Europas självförstörelse

Ny artikel av Thomas Fazi https://www.thomasfazi.com/p/europes-self-destruction?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=162955769&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Hur ska vi förstå Europas till synes självdestruktiva hållning? Fyra sammanhängande dimensioner kan hjälpa till att förklara dess ledares hållning: psykologisk, politisk, strategisk och transatlantisk

Denna artikel publicerades ursprungligen iaprilnumret av TI Observer, tidskriften för det Peking-baserade Taihe-institutet.

För utomstående kan europeisk politik vara svår att tyda nuförtiden – och ingenstans är detta mer uppenbart än i kontinentens reaktion på den föränderliga situationen i Ukraina. Sedan Donald Trumps politiska återkomst och hans initiativ att förhandla fram ett slut på Ryssland-Ukraina-konflikten har europeiska ledare agerat på sätt som verkar trotsa den grundläggande logiken i internationella relationer – särskilt realismen, som menar att stater agerar främst för att främja sina egna strategiska intressen.

I stället för att stödja diplomatiska ansträngningar för att avsluta kriget har europeiska ledare verkat fast beslutna att motarbeta Trumps fredsförsök, undergräva förhandlingarna och förlänga konflikten. Ur Europas kärnintressens synvinkel är detta inte bara förbryllande – det är irrationellt. Kriget i Ukraina, bättre beskrivet som en NATO-Ryssland proxykonflikt, har orsakat europeiska industrier och hushåll enorma ekonomiska skador, samtidigt som det dramatiskt eskalerat säkerhetsriskerna över hela kontinenten.

Man kan naturligtvis hävda att Europas engagemang i kriget var missriktat från början – resultatet av hybris och strategiska felkalkyler, inklusive den felaktiga tron ​​att Ryssland skulle drabbas av en snabb ekonomisk kollaps och ett militärt nederlag.

Men oavsett resonemanget bakom Europas första reaktion på kriget kan man förvänta sig att europeiska ledare, mot bakgrund av dess konsekvenser, ivrigt skulle gripa tag i varje gångbar väg mot fred – och med den chansen att återställa diplomatiska förbindelser och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Istället har de reagerat med oro på ”hotet” om fred. Långt ifrån att välkomna möjligheten har de fördubblat sin kraft: lovat oändligt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina och tillkännagivit en exempellös upprustningsplan som antyder att Europa förbereder sig för ett långsiktigt militariserat dödläge med Ryssland, även i händelse av en förhandlad lösning.

Hur ska vi förstå denna till synes självdestruktiva hållning? Detta beteende kan verka irrationellt när det bedöms mot bakgrund av Europas allmänna eller objektiva intressen – men det blir mer begripligt när det ses genom linsen av dess ledares intressen. Fyra sammanhängande dimensioner kan bidra till att förklara deras position: psykologisk, politisk, strategisk och transatlantisk.

Ur ett psykologiskt perspektiv har europeiska ledare blivit alltmer distanserade från verkligheten. Den växande klyftan mellan deras ursprungliga förväntningar och krigets faktiska utveckling har skapat en slags kognitiv dissonans, vilket har lett till att de anammar alltmer vanföreställda berättelser – inklusive alarmistiska uppmaningar att förbereda sig för ett totalkrig med Ryssland. Denna brist på koppling är inte bara retorisk; den avslöjar en djupare oro när deras världsbild kolliderar med obekväma fakta på plats.

Psykologi ger också insikt i Europas reaktion på Trump. I den mån Washington alltid har sett Nato som ett sätt att säkerställa Europas strategiska underordning, skulle presidentens hot om att minska USA:s åtaganden gentemot alliansen kunna ge Europa tillfälle att omdefiniera sig själv som en autonom aktör. Problemet är att Europa har varit fastlåst i en underordnad relation till Amerika så länge, att nu när Trump hotar att destabilisera sitt historiska säkerhetsberoende, kan Europa inte ta vara på denna möjlighet; istället försöker de kopiera USA:s aggressiva utrikespolitik – att omedvetet ”bli” Amerika.

Det är därför de, efter att villigt offrat sina egna intressen på den amerikanska hegemonins altare, nu framstår som de sista försvararna av just den politik som gjorde dem irrelevanta från första början. Detta är mindre en uppvisning av verklig övertygelse än en psykologisk reflex – ett svagt försök att maskera förödmjukelsen av att bli avslöjade av sin beskyddare som bara vasaller, en ihålig charad av ”autonomi”.

