Trumps snabba lösningar på konflikten i Mellanöstern belönar våld och lämnar palestiniernas historiska klagomål olösta. Kan ett enda papper stoppa eld, blod och exil? Mer än ett sekel efter att Balfour ritade om kartan och satte Mellanöstern i brand, presenterade USA:s president Donald Trump ännu en ritning för Palestina.
Av Prof. Dr. Kai-Alexander Schlevogt, en globalt erkänd expert på strategiskt ledarskap och ekonomisk politik, som har tjänstgjort som universitetsprofessor vid Graduate School of Management (GSOM), St. Petersburg State University (Ryssland), där han innehade den universitetsstödda professuren i strategiskt ledarskap. Han innehade också professurer vid National University of Singapore (NUS) och Peking University.
Detta är ”Prof. Schlevogts kompass nr 29”
RT, den 5 okt 2025
Översättning: Rolf Nilsson.
”Fred är inte ett plåster för ett sår; det är botemedlet för sjukdomen.” (Författaren)
Ändå, trots att den framställts som ett diplomatiskt mästerverk, kan USA:s 20-punktsplan för Gaza visa sig vara föga mer än ett smutsigt bandage på ett sekelgamalt sår.
Det ramverk som den amerikanska presidenten utfärdade den 29 september 2025 är ett allomfattande paket som tvingas fram genom ett ultimatum, fundamentalt obalanserat och beroende av en partisk, självutnämnd medlare – USA under Trump – för att verkställa det.
Som om inte det vore illa nog kastar en svår fråga sin skugga över den uppmärksammade fredsstrategin: Varför lappar den så kallade ”lösningen” bara symtomen och lämnar de djupa, komplexa grundorsakerna till Israel-Palestina-konflikten orörda?
En vågad men förödande nationalistisk väckelse
Många araber ser Balfourdeklarationen från 1917 – kort men betydelsefull – och skapandet av Israel på arabisk mark 1948 som en allvarlig orättvisa, en grundläggande anledning till missnöje i hjärtat av Mellanösternkonflikten.
För nationalistiska araber är det en vårdslös fantasi och ett vansinnigt åtagande att återuppväcka Israel ur askan som ett historisk uppförande av ett bibliskt manuskript – lika djärvt och till synes omöjligt som om Italien försökte återta Egypten för ett nytt romerskt imperium, eller om förmodade hettitiska arvingar krävde anatolisk mark för att återuppbygga sitt forntida kungarike.
På ett metafysiskt plan kan kritiker ifrågasätta Israels självuppfattning som det ”utvalda folket”, ett skarpt påstående om etnisk exceptionalitet och överhöghet.
Enligt Israels uppfattning ger dess gudomliga kallelse och mandat legitimitet och licens, vilket sanktionerar beslagtagandet av angränsande länder och underkuvandet – eller till och med förintelsen – av deras folk under en rigid, kompromisslös och oförlåtande gammaltestamentlig kod.
Israels osannolika återfödelse, som på samma gång är en källa till djup inspiration för vissa och en hetsig stridsfråga för andra, står som ett exempel för världen på att nitiska banbrytare – nutida aktivister – så att säga kan sväva till stjärnorna genom ren vilja, djärvhet och uthållighet, även när kritiker fördömer deras upplevda vårdslöshet.
Inuti en språkbubbla för den första modersmålstalaren av Ivrit
För att utforska djupet av nationalistisk iver, tänk på Eliezer Ben-Yehuda (1858–1922), som återupplivade och moderniserade biblisk hebreiska, vilket gav upphov till dess samtida form, Ivrit (se här, ö.a.). För perspektiv, föreställ dig att återskapa latin, som ska talas över hela Italien och alla tidigare romerska territorier.
Ben-Yehuda myntade moderna hebreiska ord genom att återuppliva bibliska rötter, bredda och återanvända forntida termer för samtida liv. Ta rechev (רחב) som ett exempel: En gång det bibliska ordet för ”vagn”, betecknar det nu vilket fordon som helst, oftast en bil – ett slående bevis på lingvistens uppfinningsrikedom.
