Ratificeringen av Münsters fördrag, en del av Westfaliska freden som avslutade trettioåriga kriget. Gerard ter Borch. Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=337672
Detta är en artikel 7 mars av Knut Erik Aagaard på steigan.no
Dr. philos. Knut Erik Aagaard.
För många år sedan hamnade jag i en polemik om folkrätt med en framstående professor i statsvetenskap. Min tes: Folkrätt är varken folklig eller rätt, den är inte en jurisdiktion och den utgår inte från folkets vilja på något meningsfullt demokratiskt sätt. Ändå är folkrätt och internationella relationer ämnen vid juristutbildningen och institutionen för statsvetenskap. Jag hade känt personen i fråga sedan 1982 (barn i samma ålder och så vidare).
Jag drev professorn från skans till skans, tills jag hedrades med följande eftergift: Folkrätt är förhandlad makt. Med den eftergiften var jag framme vid mitt mål och diskussionen var över.
Vad består folkrätten av?
Den viktigaste enskilda delen av nuvarande folkrätt är FN-stadgan från 1945. En annan viktig del är de fyra Genèvekonventionerna från 1949, om acceptabelt uppförande av krigförande parter, till vilka alla 196 befintliga stater har anslutit sig. En tredje konvention av till synes stor betydelse är Havsrättskonventionen (antagen 1982, trädde i kraft 1994), som har nästan universellt stöd för fri sjöfart på öppet hav bland länder med kustlinje, med några viktiga undantag, såsom USA. Internationella domstolen (ICJ), som har en arresteringsorder utfärdad för premiärminister Benjamin Netanyahu, har också en viss betydelse.
Man kan med ett halvt öga se att det inte precis är Folkrätten som reglerar relationerna mellan världens länder.
Internationell rätt är ett slags ”konsensusjurisdiktion” baserad på en minsta gemensamma multipel av möjliga överenskommelser mellan mycket olika länder och regimer. Alla vet att överenskommelser ingås och bryts, med de rättsliga konsekvenser detta har, där lagar kan upprätthållas – det är mat för jurister.
Internationell rätt är mer sympatisk än djungelns lag, den starkastes osminkade lag. Men internationell rätt kan inte jämföras med demokratiska lagar, antagna av representativa parlament valda av informerade medborgare – lagar som faktiskt kan upprätthållas på ett betryggande sätt.
Nuvarande internationell rätt är bara ett litet steg i rätt riktning, ett slags önskelista. En majoritet av de länder som är bundna av internationell rätt är demokratiska i mycket begränsad utsträckning, så internationell rätt härrör inte från någon folkvilja.
Folkrätten har två grundläggande principer. För det första ska ingen stat attackera oberoende länder. För det andra ska ingen stat begå brott mot mänskligheten. Dessa två principer i internationell rätt står i uppenbar moralisk, logisk och praktisk motsättning till varandra.
Före internationell rätt kunde man fritt attackera grannländer och fritt begå brott mot sitt eget folk. Det var nästan regel snarare än undantag, så internationell rätt är åtminstone presumptivt ett litet steg framåt. Men ett steg på vägen pekar bara framåt i bästa fall, och vägen är inte målet.
Mellanfolkliga relationer kan inte baseras på bara en av de två principerna i internationell rätt. Idén om den okränkbara staten tillåter brott mot sin egen befolkning. Konsekvent åtal för brott mot mänskligheten leder i sin tur nästan omedelbart till världskrig. Så vi befinner oss i ett dilemma.
Folkrättens principer gäller endast i de få obetydliga fall som världens länder kan enas om. Slumpen och geopolitiska konjunkturer avgör vilka. Det internationella samfundets internationella rättsliga befogenhet att använda våld i konflikter är desto mindre representativ eftersom beslut fattas i FN:s säkerhetsråd. Det finns femton länder, varav fem permanenta medlemmar har vetorätt, övriga är roterande. De har vetorätt, delvis som ett arv från segern efter andra världskriget, delvis i kraft av sin storlek, sin makt och sina konkurrerande nationella intressen.
Folkrättens verkställande organ för internationell rätt – säkerhetsrådet – garanterar således att folkets vilja, demokrati och majoritetsstyre inte står i vägen för den starkastes rätt. Många länder är någorlunda demokratiska, men relationerna mellan nationer regleras fortfarande av makt och egenintresse. Det beteende vi förbjuder våra barn – de kommer att slåss när de är oense – är fortfarande normen bland världens länder. Världen har kommit så långt. Endast mot vetorätten har stormakterna ingått annars bindande avtal.
