Globalisternas spelupplägg: Avsiktliga krig, kontroll genom kriser

(Bildkredit: Seamus Bruner – Controligarchs)

Hur staters kollaps, uppkomsten av krig och urholkningen av friheten följer en medveten global strategi.

Upphittad och översatt av John Näsman.
Global geopolitik 08 oktober 2025

Det spelupplägg som nu används speglar mallar som används för att provocera fram global konflikt och manipulera den hegemoniska ordningen. Många strateger och oliktänkande observatörer hävdar att samma krafter som anstiftade världskrigen återuppstår som metoder, ompaketerade för modern teknologi. I likhet med hur första världskriget felaktigt framställdes som en regional tvist, strävar elitens planerare idag efter att maskera systemiska förändringar som isolerade ingipanden.

När man granskar detta spelupplägg måste man identifiera dess inre mekanik: ”Splittra och snärja, provocera fram vedergällning, utse syndabockar, skifta till en ny front”. Denna cykliska taktik har gjort det möjligt för imperier att utöva makt samtidigt som de bevarar sin trovärdighet. Nutida analytiker som Peter Zeihan hävdar att maktförskjutningarna nu följer strukturella förändringar i försörjningskedjor, demografi och energikorridorer och inte bara militära fronter.

Oberoende realister upprepar detta: USA upprätthåller sin globala överlägsenhet genom att forma handelsblock och energiberoenden, inte enbart genom att sända trupper utomlands. Man kan spåra en sådan ”grand design” till det tidiga 1900-talets geopolitik. Doktrinen om det eurasiska hjärtlandet, som framfördes av Halford Mackinder och senare anpassades av geopolitiska strateger, hävdade att kontroll över det inre Eurasien ger dominans över den kontinentala landmassan.

I spelupplägget används nu detta tänkande på nytt för att stänga in Östeuropa, destabilisera Mellanöstern och sedan svänga runt för att innesluta Kina i Asien och till havs.

Kritiska röster pekar på att det rör sig om ett ”testfall”. Vissa oberoende kommentatorer menar att Ryssland valdes ut som en “sandbox”¹ för att testa sanktionsregimer, tekniker för finansiell bortkoppling, styrning och kontroll av globala försörjningsleder, innan de tillämpas på Kina, en långt mer betydelsefull motståndare. Enligt denna logik blir Ukraina ett proxyslagfält vars verkliga syfte är testning av metoder, snarare än en regional lösning. Detta spelupplägg förväntar sig en eskaleringsspiral.

Man provocerar en mellanstor makt, väntar på vedergällning och hävdar sedan att det är legitimt att ingripa. Avvikande analytiker varnar för att cyberattacker, strömavbrott eller finansiella störningar används som utlösande händelser för att tvinga fram allmänhetens samtycke till krig.

Denna samtyckets logik är central: Allmänheten måste övertygas om yttre hot, så att extraordinära befogenheter blir acceptabla. Serge Galams arbete, där han tillämpar perkolationsteorin på terrorism, menar att det blir ett strategiskt mål att kontrollera tröskeln för social oro (de ”passiva anhängare” som tolererar störningar). I själva verket strävar eliterna efter att styra den allmänna opinionen samtidigt som de destabiliserar systemen tillräckligt mycket för att motivera tillslag.

Vissa oberoende strateger tolkar USA:s vändning mot Kina inte som en reaktion utan som den dolda finalen. Den riktade nedmonteringen av Belt & Road-projekten, omorienteringen av handelskorridorerna, militariseringen av de maritima flaskhalsarna – allt detta passar in i mönstret.

Slutmålet ligger i att återskapa en USA-centrerad kommersiell och militär ordning, byggd på vapenexport och teknologisk dominans. Det skulle återge sponsorklassen dess främsta hävstång, kontroll över våldsmedel och leveranskedjor samtidigt. John Mearsheimer, som ofta kritiseras för att vara ”mainstreamrealist”, dissekerar den globalistiska berättelsen ytterligare. Han hävdar att många av västvärldens politiska åtgärder gentemot Ryssland och Ukraina återspeglar en felaktig tolkning av balansen, inte ett moraliskt imperativ. Hans rekonstruktion av det ”unipolära ögonblicket” och dess erosion avslöjar hur eliterna försöker klamra sig fast vid sin dominans genom konflikter via ombud, något som är centralt i spelupplägget. Kriserna i Europa och Mellanöstern fungerar som fronter i en bredare kamp snarare än mål i sig själva.