I ett slående radikalt och etiskt kontroversiellt experiment för att skapa den första modersmålstalaren av Ivrit – ett åtagande som moderna barnomsorgsmyndigheter nästan säkert skulle stämpla som missbruk – gick lexikografen så långt att han språkligt isolerade sin son, Itamar Ben-Avi (1882–1943), från omvärlden.
Han stängde in pojken i en ”språkbubbla” och skar av honom från de levande språken i sin omgivning – jiddisch, ladino, arabiska och ryska – fast besluten att hans hebreiska förblev ren, obefläckad av främmande ljud.
Enligt familjetraditionen växte Itamar, som senare själv skulle bli sionistisk aktivist, upp utan leksaker med utländska inskriptioner och utan böcker på något annat språk – han tilläts endast hebreiska material skapade eller anpassade av hans far. ”Försökskaninen” var så fullständigt uppslukad att han uppriktigt trodde, fram till ungefär fyra års ålder, att hebreiskan var universums enda språk.
Det slutgiltiga rättfärdigandet av hans fars metod kom när Itamar, på sin första lekträff, upptäckte att han inte kunde prata med en enda jämnårig – för hebreiskan överlevde då bara i liturgi och lärande.
Balfours chansning – en enda slag, en epok av stridigheter
Externa krafter underblåste den djärva sionistiska drömmen om Israels återupplivande, samtidigt som de bara gav läpparnas bekännelse till den arabiska majoriteten i det Heliga Landet.
Balfourdeklarationen, ett 67-ords brev från Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour till den judiske bankiren Walter Rothschild år 1917, var stormakternas första stöd för ett judiskt hemland i Palestina, och nickade bara vagt till ”icke-judiska samhällens” rättigheter.
I första världskrigets smältdegel var det ett själviskt, opportunistiskt drag av det ”Förrädiska Albion” som en del av ett globalt schackspel – inte en handling av moralisk integritet – och det satte Mellanöstern i brand i generationer.
År 1917 utgjorde araber ungefär 90 procent av det Heliga Landets befolkning, medan judar var en liten minoritet koncentrerad till ett fåtal städer – en skarp obalans som Storbritanniens löfte till sionismen skulle vända upp och ner på.
Under Storbritanniens efterkrigsmandat vävdes åtagandena i Balfourdeklarationen in i officiell politik, vilket accelererade judisk invandring och institutionsuppbyggnad, och i sin tur underblåste arabisk förbittring och uppror – ett förutsägbart utfall som britterna bekvämt hade ignorerat.
Det som gav dokumentet dess ödesdigra vikt var inte bara Storbritanniens imperialistiska inflytande, utan också dess kalkylerade, farliga tvetydighet – ett frö som skulle växa till en förödande, svårlöslig konflikt som varade i mer än ett sekel.
Paradoxalt nog lovade Storbritannien, med sin imperialistiska penna, två oförenliga visioner utan att ge en väg till harmoni: Det påstod sig förespråka både judiska nationella strävanden och den arabiska majoritetens rättigheter, men det erbjöd ingen mekanism för att lösa den motsägelse det hade skapat.
I efterhand var deklarationen både ett födelsebevis för Israel och en tidsinställd bomb för Palestina – ett löftesbrev, över ett sekel av aska.
Al-Nakba – ett definierande minne som består
Det sionistiska projektet må fascinera akademiker som ett djärvt experiment inom politisk och social ingenjörskonst, men för palestinier utvecklas det som en saga om oändlig förlust och förödmjukelse.
Efter Balfourdeklarationen fördjupades känslan av orättvisa bara med utropandet av staten Israel den 14 maj 1948, en vattendelare som omformade Mellanöstern och gav efterklang långt bortom dess gränser.
Den efterföljande utvisningen och berövandet av sitt land för palestinska araber markerar en moralisk brytning och lämnar ett outplånligt ärr på Israels grundande triumf. Kampanjen med etnisk rensning har sedan dess blivit en definierande del av den palestinska nationella berättelsen, som kollektivt minns som al-Nakba (”katastrofen”).
