Fredsrörelsen får inte fastna i splittringens logik. Refuserad förslag till debattartikel Sydsvenskan

Bengt Persson, tidigare ordförande i Svenska Fredskommittén sände följande mail ”Hej igen Anders
Bifogad debattartikel till Sydsvenskan har blivit refuserad. Det är anmärkningsvärt. Han är fredsforskare, medlem i Svenska Freds och ska tala på Folkfesten i Lund. Att Sydsvenskan refuserar en debattartikel av honom efter att vänt upp och ner på fredsarbetet i Lund tyder på ett mycket dåligt samvete, man är medveten om vad man gjort och vill få det hela glömt. Hans vill därför få den spridd så stort som möjligt. Hoppas du kan sprida den så stort som möjligt.”

Red.: Det är klart jag vill hjälpa till, vilket inte innebär att jag instämmer i allt i artikeln. Rekommenderar denna artikel som ger en bakgrund. Media motverkar fredsarbete i Malmö-Lund.

Författaren fredsforskaren Hans.Abrahamsson sände in artikeln 8 augusti.

Debattartikeln

Den kommande Folkfesten för Fred och Klimat i Lund har i den mediala debatten anklagats för att sprida Kremlpropaganda. Diskussionen har på kort tid utvecklats till en fråga om vilka organisationer och personer som kan anses politiskt rumsrena. När
föreningar drar sig ur och talare tvekar att medverka riskerar ett angeläget samtal om vår tids ödesfrågor – fred, klimat och hållbarhet – att ersättas av misstänkliggöranden och
lägerbildning.

Jag skriver detta som freds- och utvecklingsforskare, medlem i Svenska Freds och en av de talare som bjudits in till Folkfest för Fred och Klimat i Lund, inte som företrädare för föreningen.

Min oro gäller den riktning som delar av den svenska fredsdebatten nu tycks ta – och risken att människor därmed tvekar att delta i detta viktiga samtal och göra sina röster hörda. Det finns naturligtvis anledning att vara vaksam mot propaganda, falska uppgifter och
försök att vilseleda den demokratiska opinionen.

Ingen fredsrörelse bör förneka Ukrainas rätt att vara ett självständigt samhälle eller förhålla sig likgiltig inför krigsbrott.
Den ryska statsledningen bär det omedelbara ansvaret för den storskaliga invasionen 2022.

Men detta är inte detsamma som att krigets förhistoria och Europas säkerhetskris därmed är förklarade. Tvärtom blir det farligt när en nödvändig fördömelse av den folkrättsvidriga invasionen görs till ett förbud mot att ställa svåra frågor om hur vi hamnade här – och om hur vi skall undvika ett ännu större krig.

Europa byggde efter kalla kriget inte den gemensamma säkerhetsordning som Parisstadgan 1990 och Istanbulstadgan 1999 pekade mot. I båda stadgorna formulerades principen om odelbar säkerhet: varje stat har rätt att välja eller ändra sina
säkerhetsarrangemang, men ingen stat, grupp av stater eller organisation får stärka sin säkerhet på andra staters bekostnad.

Långsiktig trygghet kan inte byggas på någon annans varaktiga otrygghet. I den meningen måste också västvärldens och Natos vägval få diskuteras. Ukrainas rätt att söka medlemskap i en militär allians innebar inte att Nato saknade ansvar för att
bedöma följderna av en möjlig utvidgning. Vid toppmötet i Bukarest 2008 drev USA på för att Ukraina och Georgien skulle närmas Nato. Resultatet blev inget konkret medlemskapsperspektiv, men ett löfte om att de två länderna en dag skulle bli medlemmar. Därigenom skapades ett farligt mellanläge: ökad rysk hotupplevelse, men
utan den säkerhetsgaranti som ett faktiskt medlemskap skulle ha inneburit – och utan en institutionellt förankrad neutralitet eller gemensam säkerhetslösning.

Att tala om detta är inte att ursäkta invasionen. Det är att vägra göra historien så enkel att vi förlorar förmågan att förebygga nästa katastrof. De föreställningar om en rysk postimperial kontrollsträvan som präglar delar av västvärldens läsning av den ryska
statsledningens ambitioner, den amerikanskt ledda säkerhetsordningens utvidgning, Ukrainas egna svåra samhällsutveckling och Europas tilltagande upprustningsretorik
måste kunna analyseras tillsammans. Ansvaren är olika, men de relationer som producerar otrygghet är gemensamma.

Detta kräver ett annat offentligt samtal än det som nu växer fram. Ett separationellt tänkande gör fredsdebatten till en serie falska alternativ: antingen är man för Ukraina eller för Ryssland, antingen för krigsförberedande upprustning eller för diplomatins och
dialogens fredsbyggande möjligheter. Ett sådant tänkande leder till föreställningen att den som talar om förhandling därmed förespråkar eftergifter och territoriell orättvisa. Ett relationellt orienterat tankesätt och fredsarbete börjar i stället med samtal och dialog
som synliggör och försöker begripa sig på de berörda parternas erfarenheter, rädslor, intressen och utgångspunkter i själva sakfrågan.

Dialog betyder inte att man blir överens, och den betyder inte att man nödvändigtvis legitimerar den andres handlingar. Man kan stå upp för Ukrainas självbestämmande och samtidigt kritisera Natos utvidgningspolitik. Man kan fördöma den ryska invasionen och
samtidigt efterlysa diplomati. Man kan dela farhågorna för ryska framtida maktanspråk och lika djupt oroa sig för ett Europa som steg för steg vänjer sig vid tanken på ett kommande storkrig. Dialogen strävar i liknande sammanhang efter att förändra synen
på motparten: från en fiende som skall utplånas med våldsamma medel till en meningsmotståndare som skall bekämpas politiskt.

I en tid av klimatkris, växande ojämlikhet, militarisering och existentiell oro behöver Sverige inte mindre utan mer samverkan mellan freds-, miljö-, rättvise- och demokratirörelser. Vi behöver kunna bygga breda allianser utan att kräva likriktning.

Fredens krafter får inte låta sig splittras av den logik de själva försöker övervinna. Vill vi ha fred måste vi börja tala om fred – också när samtalet är svårt.

Hans Abrahamsson
Freds- och utvecklingsforskare, medlem i Svenska Freds