Europas idiokrati går över till den mörka sidan

En aktuell(are) artikel från 30 mars på ALEX KRAINER’S SUBSTACK. Översättning direkt av Rolf Nilsson.

(Idiokrati innebär ett styre av idioter, ungefär som kakistokrati, ö.a.)

År 2022 poserade Ukrainas president Zelenskyj för en fotografering iklädd en olivgrön t-shirt med en bisarr design där det stod: ”Kom till den mörka sidan … Dominera eller dö”. Vid den tiden undrade jag vem som tyckte det var lämpligt att ens komma på sådana slagord, än mindre låta Ukrainas president bära den på bröstet. Fotograferingen arrangerades av ett brittiskt PR-team. Vid den tiden publicerades en kort dokumentär om detta i sociala medier (här är ett YouTube-klipp).

Vem kom på detta?

Dennis Small, redaktör på Executive Intelligence Review, gjorde följande kommentar:

”Låt oss komma ihåg att Zelenskyj är en skådespelare … han får repliker att läsa. De personer som förmedlar dessa repliker till Mr. Zelenskyj är två PR-företag i London som arbetar med ukrainare för att utforma budskapet från Zelenskyj, som till stor del är riktat mot väst.”

Clarions uppmaning ”kom till den mörka sidan” förmedlades förmodligen till Zelenskyj via dessa kanaler. Han tillmötesgick och riktade sig till den västerländska allmänheten med det budskapet på bröstet. Tänk dig hur västerländska medier skulle ha reagerat om Vladimir Putin burit en sådan t-shirt. Men om Zelenskyj bjuder in dig till den mörka sidan, så är det helt okej och det finns ingen anledning att ifrågasätta det budskapet. Jag anser dock att detta var ett mycket betydelsefullt ögonblick som inte borde ha förbisetts.

Avslöjande av uppdrag och avsikt

Zelenskyjs t-shirt skapades inte av sig själv: någon var tvungen att komma på dess budskap och de ville att vi skulle se det. De tog sig besväret att designa den t-shirten och såg till att Ukrainas president bar den när han riktade sig till västerländska publik. Det budskapet var någons påhitt och det var inte ett slumpmässigt val, inte heller ett skämt. Det var ett avslöjande av uppdrag och avsikt och det bör tas på allvar som sådant. Idag kan vi se att Europas ledande makter följer uppmaningen när de kollektivt och målmedvetet omfamnar militarisering och allvarliga förberedelser för krig.

Europas idioter till krigshökar

Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tillkännagivit sin ReArm Europe-plan med upp till 800 miljarder euro i militära utgifter. Den snart blivande (artikeln skriven 30/3, innan Mertz tillträtt, ö.a.) Tysklands förbundskansler Friedrich Merz driver på för obegränsad upplåning för infrastruktur och försvarsutgifter. Redan innan han tillträdde fick han det tyska parlamentets godkännande för en fond på 500 miljarder euro för att finansiera försvarsprojekt. Men detta är bara början: Merz driver igenom konstitutionella ändringar som skulle ta bort finanspolitiska begränsningar av skulder och utlösa en massiv ökning av militära utgifter. I slutändan skulle siffran kunna stiga till 1,7 biljoner euro. Det skulle mer än fördubbla Tysklands skuld i förhållande till BNP, från nuvarande 62,4 % till cirka 125 %. Hur mycket pengar är 1,7 biljoner euro? Det är ungefär 20 400 euro per man, kvinna och barn i Tyskland.

Vi gillar att festa och kriga!

I Frankrike vill Emmanuel Macron skicka trupper till Ukraina och öka Frankrikes kärnvapenarsenal. Han drömmer om hypersoniska missiler som kan bära kärnvapenstridsspetsar mot ryska mål. På andra sidan kanalen är Keir Starmer besatt av militär värnplikt, att skapa en ”koalition av villiga” mot Ryssland och att ge Ukraina alltmer ekonomiskt och militärt stöd. Han sa till och med att Storbritanniens utplacering av trupper i Ukraina redan är ”operativ”, vad det nu än betyder.