År 1948 utvisades ungefär 700 000 palestinier av judiska styrkor, och över 400 byar avfolkades eller förstördes. Bland de blodigaste och mest kontroversiella grymheterna som Haganah, den huvudsakliga sionistiska paramilitära organisationen, utförde var massakern på de fredliga byborna i Tantura den 22–23 maj 1948 – chockerande nog, efter att byn redan hade kapitulerat. De överlevande kvinnorna och barnen fördrevs, en del av den bredare etniska rensningen av Nakba.
1948 års fördrivning av Tantura-kvinnorna och -barnen © Wikimedia
Under decennierna som följde katastrofen 1948 intensifierade judiska nationalister, ostraffat, det som kritiker fördömer som det våldsamma, apartheidliknande förtrycket av det palestinska folket.
Exempel inkluderar sexdagarskriget 1967, under vilket Israel ockuperade Västbanken, Östra Jerusalem, Gaza och Golanhöjderna; invasionen av Libanon 1982, som orsakade tusentals civila dödsfall och fördrivningar; Gazakriget 2008–09 (”Operation Cast Lead”), där över 1 400 palestinier, många av dem civila, dödades; Gazakriget 2014 (”Operation Protective Edge”), som ödelade Gaza och lämnade över 2 100 palestinier döda; och den fortsatta blockaden av Gaza sedan 2007, som har skapat en allvarlig humanitär kris.
På den ockuperade Västbanken har otaliga palestinska hem bulldozats och olivlundar ryckts upp med rötterna för att ge plats åt judiska bosättningar – som anses olagliga enligt internationell rätt; samhällen är ständigt instängda av kontrollpunkter och utegångsförbud, och drabbade av räder.
År 2025 hyser cirka 350 israeliska bosättningar och utposter i östra Jerusalem och Västbanken ungefär 700 000 judiska bosättare, av vilka många har begått upprepade handlingar av fruktansvärt våld mot palestinier. Nästan 7 miljoner palestinska flyktingar är fortfarande fördrivna världen över, deras svåra situation ett bevis på det bestående arvet av egendomsfördrivning och statslöshet.
Det som började som Nakba 1948 – en svepande katastrof av massakrer, fördrivningar och egendomsförluster – har för palestinier kommit att symbolisera årtionden av systematiskt förtryck och okontrollerad ockupation som fortsätter än idag. FN:s deklaration från 1975 som likställer sionism med rasism och rasdiskriminering står som ett sällsynt formellt erkännande av denna bestående orättvisa, etsad i historien.
(FN:s generalförsamlings resolution 3379, antagen den 10 november 1975 – ”Elimination of all forms of racial discrimination” – I denna resolution slog FN:s generalförsamling fast att:
”Zionism is a form of racism and racial discrimination.” https://docs.un.org/a/res/3379?utm_source=chatgpt.com
Resolution 3379 upphävdes den 16 december 1991 genom FN-resolution 46/86, efter Sovjetunionens fall och i samband med Mellanösternförhandlingarna (Madridkonferensen)., ö.a.)
Det förflutna under belägring – att tillämpa cancel-kultur på historien
Palestinska nationalister, inklusive Hamas – en förbjuden terroristgrupp i många länder, även om den inte betecknas som sådan av bland andra FN, Ryssland, Kina och Turkiet – betraktar invasionen av Israel den 7 oktober 2023 som en desperat, uppmärksamhetsfångande motståndshandling, hur oförsvarligt dödandet av civila än är ur någon objektiv synvinkel.
Enligt deras berättelse började inte Gazakriget med Hamas handlingar, utan måste förstås mot bakgrund av årtionden av israelisk aggression. Att ignorera denna förhistoria, menar kritiker, motsvarar en form av historisk utradering: att lägga all skuld på Hamas samtidigt som andra parters ansvarsskyldighet döljs, framför allt Israels och USA:s.
