Från Pandora-dokumenten till krigskorruption: Skuggorna kring Zelenskyj, miljarderna och Norges roll

Uppslag från Kyiv Independent. Det finns mer kritisk bevakning av korruptionsskandalen i Ukraina under militär censur än det finns i norska medier.

Av Arnt Remy Åvik-Langstrand – 7 maj på steigan.no

När Pandora-dokumenten publicerades 2021 försökte många västerländska medier presentera fallet som en mindre pinsam historia från tiden innan Volodymyr Zelenskyj blev president. Förklaringen var enkel: Ukraina var korrupt även tidigare, offshore-företag var ”vanlig praxis”, och detta handlade bara om att skydda företag från oligarker och politiska påtryckningar.

Men idag, efter korruptionsskandaler som har skakat Ukraina under 2025 och 2026, ser Pandora-dokumenten plötsligt helt annorlunda ut.

Läckan visade inte bara att Zelenskyj och kretsen kring produktionsbolaget Kvartal 95 hade byggt upp ett nätverk av offshore-företag i skatteparadis som Belize, Cypern och Brittiska Jungfruöarna. Den visade också att redan före hans presidentskap verkade personerna kring Zelenskyj i ett ekonomiskt system baserat på dolt ägande, internationella företagsstrukturer och kapitalöverföringar utanför offentlig granskning.

Det som då avfärdades som ”normal ukrainsk affärskultur” framstår nu som en varning om hur makt-, pengar- och lojalitetsnätverk fungerar runt den ukrainska presidenten.

För nu handlar det inte längre om TV-produktion och fastigheter i London. Nu handlar det om miljarder i västligt krigsstöd.

Samtidigt finns det en annan fråga som nästan aldrig diskuteras ärligt i västerländska medier: Skulle detta krig ha utvecklats på detta sätt överhuvudtaget om USA och NATO inte i åratal hade använt Ukraina som en geopolitisk frontstat och ombud mot Ryssland?

Från rysk sida har NATO:s expansion österut, dess vapenstöd, dess utbildning av ukrainska styrkor, dess massiva underrättelsestöd och dess politiska inblandning efter 2014 framställts som ett direkt strategiskt hot. Kritiker av väst hävdar därför att Ukraina gradvis förvandlades till en bricka i en större maktkamp mellan Washington och Moskva, där ukrainare i slutändan fick betala det högsta priset.

Detta innebär att Ryssland frikänns från ansvar för invasionen. Vilket innebär att bilden som presenteras i väst – där konflikten framställs som helt frikopplad från amerikansk och NATO-ledd geopolitik – blir alldeles för enkel.

Krigspengar, energisektorn och Zelenskys inre krets

Under 2025 och 2026 har flera av Ukrainas största korruptionsskandaler avslöjats av landets egna antikorruptionsorgan NABU och SAPO.

De allvarligaste gäller energisektorn – själva livsnerven i ett land som är beroende av sin elförsörjning under ryska attacker. Enligt NRK ska personer i Zelenskyjs inre krets ha förskingrat runt en miljard kronor som egentligen skulle gå till att skydda energiinfrastruktur mot ryska attacker.

Pengarna skulle ha säkrat elnät, kraftverk och kritiska energianläggningar.

Istället ska de ha försvunnit in i korrupta nätverk.

NRK (Norges största nyhetskanal) citerade Arve Hansen från Helsingforskommittén som sa att ett ord var vanligt bland ukrainare i Kiev: ”Förräderi”.

Det är svårt att hitta ett allvarligare ord i ett land i krig.

Samtidigt kopplades Ukrainas energiminister Herman Halushchenko till fallet. Det är samma minister som tog emot kronprins Haakon och energiminister Terje Aasland under Norges uppmärksammade besök i Ukraina.

Medan norska politiker poserade framför kameror i solidaritetens namn, utreddes personer i samma maktsfär för korruption relaterad till fonder som skulle hålla landet vid liv.

Drönare, lyxnätverk och ”Dynastin”

Sedan kom nästa skandal.

Aftenposten beskrev hur ett växande korruptionsfall nu kopplas till personer runt Zelenskyjs nära vän Timur Mindich. Media diskuterar ett nätverk som kallas ”Dynasty”, där lyxvillor, mäktiga personer och finansiella kontakter kopplas till krigsekonomin.

Samtidigt dras drönarindustrin in. Detta är ingen slump.

Drönarkriget har blivit en av de största pengamaskinerna i hela Ukrainakonflikten. Miljarder pumpas in i produktion, teknologi, övervakning och vapensystem. Norge är redan starkt involverat genom stödprogram, vapenprogram och samarbete med den ukrainska försvarsindustrin.

Statsminister Jonas Gahr Støre besökte drönartillverkaren Fire Point i Kiev och nämnde företaget som en möjlig viktig partner både för Norge och norsk försvarsplanering.

Kort därefter dök företaget upp i korruptionsanklagelser kopplade till Zelenskyjs krets.

Företaget självt förnekar anklagelserna.

Men problemet är större än ett företag.

Frågan är varför norska myndigheter verkar helt ovilliga att ställa grundläggande kritiska frågor innan miljarder skickas in i ett system som upprepade gånger avslöjas för korruption.

Norge känner till risken – men fortsätter

Det kanske mest uppseendeväckande är att norska myndigheter själva erkänner risken.

Utrikesdepartementet har redan sagt att de inte kan garantera att norska medel inte missbrukas i Ukraina.

Ändå fortsätter pengaflödet.

Enbart genom Nansenprogrammet har enorma summor skickats till Ukraina, både civila och militära. Samtidigt är stora delar av Ukrainas statsbudget nu helt beroende av västerländska pengar för att överleva.

Detta skapar ett system där kontrollmekanismerna försvagas samtidigt som penningmängden exploderar.

Historiskt sett är detta receptet för massiv korruption.

Krig har alltid skapat svarta marknader, vapenprofitörer, oligarknätverk och korrupta maktstrukturer. Irak, Afghanistan och Libyen visade samma mönster. Hundratals miljarder försvann in i system som väst påstod sig ha kontroll över.

Resultatet var ofta katastrofalt.

Ändå låtsas västerländska politiker att Ukraina är annorlunda.

Zelenskijs problem är inte bara korruption – utan trovärdighet.

Zelenskij byggde sin politiska identitet på att vara en uppgörelse med det gamla Ukraina.

Han skulle städa upp.

Han skulle bekämpa oligarkerna.

Han skulle representera något nytt.

Men när vänner, rådgivare, ministrar och personer i presidentens inre krets upprepade gånger dras in i korruptionsskandaler, börjar själva berättelsen spricka.

Pandora-papperen var den första varningen.

Korruptionsskandalerna inom energisektorn var nästa.

Drönarskandalerna och ”Dynastin” gör bilden ännu mörkare.

Och mitt i detta står Norge och skickar in allt fler miljarder i systemet – utan någon verklig offentlig kontroll över var pengarna faktiskt hamnar.

En fråga norska medier nästan aldrig ställer

Den största svagheten i norsk Ukraina-bevakning är kanske inte propaganda. Det är avsaknaden av kritiska frågor.

För det finns en grundläggande fråga som nästan aldrig ställs offentligt:

Hur mycket av västerländskt stöd till Ukraina har faktiskt hamnat i korruption, privata nätverk, oligarkiska strukturer eller krigsvinster? Ingen vet.

Och kanske det allvarligaste är att många av dem som skickar pengarna inte verkar vilja veta heller.

Relaterat.
Ericssons mutor – eller ”Inget är nytt under solen”. Korruptionen inom läkemedelsindustrin, bland politiker i EU och USA etc…