Förräderiet mot det europeiska projektet

Hugo Dionísio på Strategic Culture 17 juni.

Hur den militaristiska driften undergräver gemenskapsrätten och berikar det amerikanska militärindustriella komplexet.

Problemet med Europeiska unionen är inte bara en total klyfta mellan vad den representerar och den semiotiska betydelsen av själva dess beteckning – ”union” – utan också det faktum att den, i sin strävan efter och efter den inkonsekventa bild av ”union” som vi presenteras med i bolagsmedia och i dess ledares tal, enbart och uteslutande baserar sig på att främja idén att Ryska federationen är en vital fiende, kring vilken all territoriell, militär, industriell och kommunikationsstrategi måste vila.

När vi observerar EU:s närmanden gentemot ett asiatiskt land som Armenien, särskilt efter att ha förkastat Turkiet, hur kan vi då undgå att  erkänna att Europeiska unionen idag baserar hela sin existens på detta bedrägeri, som den försöker upprätthålla genom att agera som en förlängning av Nato och därmed av USA?

Kopplingen är sådan att en av de viktigaste ideologerna för den europeiska konstruktionen, vid namn Robert Schuman, trodde att en sådan konstruktion skulle uppnås genom en sammansmältning av ekonomiska intressen, snarare än vapenmakt, som Hitler, Napoleon och så många andra före dem hade försökt, och att denna sammansmältning av ekonomiska intressen skulle leda till fred.

Baserat på denna uppfattning föreställde sig Schuman att de grundläggande råvarorna för den tiden, såsom kol och stål, skulle placeras under en gemensam europeisk och överstatlig auktoritet, vilket skulle göra krig mellan Frankrike och Tyskland ”materiellt omöjligt”. För byggare och ideologer för den europeiska konstruktionen spelade kol och stål samma roll som energi och kritiska mineraler spelar idag, något som möjliggjorde samexistens mellan Västeuropa och Sovjetunionen eller Ryska federationen.

Det europeiska projektet föddes därför, och åtminstone i teorin, som ett projekt för nedrustning och för att ersätta vapenmakt med den ekonomiska makten hos dem som vid den tiden var några av de ekonomiskt mest utvecklade länderna i världen.

Sjuttiosex år senare har Europeiska unionen blivit kapabel att spendera 90 miljarder euro i lån för att finansiera ett land i krig, skapa en europeisk försvarsfond, lansera planen ”ReArm Europe” och godkänna instrument som EDIRPA, ASAP. Det europeiska försvarsindustriprogrammet (EDIP) är ett EU-omfattande initiativ på 1,5 miljarder euro för att stärka och modernisera Europas försvarsindustri, öka produktionskapaciteten och säkerställa spetsteknik, motståndskraft och stadig leverans av militär utrustning till medlemsstaternas väpnade styrkor. *– alla avsedda att omvandla gemenskapsbudgeten till en motor för vapenproduktion. Frågan som uppstår går utöver huruvida sådan politik är överensstämmande med projektets ursprungliga utformning – att använda ekonomins kraft som ett vapen för att bygga fred – utan också om sådana mekanismer åtminstone överensstämmer med den europeiska lagstiftningen i sig. Existerar en ”Europeisk Union” fortfarande?

• (EDIRPA står för European Defence Industry Reinforcement through Common Procurement Act. Det är ett EU-program som inrättats för att uppmuntra medlemsstaterna att samarbeta och samordna upphandlingar av de mest brådskande försvarsmaterielen.
• ASAP (Act in Support of Ammunition Production) är en EU-förordning som ger 500 miljoner euro för att snabbt skala upp tillverkningskapaciteten för ammunition och missiler över hela Europa. Antogs för att stärka försvarsberedskapen och stödja Ukraina, och utnyttjar industrins medfinansiering för att generera över 1,5 miljarder euro i totala investeringar.
• Det europeiska försvarsindustriprogrammet (EDIP) är ett EU-omfattande initiativ på 1,5 miljarder euro för att stärka och modernisera Europas försvarsindustri, öka produktionskapaciteten och säkerställa spetsteknik, motståndskraft och stadig leverans av militär utrustning till medlemsstaternas väpnade styrkor. Ö.a.)

