Informationsdimensionen i den ukrainska krisen: Hur medieberättelser formar konflikter.
Tack för inbjudan, det är ett stort privilegium att tala här idag. Jag vill ta upp hur konflikten i Ukraina utspelar sig både på slagfältet och i informationsrummet, och varför vi borde vara oroliga för att media manipulerar berättelser och demoniserar Ryssland som motståndaren.
En del av den mest insiktsfulla litteraturen om politisk propaganda kommer från Walter Lippmann efter hans arbete för den amerikanska regeringen under första världskriget. Lippmann insåg att liberala demokratier tenderade att presentera konflikter som en kamp mellan gott och ont, för att mobilisera allmänhetens stöd för krig. Den stora risken, enligt Lippman, var att när allmänheten trodde att motståndaren var ren ondska – då skulle allmänheten också avvisa all fungerande fred.
För i en kamp mellan gott och ont är kompromisser eftergift, och fred kräver krig eftersom det goda måste besegra det onda.
Detta är djupt problematiskt eftersom utgångspunkten i internationell säkerhet är erkännandet av säkerhetskonkurrensen, eftersom ett lands ansträngningar att förbättra sin säkerhet kan minska andras säkerhet.
Det första steget mot en gemensam fred är därför att placera oss i våra motståndares skor och erkänna ömsesidiga säkerhetsbekymmer.
Men i en kamp mellan gott och ont blir även det att förstå motståndaren liktydigt med förräderi. Vi borde därför vara livrädda för att våra politiska ledare och media inte längre ens diskuterar motståndarnas säkerhetsbekymmer. De som försöker se världen från andra sidan fördöms helt enkelt som ”putinister”, ”pandakramare” eller ”ayatollah-apologeter”. Om generationerna före oss hade haft denna mognad är det högst osannolikt att vi skulle ha överlevt kalla kriget.
Det är uppenbart att media inte alltid rapporterar om den objektiva verkligheten. Övertygade om att de utkämpar den goda kampen konstruerar media socialt sin egen verklighet. Till exempel hotar erkännandet av de ukrainska väpnade styrkornas förluster att minska det allmänna stödet för krigsinsatsen. På samma sätt hotar insikten om att sanktioner inte fungerar att minska allmänhetens stöd för sanktioner. Media ignorerar därför verkligheten och förblir lojala mot berättelserna för att säkerställa att allmänheten är engagerad i konflikten, men (som Lippmann noterade) tar de därmed bort alla vägar mot en fungerande fred.
Ryssland måste ges en dubbel roll i våra medier. Det är både hopplöst bakåtsträvande och svagt, men också ett överväldigande kraftfullt hot mot väst. Vi får höra att Ryssland är misslyckat i Ukraina, men att det kan erövra Europa om det inte stoppas. Detta kommunicerar till den västerländska allmänheten att motståndaren är mycket farlig, men försäkrar också allmänheten om att Ryssland lätt kan besegras om vi bara fortsätter kriget.
Den grundläggande berättelsen i media har varit den ”oprovocerade invasionen” av Ryssland.
Detta antyder att Ryssland är en expansionistisk och imperialistisk makt, i motsats till att svara på legitima säkerhetshot. Det finns ingen debatt om berättelsen om en ”oprovocerad invasion” i media eftersom varje utmaning mot denna berättelse smutskastas och censureras för att påstås ”legitimera” invasionen.
Berättelsen om den ”oprovocerade invasionen” är farlig eftersom den antyder att varje kompromiss är en eftergift som belönar angriparen, vilket stimulerar till mer aggression. Därför får vi höra att fred kräver att man tillhandahåller vapen för att höja kostnaderna.
Som med nästan alla andra konflikter efter kalla kriget beskriver media motståndaren som ytterligare en reinkarnation av Hitler för att påminna allmänheten om att krig är fred, och diplomati är eftergift. Som den tidigare NATO-generalsekreteraren förkunnade: ”Vapen är vägen till fred”.
Jag säger att detta är en farlig berättelse, för om denna konflikt provocerades fram, så eskalerar vi och blir direkt involverade i ett krig mot världens största kärnvapenmakt, som anser detta vara ett existentiellt hot.
Sedan 1990-talet har många ledande diplomater varnat för konsekvenserna av att utöka NATO. Natos expansion västerländska politiker, underrättelsechefer, ambassadörer och andra innebar att avtal om en paneuropeisk säkerhetsarkitektur upphävdes och att kontinenten istället delades upp på nytt, vilket återuppväckte kalla krigets logik och ledde till strider i det gemensamma grannskapet om var de nya gränserna skulle dras.
(ingen mindre än) George Kennan uppgav i en intervju 1998 att NATO:s expansionism skulle starta ett nytt kallt krig och han förutspådde:
”Naturligtvis kommer det att bli en dålig reaktion från Ryssland, och sedan kommer [NATO-expansionisterna] att säga att vi alltid har sagt att det är så ryssarna är – men det här är helt enkelt fel”.
Media kan dock inte inse det uppenbara, att NATO:s expansion provocerade fram denna konflikt, EFTERSOM de då riskerar att legitimera Rysslands militära handlingar.