Historikern Jonathan Haslam kritiserar USA:s hybris, att USA:s beteende efter kalla kriget skapade strategiska överdrifter, felallokeringar och tillbakagång. Denna hybris ligger till grund för det spelupplägg eliterna använder sig av, där de tror att skapade kriser kan hanteras, kalibreras och vändas. Men oberoende kritik tyder på att missberäkningar finns inbyggda i sådana planer. Anatol Lievens arbete nyanserar bilden och visar att stater agerar utifrån interna påtryckningar, identitet, legitimitet och rädsla i lika hög grad som yttre planer. Eliternas spelupplägg måste således ta hänsyn till nationalism, kulturell motståndskraft och regionala bakslag. När eliterna missbedömer den inre sammanhållningen slår deras provokationer tillbaka.

(När Henry Kissinger varnade för massinvandring från vitt skilda kulturer och kallade det ett ”allvarligt misstag”, avslöjade han en medveten strategi för att skapa sociala konflikter). https://x.com/KPMcGuinness/status/1974553057032802393

Man måste inse hur det allmänna medvetandet manipuleras. spelupplägget kräver dominerande berättelser, ”frihet”, ”demokrati”, ”terrorbekämpning”, för att maskera det råa maktspelet. Men dissidentmedier, sociala nätverk och alternativa analytiker avslöjar nu den partiska inramningen, vilket minskar eliternas möjlighet till trovärdigt förnekande. Den ökande synligheten när det gäller läckor, algoritmisk visselblåsning och oberoende journalistik försvagar deras kontroll över berättelsen. Den strukturella arkitektur som ligger till grund för spelupplägget innefattar dominans över centralbanker, betalsystem, teknikplattformar och medienätverk.

När eliterna kan strypa eller sanktionera finansiella flöden kan de svälta ut motsträviga stater. Denna arkitektur finns redan delvis på plats via institutioner som SWIFT, IMF:s villkor, sanktionsregimer, tekniska sanktioner och övervakningsregimer. spelupplägget kan inte fungera utan dessa hävstänger. Slutpunkten för detta spelupplägg är inte bara seger på en arena, utan att omorientera den globala överhögheten mot en ny imperialistisk axel. Stater som försätts i skuld, övervakning och beroende måste ge upp sin självständighet. spelupplägget skapar vasaller snarare än partners. Det påskyndar en fragmentering till klientzoner. Det påskyndar övervakning, central kontroll, identitetsreglering och resursutvinning. Det försvagar möjligheten till en genuin multipolär mångfald. Designen är hegemonisk: Vinnaren fastställer klausulerna i det globala kontraktet, för alla.

Vissa oberoende analytiker ser detta som en kontinuitet, inte som en brytning. De menar att den globala eliten alltid har använt krig, kris och finans tillsammans. Det som förändras är skalan, tekniken och integrationen. Krigföring är inte längre enbart konventionell, utan av hybrid-, finansiell-, cyber- och kulturell typ samtidigt. Denna djupare integrering gör det svårare att vända utvecklingen. Men man måste ändå erkänna begränsningar. spelupplägget underskattar sannolikt systemets bräcklighet. Finansiella system kan krackelera okontrollerat, folkliga uppror kan överskrida tröskelvärden, allianser kan brytas upp på oförutsägbara sätt.

Ju mer elitplanerarna trycker på, desto mer avslöjar de sina egna sårbarheter. Att avslöja spelupplägget innebär icke desto mindre strategiska fördelar. Medvetenhet höjer kostnaden för okunnighet. Oberoende aktörer, små stater, civilsamhället och alternativa medier kan vaccinera befolkningarna. Ju mer det elitistiska mönstret avslöjas, desto svårare blir det att använda överraskning. Sammanfattningsvis är de krafter som åberopar krig, provokation, omsvängning och syndabockar ingen tillfällighet. De följer en månghundraårig plan uppklädd i modernitet.

Kampen nu handlar om huruvida oberoende resonemang kan förhindra speluppläggets senaste vändning.

Det långa perspektivet i detta manuskript måste börja med pengar. Krig och kriser fungerar som återställare av likviditet. Varje större globalt krig har möjliggjort konsolidering av kreditsystem och radering av obetalbara skulder. Analytiker som Alasdair Macleod har noterat att perioder av systemisk överbelåning tenderar att sluta inte med en förhandlad skuldnedskrivning utan med en krigsinducerad omstrukturering. Det moderna finansiella systemet är nu uppbyggt på fiatvaluta, syntetiska derivat och centralbanksinterventioner. När de politiska verktygen börjar fallera och skuldsättningen överstiger produktiviteten fungerar kriget både som distraktion och clearingcentral.