Artikel 41.2 i fördraget om Europeiska unionen är mycket tydlig:

”Driftsutgifter (…) ska också belasta unionens budget, med undantag för utgifter som uppstår till följd av operationer med militära eller försvarsmässiga konsekvenser och fall där rådet enhälligt beslutar annat.”

Denna formulering är inte på något sätt tvetydig och syftar till två mycket viktiga saker:

1. Att hålla EU och dess institutioner operativt borta från krigsverksamhet; och
2. Att förhindra att Europeiska unionen finansierar militära utgifter.

Att läsa den här artikeln idag känns som att vi står inför ett skämt, och den visar oss hur långt sveket mot de ”principer och värderingar” som Von der Leyen och Kaja Kallas så högljutt förkunnar har gått. Ju mer de förkunnar dem, desto längre bort från dem avlägsnar de sig.

EUF-fördraget (se här, ö.a.) är mycket tydligt i denna fråga; i artikel 32.d) anges att

”kommissionen ska vägledas av behovet av att undvika allvarliga störningar i medlemsstaternas ekonomiska liv och att säkerställa en rationell utveckling av produktionen och en ökning av konsumtionen inom gemenskapen.”

Jag skulle vilja veta var denna bestämmelse fanns i beslutet att stoppa förbrukningen av rysk gas, tillämpa 21 (?!?!) sanktionspaket och avskaffa alla produktionsfaktorer som garanterats av Ryska federationen, baserat på argument – ​​som kränker andra stater – som inte får samma typ av respons i allvarligare fall som de i USA och Israel.

Det är otvetydigt att Europeiska kommissionen ständigt kringgår förbudet mot begränsningar av sin inblandning i säkerhetspolitiska och militära frågor, och ofta tillgriper listig kreativitet, utförd av en hel juridisk myndighet som, liksom kriget självt, också kostar oss miljoner. Genom att bli vad den aldrig kunde ha blivit, ägnar Europeiska kommissionen sin tid åt att hitta sätt att bryta mot de fördrag den svor att försvara, och orsakar genom sina handlingar – i representation av de obestridliga intressen som dominerar den – precis tvärtemot vad den lagstiftning som den borde lyda under föreskriver..

Till exempel, när det gäller lån till Ukraina (90 miljarder), åberopas artikel 122 i EUF-fördraget – klausulen om ”exceptionella svårigheter” – som om geopolitiken vore en naturkatastrof och som om Ukraina vore en EU-stat, vilket skulle motivera tillämpningen av en sådan mekanism.

När det gäller ReArm Europe (150 miljarder) använder man samma rättsliga grund och argumenterar för att lånen ges till medlemsstaterna och inte till Ukraina. För att göra det hela mindre uppenbart skapas en berättelse om att Ryska federationen kommer att attackera Nato i morgon, om ett år, två, tre eller tio år – beroende på kalendrarna och de upprustningsplaner som finansieras med skattebetalarnas pengar – och därmed blir faran Europeiska unionen själv, vilket bevisar dess instrumentella relation till Nato.

Således får Ukraina pengar, och EU:s medlemsstater kan återupprusta eftersom ”exceptionella händelser” som de inte kan kontrollera plötsligt har uppstått, genom gudomlig nåd.

En artikel som hänvisar till ”svårigheter med leveransen av vissa produkter, nämligen energi”, ”naturkatastrofer”, används för att rättfärdiga inte bara den militaristiska partiskheten utan också centraliseringen av fler och fler befogenheter till Europeiska kommissionen, en icke-vald byråkratisk struktur mycket långt ifrån den vanliga européens liv. Energi, vapen, halvledare – allt har centraliserats under exceptionella omständigheter som bara existerar på grund av EU:s egen inkompetens.

När det gäller återindustrialisering kring försvaret, griper man till mekanismen i artikel 173 i EUF-fördraget (industriell konkurrenskraft), som om produktionen av ammunition och stridsvagnar vore en fråga om den inre marknaden. EU och Europeiska kommissionen börjar inte bara fokusera på frågor som de inte borde fokusera på, utan de gör också partiska tolkningar av fördragen och finner i varje bestämmelse en motivering för krig och för omledning av medel från den sociala sfären till det militärindustriella komplexet. Ett EU som överlämnade konkurrensen om den fjärde industriella revolutionen till USA, som lät energiomställningsstrategin och kärnenergin försvagas, använder nu artikeln som handlar om ekonomisk ”konkurrenskraft” inte för ekonomin, utan för krig. För militär konkurrens.

