Rolf Nilsson: I del 2 av artikeln Folkrätten tar Knut Erik Aagaard upp de tänkare, filosofer och världshändelser som format det som skulle vara en Folkrätt. Artikeln är lång och du kan läsa den här (på norska dock) om du är intresserad. Nedan sista avdelningen. I läslistan till sist återfinns de namn han tar upp i artikeln. ö.a.
Dr. philos. Knut Erik Aagaard
Vår tid
Det skulle nog föra för långt att presentera vår tids mest kontroversiella politiska böcker: Fukuyamas ”Historiens slut och den siste människan”, Huntingtons ”Civilisationernas sammandrabbning” och Brzezinskis ”Det stora schackbrädet”. Låt mig nöja mig med att säga att Fukuyama är den snällaste, Brzezinski den elakaste, och att Huntington knappast är den gyllene medelvägen, även om den kanske ligger närmare sanningen.
Men faktum är att medan dessa visaste hjärnor har diskuterat internationell rätt i 400 år, rasar krigen ostoppbart, obehindrade av vad de visa tänker och skriver. Dessa tankar är omtvistade och motarbetade på jordens tusentals synkront tidlösa multiversiteter än idag. Men har dessa tvister den minsta effekt på världens krokiga gång?
Svaret är nej. Världen förändras inte i elfenbenstorn, i forskarnas lönekammare. Världen förändras på marken, i verkligheten. Verkligheten är den plats där du faktiskt bryter näsan och fotleden eller förlorar livet. Verkligheten är också den plats där fogliga och charmiga barn mirakulöst föds lyckliga, där de så småningom finner sin plats i skuggorna, och där de – om de har tur – dör i fred och stoisk lugn. Den vackraste dikten om kärleken kom aldrig på pränt.
Jag kan inte göra dessa visa män någon rättvisa i en polemisk text som denna. Jag nämner dem bara som pinnar som flitiga entusiaster kan hänga sina hattar på.
Historiskt sett har vi sett några svaga försök att etablera fred mellan nationer. Westfaliska freden 1648 blev en andrum i ett splittrat Europa, vars nationer hade offrats på den religiösa intoleransens altare. Krigen var i rad: Först Spanska tronföljdskriget (1701-1714). När solkungen Ludvig XIV – som dog 1715 – hade blivit för stark för den bräckliga maktbalansen efter 1648, var manegen krattad för det österrikiska tronföljdskriget, sjuårskriget och Yttre Preussens interna övertagande av det heliga romerska riket av den tyska nationen (1740-1763 etc.). Wienkongressen 1819 var reaktionens svar på den franska revolutionen och Napoleon Buonapartes antifeodala, civiliserande, men brutala försök att förborgerliga Europa. Genom att anfalla Ryssland gapade han över för mycket, liksom den tyske Wilhelm II och den österrikiske Adolf Hitler också gjorde senare – ja, som NATO och EU gör idag.
Men reaktionen baserades på julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848. Versaillesfreden efter det meningslösa första världskriget var redan 1919 dräktig med andra världskriget över Nationernas Förbunds lik, precis som FN, NATO och EU nu ligger som utmärglade gamar över kadavret av den ryska regionen Ukraina, skådeplatsen för USA:s förutbestämda ombudskrig mot Ryssland.
Nürnbergrättegångarna och bildandet av FN 1949 ledde genom ett stabilt kallt krig till det unipolära ögonblicket och USA:s hegemoni (1991-2022). Där står vi nu, med en fullskalig invasion av Mellanöstern som bryter mot internationell rätt – i bästa fall imperialismens sista svansviftning. I denna verkliga värld finns det väldigt få spår av de humana strävanden som internationell rätt förmodligen härrör från.
USA styrs i verkligheten av Benjamin Netanyahu, med sin gammaltestamentliga dröm om ett Stor-Israel från Nilen till Eufrat, ett USA som under Trump förgäves strävar efter världsherravälde, en återkolonisering av det globala södern, en reinkarnation av Romarriket, ett Fjärde Rike, för all del. För vad skulle en Napoleon eller en Hitler göra under liknande omständigheter? De skulle avskaffa mellanårsvalet i november med hjälp av en statskupp.
