Eurasien omorganiserar sig inför senbarbarismen: Michael Hudson om den nya postvästerländska världsordningen

Vid Shanghai Cooperation Organizations möte i Tianjin Kina den 1 september togs ett anmärkningsvärt steg framåt i att definiera hur världen kommer att delas upp i två stora block, då länderna i den globala majoriteten försöker befria sina ekonomier inte bara från Donald Trumps tullkaos, utan också från USA-regeringens alltmer intensiva försök att införa en unipolär kontroll över hela världsekonomin genom att isolera länder som försöker motstå denna kontroll med handels- och monetärt kaos samt direkt militär konfrontation.

SCO-mötet blev ett pragmatiskt forum för att definiera de grundläggande principer som ska ersätta andra länders handelsmässiga, monetära och militära oberoende från USA med ömsesidig handel och investeringar mellan varandra, alltmer isolerade från beroendet av USAs marknader för sin export, USAs krediter för sina inhemska ekonomier och USAs dollar för handel och investeringstransaktioner mellan varandra.

De principer som tillkännagavs av Kinas president Xi, Rysslands president Putin och andra SCO-medlemmar banade väg för att i detalj utforma principen om en ny internationell ekonomisk ordning i linje med vad som utlovades för 80 år sedan i slutet av andra världskriget, men som har förvrängts bortom all igenkänning till vad asiatiska och andra länder i den globala majoriteten hoppas bara har varit en lång omväg i historien bort från civilisationens grundläggande regler och dess internationella diplomati, handel och finans.

Det är egentligen inte förvånande att inte ett ord om dessa principer eller deras motiv har dykt upp i den västerländska mainstream-pressen. New York Times beskrev mötena i Kina som en plan för aggression mot USA, inte som ett svar på USA:s handlingar.

President Donald Trump sammanfattade denna inställning mycket koncist i ett inlägg på Truth Social riktat till president Xi:

”Vänligen hälsa Vladimir Putin och Kim Jong Un så varmt från mig, när ni konspirerar mot Amerikas förenta stater.”

USAs pressbevakning av SCO-mötena i Kina ger ett förkortat perspektiv som påminner mig om Hokusais berömda etsning av ett träd i förgrunden som helt överskuggar den avlägsna staden i bakgrunden.

Oavsett vilket internationellt ämne det gäller handlar allt om USA. Grundmodellen är en utländsk regerings motvilja mot USA, utan någon nämnvärd hänvisning till att sådan politik är ett defensivt svar på USAs aggressivitet mot utlänningar.

Pressens behandling av SCO-mötena och dess geopolitiska diskussioner har en påfallande likhet med dess behandling av Natos krig mot Ryssland i Ukraina. Båda händelserna ses som om de handlar om USA (och dess allierade), inte om Kina, Ryssland, Indien, centralasiatiska nationer och andra länder som agerar för att främja sina egna försök att skapa ordnad och ömsesidigt fördelaktig handel och investeringar.

Precis som kriget i Ukraina beskrivs som en rysk invasion (utan att nämna Rysslands försvar mot Natos angrepp på Rysslands egen säkerhet), beskrevs SCO-toppmötet i Tianjin och efterföljande möten i Peking som konfrontativa intriger mot väst, som om mötena handlade om USA och Europa.

Den 3 september kallade den tyske kanslern Friedrich Merz Putin för ”vår tids allvarligaste krigsförbrytare”, eftersom det var Ryssland som attackerade det oskyldiga Ukraina, och inte tvärtom från och med kuppen 2014. Putin kommenterade Merz anklagelse med att säga: ”Vi förväntat oss inte att några nya dominerande stater ska uppstå. Alla ska vara jämlika.”

Militärparaden i Peking som följde efter SCO-mötet var en påminnelse till världen om att de internationella avtal som skapade Förenta nationerna och andra organisationer i slutet av andra världskriget var avsedda att sätta stopp för fascismen och införa en rättvis och jämlik världsordning baserad på Förenta nationernas principer. Att beskriva denna ram för mötena som ett hot mot västvärlden är att förneka att det är västvärlden själv som har övergett och faktiskt vänt om de till synes multilaterala principer som utlovades 1944–45.

USAs och Europas behandling av SCO-mötena som helt präglade av antipati mot västvärlden är inte bara ett uttryck för västvärldens narcissism, utan en medveten censurpolitik för att inte diskutera hur ett alternativ till den USA-sponsrade neoliberala ekonomiska ordningen håller på att utvecklas.

