Europa dog i Gaza eller ”Den geopolitiska salladen”

Århundradets två avgörande konflikter – Ukraina och Palestina – markerar EU:s politiska död: allt som återstår är att uppfinna ett imaginärt ryskt hot för att ge sig själv ett nytt existensberättigande.

En artikel av Benedetta Sabene som även publicerats på steigan.no. Översätts till svenska av hennes substack.

”Det här nyhetsbrevet är resultatet av många timmars arbete och forskning, men jag vill göra det tillgängligt för alla.”
De två stora internationella kriser som för alltid kommer att prägla detta decennium, om inte detta århundrade – kriget i Ukraina och den pågående massakern i Gaza – har blottlagt EU:s totala politiska inkonsekvens: unionen saknar all beslutsautonomi och har reducerats till ett ihåligt bihang till amerikansk utrikespolitik.

Trots den kollektiva förintelsen av kriget i Ukraina – en händelse som en gång i tiden förvandlade nästan alla till geopolitiska experter över en natt, men som sedan dess har hamnat i bakgrunden och inte längre väcker allmänhetens intresse – är det omöjligt att analysera vad som händer i Gaza utan att ta hänsyn till vad som händer i Ukraina. Att tala om ”inkompetens” i det europeiska ledarskapets hantering av de två kriserna är en alldeles för svag tolkning, eftersom dubbelmoralen mellan Ukraina och Palestina inte bara är ett metodologiskt fel eller en moralisk fråga. Det är en strategi som är helt förenlig med de internationella relationernas struktur och världens uppdelning i militära block och inflytelsesfärer.

Med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 demonstrerade EU en exempellös humanitär aktivism: sanktionspaket mot Moskva, miljarder euro i militärt och humanitärt bistånd till Kiev, ovillkorligt accepterande av flyktingar, censur av all rysk media under förevändning att ”bekämpa propaganda” (samtidigt som Kievs egen propagandamaskin stärktes – i månader avfärdade jag personligen dussintals uppenbart falska rapporter i italiensk press, kopierade och klistrade in direkt från  The Kyiv Independent  och andra ukrainska medier som ägnade sig åt obeveklig krigspropaganda), och en exempellös diplomatisk och mediemobilisering till förmån för den ukrainska regeringen.

Det är samma ukrainska regering som under president Petro Porosjenko begick en rad krigsförbrytelser, såsom att bomba civil infrastruktur i Donbas och sätta in extremistiska paramilitära bataljoner, vilka enligt internationella observatörer begick fruktansvärda grymheter mot dissidenter och civila. För att inte tala om den humanitära katastrof som utlöstes av inbördeskriget med de östra separatisterna, mot vilka Kiev valde en ”hård” strategi, vilket bidrog till över en miljon internflyktingar och tusentals civila dödsfall.

Vid den tiden var EU betydligt mindre angelägen om att försvara de ukrainska civila som Porosjenko bombade i öst – precis som unionen idag kämpar för att uttrycka solidaritet med palestinier som massakrerades av tiotusentals, fångade i en landremsa utan flyktväg. För i slutändan handlar det inte om offrens hår- eller ögonfärg – människorna i Donbas var blonda med blå ögon, precis som i Kiev – utan om vilken sida de står på. Med det sagt har rasism, islamofobi och russofobi varit och fortsätter att vara viktiga inslag i berättelsen och den allmänna uppfattningen av de två konflikterna.

Barn från Donbass gömmer sig från ukrainska bombningar, 2014, A. Rocchelli.

I februari 2022 tvekade inte Ursula von der Leyen att fördöma Putinregeringens brott mot ukrainska civila, brott mot internationell rätt och attacker mot energiinfrastruktur. Alla tänkbara åtgärder vidtogs för att försvara Kiev mot ”slaktaren” Putin, en man som de mest kreativa tilltalsnamn användes om under dessa månader.

Kommer ni ihåg? Vid den tiden talades det om ett ”europeiskt uppvaknande”, om en ny era där den mänskliga och demokratiska världen, äntligen enad och resolut, skulle stå som ett skydd mot auktoritärismen och våldet från de ”ryska orkerna” (ork är en term från Tolkiens Sagan om ringen, red.).