Detta är inte juridisk tolkning! Det är en systematisk kringgående teknik. Artikel 24.1 i EU-fördraget förbjuder antagandet av lagstiftningsakter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (CFSP). Lösningen? Anta inte instrumenten under CFSP-bannern

(”Under the CFSP banner” syftar på att agera inom ramen för Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP; på engelska Common Foreign and Security Policy, eller CFSP). Uttrycket används ofta för att beskriva EU:s gemensamma sanktioner och restriktiva åtgärder. ö.a.)

Artikel 41.2 i EU-fördraget förbjuder användningen av EU-budgeten för militära operationer. Lösningen? Skapa mellanstatliga instrument ”utanför budgeten” (såsom EPF – Europeiska fredsfaciliteten (som är till för krig och inte för fred)) eller åberopa industriella rättsliga grunder. Artikel 4.2 i EU-fördraget fastställer att nationell säkerhet är ”varje medlemsstats exklusiva ansvar”. Lösningen? Centralisera försvarsfinansieringen i Bryssel.

Kommissionen, parlamentet och de nationella ledarna som deltar i rådet vet att fördragen inte skapades för detta. Precis som många ekokammare med daglig sändningstid! En studie från Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS) ifrågasätter just denna ”kreativa användning av rättsliga grunder” och anklagar den för att återspegla en ”växande klyfta mellan de nuvarande fördragen och EU:s svar på en föränderlig geopolitisk verklighet”. Problemet är att, i motsats till vad vi leds att tro, är klyftan inte en geologisk ödesdigerhet – det är ett politiskt val. Och felaktiga, odemokratiska politiska val får vanligtvis rättsliga konsekvenser.

Men efter allt detta är det mest skandalösa fallet faktiskt lånen till Ukraina. Ungern, Slovakien och Tjeckien motsatte sig dem. Med hänvisning till GUSP-reglerna. Enligt reglerna, och eftersom det gäller gemensam säkerhet, borde ett sådant motstånd automatiskt ha blockerat processen – enhällighet är regeln, och inte av en tillfällighet. Målet är att inte föra krig och att följa den ekonomiska väg som leder till fred, minns ni? Men kommissionen använde sig av artikel 332 i EUF-fördraget och argumenterade för logiken om ”förstärkt samarbete”, vilket tillåter 26 stater att gå vidare utan de oliktänkande, men använder normer som inte hade utformats för situationer som denna. Det vill säga, bryter mot principen om normernas specialitet, som måste användas för det de var avsedda för. Ännu en listig strategi för att kringgå europeisk lagstiftning.

Detta utgör, i konstitutionella termer, en kupp. Det fördjupade samarbetet utformades som en sista utväg, för de fall då integrationen inte kan drivas framåt genom enhällighet på områden med delad behörighet. Men GUSP är inte ett område med delad behörighet som de andra. Det är ett område med exklusiv befogenhet för medlemsstaterna, det vill säga inte delad. Det är ett område där enhällighet är själva själen i den suveräna kompromiss som bör forma denna Europeiska union, ett EU som lever och livnär sig på folkens suveränitet. Att använda förstärkt samarbete för att kringgå ett veto från en medlemsstat inom områden som skulle kunna leda oss till krig, till ett världskrig, är som att använda en ambulans för att fly från polisen: tekniskt möjligt men moraliskt oacceptabelt.

Det som står på spel för de europeiska folken är dock inte bara formell legalitet. Det är principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Om majoriteten kan påtvinga minoriteten krig, upphör EU att vara en union av suveräner och blir en tvångsfederation – utan att dock ha det demokratiska mandatet som en federation. Och detta är det bedrägeri som nationella ledare har lett oss till, nämligen alla portugisiska regeringar sedan inträdet i den dåvarande EEG (författaren är från Portugal, ö.a.). Vid varje steg bidrog de till och fördjupade den rent koloniala karaktären hos denna Europeiska union.