Som Vladimir Putin uttryckte det under Valdajkonferensen i november 2021: ”Om vi avskaffar vetorätten är FN dött samma dag. Då kommer FN att omvandlas till Nationernas Förbund och det är allt!”
Vetomakterna har motstridiga intressen i de centrala frågorna, såsom krig, fred och ekologi i stora länder. Folkrätten gäller därför endast relativt små och perifera konflikter i utkanten mellan stormakternas upplevda intressesfärer.
Folkrättens hjälplöshet visar att historiska processer inte bestäms av goda idéer och välmenande önsketänkande. Historien har sin gång, och varje steg, varje framsteg måste görs i strid med och bryter mot den rådande ordningen. De framsteg som internationell rätt hittills har medfört, och de är inte helt obetydliga, är alla försök mot den rådande status quo ante.
De bestrider rätten till nationellt självbestämmande, som före internationell rätt endast begränsades av storleken på grannens kanoner. Alla framtida framsteg inom internationell rätt är en ny attack mot nationers autonomi och kommer därför att möta hårt motstånd, ett motstånd som är just bemyndigat i gällande internationell rätt. Folkrätten kan därför bara stärkas genom att vi bryter mot den.
Folkrätten är en uppsättning skrivna och oskrivna regler om mellanfolkliga relationer, dikterade i realpolitiken av staters egenintressen, en dygd av nödvändighet.
Folkrätten har ingen moralisk status och är inte mer moralisk än vetorättens moral, som i vissa länder är sliten. Folkrätten förbjuder Sverige att invadera Norge, men den hindrar också världssamfundet från att ingripa mot ledare som begår brott mot sina egna befolkningar, till exempel i Gazaremsan. Att appellera till internationell rätt är en extremt dålig grund för moraliskt patos i utrikespolitiken.
Uttrycket ”Rysslands fullskaliga invasion av den gryende demokratin Ukraina, i strid med internationell rätt”, är filosofiskt infantil. Politiskt slår det gott an i USA:s vasallstater i Nato och EU, där diskussionen nästan uttryckligen har avskaffats under de senaste fem åren, och i verkligheten sedan 1945, då de började leta efter kommunister och andra möjliga förrädare bakom varje buske i städer och småorter.
McCarthy-eran i USA på femtiotalet var en barnlek jämfört med den indoktrinering vi utsätts för nu, i den norska demokratin (och svenska, ö.a.). Italien är en stat med en maffia – Ukraina är en maffia med en stat.
Xi Jinping och Vladimir Putin demoniseras i EU och Nato – de är värre än Hitler – men hyllas i resten av världen – den tredje – där det, enligt kinesiska DeepSeek, bor nästan sju gånger fler människor än här. Vart tog den ”andra världen” vägen? Kan det vara Ryssland och Kina?
Xi Jinping har dragit det sönderrivna Kina ut av fattigdomen, efter det förödmjukande århundradet (1840-1945: England, Frankrike, USA, Tyskland och Tsarryssland, och från 1895 även Japan), Japans brutala kolonialstyre (1895-1945), inbördeskrig och revolution (1945-1949), det mordiska Stora Språnget Framåt, Kulturrevolutionen och ideologiska strider.
Kina är nu ett exceptionellt välmående land med statskapitalism. Själv kallar jag det en mycket framgångsrik socialstat. Kina har också något som starkt liknar demokrati, eftersom statens högsta organ är folkkongressen, där alla folkskikt är representerade. Alla större politiska förändringar och vändpunkter i Kina kommer ytterst från folkkongressen.
På liknande sätt har Vladimir Putin sedan år 2000 dragit Ryssland ur statsbankrutt, korruption och maffiavälde, och styr idag en mönsterstat som motarbetas av de gamla europeiska kolonialmakterna (EU-byråkratin i Bryssel) och deras arvtagare, det imperialistiska, neokoloniala USA.
Ryssland har inte kunnat kopiera Kinas snabba tillväxt, utan kommit igång senare, och detta beror också på trycket från sanktioner från väst, självförsvar, och de vapensystem och äventyrliga ekonomiska resurser som 52 länder har slösat bort i ett desperat försök att krossa Ryssland genom ombud.