De europeiska värderingarna om mänskliga rättigheter och internationell legalitet, som EU-länderna stolt påstod sig försvara, åberopades överallt och blev pelare i den officiella diskursen, med eko i alla medier.

Ja, det fungerade till en början. När jag började mitt arbete inom PR – först på Instagram och senare som journalist och essäist – där jag försökte förklara de djupare rötterna till Ryssland-Ukraina-konflikten (som jag hade följt långt före 2022, till skillnad från den stora majoriteten av kommentatorer i sista minuten), var klimatet så polariserat att jag fick hundratals, om inte tusentals, förolämpningar, dödshot, våldtäktshot och alla möjliga offentliga och privata attacker. Vissa anklagade mig för att vara direkt betald av Putin, andra för att upprepa rysk propaganda, ytterligare andra för att vara delaktig i invasionen och ha blod på mina händer. Den kollektiva hysterin var så skrämmande att det fanns många tillfällen då jag var genuint rädd för att tala. Men det läskigaste är att denna våg av hat och ilska försvann från den offentliga debatten lika snabbt som den dök upp. Det är därför det är avgörande nu att koppla ihop punkterna.

Den hastighet med vilken Europa reagerade på rysk aggression bevisar att den politiska viljan finns där – men bara när den är förenlig med amerikanska strategiska intressen. Det finns väldigt lite som är genuint humanitärt som vägleder Bryssels och europeiska regeringars handlingar: det som spelar roll är vad som tjänar amerikansk strategi.

Att isolera Ryssland, att bryta Moskva-Berlin-axeln för att begränsa ryskt inflytande i Europa, att bryta den rysk-tyska energiförbindelsen (och därmed den rysk-europeiska), att försvaga Tyskland som Europas ekonomiska motor och därmed undergräva dess politiska autonomi, att förhindra Ryssland från att bli en eurasiatisk makt och istället begränsa den uteslutande till Asien – detta, och endast detta, är vad som har drivit amerikanska och europeiska handlingar.

Det tydligaste beviset på detta är att sedan oktober 2023, då Gaza utsattes för en förödande militär offensiv som orsakat tiotusentals – om inte hundratusentals – dödsfall (de allra flesta kvinnor och barn), miljontals fördrivna människor, förstörda sjukhus, svält och systematisk förstörelse av civil infrastruktur, har EU varit ytterst försiktig med att fördöma Israel. Trots att massakern från början fördömdes av dussintals jurister, FN-rapportörer och till och med Internationella domstolen som ett ”troligt folkmord”, har EU inte intagit någon fast ställning. Tvärtom.

Bland de mest anmärkningsvärda EU-åtgärderna under de senaste två åren är: vägran att kräva ett omedelbart eldupphör i konfliktens tidiga skeden, och istället upprepa mantrat om Israels rätt att försvara sig, upphävandet av finansiering till UNRWA baserat på overifierade anklagelser, trots att Gazas befolkning redan befann sig på randen till en katastrofal livsmedelskris, det uttryckliga stödet för Israel från många medlemsstater, särskilt Tyskland, och det interna förtrycket av pro-palestinska protester, ofta stämplade som ”antisemitiska” även när de helt enkelt kräver mänskliga rättigheter och internationell rätt.

Ukrainakonflikten har därmed försvunnit från media och den offentliga debatten eftersom dubbelmoralen är så uppenbar att även de som inte har kunskap om internationell politik omedelbart känner att något inte står rätt till. Och det ”något” är att Israel är en strategisk allierad med USA (och därmed med EU, som inte har någon verklig autonomi i utrikespolitiken), och att USA är villiga att göra vad som helst – inklusive att bomba Iran och sanktionera FN-tjänstemän – för att försvara landet.