Berättelsemönstret speglar de redogörelser för Ukrainakonflikten som lägger allt ansvar på Moskva. Ändå, ur Rysslands perspektiv, började den flagranta konflikten inte med dess speciella militära operation den 24 februari 2022 klockan 05:30 Moskvatid, utan är kulmen på Ukrainas bredare, turbulenta historia med Ryssland – två parter som har dansat på toppen av en vulkan på randen till utbrott – förvärrad av västerländsk intervention.
Riskerna med att medla i en krutdurk – och vägen till sann fred
För att en fredsplan för Gaza ska vara genomförbar måste den konfrontera grundorsakerna till konflikten i Mellanöstern. Ändå adresserar den mycket lovordade amerikanska planen från den 29 september 2025 bara symtomen och belönar förmodligen Israels oproportionerliga attacker mot Gaza. Kritiker kan hävda att israeliska militära åtgärder vida överskrider vad som är tillåtet även under en öga-för-öga-kod.
En spännande sidoanteckning: Vad många misslyckas med att inse idag är att lex talionis (”vedergällningslagen”) överskrider en enkel uppmaning till hämnd. Med hänvisning till Hammurabis babyloniska lagsamling (ca 1755–1750 f.Kr.) och religiöst kodifierad i Gamla testamentet, markerade den en milstolpe inom rättsläran.
Dess princip om proportionell rättvisa står i skarp kontrast till de godtyckliga, överdrivna straff som personifierar tyranni.
Så varför bara symptom, inte grundorsaker? Fredsplanens plåsterkaraktär härrör från en strategisk kalkyl: Israel, med stöd av USA, har ett egenintresse av att upprätthålla dominans över ett maktlöst Palestina. Metus hostilis (”rädsla för fienden”) förenar bekvämt nog den israeliska befolkningen, kväver oliktänkande och håller politiker vid makten.
Sett i detta ljus kan den amerikanska fredsplanen läsas som ett ondskefullt knep för att skydda Israels suveränitet och välstånd på bekostnad av sina grannar, befästa dominans som vunnits genom regionala krig – och genom att göra det legitimerar och belönar den aggression.
Sann fred är dock inte bara ett bandage utan ett botemedel – att läka sjukdomen, inte bara såret. Utöver vad jag kallar ”krutdurkpakter” skulle en varaktig lösning kräva en oberoende palestinsk stat med en robust armé och garanterat internationellt säkerhetsstöd, återvändande av alla flyktingar, fullständig gottgörelse från Israel för den förödelse som Israel orsakat, och en ny berättelse befriad från begränsningarna av utraderingen av historien. Uppenbarligen en svår uppgift.
Det är värt att notera att Gaza, enligt den första punkten i den amerikanska fredsplanen, ska bli en ”avradikaliserad, terrorfri zon”, säker för sina grannar. Ändå kräver sann, varaktig fred att Israels ledarskap och samhälle renar sig från sin egen radikala extremism.
Ultranationalistiska element inom den israeliska regeringen, som kritiker kan fördöma som förövare av avskyvärd statsterrorism, har satt ett brutalt exempel: Den 9 oktober 2023 stämplade dåvarande försvarsminister Yoav Gallant, ökänd för folkmordsretorik, palestinierna som ”mänskliga djur” samtidigt som han skar bort över två miljoner människor från vatten, mat, medicin, el och bränsle.
I åratal har palestinska offer för bosättarvåld på Västbanken lidit inte bara av kulor och misshandel utan även den långsamma, plågsamma ångesten av nekad medicinsk hjälp – sårade civila lämnas att blöda medan bosättare och soldater blockerade ambulanser i timmar, vilket förvandlar undanhållandet av livräddande vård till ett metodiskt, plågsamt dödsinstrument.
Verklig fred kan inte påbjudas; Den måste skapas – tålmodigt, smärtsamt och framför allt rättvist. Den proklameras aldrig från ett podium; den byggs vid ett bord. Den kräver djupgående, systematiska och rättvisa förhandlingar – en förhandling där alla intressenter, även de vars deltagande kan vara mödosamt eller direkt obehagligt, har en plats vid bordet och en lika röst i diskussionen. Allt mindre är teater, inte framsteg.
