Franske militären Benoît Paré: – Vad jag såg i Ukraina

Benoît Paré är en fransk militärreservist, tidigare analytiker vid det franska försvarsministeriet och långvarig internationell observatör.

En artikel 18 april på steigan.no

Benoît Paré är en fransk militärreservist, tidigare analytiker vid det franska försvarsministeriet och långvarig internationell observatör, mest känd för sin roll i OSSE:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) särskilda övervakningsuppdrag i Donbas-regionen i Ukraina.

Paré har en bakgrund som officer i den franska armén (reservist) och arbetade som analytiker vid det franska försvarsministeriet. Han har omfattande erfarenhet från internationella uppdrag i konfliktzoner, inklusive tidigare uppdrag i f.d. Jugoslavien, Afghanistan, Libanon och Pakistan. Från omkring 2015 (vissa källor nämner även 2014) till 2022 var han utplacerad som obeväpnad civil observatör i OSSE:s särskilda övervakningsuppdrag i Ukraina (SMM).

Han tillbringade mycket tid i Donbas och var en av få västerländska observatörer som tillbringade lång tid på båda sidor av kontaktlinjen.

År 2025 publicerade Benoît Paré boken Ce que j’ai vu en Ukraine: 2015–2022 – Journal d’un observateur international och gav en detaljerad intervju i juni samma år (transkriberad och publicerad på multipol360.com efter inspelning från TV Libertés-programmet La Matinale Tocsin). Länk till boken på Amazon.

Här följer ett sammandrag:

Benoît Paré om vad han såg i Ukraina (2015–2022)

Mitt namn är Benoît Paré. Jag är en tidigare analytiker vid det franska försvarsministeriet, reservofficer i armén och har varit utplacerad i åtta operationer utomlands. Från juli 2015 till maj 2022 var jag observatör för OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) i Donbas. Vårt mandat var tydligt: ​​att samla in objektiva fakta om säkerhetsincidenter, övervaka mänskliga rättigheter och underlätta dialog mellan parterna på plats. Vi patrullerade både områden som kontrollerades av den ukrainska regeringen och områden som hölls av pro-ryska separatister. Detta gav oss en unik möjlighet att se verkligheten med egna ögon – inte genom media eller politiska berättelser.

OSSE-uppdraget inrättades 2014 för att övervaka vapenvilan efter Minskavtalen. Vi skulle vara neutrala. Men från början fanns det ett problem: OSSE erkände inte de två självutnämnda republikerna i Donbas (Donetsk och Luhansk). Detta gjorde det svårt att ha lika god kontakt med båda sidor. Med Kiev var samarbetet alltid smidigt – med separatisterna var det mer komplicerat. Jag försökte ändra detta internt, men utan framgång. Till slut ledde det till att jag avgick från min position. Jag kunde inte längre acceptera att vårt mandat undergrävdes.

En av de största skandalerna jag upplevde handlade om antalet civila offer. År 2016 genomförde vi en grundlig analys där vi verifierade varje dödsfall med tre oberoende källor: medicinska rapporter, officiella myndigheter och direkta vittnesskildringar.

Resultatet var tydligt: ​​63 % av de civila offren inträffade i separatistkontrollerade områden, medan endast 35 % skedde i områden under ukrainsk kontroll. När dessa siffror blev kända internt reagerade Kiev starkt och anklagade OSSE för att vara ”manipulerade av ryssarna”.

Chefen för uppdraget fick panik över sitt jobb och beslutade att sluta publicera detaljerade siffror per zon. Från och med då publicerade vi bara aggregerade siffror.

Men jag hade tillgång till de interna databaserna och såg att obalansen bara växte: mellan 2016 och 2018 var förhållandet cirka 72 % civila offer i separatistområdena jämfört med 25 % på den ukrainska sidan, när vi exkluderar minor.