Det senaste exemplet är Francesca Albanese, en italiensk jurist och akademiker som sedan 2022 varit FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de ockuperade palestinska områdena. I denna roll har hon publicerat detaljerade rapporter om den israeliska ockupationens olaglighet, apartheidpolitiken och brotten mot humanitär rätt under Gazaoffensiven, och har blivit en av de mest auktoritativa rösterna i den offentliga debatten om palestiniernas situation i Gazaremsan, tack vare sitt monumentala informations- och fördömandearbete.

Hennes arbete är grundligt och i linje med FN:s mandat. Ändå har hon varit måltavla för en våldsam kampanj av personlig och politisk delegitimering, vilket kulminerat i sanktioner från Israel och USA. Anklagelserna (kan du gissa?) är antisemitism, fördomar och propaganda. Men i slutändan är Francesca Albaneses enda verkliga ”brott” att tillämpa internationell rätt även mot amerikanska allierade.

Som journalisten Paolo Mossetti påpekade var Italiens president Sergio Mattarella snabb med att visa solidaritet med den tidigare  Repubblica- redaktören Molinari när han blev hånad av studenter, och lika snabb med att kritisera Giorgia Meloni när en slumpmässig användare förolämpade hennes dotter, Ginevra, på X. Men när en italiensk medborgare sanktioneras och förtalas genom en Google-annonskampanj som finansieras av den israeliska regeringen enbart för att den utför sitt FN-mandat – har ingen italiensk institution ännu ansett det lämpligt att visa något stöd.

Å ena sidan visar sig Europa vara fullständigt inkonsekvent – i en sådan utsträckning att den allmänna opinionen sedan början av massakern i Gaza har blivit alltmer desillusionerad av misstro mot EU:s politik. Å andra sidan försöker EU nu återfå politisk legitimitet genom krig och etableringen av en gemensam fiende att enas kring: Ryssland. En rysk invasion av Europa framställs nu som högst sannolik och nästan överhängande, vilket gör det ”brådskande” att öka militärutgifterna till 5 % av BNP – trots att europeiska medier samtidigt beskriver den ryska armén som fast i Ukraina i över tre år, kämpandes med spadar och kämpandes för att erövra bara några kilometer territorium.

Europeiska unionens kris är inte bara politisk – den är existentiell. I avsaknaden av ett gemensamt politiskt projekt, och med tanke på den uppenbara inkonsekvensen i de europeiska medborgarnas ögon, verkar det som att det enda limmet som finns kvar för att återfå politisk legitimitet är det externa hotet. I detta sammanhang har stödet till Ukraina – även om det är legitimt i termer av internationell solidaritet – instrumentaliserats inte för att försvara rättsprinciper i sig, utan snarare för att ompositionera EU som en relevant internationell aktör, om än uteslutande i militära termer.

Kriget i Ukraina har accelererat en omvandling som redan är igång: återuppkomsten av militära block som den primära strukturen för geopolitisk organisation. Å ena sidan utvidgningen och förstärkningen av Nato och å andra sidan framväxten av alternativa allianser mellan Ryssland, Kina, Iran och andra aktörer från det så kallade ”globala södern”. Denna logik markerar ett definitivt brott med illusionen efter kalla kriget om en värld där internationell rätt gradvis skulle ersätta våld. Tvärtom bevittnar vi en brutal återgång till en bipolär värld, vars effekter är synliga i både Ukraina och Palestina.

EU, som hade kunnat positionera sig som en tredje autonom pol, som en stabilisator och medlare mellan USA och Ryssland (och i Medelhavet, med Palestina), har istället valt att okritiskt alliera sig med Atlantblocket. Resultatet är en diplomatisk och militär underordning från vilken det inte verkar finnas någon utväg.

Och just för att världen omgrupperar sig kring militär logik är det mer brådskande än någonsin att försvara, omdefiniera och främja den internationella rättens roll som en gemensam grund. Ett Europa som avstår från denna uppgift sviker inte bara sig självt, utan bidrar också enormt till att destabilisera hela regioner, utlösa nya konflikter och upprätthålla ett tillstånd av evigt krig.

Kort sagt: Europa dog i Gaza. Men det kommer inte att räddas av militarism eller rustningar – precis som dessa inte kommer att rädda vare sig ukrainarna eller palestinierna.