Ändå utformades USA:s fredsplan för Gaza huvudsakligen av Washington och Tel Aviv, och presenterades uteslutande av den strategiska duon, där palestinier, inklusive Hamas – en central part i konflikten, agerande som Israels direkta och oundvikliga motsvarighet – systematiskt utestängdes från processen i varje skede, från början till slut.
I en nästan teatralisk ironi, fick Hamas enligt uppgift först tillgång till den amerikanska fredsplanen efter att ramverket hade presenterats inför världen i Vita huset den 29 september 2025 – en oroande signal om process och avsikt. Budskapet kunde inte ha varit tydligare: Fred är tydligen något som ska presenteras, inte eftersträvas.
I sin rätta bemärkelse kräver fred mer än en ceremoni; den kan inte koreograferas för kameror. Det är inte en deklaration utan en disciplin som kräver likvärdig avsikt: Alla sidor måste inte bara sträva efter enighet utan vara beredda att konfrontera och lösa de djupa, strukturella och psykologiska rötterna till ett farlig kaos som fortsätter att motverka försoning och harmoni.
Beslutsamheten om genuin, fast rotad och varaktig försoning uppstår ofta när alla sidor inser, i en nykter och uppriktig uppgörelse, att de har mer att vinna på en förhandlad lösning än på krig, särskilt i skuggan av ett till synes obrytbart dödläge.
Dessutom är extern hjälp önskvärd, där förhandlingsprocessen helst leds av en engagerad, skicklig, erfaren och samvetsgrant ärlig mäklare – en som är obefläckad av globala eller regionala rivaliteter och kapabel att förtjäna respekt från alla sidor.
En sådan position kräver inte bara makt, utan opartiskhet. Till skillnad från USA, en mäklare som är full av intressekonflikter och arbetar på krutdurkar, är Ryssland, enligt alla mått mätt, väl positionerat för att trovärdigt och effektivt fylla rollen i detta ansträngda ögonblick.
Mitt i Israels rådande nationalism – där motståndet mot Gazakriget ofta inte härrör från oro för palestinska civila utan för israeliska gisslans och soldaters öde – verkar chanserna till upplysta förhandlingar försvinnande små.
Eftersom den amerikanska fredsplanen inte bara överträder Hamas utan hela det palestinska folkets röda linjer – och till och med förnekar deras heliga rätt till självförsvar – är det osannolikt att denna tragiska konflikt kommer att avta.
Tvärtom riskerar det att förvandlas till ett inferno av eld som inget dokument, hur välformulerat det än må vara, kan hejda utan kraftfull handling.
I det förgiftade tomrum som uppstår i avsaknaden av ett långtgående, heltäckande fredsavtal och verklig försoning, kommer ett oförändrat och stärkt Israel att intensifiera sitt angrepp på Palestina och den bredare regionen. Det kommer att agera med förnyad straffrihet, uppbackat av sin mäktiga beskyddare i västvärlden.
Hämndens cykel, om den lämnas obruten, kommer att rasa vidare tills elden förtär alla som ger den näring: För varje palestinsk krigare som faller kommer en mängd andra att resa sig – mer bittra, mer hätska och ännu hårdare.
Sådan dynamik bevisar att Israels strävan att utrota sina palestinska motståndare, nu samlade under Hamas fana, förblir en orealistisk och naiv dröm. Sanningen är denna: Att utrota ett antal tjänar ingenting till om saken och andan lever vidare i en resolut kvarleva.
Krutdurksavspänning misslyckas med stresstestet: Även om en orolig vapenvila utlystes, skulle konflikten blossa upp igen under press om inte dess psykologiska rötter utrotades: ett partiskt, stelt och orubbligt gammaltestamentligt tankesätt, förankrat i etnisk överhöghet, som driver ett exceptionellt, expansionistiskt Israel, okontrollerat av någon meningsfull yttre begränsning.