Red.: ”En fiatvaluta är en valuta som inte är bunden till guld, silver eller någon annan speciell råvara. Eftersom valutan inte är värdefull i sig själv i samma bemärkelse som t.ex. en ädelmetall (kan handlas här), grundar sig denna valutas värde på att den regering eller centralbank som ger ut valutan helt enkelt säger att den är värdefull. Dessutom spelar allmänhetens förtroende för utgivaren och i förlängningen för valutan, en mycket viktig roll för hur den värderas.”  https://www.valutahandel.se/vad-ar-och-varfor-heter-det-fiatvaluta/#:~:text=Vad%20%C3%A4r%20och%20varf%C3%B6r%20heter

(Ursula von der Leyens uttalanden avslöjar EU-elitens plan för att centralisera kontrollen, åsidosätta den demokratiska viljan och genomdriva en kostsam grön agenda som försvagar Europa samtidigt som den främjar massmigration för att undergräva den nationella suveräniteten).
https://www.facebook.com/watch/?v=1108910091367274

Macleod och andra österrikiska ekonomer hävdar att inflation, nedskrivning och snedvridning av tillgångsvärden inte är avvikelser utan nödvändiga konsekvenser av den nuvarande fiatstrukturen. Eliten vid rodret inser detta. I deras spelupplägg har krisen därför en dubbel funktion. Den förstör margiellt kapital, återställer förväntningarna och tillåter injektioner av nya likviditet under krigstida förevändningar. Prejudikatet är gammalt. Franklin D. Roosevelts monetära översyn under andra världskriget omfattade konfiskering av guld, lönekontroll, prisfixering och industriell planering. Ett liknande tillvägagångssätt syns nu i förslag om digitala centralbanksvalutor (CBDC), ransonerade energikrediter och programmerbara penningsystem. Krig tillåter dessa åtgärder utan samtycke.

(Ursula von der Leyen avslöjar den globalistiska agendan för att kringgå demokratiska processer och genomdriva ett korporativistiskt energisystem, där offentliga medel subventionerar privata vinster och konsoliderar kontrollen under täckmantel av ”globalt välstånd” och ”netto noll”-mål). https://www.youtube.com/watch?v=3FJxv3Oxth4

Oberoende finansanalytiker har flaggat för en konvergens mellan militär planering och monetär omdaning. James Rickards har varnat för simulerade krigsspel inom finansdepartementens och IMF:s planeringsavdelningar, där geopolitisk eskalering kopplas till återställningar av det finansiella systemet. Det ”Ice-Nine”-scenario som han hänvisar till innebär en plötslig frysning av de globala kapitalrörelserna, vilket kräver förebyggande kapitalkontroller. Dessa övningar är inte konspirationsteorier, utan dokumenterade policysimuleringar. Elitens inställning är enkel: Om en systemisk händelse måste inträffa, är det bättre att den sker på villkor som de kontrollerar.

Det långsiktiga målet är global konsolidering under ett ramverk som kontrolleras av färre auktoritetsnoder. Varje fas i spelupplägget eliminerar konkurrenter: För det första oberoende regionala makter (Ryssland, Iran); för det andra suveräna ekonomiska plattformar (BRI, BRICS); för det tredje avvikande inhemska rörelser som kan ifrågasätta legitimiteten för hela ramverket. Avvikande tänkare som F. William Engdahl och Patrick Wood pekar på teknokrati, övervakningskapitalism och beteendebaserad finansiering som verktyg för elitens konsolidering. Deras tes är rättfram: Krig utkämpas inte längre enbart för territorium, utan även för kongtroll av information och beteenden. Målet är inte bara mark eller BNP, utan även sinnen och system för samtycke.

Engdahl, som skriver om Rockefeller- och Soros-nätverken, har dokumenterat hur globalistiska ramverk använder filantropi som ingång för mjuk makt. Utbildningssystem, icke-statliga organisationer och medieplattformar utgör alla hävstänger för ideologisk penetration. Enligt detta synsätt är färgrevolutioner, destabilisering av regimer och hybridkrigföring uttryck för samma mekanism. Skillnaden 2025 är skalan och infrastrukturen. Med AI-övervakning, förutsägande polisverksamhet, centralisering av data och pandemitidens digitala ID-ramverk har kontrollsystemet utvecklats till en föregripande modell. Det reagerar inte bara på motstånd, utan modellerar det innan det uppstår.