Staten Ryssland är både folklig och social, medan statsfilosofin på vår sida av NATO:s östra gräns är ett dåligt, auktoritärt skämt, där det fria ordet har avskaffats av tredje klassens byråkrater, där produktionen avindustrialiseras, välfärdsstaten monteras ner och kontinenter attackeras militärt. Asiater vid makten heter rädslan, den mognar i omogna år.
Skottland ville nyligen avskilja sig från Storbritannien, Katalonien från Spanien. Skottarna höll en folkomröstning och förlorade den, men omröstningen var auktoriserad enligt brittisk lag. Katalonien ville hålla en folkomröstning, men fick inte göra det, eftersom det var grundlagsstridigt utan Madrids godkännande. Ingen har höjt ett moraliskt finger mot något av de fyra partierna i två länder, än mindre hotat med krig.
Folkrätten har inga artiklar om medlemsstaternas interna angelägenheter, förutom det självmotsägelsefulla ”alla folk har rätt till självbestämmande”, sloganen som uppstod med USA:s president Woodrow Wilson 1919, under den olycksbådande segereuforin efter första världskriget.
Folkrätten åberopas demagogiskt på båda sidor av alla fronter. Lokala folkmord är en anledning att tygla nationalstaten lite. Men ännu viktigare är att reformerad folkrätt, kanske under beskydd av BRICS och/eller SCO (Shanghai-gruppen), med bindande jurisdiktion, i framtiden skulle kunna säkra mänskliga rättigheter, demokrati och en hållbar ekologi, inte för miljoner, utan för miljarder.
Folkrätten kom till under press med skapandet av FN-stadgan (1945), under Nürnbergrättegångarna (1945-1946) och av de överstatliga rättsliga organen under FN från senare år. Om hundra år har vi en värld, en världskonstitution och en demokratisk världspolis, för folkrätten har egentligen en fiende: USA och dess vasaller. Det är en lång väg framåt, men det finns bara en väg.
Del 2 av den här artikeln publiceras senare.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Vad var folkrätten (om den ens existerar annat än som papper).. Sk unsc har tagit ett beslut om att lägga ner sig själv genom resolutionen Mot Iran..inte för Iran, utan för telahells och washingtons ’rätt’ att plåga omgivningen. Sk Fn har alltid vart en rotschild-rockefellr konstruktion, så inget förvånar såklart
Efter detta finns inget kvar av globalistinstitutet. O att de punkterar sig själva ingår givetvis i deras långsiktiga plan att manövrera ut allt och alla. Undrar vad deras 4e försök till Nwo organisation, ska heta; ’Citycore of london Institute of Amorality
Det här var en herre med många åsikter, inte alla av dessa prickade rätt, och hade mycket att göra med exakta fakta. Icke-jurister har just ofta alltför mycket ord kring sig själva och juridik.
Gör det dock enkelt: säg INTERNATIONELL LAG istället.
”Det är en lång väg framåt, men det finns bara en väg.”
Den vägen visar Kina är framkomlig. Det är dags att vi lär av Kinas tänkande och filosofi. Samarbete, jämlikhet, respekt, suveränitet leder till harmoni och fred.
Samarbete byggt på ”Win – Win” tänkande är lösningen.
Dags att Sverige och EU pratar med Ryssland och Kina och skapar samarbete.
För allas bästa och för fred.
Brasiliens president Lula da Silva säger att FN måste reformeras därför folkrätten inte längre fungerar.
Lula da Silva menar att FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar använder sin veto-makt som både en sköld och ett vapen att agera utan förankring i FN-stadgan. Det lämnar död och förstörelse efter sig, skriver Brasiliens president Lula da Silva i The Guardian och efterfrågar en reformering av FN.
Kanske Brasiliens president har rätt?
Jag tycker FN som en tandlös tiger nu även tappat sin tunga och därmed inte längre i hårda ordalag fördömer överträdelser mot folkrätten som borde fördömas.
Kärnvapen eller ej, någon måste väl sätta ned foten innan Världen står i brand?
Har man inte lärt sig läxan av Världskrigen?
https://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/lula-da-silva-krigen-sl%C3%A5r-mot-alla-reformera-fn/ar-AA1ZIre2?ocid=msedgdhp&pc=U531&cvid=69ca89a5882d4034a77262525d0eb3de&ei=76
Folkrätten har idag gjorts till ett vapen i händerna på pedofilimperiet. Det blev närmast övertydligt i Ukraina. USA/NATO provocerade, iallafall sedan 2008, aktivt fram en rysk invasion i Ukraina. När Ryssland sedan invaderade skrek moralens väktare i väst unisont att Ryssland bröt mot folkrätten. Det legitimerade i sin tur alla de galna sanktionerna. Allt enligt planen från imperiet.