Och ingen frågade de kloka hjärnorna, som i sin hjälplöshet fortsatte och fortsätter att tänka, tala och skriva. Xi Jinping och Vladimir Putin demoniseras i EU och Nato, men hyllas i resten av världen, där det enligt min kinesiska Ms. DeepSeek bor nästan sju gånger fler människor än här.
Om det som Machiavelli tvivlade på möjligheten av, och som faktiskt var möjligt i två omoraliska, korrupta stater som Kina (från 1986) och Ryssland (från 2000) – att införa dygd där den saknades – i princip är möjligt även här, någon gång i framtiden.
För allt som är möjligt kommer förr eller senare att hända. Det är optimismens lag.
*
Denna text är skriven på gnistrande klart klassiskt norskt bokmål. Om du inte förstår den kan den ha en av endast två möjliga orsaker: Otillräckliga norska kunskaper eller sviktande historiska kunskaper. Sådana problem kan lösas av en flitig myra. Vissa medlemmar i mitt parti FOR (Fred og Rettferdighet, ö.a.) saknar tillräcklig utbildning. Den bästa utbildning jag kan erbjuda är daglig läsning av dagstidningen steigan.no.
Pål Steigan är den rabiata revolutionären från sjuttiotalet, historiskt sett min motståndare, sedan 2016 en lätt reformerad, nära vän och samarbetspartner som ger mig fritt spelrum från landets högsta och ädlaste predikstol. På steigan.no kan du skriva om världen som du tror att den är. Om redaktören tycker att du har något viktigt att säga, inte som några woke-inspirerade NATO- och EU-frälsta politiker, forskare, journalister och tidningsägare tror och kräver att du ska tänka.
I skrivande stund konvalescerar Pål efter en plötslig hjärtattack den 17.02.26 (faktiskt just då jag började arbeta med internationell rätt), bland mycket annat, till följd av minst 12 års 18-timmars arbetsdagar 365 dagar om året. Vi var på väg att förlora den enda allmänt kända och dagligen tillgängliga oasen för yttrandefrihet i Norge.
Hos Pål och Kari 2021 (Privat, KE Aagaard).
Pål Steigan och Knut Erik Aagaard 2016.
Ett annat råd är att läsa böckerna i denna bibliografi. Jag har läst dem själv under ett långt liv, genom 40 års heltidsanställning i offentlig tjänst, genom tre fruar, fyra väluppfostrade barn och åtta barnbarn som jag försöker inspirera. Så länge kriget rasar i Ukraina har jag ingen tid att läsa, så jag nöjer mig med att skriva lite då och då. Om jag i mitt liv kunde ta mig den tid som det onekligen krävs att läsa, och den glädje det ger, så kan du också.
Slut upp, kamrat, slut upp om Fred och Rättvisa! Jag är FOR det.
Med vänliga hälsningar, Knut Erik.
*
Litteratur: (listad ungefär i den ordning de nämns i texten ovan):
Machiavelli, Niccolò: Fursten (1513). Kagge (2007).
Machiavelli, Niccolò: Discorsi (1517-1519). Danska: Diskussioner om
Titus Livius första tio böcker. Helikon, Hasselager (2004). Livius, Titus: Ab Urbe Condita Libri. (”The Books of the Founding of the City”. Roms historia i 4 moderna volymer. Penguin Classics. Penguin (1972).
Kinck, Hans E.: Renässansmän. Aschehoug, Kristiania (1922). Finns begagnat mot en liten avgift.
Grotius, Hugo: Mare Liberum (1609. (The Freedom of the Seas, Oxford University Press 1916, återutgiven 2001 av The Lawbook Exchange).
Grotius, Hugo: De Iure Belli ac Pacis (1625). (Om lagen om krig och fred). Andos Books (2019).