Men det finns dock ett ännu djupare svek. EU:s militaristiska dragning stärker inte Europa. Den stärker särskilt USA. Siffrorna är obevekliga. Mellan 2020 och 2024 mer än tredubblades USA:s vapenimport till Europa – inklusive Ukraina – jämfört med den föregående femårsperioden. USA:s andel av den globala vapenexporten ökade från 35 % till 43 %. Tyskland, historiskt sett förtegen i militära frågor, såg sin vapenimport öka med 334 %, varav cirka 70 % kom från USA.

F-35 är den perfekta symbolen för detta beroende. Fler europeiska länder har köpt detta amerikanska stridsflygplan sedan invasionen av Ukraina. Alla har blivit beroende av den amerikanska regeringen och Lockheed Martin för programuppdateringar. Flygplanet var designat för att använda amerikanska vapen, och att anpassa det till europeisk beväpning skulle kräva Washingtons godkännande – något som inte är realistiskt. Dessutom bör upplösningen av det fransk-tyska konsortiet för tillverkning av sjätte generationens stridsflygplan * inte vara orelaterat till denna verklighet.

*(Det fransk-tyska samarbetsprojektet för ett sjätte generationens stridsflygplan, FCAS (Future Combat Air System) och jaktplanet NGF (Next Generation Fighter), lades officiellt ner. Det tidigare konsortium som drev utvecklingen kollapsade på grund av långvariga konflikter om arbetsfördelning och industriellt ledarskap.

Projektet upplöstes efter en utdragen maktkamp och grundläggande dispyter mellan de inblandade huvudaktörerna:

 Frankrike (Dassault Aviation): Krävde att vara huvudarkitekt och leda utvecklingen av själva stridsflygplanet.

• Tyskland & Spanien (bl.a. Airbus): Ville ha ett mer jämställt och delat utvecklingsansvar, vilket slutligen ledde till att samarbetet sprack.

Efterspel och nuläge

Det avbrutna prestigeprojektet värderades till omkring 100 miljarder euro och skulle ha inkluderat smygteknik, AI och autonoma drönarsystem. Nedläggningen av projektet har skapat ringar på vattnet och öppnat upp dörren för andra aktörer, såsom det svenska försvars- och säkerhetsföretaget Saab, för framtida europeiska försvarssamarbeten. Ö.a.)

Planen ”ReArm Europe” på 150 miljarder euro är, trots sitt pompösa namn, inte på något sätt en plan för europeisk autonomi. Det är snarare en köpplan. Och vem säljer? USA. President Trump krävde uttryckligen att NATO-partnerna skulle öka försvarsutgifterna till 5 % av BNP och köpa amerikanska vapen.

Berlins ”Köp europeiskt” – som endast omfattar 8 % av inköpen från amerikanska leverantörer – är en sen reaktion och fortfarande ofullständig. Problemet är inte bara vem som säljer vapnen, utan vem som kontrollerar tekniken. Militära underrättelsesystem, måldatabaser, försvarsprogramvara, artificiell intelligens – allt detta är beroende av USA. Det är Chatham House självt som säger att ”data från amerikanska vapensystem skickas automatiskt till USA, viktiga programuppdateringar är beroende av amerikanska tillverkare.”

Sveket är tvåfaldigt. Det är ett svek mot fördragen – som EU bryter mot med medgivande från en armé av kreativa jurister, för att inte kalla dem något annat – och det är också ett svek mot andan i det europeiska projektet, åtminstone den som hade sålts för inhemsk konsumtion.

Schuman kanske inte var naiv, men han visste att om integration inte skedde genom fred, skulle det aldrig ske. Åtminstone var det vad han sa. Ändå kan vi alltid säga att ett krigsprojekt bara kan splittra, för det är vad krig gör, det splittrar, snarare än enar!

EU gör just det. Den använder gemenskapsbudgeten – finansierad av europeiska skattebetalare som betalar skatt för sjukhus, skolor och infrastruktur – för att garantera lån som finansierar försvarsindustrin. Den omvandlar Europeiska investeringsbanken, som historiskt sett varit förbjuden att finansiera vapen, till en krigsbank. Den godkänner regler som kräver inköp av ”europeiska” försvarsprodukter – men som i praktiken gynnar amerikanska företag med joint ventures i Europa och med olika kapitalkontroller införlivade i europeiska företag.