Natos chef Mark Rutte gjorde det klart att det inte fanns någon tanke på att det ens existerade något sådant som en politik från ländernas sida för att skapa en alternativ och mer produktiv ekonomisk ordning, när han klagade över att Putin fick för mycket uppmärksamhet. Det innebar att man inte skulle diskutera vad som verkligen hände i Kina – och hur det är en milstolpe i införandet av en ny ekonomisk ordning, men inte en som inkluderar västvärlden.

President Putin förklarade i en presskonferens att konfrontation inte alls var i fokus. I talen och presskonferenserna redogjordes i detalj för vad som var nödvändigt för att konsolidera relationerna mellan länderna. Mer specifikt, hur Asien och det globala Syd helt enkelt ska gå sin egen väg, med minimalt kontakt och exponering för västvärldens aggressiva ekonomiska och militära beteende.

Den enda militära konfrontationen som hotar är från Nato, från Ukraina till Östersjön, Syrien, Gaza, Sydkinesiska havet, Venezuela och Nordafrika. Men det verkliga hotet är västvärldens nyliberala finansialisering och privatisering, thatcherism och reaganomics.

SCO och BRICS (som nu diskuteras i uppföljningsmöten) vill undvika fallande levnadsstandard och ekonomier i takt med att västvärlden avindustrialiseras. De vill ha stigande levnadsstandard och produktivitet. Detta försök att skapa en alternativ, mer produktiv plan för ekonomisk utveckling är något som inte diskuteras i västvärlden.

Denna stora splittring illustreras bäst av gasledningen Power of Siberia 2. Denna gas var tänkt att gå till Europa och matas in i Nord Stream. Det är nu överspelat. Sibirisk gas kommer nu att gå till Mongoliet och Kina. Denna gas drev tidigare den europeiska industrin, nu kommer den att göra detsamma för Kina och Mongoliet, vilket innebär att Europa blir beroende av USAs LNG-export och minskande leveranser från Nordsjön till mycket högre priser.

Geopolitiska effekter av SCO-mötet

Kontrasten mellan den framgångsrika konsolideringen av SCO/BRICS handels-, investerings- och betalningsarrangemang och USAs destabilisering gör det svårt för länder att försöka ansluta sig både till USA/NATO-blocket och till BRICS/länderna i det globala Syd.

Pressen är särskilt stark på Turkiet och Saudiarabien. De blev inbjudna att ansluta sig till BRICS, och de arabiska länderna är särskilt finansiellt exponerade mot dollarn och är också värdar för US-amerikanska militärbaser. (Indien har enligt uppgift blockerat Azerbajdzjan från att ansluta sig till SCO på grund av dess nära band till Pakistan.)

Två dynamiker är i spel. Å ena sidan försöker BRICS och den globala majoriteten försvara sig mot USAs/Natos ekonomiska aggression och avdollarisera sina ekonomier för att minimera handelsberoendet av USA:s marknad. Det räddar dem från att USA använder sin utrikeshandel och sitt monetära system som vapen och blockerar deras tillgång till etablerade försörjningskedjor, vilket skulle störa deras ekonomier.

Den andra dynamiken är att USAs ekonomi blir mindre attraktiv i takt med att den polariseras och krymper, till följd av finansialiseringen och de stigande skuldkostnaderna. Den blir inflationär och utsätts för en skuldfinansierad finansbubbla som löper en allt större risk att plötsligt kollapsa.

Denna grundläggande moraliska kontrast katalyserar kontrasten mellan ekonomiska system och politik mellan oligarkiska privatiserade och finansialiserade marknader (neoliberalism) och industriella socialistiska ekonomier. Denna socialism är en logisk förlängning av den tidiga industriella kapitalismens dynamik, som strävar efter att rationalisera produktionen och minimera slöseri och onödiga kostnader som åläggs av räntesökande klasser som kräver inkomst utan att spela en produktiv roll – markägare, monopolinnehavare och finanssektorn.

Det stora problemet är naturligtvis att USA vill spränga världen i luften om de inte kan kontrollera den och dominera alla andra länder. Alastair Crooke varnade för att den evangeliska kristna rörelsen ser detta som en möjlighet till en storbrand som kommer att leda till att Jesus återvänder och omvänder världen till kristen jihadism.

Termen ”senbarbarism” används nu över stora delar av internet för att beskriva den etniska supremacistiska fanatismen, från wahhabistiska jihadister och al-Qaida-avknoppningar, via Gaza och Västbanken, till den ukrainska nynazistiska återuppväckelsen (med ekon i Tysklands hat mot Ryssland) som inte setts sedan nazismen på 1930- och 1940-talen, och som förnekar att deras motståndare är medmänniskor.

Som ett alternativ till SCO, BRICS och den globala majoriteten definierar detta djupet i splittringen i dagens geopolitiska allianser.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.