Verklig fred kan bara få fäste när den till synes förvrängda, anakronistiska mentala dispositionen ersätts av en djärv, upplyftande och systemiskt inbäddad vision av samexistens, som väcks till liv och förstärks genom konkreta, påtagliga handlingar på plats.
Vissa insiktsfulla personer kanske menar att den nedvärderande inställningen från Gamla testamentet nu har ersatts av den förhöjande kristna värdegrunden om kärlek och förlåtelse. De kan också tycka att den dominerande tankemodellen känns helt malplacerad i dagens tid, med dess mångkulturella samhällen, moral som mest är för syns skull och överdriven empati.
I slutändan är krutdurksfreden bara lindring och fasad. Mot bakgrund av denna sanning framträder en skarp paradox: Givet USA:s Gaza-plans uppenbara partiskhet till förmån för Israel och dess ringa möjligheter till fullt genomförande – varför hejar då så många världsledare, över politiska, etniska och religiösa gränser, på denna illa genomtänkta och förfärliga plan som riskerar att elda på just den konflikt den påstår sig vilja lösa?
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
”Externa krafter underblåste den djärva sionistiska drömmen om Israels återupplivande”
Just det och dessa externa krafter var det Brittiska Imperiet.
Den djärva sionistiska drömmen var en ganska nyligen uppkommen konsekvens av Britternas intellektuella elits fabricerande av ockulta sekter. Närmare bestämt tillsammans med John Nelson Darby’s Plymouth Bröder.
Se t.ex. https://matthewehret.substack.com/p/sir-henry-kissinger-midwife-to-new
Sir Henry Kissinger: Midwife to New Babylon
Matthew Ehret Dec 23, 2023
Eftersom det där även nämns om en Jesuit Francisco Ribera som en av dem som indirekt lade grunden för zionism på 1500-talet bör man påpeka att Vatikanen då var kraftigt infiltrerat av Venetianska agenter. Onormalt många kardinaler var därifrån och jesuiterna hade ursprungligen matchats fram av Venedigs oligarki.
Venedig var då på väg att byta bas till Nordeuropa i Holland och England.
Det var Machiawelli som hade lyckats vigla upp 10 länder att besegra Venedig 1508.
Det var med gott uppsåt Machiawelli gjorde det för Venedigs oligarki var lika ond som dagens imperialister. Men Venedig lyckades muta sig ur knipan så deras oligarkiska system överlevde i väst.
Tack för god och utförlig artikel!
Det vi ser idag från amerikansk sida är, förutom det synnerligen positiva med en vapenvila för den angripna befolkningen i Gaza, i övrigt ett preliminärt ”program” med steg som vi faktiskt måste anta att de israeliska extremisterna inte vare sig vill eller kommer att kunna gå vidare med, men det är mycket oplanerat och ihåligt. Principerna finns inte heller i planens projektpunkter.
Därutöver saknas precis ALL hänvisning till FN:s principer, resolutioner och FN:s Internationella domstols respektive Internationella brottmålsdomstols utslag och domar som alla här är tvingande för Israels del. De följs inte och aldrig, sedan år 1967.
Israel instiftades genom internationella beslut i framförallt Förenta nationerna åren 1947-1948.
Dagens Israel, som dessvärre sedan många decennier totalt trotsar och motarbetar precis alla beslut, resolutioner och domar från oss alla andra i det internationella samfundet, måste ut enbart det avseendet sägas vara ett statspolitiskt och rättsligt totalmisslyckande; d.v.s. en part i regionen som inte utan precis konstant våld och därvid kan helt enkelt inte bete sig som en respektabel stat i världen.
Jag tror det finns tre val för denna regions framtid, för Israel, i stora drag.
Alternativ 1) Israel som stat måste börja lyda, efterleva och implementera FN:s traktat, resolutioner och beslut och lyda de internationella domstolarnas utslag och domar fullständigt.