Denna föregripande modell är tydlig i krisens användning som vapen. Nedstängningar under pandemin, retorik om klimatnödläge, varningar om cyberhot fungerar alla som uppmjukande mekanismer. De sänker ribban för auktoritära åtgärder, skapar tillvänjning och löser upp motstånd. När de kombineras med ekonomiska svårigheter ökar befolkningens efterlevnad. Avvikande sociologer som Giorgio Agamben har varnat för att detta ”undantagstillstånd” har blivit permanent. Enligt hans analys vilar den moderna samhällsstyrningen inte längre på demokratiskt samtycke utan på en permanent nödsituation. Krigsspelets upplägg är bara det senaste steget i denna process.

Man kan inte utelämna demografins roll. Den globalistiska strategin har alltid byggt på befolkningsvetenskap. Detta omfattar inte bara migrationsflöden och fertilitetspolitik utan även demografiskt utbyte i strategiska regioner. Historiska bevis ådagalägger att imperialistiska eliter har använt sig av omflyttning, omdefiniering av gränser och etniska spänningar som kontrollverktyg. De påtvingade migrationerna under den ottomanska kollapsen, Indiens delning och de sovjetiska befolkningsutbytena fungerade alla som geopolitiska hävstänger. I det nuvarande manukriptet tjänar okontrollerade migrationsströmmar dubbla syften: inhemsk fragmentering i målstaterna och tillgång till disponibel arbetskraft i värdstaterna. Dissidenter på den europeiska kontinenten, som Alain de Benoist och Renaud Camus, har länge varnat för att massmigrationen inte är en olyckshändelse utan en plan för befolkningsutbyte.

Spelupplägget införlivar dessa flöden i sin säkerhetsarkitektur. Genom att skapa spänningar mellan olika grupper kan eliterna motivera militariserade polisinsatser, utökad övervakning och social kreditbedömning. Själva det kaos som de släpper lös tjänar man pengar på genom försvarskontrakt, gränsteknologi och biometriska system. Globalistiska intressen drar nytta av både problemet och lösningen. När det uppstår avvikande åsikter patologiseras de som ”extremism”, ”felaktig information” eller ”inhemsk terrorism”. Förtryckets lexikon blir universellt. Även detta följer ett prejudikat. Under första världskriget kriminaliserades oliktänkande genom ”Espionage Act” och ”Sedition Act”. I modern form är det algoritmer och svarta listor snarare än fängelser, men målet är oförändrat.

Digitala ID-system spelar en central roll i nästa fas. Krigets spelupplägg kräver absolut spårbarhet. I traditionell krigföring innebar logistisk kontroll att vinna försörjningskedjorna. I den postmoderna krigföringen ersätts detta av kontroll över dataidentitet, finansiella tillgångar och hälsostatus. Avvikande teknologer som Catherine Austin Fitts och Shoshana Zuboff lyfter fram konvergensen mellan biometriska ID-handlingar, vaccinpass och ramverk för finansiell inkludering. Det handlar inte om fristående politiska åtgärder utan om integrerade system för beteendestyrning. Under krigstida förhållanden blir deras införande obligatoriskt.

Det långsiktiga spelet handlar om centralisering av resurser. Kontrollen över sällsynta jordartsmetaller, livsmedelsproduktion, energinät och vattenförsörjning är inte förhandlingsbar. Samma intressen som finansierade tidigare krig innehar nu kontrollposter inom jordbruksindustrin, läkemedelsindustrin, försvaret och media. Storheter som BlackRock och Vanguard förvaltar portföljer värda flera biljoner dollar som spänner över alla strategiska sektorer. Deras inflytande är inte ideologiskt utan infrastrukturellt. Regeringar svarar inför dem genom obligationer, investeringsflöden och skuldberoende. Krig stärker deras relevans. Återuppbyggnad, nödinköp och fördrivna befolkningsgrupper genererar alla vinstströmmar. Krig är inte en störning utan en affärsmodell.