Detta var ren censur av fakta. Det var inte längre möjligt att tala om ”båda sidor lika skyldiga”. Verkligheten visade något annat. Jag såg också flera fall av ren förfalskning av rapporter. I Kramatorsk upptäckte jag 2015–2016 att en daglig rapport felaktigt placerade ett bombardemang av Gorlovka (separatistkontrollerat) som att det hade ägt rum i en ukrainskkontrollerad stad. Författaren, en amerikan med bakgrund vid National Endowment for Democracy (NED), kallade det ett ”mänskligt fel”.

Men jag såg samma mönster upprepade gånger – särskilt från angloamerikanska observatörer. Jag hörde från franska och brittiska kollegor om en amerikansk observatör i Kiev som var gift med en officer i den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) och som aktivt ändrade rapporter. Jag såg aldrig ryska observatörer ljuga på samma sätt. Däremot upplevde jag en kultur av självcensur och ”sekretess” inom OSSE. Vissa patrullrapporter hölls helt enkelt hemliga för oss andra. Ett konkret exempel som fortfarande fastnar i mitt minne är bombningen av en förskola i Stanitsa Luhanska den 17 februari 2022. Detta hände direkt efter att USA hade varnat för en möjlig rysk invasion.

Ukrainska och västerländska medier pekade omedelbart på separatisterna. Men OSSE-rapporten jag såg visade något helt annat: Skadorna på byggnadens nordöstra fasad indikerade att eldgivningen kom från nordost – det vill säga från ukrainskkontrollerat territorium. Separatisterna höll sig i sydväst. Fysiskt sett var det inte logiskt. Varför skulle separatisterna bomba en förskola mitt på ljusa dagen i en stad där de flesta invånarna var deras egna?

Dessutom nekades OSSE-observatörerna tillträde närmare än 50 meter – något som aldrig hade hänt på fem år. Strax därefter kom den ukrainska biträdande försvarsministern och den amerikanska ambassaden ut och skyllde på Ryssland.

Zelenskyj använde samma berättelse vid säkerhetskonferensen i München dagen därpå. För mig luktade det starkt av manipulation för att mobilisera väst.

Dessa händelser passar in i ett större mönster som jag har sett både före och efter 2022: barnhemmet i Mariupol, teatern i Mariupol, Bucha, Izium. Ofta presenterade som ”ryska grymheter” utan någon verifiering av fakta. Jag jämför det med gamla välbekanta tekniker – Colin Powells provrör 2003 (hans lögn i säkerhetsrådet om Iraks påstådda ”massförstörelsevapen, ö.a.) eller massakern i Račak 1999 (se här, ö.a.) som användes för att rättfärdiga bombningen av Serbien. Den ukrainska ombudsmannen för mänskliga rättigheter avskedades till och med 2022 för att ha fabricerat siffror om ”tusentals våldtäkter” begångna av ryska soldater. Hon erkände det själv: ”Vi behöver vapen från väst.” Sådana lögner korrigeras sällan i västerländska medier.

Jag är inte naiv – propaganda finns överallt. Men under min tid på plats såg jag en systematisk partiskhet för att skydda den ukrainska berättelsen. Minskavtalen kunde ha stoppat blodsutgjutelsen redan 2015. De saboterades, främst från ukrainsk sida, delvis för att ultranationalistiska grupper vägrade någon kompromiss. Nationalisterna har fortfarande stort inflytande och hindrar Zelenskyj från att sluta fred, även idag.

Jag skrev boken för att ge ett faktabaserat vittnesmål – inte en politisk pamflett, utan en dagbok för någon som var där i sju år. Jag visste att det skulle kosta mig min karriär inom internationella uppdrag. Men sanningen är viktigare än min egen ekonomiska framtid.

Donbaskriget handlar inte bara om Ukraina – det handlar om hur vi som västerländska samhällen väljer att hantera fakta när de inte passar in i den officiella bilden. Om vi ​​fortsätter att ignorera vad jag och andra såg på plats riskerar vi att gräva oss djupare ner i en konflikt som kunde ha undvikits.

Video där Benoît Paré intervjuas av Glenn Diesen

Donera gärna med Swish till 070-4888823.