Utöver det psykologiska och symboliska spelar också mer pragmatiska beräkningar in. För den nuvarande generationen av europeiska ledare skulle det att erkänna misslyckande i Ukraina innebära politiskt självmord – särskilt med tanke på de enorma ekonomiska kostnaderna som deras egna befolkningar bär. Kriget har blivit ett slags existentiellt rättfärdigande för deras styre. Utan det skulle deras misslyckanden bli blottade. I en tid då etablissemangspartierna är under växande press från ”populistiska” rörelser och partier är detta en sårbarhet de inte har råd med. Att avsluta kriget skulle också kräva att man erkänner att NATO:s nonchalans för ryska säkerhetsproblem spelade en roll i att antända konflikten – ett drag som skulle undergräva den dominerande berättelsen om rysk aggression och implicera Europas egna strategiska misstag.

Ställda inför dessa dilemman har europeiska ledare valt att befästa sin position. Konfliktens fortsättning – och upprätthållandet av en fientlig hållning gentemot Ryssland – ger dem inte bara en kortsiktig politisk livlina, utan fungerar också som en förevändning för att befästa makten på hemmaplan, undertrycka oliktänkande och förebygga framtida politiska utmaningar. Det som vid ytan kan framstå som strategisk inkonsekvens återspeglar vid närmare granskning ett desperat försök att hantera internt förfall genom att projicera styrka utomlands.

Genom historien har regeringar ofta överdrivit, blåst upp eller rentav fabricerat externa hot för inrikespolitiska syften – en strategi som tjänar flera mål, från att ena befolkningen och tysta oliktänkande till att rättfärdiga ökade militära utgifter och utökad statsmakt. Detta gäller verkligen det vi för närvarande bevittnar i Europa. I ekonomiska termer finns det hopp om att ökad försvarsproduktion kan bidra till att återuppliva Europas svaga ekonomier – en grov form av militär keynesianism. Det är knappast förvånande i detta avseende att det land som leder remilitariseringsattacken är Tyskland, vars ekonomi har drabbats hårdast av kriget i Ukraina.

Europas planer för att återmilitarisera kommer utan tvekan att vara en välsignelse för kontinentens militärindustriella komplex, som redan visar rekordframgångar, men det är osannolikt att de kommer att sippra ner till vanliga européer, särskilt eftersom ökade utgifter för försvar oundvikligen kommer att innebära nedskärningar inom andra områden, såsom pensioner, hälso- och sjukvård och socialförsäkringssystem. Janan Ganesh, krönikör för Financial Times, uttryckte den underliggande logiken: ”Europa måste trimma sin välfärdsstat för att bygga en krigsstat”.

Med detta sagt, även om ekonomiska faktorer säkerligen spelar en roll, är de verkliga målen för Europas upprustningsprogram utan tvekan inte ekonomiska – utan politiska. Under de senaste 15 åren har Europeiska unionen utvecklats till en alltmer auktoritär och antidemokratisk byggnad. Särskilt under von der Leyen har Europeiska kommissionen använt kris efter kris för att öka sitt inflytande över kompetensområden som tidigare ansetts vara nationella regeringars förbehåll – från finansbudgetar och hälsopolitik till utrikesfrågor och försvar – på bekostnad av demokratisk kontroll och ansvarsskyldighet.

Under de senaste tre åren har Europa blivit alltmer militariserat, då von der Leyen utnyttjade Ukrainakrisen för att ställa sig i ledningen för blockets svar, vilket i praktiken omvandlade kommissionen, och EU som helhet, till en förlängd arm av Nato. Nu, under täckmantel av det ”ryska hotet”, avser von der Leyen att dramatiskt påskynda denna process av centralisering av blockets politik. Hon har till exempel redan föreslagit att man ska köpa vapen kollektivt för EU:s medlemsstaters räkning – enligt samma ”jag köper, du betalar”-modell som används för upphandlingen av covid-19-vaccin. Detta skulle i praktiken ge kommissionen kontroll över hela EU-ländernas militärindustriella komplex – det senaste i en lång lista av institutionella kupper som Bryssel lett.