Kritiker som undersöker dessa mekanismer, till exempel Whitney Webb och Iain Davis, avslöjar hur offentlig-privata partnerskap fungerar som mjuka karteller. Det handlar inte om konkurrensutsatta marknader utan om hemliga ekosystem där eliterna tjänar pengar oavsett resultat. Oavsett om ett vaccin fungerar eller inte, om ett krig vinns eller förlängs, om sanktioner lyckas eller misslyckas, så får entreprenörerna betalt. Incitamentet är inte att lösa problemet, utan att fortsätta hantera det. spelupplägget är meningsfullt bara när det betraktas genom vinst- och kontroll-linsen, inte den ideologiska.

Mot bakgrund av detta är allianser inte moraliska utan funktionella. NATO, Five Eyes, AUKUS, de tjänar som ordningens verkställande tentakler. Avvikande nationer motarbetas inte bara, de stryps ekonomiskt, isoleras diplomatiskt och censureras digitalt. Den senaste tidens försök att censurera ryska nyhetsnätverk, frysa iranska tillgångar eller svartlista kinesiska teknikföretag är en förhandstitt på dominans över hela spektrumet. Till och med banksystemen har blivit vapen. Frysningen av tillgångar och uteslutningen ur SWIFT speglar gammal kolonial taktik: Neka tillgång till mynt, handelsvägar eller marknader och diktera sedan villkoren.

Under tiden måste den inhemska befolkningen hållas lugn. Bröd och cirkus förslår inte längre. Nu krävs ideologi och rädsla. Identitetspolitik, kulturkrig, performativ inkludering – allt detta tjänar som distraktioner från materiellt utarmning. Medelklassen monteras ned genom inflation, skulder och lönenedpressning, samtidigt som den uppmanas att fixera sig vid pronomen, statyer eller mikroaggressioner. Detta sker inte av misstag. Som historikern Chris Lasch varnade för glömmer en kultur som är besatt av terapeutiskt självupptagenhet hur man försvarar medborgerlig frihet. Manuskriptet fruktar inte våld, det fruktar sammanhållning. Så det förstör gemensam mening, minne och kontinuitet. Denna förstörelse är synlig i utbildningssystemet. Kritisk pedagogik ersätter historisk läskunnighet. Självständigt tänkande stämplas som radikalisering. Ungdomar alieneras från sitt arv, berövas sin kulturella identitet och matas med algoritmisk dopamin. De blir perfekta subjekt för elitens berättelser; formbara, rotlösa, atomiserade. De enda acceptabla identiteterna är de som är förenliga med konsumtion och anpassning.

Inom detta ramverk fungerar krigets spelupplägg som en mekanism för slutlig domesticering. Påhittade utländska fiender används för att rättfärdiga ökade inhemska kontrollmekanismer. Ekonomiska chocker utnyttjas medvetet för att införa digitala ransoneringssystem i stor skala. Massmigrationsströmmar instrumentaliseras för att försvaga nationell sammanhållning och organiserat motstånd. Upprepade kriser monterar stadigt ned det som återstår av medelklassens oberoende och självständighet. I efterdyningarna är den enda tillåtna vägen ett beroende av statlig infrastruktur. Detta inkluderar universell basinkomst, programmerbar valuta, övervakade bostäder och ESG-krediter². Alla livsval är förhandsgodkända av system för central planering och riskalgoritmer. Alla former av avvikande åsikter katalogiseras, kategoriseras och neutraliseras administrativt innan de eskalerar.

Ändå börjar synliga sprickor uppstå i själva kontrollstrukturen. Oberoende kommunikations- och logistiknätverk växer i det tysta bortom de officiella övervakningssystemen. Dissidentgrupper gör aktivt motstånd mot automatisering och algoritmisk styrning i det dagliga livet. Alternativa valutor börjar användas som svar på institutionell penningmanipulation och inflation. Direkthandel, fristående jordbruk, hemundervisning och parallella ekonomier bildar motståndskraftiga grunder för vägran. Även om elitens spelupplägg kan dominera infrastrukturen kan det inte helt utplåna den mänskliga viljan. Den decentraliserade motståndsandan drivs inte av politisk ideologi. Den grundar sig i stället i överlevnadsinstinkt, kulturellt minne och moralisk skyldighet att uthärda. Det finns ingen garanti för slutresultatet av denna process.