Det föredragna argumentet för försvararna av denna militaristiska trend ligger i ögonblickets ”exceptionalitet”. Genom att klassificera den ryska invasionen av Ukraina som en exempellös händelse drar de in alla EU:s folk i idén att vi står inför en oundviklig anpassning. De skulle kunna presentera oss för oundvikligheten att fördöma och avvisa krig, vilket europeisk och internationell lagstiftning som tillämpades i EU pekar på, men nej. De utnyttjar exceptionella aspekter för att inte tillämpa den lag som just var avsedd att reagera på en sådan situation.

Genom att förråda det europeiska projekt de sålde in till de europeiska folken och för vilket de, ofta odemokratiskt, drog dem ur händerna, förråder denna generation av ledare inte bara det projektet. De förråder allt de sa att projektet skulle vara, de förråder vad de sålde, de förråder vad de lovade. Det fanns de som, genom att analysera projektets djupa natur, fördömde det från början och anklagade en sådan strävan för att vara omöjlig, med tanke på de maktförhållanden som var i spel.

Men att ha rätt när katastrofen inträffar är inte något att vara stolt över, för att ha varit med i den kampen! Kampen idag handlar om att stoppa denna glidning mot avgrunden, så att vi inte alla ger efter för den – vissa medvetet, vissa på ett klandervärt sätt och andra naivt!

***

 

KÄLLOR OCH EXTERNA REFERENSER

 

1. €90 Billion Loan to Ukraine (2026-2027):

• Council of the EU, “Council finalises €90 billion support loan to Ukraine,” April 23, 2026.
• The Conversation, “EU agrees €90 billion loan to Ukraine, but squabbles over frozen Russian assets expose the bloc’s deep divisions,” December 19, 2025.

2. “ReArm Europe” Plan (€150 billion):

• European Parliamentary Research Service (EPRS), “ReArm Europe Plan/Readiness 2030,” April 2025.

3. European Peace Facility (EPF) – “Off-Budget” Instrument:

• Foreign Policy Instruments (FPI), European Commission.
• European Law Blog, “The European Peace Facility: A Problem Of Democratic Accountability?,” February 2, 2026.

4. Article 122 TFEU Legal Basis (Exceptional Difficulties):

• SIEPS (Swedish Institute for European Policy Studies), “Article 122 TFEU: The legal workaround to freeze Russian assets and possible repercussions,” December 17, 2025.
• Max Planck Institute, “Frozen assets: Hard compromises in the European Council,” April 17, 2026.

5. Article 332 TFEU (Enhanced Cooperation) and Veto by Hungary, Slovakia, and Czech Republic:

• Max Planck Institute, “Frozen assets: Hard compromises in the European Council,” April 17, 2026 (on enhanced cooperation with 24 Member States).

6. S. Arms Exports to Europe (2020-2024):

• SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute), “Trends in International Arms Transfers, 2024,” March 2025.
• SIPRI, “Global arms flows jump nearly 10 per cent as European demand soars,” March 9, 2026.

7. S. Technological Dependence and Military Data:

• Chatham House, references on dependence on American weapons systems and data sharing (as cited in the original text; specific source to be confirmed in publications by the Royal Institute of International Affairs).

8. Article 41, Paragraph 2 TEU (EU Budget and Military Operations):

• Treaty on European Union (TEU), Article 41, Paragraph 2.

9. Article 32, Paragraph d) TFEU (Rational Development of Production):

• Treaty on the Functioning of the European Union (TFEU), Article 32, Paragraph d).

10. Article 173 TFEU (Industrial Competitiveness):

• Treaty on the Functioning of the European Union (TFEU), Article 173.

11. Article 24, Paragraph 1 TEU (Prohibition of Legislative Acts in CFSP):

• Treaty on European Union (TEU), Article 24, Paragraph 1.

12. Article 4, Paragraph 2 TEU (National Security – Exclusive Responsibility of Member States):

• Treaty on European Union (TEU), Article 4, Paragraph 2.

13. SIEPS Study on “Creative Use of Legal Bases”:

• SIEPS (Swedish Institute for European Policy Studies), publications on the disconnect between Treaties and the EU’s response to geopolitical reality.