Detta handlar om mer än att bara öka produktionen av vapen. Bryssel strävar efter en omfattande, samhällsomfattande militarisering. Denna ambition återspeglas i den allt striktare tillämpningen av EU:s och NATO:s utrikespolitik – från hoten och påtryckningarna som används för att tvinga alliansfria ledare som Viktor Orbán i Ungern och Roberto Fico i Slovakien att följa ett fullständigt förbud mot politiska kandidater som är kritiska mot EU och NATO, vilket har bevittnats i Rumänien.

Under de kommande åren kommer denna militariserade strategi att bli det dominerande paradigmet i Europa, eftersom alla livets sfärer – politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och vetenskapliga – kommer att underordnas det påstådda målet om nationell, eller snarare överstatlig, säkerhet. Detta kommer att användas för att rättfärdiga en alltmer repressiv och auktoritär politik, med hotet om ”rysk inblandning” åberopat som en allmän förevändning för allt från onlinecensur till upphävande av grundläggande medborgerliga friheter – samt naturligtvis ytterligare centralisering och vertikalisering av EU:s auktoritet – särskilt med tanke på den oundvikliga motreaktion som denna politik är oundviklig att generera. Med andra ord kommer det ”ryska hotet” att fungera som en sista desperat ansträngning för att rädda EU-projektet.

Slutligen finns det den transatlantiska dimensionen. Det vore ett misstag att se den nuvarande transatlantiska klyftan enbart genom linsen av de motstridiga intressena hos de europeiska och amerikanska ledarna. Utöver dessa skillnader kan det finnas djupare dynamik i spel. Det är inte orimligt att anta att européerna på någon nivå kan samordna sig med det amerikanska demokratiska etablissemanget och den liberal-globalistiska fraktionen av den amerikanska permanentstaten – nätet av djupt rotade intressen som spänner över den amerikanska byråkratin, säkerhetsstaten och det militärindustriella komplexet. Dessa nätverk, som fortfarande är aktiva trots Trumps deklarerade ”krig mot … ”djupstaten”, har ett gemensamt intresse av att få fredssamtalen att spåra ur och störa Trumps presidentskap.

Med andra ord, det som ytligt sett verkar vara en sammandrabbning mellan Europa och USA kan faktiskt, i en mer grundläggande mening, vara en kamp mellan olika fraktioner av det amerikanska imperiet – och i hög grad inom det amerikanska etablissemanget självt – som utkämpas genom europeiska ombud. Många av dagens europeiska ledare har trots allt starka kopplingar till dessa nätverk.

USA har naturligtvis en lång historia av politiskt inflytande i Europa. Under årtiondena har landet byggt starka institutionella band med statsapparaterna i västeuropeiska länder, särskilt bland deras försvars- och underrättelsetjänster. Dessutom utövar det amerikanska etablissemanget ett betydande inflytande över den europeiska offentliga diskursen genom etablerade engelskspråkiga medier och tankesmedjor. Dessa tankesmedjor, såsom German Marshall Fund, National Endowment for Democracy, Council on Foreign Relations och Atlantic Council, hjälper till att forma de politiska berättelser som dominerar det europeiska samhället – och ligger faktiskt idag i framkant när det gäller att driva fram idén att ”inget avtal är bättre än ett dåligt”.

Dess ursprung ligger i kalla kriget, där USA aktivt främjade den europeiska integrationen som ett skydd mot Sovjetunionen. Med andra ord har EU, särskilt genom sina tidigare versioner, alltid varit förenat med atlantismen, och detta har bara intensifierats efter kalla kriget.

Det är därför EU:s teknokratiska etablissemang – särskilt Europeiska kommissionen – historiskt sett har varit mer allierad med Amerika än europeiska nationella regeringar. Ursula von der Leyen, kallad ”Europas amerikanska president”, är ett utmärkt exempel på denna allians och arbetar outtröttligt för att upprätthålla EU:s engagemang för Amerikas hökaktiga geopolitiska strategi, särskilt när det gäller Ryssland och Ukraina.

Ett viktigt verktyg i denna allians har alltid varit Nato, som idag spelar en nyckelroll i att motverka Trumps försök att ändra USA:s inställning till Ryssland. I detta sammanhang härrör Europas hållning, även om den till synes är riktad mot Trump, från insikten att element inom den amerikanska härskande klassen starkt motsätter sig Trumps närmanden till Putin, hyser djup fiendskap mot Ryssland och ser presidentens hot om att dra sig ur Nato och undergräva andra pelare i efterkrigsordningen som en strategisk utmaning för de system som har upprätthållit amerikansk hegemoni i årtionden.