Alternativ 2) den uppdelade israelisk-palestinska staten med olika rättigheter inom det illegala Stor-Israel som redan finns måste upplösas (d.v.s. med Gaza, Västbanken och de alltid glömda ockuperade Golanhöjderna) att alla boende får alla en gemensam stat med lika rättigheter, möjligheter och lagar för alla folkslag, minoriteter och religioner; d.v.s. den unika judiska aspekten försvinner som apartheid-koncept inom det legala Israel plus de illegalt ockuperade områdena. Alltså en slags Palestina-Israel-union, måhända jämlikt federal.
Alternativ 3) Att staten Israel får helt enkelt flytta geografiskt. Världen har länge innan 1947 funderat på allehanda judiska stater och områden som Uganda, Madagaskar, den judiska ryska republiken Birobidzjan vid Amurfloden (som alltså existerar) eller att man monterar ner alla judiska helgedomar och byggnader på marken och reser upp dessa i förslagsvis i övre delen av den amerikanska delstaten New York som får bilda en ny delstat New Israel på plats, eller på annan säker plats på jorden.
För hittills har staten Israels kombinerade beteenden, placering, intolerans och aggressivitet liksom många krig visat att rent statsrättsligt, juridiskt och traktatsmäsdigt så är dessvärre det internationella projektet Israel för omvärldens del en total flopp, ett schabrakmisslyckande som bara gett instabilitet, krig, dödande, intolerans och nu ett komplett krig som bara i princip gått ut på att förstöra så mycket det kan av Gazas land, befolkning och jord; d.v.s. krigsbrott vi rakt av kan jämföra med hur nazisternas och fascisternas brutala krig i Europa gick till på 1940-talet; och det gällande nu ett land som dessutom har ett internationellt sett helt oacceptabelt och lika olagligt kärnvapeninnehav.
Världen har inte löst det problem som 1947 och 1948 års beslut kring den nya staten Israel medförde. Den instiftades moraliskt och etiskt för de överlevande judarna som återstod efter Förintelsens katastrof i Europa. Men funktionellt i sin omgivning har denna stat enbart gett regionen lidande, våld, krig och nu därutöver ett potentiellt folkmord där Israels politiska och militära ledningar idag är efterlysta av den internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten och rentav folkmord.
Den här kombinerade problematiken kan inte vare sig Trump eller Washington reda ut på egen hand.
Något av de tre ovanstående alternativen jag avgivit ovan, med synnerligen makabra ingredienser, som dock skulle fungera, måste tillämpas i denna konflikt, som resten av omvärlden är så gräsligt utled på för att en enda stat i regionen i decennier hållit som våldsgisslan; staten Israel kan helt enkelt inte bete sig fredligt gentemot sin omgivning.
För vad kommer härnäst nu? Sönderbombat Västbanken? Kairo, Damaskus, Bagdad, Teheran och Beirut i ruiner? Bomber mot internationella domstolarna i Haag? Israeliska kärnvapeninsatser?
Världen har just nu hittillsvarande ett helt olösligt israeliskt problem, som dess grannskap och alla vi andra faktiskt hålls som gisslan i, av detta totalt urspårade statsprojekt som världen sedan 1947-1948 tyvärr måste konstatera blivit en helt ohållbar och oacceptabel värstingstat som bara sprider våld, förtryck och elände för alla oss i det internationella samfundet. Faktiskt.
Israel har tyvärr förvandlats till ett internationellt sett komplett misslyckande som statsprojekt sett till dess plats och beteende i världen. Det kan tyvärr ingen motsäga. Det är så det ser ut.
Det var aldrig meningen att bli ett lyckat statsprojekt.
För det första ville britterna se till att finanseliten fick Israel som en kvarnsten om halsen så att de förblev beroende av Storbritanniens beskydd. Detta har britterna bekräftat med att säga att Israel aldrig får bli så starkt att det klarar sig utan anglosaxiska imperiets beskydd. Men britterna har inte öppet bekräftat att det handlar om att kontrollera finansmakten.
Det får man tänka logiskt för att inse och väga samman de indicier som finns. Och det gör aldrig de byråkrater som etablissemanget utgör alla akademiker inkluderat.