Eliterna har nu fler verktyg och tekniker än någonsin tidigare. De försöker målmedvetet att införa en ny global arkitektur innan det gamla systemet helt kollapsar under sin egen tyngd. Själva hastigheten i deras agerande skapar emellertid betydande instabilitet och oförutsedda konsekvenser. Överdrifter leder som alltid till exponering och sårbarheter som kan utnyttjas. Falsk flagg-operationer blir allt svårare att sälja in hos den breda allmänheten. Kontrollen över själva berättelsen, som en gång syntes oantastlig, börjar spricka under trycket. Även inom själva elitstrukturerna blir sprickor och splittringar alltmer uppenbara. Konkurrerande familjer, olika oligarkier, skurkstater och initierade visselblåsare försvårar alla strävandena mot en fullständig centralisering av makten.

Historikern Carroll Quigley, som själv stod eliten nära, skrev en gång att planen inte var att förstöra nationella system utan att kontrollera dem genom infiltration, subtilt inflytande och finansförvaltning  bortom kontroll. Hans studenter ser idag samma strukturer i arbete, bara uppgraderade för den digitala tidsåldern. Krig, skulder, rädsla, övervakning, knapphet, var och en ett kapitel i boken. Det sista kapitlet, om det tillåts, slutar med utplåninandet av självständigheten i sig. Den utgången är fortfarande oviss, men att förhindra den kräver absolut tankemässig klarhet. De som försöker motstå den måste börja med att identifiera arkitekturen. Man måste känna igen de maktens mångåriga vanor som verkar i det fördolda. Globalisternas strategi bygger inte på debatt, utan på bedrägeri och fördröjande. Metoden är inte att tillkännage kontroll, utan att skapa samtycke. Dessa planer införs sällan bara med våld, utan är beroende av ritualer och rutiner.

spelupplägget fungerar genom lager av institutionell tröghet och offentlig distraktion. Dess författare verkar genom stiftelser, policyinstitut, offshore-innehav och permanenta byråkratier. Valcykler har liten betydelse för deras inflytande eller varaktighet.

Krig är i detta sammanhang inte bara tillåtet – det är nödvändigt för att återställa risksaldot. I tider av uttalad konflikt upphävs den traditionella inflytandet på obestämd tid och utan möjlighet till undantag. Under krigstida förhållanden kan centralbanker absorbera förluster utan att behöva förklara sig för allmänheten. Säkerhetsorgan kan kringgå lagen med godkännande från slutna kommittéer. Medieorgan kan tala med en enda röst under förevändning av nationell enighet.

Detta ramverk har förebilder under varje århundrade av europeisk och amerikansk hegemoni. Allt från värnplikt och ransonering till beslagtagande av tillgångar och internering har tillämpats under täckmantel av krigstida nödvändighet. Övervakning framställs inte som tvång utan som ett skydd mot osynliga hot. Social efterlevnad uppmuntras genom att vädja till solidaritet snarare än direkt tvång. De som ifrågasätter den officiella berättelsen avfärdas inte med argument, utan genom yrkesmässig undergång.

Inom denna modell finns det inget sådant som neutralitet eller oberoende. De finansiella systemen är inriktade på att belöna lydnad och bestraffa avvikelser på institutionell nivå. Regeringar som ifrågasätter direktiv från överstatliga enheter behandlas som skurkaktiga element. Civila grupper som utmanar centraliserad auktoritet stämplas som extremister eller konspiratörer. På så sätt behandlas både utländska och inhemska avvikelser som två ansikten av samma fiende.

Den moderna krigsstaten förlitar sig mindre på bomber och stridsvagnar än på instrumentpaneler, mätvärden och kontroll av åtkomst. Slagfältet har skiftat från geografi till information och beteende. Efterlevnad mäts genom digitala referenser, sociala känslor och transaktionshistorik. Tillgång till energi, mobilitet och krediter kan göras beroende av beteendemässig anpassning. I det här schemat förklaras krig inte av stater, utan av algoritmer och index.

Seger i traditionell mening är inte längre målet för sådana konflikter. Målet är i stället att upplösa skillnaderna mellan civilt liv och militära förpliktelser. Varje handling i det dagliga livet underkastas villkor som dikteras uppifrån. Varje institution blir en krigsmekanism, oavsett om det sker genom efterlevnad, distribution eller förnekande.

Självständighet elimineras inte över en natt, utan blir föråldrad genom att göras irrelevant. När en nation väl inser att den har förlorat kontrollen har dess politik redan dikterats på annat håll. Om varje transaktion, kommunikation och förflyttning är spårbar och villkorad blir medborgarskapet en funktion av tillåtelse snarare än en rättighet. I den världen blir politiken en gren av logistiken och ideologin ersätts av procedurer. Den enskildes roll är bara att bekräfta beslut som fattas utanför hans eller hennes räckvidd.

