Gulfstaterna drabbas av permanent förlamning av sin energibaserade ekonomiska kapacitet, vilket skulle bli dödsstöten för dessa nationer som livskraftiga moderna nationalstater.

Diplomati är den enda vägen framåt som inte leder till en säker undergång för Gulfstaterna. Det finns inget militärt alternativ. Och med tanke på att Iran har alla korten på hand (trots vad president Trump säger), måste Gulfstaterna förstå att varje diplomatisk lösning på den nuvarande krisen måste erkänna och följa de iranska kraven att avlägsna den amerikanska militära närvaron från regionen.

Slutsatsen är att framöver i Mellanöstern måste det finnas ett erkännande från alla inblandade parter att USA är problemet, inte lösningen, och att varje nation som fortsätter att förlita sig på USA för att få dem ur den nuvarande situationen bara kommer att finna sorg och förtvivlan.

Det finns ett nytt maktparadigm i Mellanöstern i spel idag. Och det inkluderar inte USA.

Donera gärna med Swish till 070-4888823.