Aristoteles: Πολιτικά. (”Politik”). (Eng.: Politics. Loeb, Harvard Press 1998, loc. cit. s. 8, Bekker 1253a 2-3).
Aristoteles: Τῶν περὶ τὰ ζῷα ἰστοριῶν. («[Böckerna] om djurens historia»). Eng.: Djurens historia. Loeb, Harvard University Press 1-3 och 4-6 (1993).
Hobbes, Thomas: Leviathan (1651). Everyman’s Library (1987).
Hobbes, Thomas: Odysséen (1675) och Iliaden (1676). Kritisk upplaga av båda böckerna av Eric Nelson, Oxford University Press (2008).
Mearsheimer, John: Stormaktspolitikens tragedi. Norton (2001).
Diesen, Glenn: Ukrainakriget och den eurasiska världsordningen. Clarity Press (2024).
Pufendorf, Samuel: De officio hominis et civis juxta legem naturalem libri duo (1673). (Om människans och medborgarens plikt). Cambridge University Press (2006).
Locke, John: Två avhandlingar om regeringen (1679). Cambridge University Press (2013).
Locke, John: En essä om mänsklig förståelse.
Hume, David: En avhandling om den mänskliga naturen (1739/40). Pelican Classics (1969).
Hume, David: Englands historia från Julius Caesars invasion till revolutionen 1688 I-VI (1754-1762). Liberty Fund, Indianapolis IN (1983).
Hume, David: Utvalda essäer 1711-1776. Oxford University Press (2008).
Hume, David: Essäer: Moraliska, politiska och litterära (1776). Lexington KY (2016).
Swift, Jonathan: Gullivers resor (London 1726).
Holberg, Ludvig: Iter Nicolai Klimii Subterraneum (Leipzig 1741). Norsk utg.: Niels Klims reise til den underdørske världen. Aschehoug (1984)
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat, Baron de La Brède et de Montesquieu: Lettres persanes (1721). Norska: Persisk brev, Aschehoug (1998).
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat, Baron de La Brède et de Montesquieu: Considerations sur les causes de la grandeur des romains et de leur décadence (1734). Eng.: Betraktelser om orsakerna till romarnas storhet och deras förfall. Hackett (1999).
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat, Baron de La Brède et de Montesquieu: De l’esprit de les lois (1748). Eng.: Lagarnas ande. Cambridge University Press (2011).
Gibbon, Edward: The Decline and Fall of the Roman Empire I-VI (1776-1778). Everyman’s Library (1993). Säljes över disk, Norli-Colosseum, Oslo, per 25.02.26.
Rousseau, Jean-Jacques: Discours sur les sciences et les artes (1750). Bokhandel Générale Française (2004).
Rousseau, Jean-Jacques: Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes (1755). Eng.: Diskurs om ojämlikhet. Oxford University Press (2009).
Rousseau, Jean-Jacques: Du contrat social; ou Principes du droit politique (1762). Eng.: Av det sociala kontraktet eller principerna för politisk rätt. Cambridge University Press (2013).
Rousseau, Jean-Jacques: Les Rêveries du promeneur solitaire (1776-78), publicerad postumt 1782. (Eng.: The Reveries of the Solitary Walker. Oxford University Press (2011).
Sars, Johan Ernst: Henrik Wergelands historiesyn och hans författarskap (1898). Samlade verk, Gyldendal 1912, volym 4, sd. 161.
Smith, Adam: The Theory of Moral Sentiments (1759). Penguin Classics, London (2009).
Smith, Adam: Lectures on Jurisprudence (1762-1766). Meadow. red.: Oxford University Press (1978).
Smith, Adam: En undersökning av nationernas rikedoms natur och orsaker (1776). Wordsworth (2012).
Kant, Immanuel: Zum ewigen Frieden (1795). Eng.: Perpetual Peace. Monee, IL. (2022).
Fukuyama, Francis: Historiens slut y och den siste mannen. Free Press (1992).
Huntington, Samuel P.: Civilisationernas sammandrabbning och omskapandet av världsordningen. Simon & Schuster (1996).