Försvagar och utmattar Ryssland

Men vad är poängen med allt detta hektiska arbete? Inte ens europeiska ledare är så förvirrade att de tror att de kan vända Ukrainas nederlag eller besegra Ryssland med sina svaga militärer. Istället vill de helt enkelt att kriget ska fortsätta, i hopp om att försvaga och utmatta Ryssland med siktet inställt att störta Vladimir Putins regering. Nåväl, låt oss se hur det går…

Ryssland har utkämpat kriget i Ukraina i mer än tre år nu. När kriget började var Ukrainas väpnade styrkor den största och mäktigaste armén i Europa. Uppskattningarna av dess storlek varierar, men i en intervju med den tyska TV-kanalen ARD sa Zelenskyj att ”…Vi har 880 000 [trupper]. Vi har en armé på en miljon man.” I februari 2022 var den styrkan helt intakt, helt tränad och beväpnad till tänderna. De hade också fullt stöd från det kollektiva väst. Tillsammans med USA stod de enade bakom Ukraina med sina arsenaler fulla av vapen och ammunition. Sedan, så snart konflikten började, attackerade de Ryssland med ett sanktionspaket i megatonstorlek, fast beslutna att få dess ekonomi att kollapsa.

Men inget av det fungerade; Ryssland försvagades inte: istället blev det mycket starkare. I ett nyligen hållet föredrag vid Hillsdale College framförde den tidigare Navy Seal och grundaren av Blackwater Worldwide (privat firma med legosoldater, ö.a.), Eric Prince, ett allvarligt budskap: ”Först och främst, lyssna inte på de idiotiska politikerna som säger, ja, vi har försvagat den ryska armén. Nej”, sa Prince, ”vi har fått mycket material förstört. Den ryska armén har blivit oändligt mycket smartare.”

Till exempel, ”Det som ryssarna är väldigt bra på är elektronisk krigföring”, vilket har negativt påverkat effektiviteten hos de mest avancerade västerländska systemen, såsom Javelin-missiler, HIMARS och Copperhead-styrda artillerigranater. Sådana vapen blev ofta ineffektiva inom några veckor efter att de använts på slagfältet: ”Det fungerar i en vecka eller två, och ryssarna listar ut hur de ska störa navigeringen eller kommandolänken, och allt blir blindat.”

Samtidigt har alla smarta hjärnor på NATO inte kunnat lista ut hur de ska bekämpa ryssarna. En rapport publicerad av Royal United Services Institute (RUSI) erkände att Rysslands föränderliga taktik lämnar NATO-strateger vilsna. I ett nötskal kombinerar den ryska militären infanterioperationer med drönare och glidbomber i ett slags ”offensiv triangel” som förlamar fiendens trupper bakom frontlinjerna. Infanteri- och artilleriangrepp hindrar dem från att manövrera; drönare attackerar och sliter kontinuerligt ut de instängda styrkorna och glidbomberna avslutar dem med precisa träffar mot deras befästningar. Om den ukrainska militären väljer att hålla statiska positioner blir de mål för glidbomber; Om de väljer ”flexibelt”, mobilt försvar, utsätter de sig för attacker med artilleri och drönare.

Slipar ständigt sitt svärd…

I motsats till västerländska mediers struntprat har den ryska militären inte försämrats. Om något har den uppgraderats avsevärt. Ryssarna har varit mycket strategiska och metodiska i att lära sig av sina operationer. Erfarenheter från slagfältet har systematiskt matats tillbaka uppåt i befälskedjan för att studera arméns svagheter och potentiella förbättringar av dess operationer. Eric Prince gav ett annat talande exempel:

”Om du sköt mot en ryss med artilleri i mars eller april 2022 skulle det ta dem en och en halv timme att skjuta tillbaka korrekt. Nu, ungefär två minuter, vilket innebär att om du skjuter mot dem, är det bäst att du sitter i ditt fordon och snabbt kommer därifrån, för annars kommer de att få tag på dig.”