Hade Storbritannien sagt sanningen rent ut hade hovjudarna aldrig gått med på att bli indragna i britternas zionistiska kult.
Läs Mathew Ehrets text som jag länkade. Där framgår hur det även handlar om ockulta ideer. Och om att återskapa Babylon oligarkins tidigare säte. Lägg märke till hur Babylon och Greater Israel i stort sett överensstämmer geografiskt.
Lämna den offentligt godkända versionen och studera dem som faktiskt satt sig in i saken.
Nå, Peter – historien kan vi inte ändra i eller leva i heller, oavsett vad som tänktes och utfördes kring åren 1945-1950, och alla tidigare missade tillfällen från alla de krig som varit. I det avseendet är historien egentligen oviktig i vår tid. Dessutom är väldigt många inblandade och bedömare helt oeniga angående precis alla händelser, som inte kan förenas.
Diplomati och politik är alltid en vektor som pekar till och in i framtiden. Det är den vi måste ha lösningar till och för. Gamla synder och att båda sidor till slut förlåter dessa för varandra som i den sydafrikanska försoningsprocessen när landet lämnade det brutala, våldsamma och fascistiska apartheidsystemet bakom sig för 30 år sedan. Det bör kunna bli en process på sikt man skulle kunna tänka sig för de palestinska och israeliska folken.
Världen har ett israeliskt problem på halsen, om det råder ingen tvekan. Israel lyder inga regler, internationella lagar, FN-resolutioner och beslut eller domar från internationella domstolarna. Landet är våldsamt, krigiskt, hatiskt och kan inte leva ifred och sköta sig i sin omgivning. Ungefär så här betedde sig också Sydafrikas apartheidsystem på 1970- och 1980-talen. Likheterna är skrämmande.
Det tror jag den stora majoriteten i såväl de västerländska demokratierna(som tillåtit till dags dato Israel att spåra ur som det gjort) som i resten av världens länder kan godta att vi nu måste agera hårt.
Den tiden har kommit där vi nu snabbt måste lösa det israeliska problemet med dess olydnad, internationella våld, kriminalitet, brutala krigföring och anti-humanitära hänsynslöshet, man lär nu dessa sista dryga halvåret bombat sju till åtta länder och angripit med militära drönare handelssjöfart på internationella vatten. Landets stora omfattande krigsbrott måste utredas och de många ansvariga i politiken, militärledningen, extrema politiska liksom ockupationsrörelser och dess folkmordsförespråkande medier alla dömas i en sammansatt rättsprocess i Haag.
Min bedömning är att amerikanarna knappast kommer att klara av denna process på egen hand – en uppfattning som förmodligen resten av världen delar, uppenbart.
Möjligen kan de dynamiska effekterna av det som sker i dessa dagar med Trumps initiativ, att det leder till Netanyahus politiska fall. Det är möjligen en lindrig början.
Jag hörde hur den stora folksamlingen i Tel Aviv igår (lördag) kväll när en amerikan (korkat nog) berömde sig själva och Netanyahu så buades starkt och högt och visslades starkt av den israeliska befolkningen på plats.
Europa kan med hjälp av arabvärldens länder och andra positivt inställda länder till att delta i denna process, som afrikanska och det stora landet Indonesien hjälpa till med internationell övervakning.
Vi skall inte underskatta kraften i att för första gången så kan nu utländska soldater och övervakningsstyrkor finnas på Gazas territorium, som därmed gradvis kan skydda Gazas befolkning från israeliska bomber och den rena militära statsterrorism vi sett under två års tid.
Den ännu större problemfrågan kommer att röra Västbanken och därutöver Golanhöjderna. Om det vet vi inget. Men västerländska kloka regeringar måste redan nu vara förberedda med kraftfulla lösningar för Västbanken. Den internationella domstolens domar i Haag ger redan full rätt att befria Västbanken från dess mordiska ockupanter. Det glömmer vi ofta bort i vår tid.