Samma moraliskt högstående politiker och media sade i princip ingenting när USA bröt mot folkrätten och invaderade Irak och de säger ingenting nu heller när USA bryter mot folkrätten och startar krig emot Iran. Inte ens när USA mördar skolbarn öppnar de käften!
Dubbelmoralen råder till 100% i västvärlden av idag och folkrätten har där ingen annan betydelse än som ett redskap för att komma åt Ryssland. När en svensk politiker tar ordet folktätt i sin mun så vet man att hen har fått order om det från imperiets krigsgalningar.
Naturligtvis är folkrätten inget annat än en listig konstruktion av det västliga pedofilimperiet, noggrant utformad i en underjordisk bunker någonstans under Pentagon, där jurister, bankirer och reptiler i kostym konspirerar om hur man bäst kan sabotera för Ryssland. Att hela FN-systemet, Internationella domstolen och världens alla diplomater skulle ha ett gemensamt intresse av stabilitet och rättsordning är förstås helt orimligt, betydligt trovärdigare är teorin att alla bara lyder order från Washington.
För när USA gör något dumt, då är det beviset för att folkrätten inte finns. Men när Ryssland invaderar ett grannland, då måste det ha varit för att NATO provocerade genom att existera inom samma galax.
Den stat som är helt ohotad mästare i att gå förbi folkrätt och FN-stadga är hur som helst USA. ””Den regelbaserade ordningen” är ett USA-inspirerat alternativ.
Vi ser hur etablissemanget, de ledande politikerna och media behandlar det USA-stödda folkmordet i Gaza, det oprovocerade angreppet på Venezuela, på Iran och de USA-initierade folkrättsvidriga sanktionerna som dödar en halv miljon/år enligt vetenskaplig studie, publicerad i ledande tidskrift. Detta accepteras, ibland med lama protester.
Förövarna får dela i internationella tävlingar
Gräv i detta Imperiets siffror: USA:s 392 militära interventioner i varje region i världen
Jämför med behandlingen av Rysslands folkrättstridiga angrepp långvarigt provocerat av USA & allierade.
Det är fascinerande hur USA:s brott mot folkrätten plötsligt blivit det bästa argumentet för att Ryssland borde få bryta mot den också. En sorts global ”alla gör det” princip.
Jag kunde kanske förstå poängen om slutsatsen var att vi behöver stärka folkrätten så att inte heller Washington kan trampa på den. Men märkligt nog slutar resonemanget alltid med att Moskva därmed får frikort.
Och gällande ”den regelbaserade ordningen”, det är riktigt att begreppet ibland används löst, men folkrätten är inte någon västlig uppfinning. FN-stadgan antogs 1945 av samtliga segrarmakter, inklusive Sovjetunionen, och det är just den Ryssland nu bryter mot.
Men om du Anders Romelsjö tycker att USA:s överträdelser bevisar att folkrätten är värdelös, varför då ens uppröras över Gaza, Venezuela eller Irak? Om rättsregler bara existerar när Washington gillar dem, då kan vi lika gärna låta tanken på internationell rätt ordnas av geopolitiskt humör.
Ala
Nu gick du vilse ordentligt. Ingen här använder brott mot folkrätten, eller betraktar folkrätten som du beskriver.
Däremot måste det belysas att vårt land allierar sig med den värsta förbrytaren emot folkrätten, USA, samtidigt som vi nästan går i krig mot Ryssland av den påstådda anledningen att Ryssland bryter emot folkrätten.
Alla med aktiva hjärnceller begriper genast att brott emot folkrätten inte är anledningen till vår konfrontation med Ryssland.
Det är i västvärldens och pedofilimperiets ögon som folkrätten enbart har betydelse som vapen emot imperiets fiender. Ryssland har naturligtvis insett detta och dragit slutsatsen att folkrätten av idag inte kan få hindra Ryssland från att försvara sina säkerhetsintressen emot pedofilimperiets angrepp.
Väst har förvandlat fredens redskap till krigets redskap och det är upp till den civiliserade världen, dit numera inte väst kan räknas, att återställa folkrätten till ett redskap för fred.