Jag utbildades som artilleriskytt inom militären; för ett vältränat, koordinerat team räcker två minuter för att avfyra kanske fyra eller fem skott, men utan tid att justera siktet. Att träffa ett mål med första skottet kan bara ske med tur: normalt sett avfyrar man, får återkoppling om skottet var för långt, kort, åt vänster eller höger, och justerar sedan siktet därefter. Om man inte använder granatkastare av mindre kaliber är två minuter bara tillräckligt för att avfyra några skott, hoppas på en lyckoträff och sedan fly.

Om det Eric Prince sa är sant är konsekvenserna faktiskt ganska häpnadsväckande. Det betyder att de ryska trupperna i stort sett har kunnat neutralisera ett av de viktigaste och mest effektiva medlen i modern krigföring. Och låt oss inte glömma Rysslands logistiska operationer och oöverträffade industriella bas som producerar ett enormt överflöd av ammunition.

Deras artillerivapen är utformade för att vara enkla, robusta och tillförlitliga under alla slagfältsförhållanden så att de kan avfyras nästan dygnet runt i dagar eller veckor i sträck. De har också världens bästa luftförsvarssystem, elektronisk krigföringskapacitet och en rad hypersoniska missiler mot vilka västerländska militärer inte har något försvar. Sedan har vi den ryska ekonomin, som inte bara har motstått effekterna av alla västerländska sanktioner, utan den överträffar också alla sina västerländska rivalers prestationer, inklusive USA.

Minska förluster eller fördubbla misslyckanden?

Rationella beslutsfattare skulle behöva ta hänsyn till allt detta, inse att ett förlorat fall är fel och justera kursen. Det är vad den nya administrationen i Washington gör. Men det europeiska skeppet, styrt  av dårar är resolut, fast beslutet att fördubbla misslyckanden, oavsett kostnaden. Det måste vara definitionen av idiokrati, eftersom det leder den gamla kontinenten in i en förutsägbar tragedi. Det kommer att ge upphov till ett stort och mäktigt militärindustriellt komplex (MIC) – en allians av stora banker, statliga, militära och privata, vinstdrivande försvarsföretag. (min fetning, ö.a.)

Faran med denna utveckling underströks av USA:s president Dwight Eisenhower i sitt avskedstal i januari 1961

.

Eisenhowers varning

Idag är det värt att begrunda hans ord när de förebådar Europas framtid:

”… vi har tvingats skapa en permanent vapenindustri av enorma proportioner. Utöver detta är tre och en halv miljon män och kvinnor direkt engagerade i försvaret. Vi spenderar årligen mer på militär säkerhet än nettoinkomsten för alla amerikanska företag.

Denna kombination av ett enormt militärt etablissemang och en stor vapenindustri är ny i den amerikanska erfarenheten. Det totala inflytandet – ekonomiskt, politiskt, till och med andligt – känns i varje stad, varje delstatshus, varje kontor inom den federala regeringen. Vi inser det absoluta behovet av denna utveckling. Ändå får vi inte misslyckas med att förstå dess allvarliga konsekvenser. Vårt slit, våra resurser och vår försörjning är alla inblandade; det är även själva strukturen i vårt samhälle.”

I regeringsråden måste vi vara på vår vakt mot försök att förvärva oberättigat inflytande, oavsett om det söks eller inte söks, av det militärindustriella komplexet. Potentialen för en katastrofal uppgång av missriktad makt finns och kommer att bestå.

Vi får aldrig låta tyngden av denna kombination äventyra våra friheter eller demokratiska processer. Vi bör inte ta något för givet. Endast en vaken och kunnig medborgarbefolkning kan tvinga fram en korrekt sammankoppling av det enorma industriella och militära försvarsmaskineriet med våra fredliga metoder och mål, så att säkerhet och frihet kan blomstra tillsammans.” (min fetning, ö.a.)

Eisenhowers ord föll naturligtvis för döva öron och den katastrofala uppkomsten av missriktad makt har verkligen förskjutit de demokratiska processerna och friheterna i USA, lett till ett krig efter ett annat, överallt runt om i världen, skapat elände hemma och kaos utomlands. Europeiska ledare slår nu medvetet in på samma väg.