Brzezinski, Zbigniew: Det stora schackbrädet: Amerikanskt överlägsenhet och dess geostrategiska imperativ. Basic Books NY (1997).
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Ämnet folkrätt är alltid välkommet liksom tankar och spaningar kring det. Jag har föga att anmärka. Ämnet är alltid lika välkommet! Jag tycker man i vår tid skall övergå som i övriga världen och kalla det för internationell lag, så framgår det tydligare vad det rör sig om. Ordet folkrätt kan lätt bli väldigt feltolkat, just eftersom det är helt olagligt att utifrån (som Netanyahu-Trump-anfallet mot Iran) ”ge folket där någon ny rättighet” med ”krigskraft utifrån” -och den ”folkrätten till befrielse” finns alltså inte rent formellt. Man får alltså inte störta regeringar med hjälp av anfallskrig utifrån, inte mot Irak, Ukraina, Venezuela eller Iran. De anfallen är exakta krigsbrott mot internationell lag. Och det vet alla.
Några få felaktiga små detaljer i den goda artikeln. Förenta nationerna bildades i San Francisco år 1945 (och inte 1949!). Däremot antogs väldigt många andra allehanda fördrag och konventioner åren 1945-1952. Det hände mycket de åren!
Napoleon Bonaparte var den förste folkvalde (nationell folkomröstning) statschefen i Europas historia, det var ingen ”kupp”. Det var folkets röst i hans maktpost som gjorde revolutionskrigen och de europeiska frihetskrigen på dem, så farlig för alla rojalister. Frankrike var inte, som det står precis överallt ett ”kejsardöme”, utan hade alla dessa år en så kallad dubbelkonstitution, landet var alltså en republik, med folkvald imperator (men inte president, det ordet fanns inte politiskt i Europa), och det förstår i princip inte 99,7% av världens allehanda historiker överhuvudtaget.
Anledningen till att Bonaparte fick ta titeln imperator (Empereur, kejsare) var två; titeln var högre än kung och den skulle också därmed blockera och spärra ett återvändande av den förra kungasläkten Bourbon-Capet (till makten i Frankrike), som satt på denna tron i hela 900(!) år till år 1792, då republiken utropades mitt under slaget vid Valmy, upp mot fransk-holländska gränsen – det enda slag i världens historia där en armé gick ut i krig under en kung, besegrade preussare, tyskar och österrikare i september 1792, och mitt i allt detta blev Frankrike Europas första republik utropad i ett parlament, på samma 577 stolar som idag, och slaget vanns av en republik som var ett dygn gammal. Inte dåligt.
En mycket skicklig skribent fanns med på den preussisk-tysk-österrikiska förlorarsidan, nämligen Johann Wolfgang von Goethe. Hans ord om segern i Valmy blev berömda: ”vi har sett en ny värld födas”. Och det skedde i den lilla orten Valmy, ungefär 200 pers bor där ännu. Slaget vanns av generalen Kellermann, det första namnet av de 672 generaler och marskalkar från åren 1792-1815 som står ingraverade på Triumfbågens inre väggar. Ibland kallas Triumfbågen i Paris internt av militärer för ”Kellermanns katedral”…
Så glöm inte bort att Napoleon Bonaparte blev framröstad för första gången i Europas historia som statschef, det var EXAKT JUST DET som gjorde honom fruktad och än mer avskydd i de gamla kungahusen!