Natoländerna korsade den ultimata röda linjen genom att dra in Ukraina i NATO-banan och utveckla den till en frontlinjestat mot Ryssland. Angela Merkel insåg en gång att Moskva skulle tolka Ukraina som en ”krigsförklaring” om man erbjöd Ukraina en plan för medlemskap. Den tidigare brittiske ambassadören i Ryssland, Roderic Lyne, sa följande om att dra in Ukraina i NATO: ”Det var dumt på alla nivåer vid den tiden. Om man vill starta ett krig med Ryssland är detta det bästa sättet att göra det på”.
CIA-chefen William Burns hade också hävdat att ett försök att dra in Ukraina i NATO sannolikt skulle utlösa en rysk militär intervention, vilket Burns noterade var något Ryssland inte skulle vilja göra. Detta verkar vara utmärkta definitioner av ordet ”provocerat”.
Ändå stödde NATO-länderna i februari 2014 en kupp för att dra in Ukraina i NATO-banan. Våra medier sålde trots detta kuppen som en ”demokratisk revolution” trots att Janukovitj valdes i ett fritt och rättvist val, hans avsättning och till och med Maidan-UPPLOPPEN inte hade majoritetsstöd bland ukrainare, och det bröt mot den ukrainska konstitutionen.
För en kort stund, 2014, rapporterade västerländska medier att de nya myndigheterna i Kiev attackerade Donbas och dödade civila som förkastade kuppens legitimitet. CNN ifrågasatte till och med om folket i Donbas någonsin skulle låta Kiev styra över dem igen. Ändå, kort därefter, genomfördes fullständig mediekonformitet och motståndet i Donbas framställdes som enbart en rysk operation – en motsättning till Ukrainas demokratisering.
Vi har nu fått veta att amerikanska och brittiska underrättelsetjänster, den första dagen efter kuppen, inledde ett partnerskap med den nya underrättelsechefen i Kiev för att återuppbygga ukrainska underrättelsetjänster från grunden som ett ombud mot Ryssland. Ukrainas generalåklagare hävdade att USA styrde Ukraina som ett förläningsrike efter kuppen.
Parlamentsledamöter arresterades och några fråntogs sitt medborgarskap, media rensades ut, det ryska språket rensades ut och den ortodoxa kyrkan rensades ut. Civila i Donbas dödades år efter år. Nationalister och västfinansierade icke-statliga organisationer undergrävde Minsk-2-fredsavtalet och satte tydliga ”röda linjer” för Zelenskyj att inte genomföra det fredsmandat han fick (när han valdes) 2019.
En högt uppsatt rådgivare till Frankrikes tidigare president hävdade att undertecknandet av USA-Ukrainas stadga om strategiskt partnerskap i november 2021 ”övertygade Ryssland om att landet måste attackera eller bli attackerat”. Om Ryssland eller Kina hade gjort något liknande i Mexiko skulle vi säkerligen ha definierat det som provokativt. (Ändå kan vi inte erkänna ryska säkerhetsproblem – för att lösa krisen)
För att sälja in historien om ett ryskt erövringskrig främjade media från dag ett idén om en ”fullskalig invasion”, vilket antydde att Ryssland använde sin fulla militära makt för att erövra Ukraina i motsats till att tvinga Ukraina att återställa sin neutralitet.
Av denna anledning kan media inte informera allmänheten om att de låga ryska truppnivåerna och de inledande åtgärderna var helt oförenliga med erövring, de indikerade avsikten att hålla Ukraina utanför Nato.
Media kan inte informera allmänheten om att Zelenskyj på invasionens första dag bekräftade att de hade kontaktats av Moskva för att diskutera fredsförhandlingar baserade på att Ukraina inte skulle gå med i NATO – vilket Zelenskyj gick med på.
Media kan inte informera allmänheten om hur till och med Zelenskyj sa i mars 2022: ”Det finns de i väst som inte har något emot ett långt krig eftersom det skulle innebära att Ryssland utmattas, även om det innebär Ukrainas undergång och sker på bekostnad av ukrainska liv.”
Media kan inte informera allmänheten om sabotaget av fredsförhandlingarna i Istanbul, varefter den turkiske utrikesministern avslutade: ”Jag hade intrycket att det finns de inom NATO-medlemsstaterna som vill att kriget ska fortsätta – låta kriget fortsätta och Ryssland bli svagare. De bryr sig inte så mycket om situationen i Ukraina”.
Istället för att diskutera en europeisk säkerhetsarkitektur med målet att mildra säkerhetskonkurrensen och förhindra att Ukraina blir ett slagfält i ett omdelat Europa, demoniserade media Ryssland som ren ondska och sålde historien om att även diplomati borde avvisas, trots att hundratusentals män dog i skyttegravarna.
Media drev fram berättelser om Ukrainas seger, om ryska ansträngningar att återställa Sovjetunionen, tonade ner den ukrainska arméns förluster, ignorerade avrussifieringspolitiken och den brutala utskrivningen av ukrainska män till militärtjänstgöring.
Även när Ukraina nu står inför en katastrof, och vi riskerar att hamna i ett direkt krig, finns det ingen vilja att erkänna att Ryssland har legitima säkerhetsproblem. Istället förblir media engagerade i berättelsen om en ond rysk fiende, och den logiska slutsatsen är således ytterligare eskalering snarare än att utforska vägar till en fungerande fred.
Om vi vill förstå varför det har blivit nästan omöjligt att diskutera fred, titta på den oansvariga och farliga mediebevakningen och kom ihåg Walter Lippmanns varning om att förenkla komplexa konflikter till en strid mellan gott och ont.
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