Flocken och de (onda) herdarna

Det är viktigt att inse att dessa förändringar också representerar ett lärorikt ögonblick som borde hjälpa oss att förstå vad som driver dem. Europas ekonomier sitter fast i en långsam nedgång, som till stor del har varit självförvållad och som kan verka ostoppbar. Arbetslösheten ökar då små och medelstora företag står inför konkurs i tusental och stora företag lägger produktionskapaciteten på tomgång eller flyttar den till Kina eller USA. Mot den bakgrunden kommer statligt styrda storskaliga investeringsprogram att tas emot som en livräddande lättnad.

Tidigare denna månad, till exempel, omfamnade VD:n för VolksWagen, Oliver Blume, öppet möjligheten att återanvända en del av företagets produktionskapacitet och bli en vapentillverkare. Försvarsupphandlingskontrakt från regeringen kommer att öka företagets resultat, så oavsett vilken typ av kontrakt det handlar om kommer VW:s ledning och aktieägare att välkomna dem. Arbetarna kommer också att gynnas: att behålla sina jobb är definitivt bättre än att hamna på gatan.

Den kumulativa effekten av alla planerade utgifter kommer att skapa en tillfällig bonanza för hela ekonomin. Om förbundskansler Merz utgiftsplaner förverkligas fullt ut kan de öka Tysklands ekonomiska tillväxt från 1 % till 2 %. Naturligtvis kommer många politiker att försöka haka på detta tåg och ta åt sig äran för den ekonomiska återhämtningen och alla nya jobb. Men alla dessa överväganden ligger i tiden efter var denna politik har sitt ursprung. Politikerna, företagen och arbetarna svarar bara på de incitament som kommer att flöda ner i näringskedjan. Men vem definierade detta system av incitament, och var kommer de från? (min markering, ö.a.)Innan vi kommer till det, låt oss ägna en stund åt att prata om svarta hål.

”Ett element av rädsla måste komma in.”

Enligt Financial Times åt Friedrich Merz lunch med den tillförordnade finansministern Jörg Kukies den 28 februari 2025, fem dagar efter det tyska valet. Som FT rapporterade fick den blivande förbundskanslern ”en allvarlig genomgång av ekonomins tillstånd från Kukies, som förklarade att Berlin efter två år av stagnation och med fler moln som samlades över Europas största ekonomi, stod inför ett budgetunderskott på 130 miljarder euro under fyra år och minskande tillväxtpotential, enligt personer med kännedom om presentationen.” Chocken och bestörtelsen inför detta avslöjande övertygade Merz om det brådskande med ”en av de skarpaste helomvändningarna i den senaste politiska historien.”

Om Financial Times rapporterade detta, är det för att det är vad de vill att allmänheten ska veta. Men historien låter vagt bekant … något om svarta hål … Just det, förra året upptäckte Keir Starmer också, strax efter sitt eget val, att Storbritannien stod inför ett budgetunderskott på 22 miljarder pund – det är det berömda svarta hålet på 22 miljarder pund. Vad är grejen med alla dessa svarta hål, och hur kommer det sig att dessa politiker och mainstreammedia är så rättframma om dem? Tja, de kommer att åberopa dessa svarta hål för att rättfärdiga den brutala åtstramning som Merz-regeringen kommer att införa på det tyska folket, precis som Starmer gör i Storbritannien.

Financial Times förebådade allt detta med en artikel med titeln ”Europa måste trimma sin välfärdsstat för att bygga en krigsstat.” Dess författare, Janan Ganesh, redogjorde för vad som måste göras. I grund och botten måste vi återupprusta och förbereda oss för krig. Bara det att allmänheten är för dum för att inse det, så vi måste höja smärtnivån tills moralen förbättras. Ganesh säger: ”Frågan är om …” allmänheten håller med. .. Kroniskt obehag räcker inte. Ett element av verklig rädsla måste komma in…” Det är en ganska trevlig inställning där, så låt oss kolla vilka huvudpersonerna i dessa händelser är.