Denna koppling skulle möjligen kunna förklara den ”irrationella” politiken hos vissa europeiska ledare, åtminstone ur ett perspektiv av Europas objektiva intressen – för det första deras blinda stöd för det USA-ledda proxykriget i Ukraina, och nu deras insisterande på att fortsätta kriget till varje pris. Enligt denna berättelse verkar det transatlantiska etablissemangets mål ganska tydliga: att demonisera Trump och framställa honom som en ”Putin-kramare”; och att underblåsa europeisk oro över deras militära sårbarhet, bland annat genom att blåsa upp det ryska hotet, för att få allmänheten att acceptera ökade försvarsutgifter och att kriget fortsätter så länge som möjligt.

Ingen av sidorna i detta transatlantiska inbördeskrig har egentligen Europas intressen i åtanke. Trumps fraktion betraktar Europa som en ekonomisk rival, och Trump själv har upprepade gånger kritiserat EU och kallat det en ”grymhet” utformad för att ”bedra” Amerika – och överväger nu att införa höga tullar på Europa. Å andra sidan ser den liberal-globalistiska fraktionen Europa som en kritisk front i proxykriget mot Ryssland.

I detta sammanhang skulle ett scenario där européer förlänger kriget i Ukraina – åtminstone på kort sikt – kunna ses som en kompromiss mellan de två fraktionerna. USA kan befria sig från det ukrainska träsket samtidigt som man strävar efter ett närmande till Ryssland och flyttar sitt fokus till Kina och Asien-Stillahavsområdet, samtidigt som man lägger skulden för misslyckandet med att uppnå fred helt och hållet på Zelenskyj och européerna.

Samtidigt säkerställer Europas fortsatta engagemang i kriget dess fortsatta ekonomiska och geopolitiska separation från Ryssland och förstärker dess fortsatta ekonomiska beroende av USA – särskilt i samband med dess ökning av försvarsutgifter, varav en stor del skulle flöda till det amerikanska militärindustriella komplexet. Samtidigt skulle de europeiska representanterna för det liberal-globalistiska etablissemanget fortsätta att använda det ryska hotet för att befästa sin makt. Sammantaget skulle detta arrangemang kunna ses som acceptabelt av båda sidor. Med andra ord, som den geopolitiska forskaren Brian Berletic har föreslagit, kan det som ofta presenteras i media som en exempellös ”transatlantisk spricka” i själva verket snarare vara en ”arbetsdelning” där européerna upprätthåller trycket på Ryssland medan USA riktar sin uppmärksamhet mot Kina.

Vad som framträder ur denna analys är en bild av en europeisk politisk klass som grips av en djupgående legitimitetskris, fångad mellan yttre påtryckningar och inre förfall. Långt ifrån att agera rationellt, strategiskt I sina nationers intressen verkar Europas ledare i allt högre grad vara bundna av transatlantiska maktstrukturer, inrikespolitiska imperativ och psykologiska reflexer formade av årtionden av beroende och förnekelse. Deras svar på Ukrainakriget – och på Trumps förnyade närvaro på den globala scenen – återspeglar mindre en sammanhängande geopolitisk strategi än ett frenetiskt försök att bevara en sönderfallande ordning med alla nödvändiga medel.

I detta sammanhang är Europas handlingar inte bara missriktade; de ​​är symptomatiska för en djupare dysfunktion i själva EU-projektets hjärta. Militariseringen av samhället, urholkningen av demokratiska normer, konsolideringen av teknokratisk makt och undertryckandet av oliktänkande är inte tillfälliga krigstida åtgärder – de är konturerna av ett nytt politiskt paradigm, ett som är fött av rädsla, beroende och institutionell tröghet. Höljda i språket om om säkerhet och värderingar försvarar Europas ledare inte kontinenten – de befäster dess underordning, både Washingtons avtagande hegemoni och sina egna misslyckade regimer.

Webbplats: https://thomasfazi.net/ Twitter: @battleforeurope

Senaste bok: The Covid Consensus: The Global Assault on Democracy and the Poor—A Critique from the Left (skriven tillsammans med Toby Green)