Frankrike gick inte heller under på grund av det ryska fälttågen, som artikeln ovan påstår. Efter slaget i Borodino’ (betoning på sista ”o:et” med å-ljud) år 1812, där ingen av makterna segrade, och dessutom där den ryske generalen Kutuzov skadades i slaget och istället öppnade ryska slätterna för de franska trupperna, så kom de franska härarna fram ända till Moskva, och Bonaparte bodde inne i Kreml, jag tror det var 2-3 veckor. Man ju fundera på hur den ryska civilisationen skulle ha påskyndats rejält år 1812(som resten av Europa) istället för så sent som år 1917 och år 1991! Det franska förnyelseprojektet gick under på en helt annan plats i Europa, som det tog ytterligare över 160 år att få någon slags stabil demokrati i, nämligen i Spanien. Det var där den franska republiken förblödde, med rabiata motståndare som katolska kyrkan, konservativa jordägare och intrigerande engelsmän, ständigt dessa engelska ärkereaktionärer! ;-))
Så med fascismens fall år 1975, blev Spanien först då en öppen, fri, civiliserad och demokratisk stat, där franska vänstern misslyckades åren 1795-1815. Det var alltså i Spanien.
Om inte annat ser man det i konstnären Goyas brutala och skakande målningar från det befrielsekrig och den fria republik spanjorerna aldrig förstod sig på för sitt eget bästa: det tog tyvärr hela 180 år dessutom med Europas mest blodiga inbördeskrig på 1900-talet. Så Spanien var de republikanska idéernas undergångsort de åren. De fick vänta alltför länge på ett rättvist och civiliserat samhälle, ända till 1975. Idag är Spanien ett av Europas allra bästa länder att leva i, de har gått om Norden i kolumnen livskvalitet i europeisk statistik!
Så kan det gå. Viva Espana!!
Fantasier om Napoleon från din sida eftersom du blundar för eller känner inte till att Franska Revolutionen var helt Britternas verk med undantag för en kort inledning då revolutionen försökte göra som USA dvs skapa en självständig republik efter amerikansk modell. Napoleon fick ju spela hjälte medan han var ung militär genom ineffektiva anfall från Britter. Var Britterna bara oskickliga eller handlade det tom om att låta en utvald påläggskalv utmärka sig? Det vet inte jag men jag har undrat. För det är ju inte enda gången som Britterna hjälper fram sin skenbara fiende.
.
Men du illustrerar väl hur din sida av propagandan entusiastiskt understöder den genomfalska och förljugna liberalismens desinformation som har kunnat regissera historievetenskapen.
.
I och med att Jakobinerna prisade sina Brittiska mentorer och även andra nyckelfigurer var Britternas kumpaner var projektet bara till för att underminera traditionella nationer inklusive Ryssland med hjälp av Frankrike som legoarme. Lånen till Napoleon var mindre förmånliga än dem till Storbritannien. Så finansiering av båda sidor var till för att gynna Storbritannien. Före Franska Revolutionen anställde Britternas elit uppror i London 1780 där bl a judars affärer angreps av mobben. Jag vet inte i vilken utsträckning det handlade om att simulera en pogrom men jag är säker på att det var en elitstyrd händelse. I Frankrike spelade judar en roll i revolutionen och det har Britternas propaganda använt sig av för att skylla sin egen roll bakom revolutionen på de judiska underhuggarna. Nesta Webster spelade stor roll för att sprida den propagandan och har präglat läsare med föreställningen att de i verkligheten Brittiska omstörtningarna överallt var judarnas fel. Illuminati grundades några veckor efter att några amerikanska kolonier deklarerade självständighet och då hade Britternas frimureri motiv för att skaffa sig en ny ingång eftersom USAs militärer i många fall var frimurare. Att senare framträdande frimurare som Palmerston var Illuminati har av en del tolkats som att han sorterade under något annat än Storbritanniens officiella elit. Jag gissar att de som trodde det antog att han sorterade under Judar från kontinenten men inget tyder på det. I stället var Illuminati antagligen iscensatt i Britternas intresse. Rothschilds gjorde Storbritannien en tjänst genom att medverka till Illuminati och kan ha blivit belönad genom sitt inträde med sonen Nathan i Storbritanniens finansvärld. Officiellt förefaller det ju som om Rothschilds genom sin finansiering av de Hessiska trupperna i allians med Storbritannien och i kamp mot USAs revolution var en anledning till att Rothschilds kom in i Storbritannien men en gemensam hemlighet om Illuminati skulle skapa ett än starkare band.