Hur hittar de dessa människor?

Vem driver agendan?

Själva faktumet att Storbritannien, Frankrike och Tyskland, tillsammans med EU, plötsligt alla är med på denna ”skarpa helomvändning” mot militarisering och krigsförberedelser, låter också bekant. Det påminner om den pandemin vi hade 2020 när nästan alla regeringar i världen på något sätt kom att anta samma ovetenskapliga, osammanhängande och meningslösa motåtgärder.

Och sedan visade det sig att de alla motiverats att göra det på ett liknande sätt: först lamslogs deras ekonomier av nedstängningar, och när de sedan vände sig till IMF och Världsbanken för nödlån, var lånen villkorade av att alla regeringar genomförde samma osammanhängande och meningslösa motåtgärder. Jag skrev en artikel om det i augusti 2020 med titeln ”Covid 19: bankkartellen driver agendan.”

Då var fienden ett virus; idag är fienden Ryssland, men dramats huvudpersoner rapporterar alla till samma chefer, de personer som kontrollerar de-för-stora-för-att-gå-i-konkurs-finansinstituten. Ta till exempel Tysklands nyvalde förbundskansler: han var tidigare styrelseordförande för BlackRocks räkning för Tyskland. BlackRock råkar ha mycket omfattande investeringar i Ukraina.

Finansastrologen Jörg Kukies är också en före detta bankir: han tillbringade 17 år av sin karriär på Goldman Sachs och tjänstgjorde även i styrelserna för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten och Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). För övrigt är det faktum att Kukies tjänstgjorde vid ESM mycket talande: denna tråkigt klingande institution är en fullständig juridisk styggelse. Jag dissekerade ESM i en artikel jag publicerade förra året (se nedan).

EU: living in the banksta’s paradise

Av Alex Krainer, den 27 oktober 2024

(AI: ordlek på engelska – rubriken syftar både på gangsta’s paradise (från den kända låten av Coolio, se här och här och här) och på ordet bankster, en sammanslagning av banker och gangster, som används kritiskt om giriga eller oetiska bankirer, ö.a.)

Europeiska unionens slutliga kollaps är något säkert – det har det varit under mycket lång tid. Den har riggats för demolering genom sin finansiella arkitektur som institutionaliserar ett styrningssystem som är typiskt för alla historiska epoker där penninglånande oligarkier fick kontroll över det politiska systemet. Det förutsägbara resultatet av allt detta är att de europeiska ekonomierna stagnar: deras entreprenöriella dynamik och konkurrenskraft kvävs systematiskt och förtärs långsamt av den parasitiska igel som göms bakom EU:s byråkratiska institutioner. För vanliga människor och företag driver detta system en stadig, obeveklig nedgång i fattigdom.

Läs hela artikeln

Bankirers fingeravtryck överallt

Faktum är att vi finner att många av dessa högt uppsatta bankirer går över till att utforma politik i västerländska regeringar. En komplett lista skulle kunna göras mycket lång, men låt oss bara titta på några fler exempel: Frankrikes president Emmanuel Macron är en före detta Rothschild-bankir. Den tidigare italienska premiärministern Mario Draghi var, liksom Jörg Kukies, en Goldman Sachs-bankir. Draghis föregångare, Mario Monti, var också en Goldman Sachs-bankir, liksom den nye kanadensiske premiärministern Mark Carney. Carney tjänstgjorde också som chef för Bank of Canada (2008-2013) varifrån han smidigt övergick till att leda Bank of England (2013-2020). Lägg märke till Carney-effekten: både Kanadas och Storbritanniens ekonomier kördes i diket (detsamma kan sägas om den franska ekonomin under Macron och den italienska ekonomin efter två Goldman Sachs Marios vid rodret).

Hur bankirer utför mirakel

I min artikel från 2020 om pandemin belyste jag de medel och sätt på vilka dessa högt uppsatta bankirer åstadkommer social förändring. Men Mr. Carney avslöjade receptet på ett sätt som alla kan smälta. År 2019 bidrog han med sina rika och varierade färdigheter till uppgiften att rädda planeten som FN:s särskilda sändebud för klimatåtgärder och finans. I en intervju med Bloomberg TV i november 2020 förklarade Carney exakt hur han skulle åstadkomma miraklet att rädda planeten:

”Vi behöver en hel ekonomisk omställning… det handlar egentligen om att leta efter och se omställningsplaner från alla företag och stödja dem som är en del av lösningen och ta kapital från dem som är en del av problemet.”

Detta var faktiskt ett mycket upplysande uttalande. Med det erkände Carney att bankirerna kan och bestämmer vem i våra ekonomier som får kredit och vem som inte får det. De gör uppenbarligen dessa val i strävan efter sina egna valda agendor, oavsett om det är pandemier, vaccinationer, CBDC, insekter som foder för massorna, att rädda planeten från global uppvärmning eller att rädda världen från ryssarna.

Hela kaskaden av incitament som formar våra politikers, företagsledares och arbetande människors beteende kommer från dem som anställer människor som Carney, Macron, Merz och Kukies och ger dem deras marschorder.

Om du någonsin undrat var vindkraftsparkernas förödelse kom ifrån, varför du borde äta insekter, varför dina barn behöver dragqueens för att läsa berättelser för sig, eller varför dina söner borde gå och utkämpa krig, är svaret nästan alltid att den pengalånande oligarkin ville det så.

Den monolitiska och hänsynslösa konspirationen

Samma maktstrukturer har varit inblandade i varje mänsklig tragedi i århundraden nu: de har varit drivkraften mellan de flesta, om inte alla, ständiga krig, färgrevolutioner, regimskiften, mord och sociala ingenjörskonstexperiment som vi har upplevt under våra liv. De åstadkommer dessa förändringar, som Carney förklarade, genom att stödja dem som är en del av lösningen och ta kapital från dem som är en del av problemet. Nu har de bestämt sig för att välfärdsstater är problemet och att krigsstater är lösningen. Se hur alla andra redan har följt efter.

Med sin mörka magi åstadkommer de förändringar i ”själva vår samhällsstruktur”, som Eisenhower varnade oss för. De utgör den ”monolitiska och hänsynslösa konspiration” som John F. Kennedy varnade oss för i sitt tal till National Association of Newspaper Publishers 1961. Det är nästan säkert de som beordrade mordet på honom. Och vad handlar de om? I ”Tragedi och hopp” skrev Carroll Quigley att

”Finanskapitalismens makt hade [ett] långtgående mål, inget mindre än att skapa ett världssystem för finansiell kontroll i privata händer som kunde dominera det politiska systemet i varje land och världens ekonomi som helhet. … Finanskapitalismens tillväxt möjliggjorde en centralisering av den globala ekonomiska kontrollen och användningen av denna makt till direkt nytta för finansiärer och direkt skada för alla andra ekonomiska grupper.”

Clarions uppmaning, ”kom till den mörka sidan: dominera eller dö” är deras uppmaning. Är det konstigt att det är just deras hantlangare, som Merz, Starmer och Macron, som var de som svarade på den uppmaningen och nu drar hela Europa till den mörka sidan. Deras plan är att förbereda oss för kampen för att dominera, eller att dö. Självklart planerar de att dominera. Döendet är för resten av oss.

Vad sägs om att välja att älska, inte dominera

Det är dags för oss att vara modiga och mycket vaksamma. De kommer att blåsa upp den ekonomiska tillväxt de nu stimulerar genom militära utgifter. De kommer också att öka demoniseringen av Vladimir Putin och skylla alla våra samhällens problem på Ryssland. Om nödvändigt kommer de att tillgripa spektakulära falskflaggsaktioner för att skapa ytterligare en massrörelse-psykos och få oss att samtycka till deras krig och vara villiga att strida i dem. Men vi uppfostrar inte våra barn till att döda och dö i deras krig utan till att leva ut sina liv i säkerhet, välstånd och frihet. Vi borde stanna i ljuset och välja att älska, inte att dominera.