Detta är det avsedda målet med spelupplägget, genom design eller tröghet. De som har möjlighet att kontrollera systemen försöker eliminera risken för motstånd. För dem är frihet en ineffektivitet som inte kan prissättas eller planeras. Om allmänheten kräver autonomi, då måste denna begäran begränsas genom simulering, avledning eller utmattning. Dessa planer är dock inte utan begränsningar och motsägelser. Ju mer centraliserat ett system blir, desto skörare blir dess beroenden. Ju mer en befolkning pressas samman under reglering, desto mer spontant motstånd uppstår det. Nätverk av frivilliga sammanslutningar och lokalt förtroende visar sig ofta vara mer motståndskraftiga än vad central planering möjliggör. Kriser som syftar till att konsolidera makten kan i stället påskynda fragmentering och regionala avhopp.

Det finns redan tecken på att dessa motsättningar gör sig gällande på båda halvkloten. Valutaregimer utmanas av parallella ekonomier och system för byteshandel. Övervakningstekniker kringgås genom analoga kommunikationsmetoder.

Institutionell auktoritet ersätts av informella nätverk som bygger på lojalitet snarare än legalitet. Dessa svar är inte revolutionära i ideologisk mening, men återställande i civilisatorisk mening. Det återställande som krävs handlar inte om utopi eller nostalgi, utan om funktion. Det handlar om att återskapa minnet, plikten, ansvaret och det hederliga arbetet. Det krävs ingen ideologi för att återuppbygga en familj, en verkstad eller en skola. Vad som krävs är tålamod, uthållighet och förmågan att agera utan instruktioner. Under sådana förhållanden kan centralstyrning inte råda eftersom den inte kan hantera komplexiteten. Den allvarligaste uppgiften nu är att återvinna omdömesförmågan. Man måste lära sig att använda igenkännande av rädsla inte som en reaktion utan som en strategi. Man måste lära sig att identifiera mekanismen bakom en slogan och intresset bakom en politik. Detta kräver mer än skepticism; det kräver en disciplinerad vägran att delta i att fråntas sitt arv.

Att montera ned spelupplägget börjar med att förkasta dess premisser, inte bara dess resultat. Man måste förkasta tron att nödsituationer upphäver lagen. Man måste förkasta påståendet att komplexitet rättfärdigar ansvarslöshet. Man måste förkasta uppfattningen att säkerhet är mer värdefullt än frihet. Detta är inte retoriska ställningstaganden, utan civilisatoriska skyldigheter. Återerövrandet av självständighet måste ske i varje tillgänglig omfattning. Personligt oberoende börjar med att förkasta digitalt beroende och återvinna analog kompetens. Samhällets oberoende kräver nätverk av förtroende, delad kompetens och resursmässig självständighet. Nationellt oberoende är beroende av modet att tala klarspråk och agera lagligt även när det är förbjudet. De som gör motstånd får räkna med olägenheter, isolering och förtal. Men detta är tillfälliga bördor jämfört med varaktiga förluster. Den farligaste myten som spelupplägget ger upphov till är att motstånd är meningslöst. Tvärtom är det det enda beviset på liv i en ordning som kollapsar.

Elitmodellen utgår från att allmänheten är oorganiserad, distraherad och demoraliserad. Den bygger på tanken att de flesta kommer att byta frihet mot bekvämlighet om utbytet sker tillräckligt långsamt.

Men historien visar något annat när linjerna klargörs. Även små handlingar av vägran kan störa den algoritmiska kontrollarkitekturen. Det finns ingen perfekt lösning, ingen formel för att återställa balansen. Men vägran att foga sig, viljan att uthärda besvärligheter och ansträngningen att bygga utanför systemet förblir avgörande. När överheten förlorar sitt himmelska mandat kommer inga referenser eller övervakningsverktyg att skydda den.

Spelupplägget är bekant för dem som väljer att se. Dess underliggande logik är gammal, men dess verktyg är nytillverkade. Den enda återstående frågan är om de som läser upp det högt också kommer att välja att slå sönder det.

http://ggtvstreams.substack.com/p/the-globalist-playbook-war-by-design

1 En typ av dataprogram för att – av säkerhetsskäl –  isolera en programvara från datorns operativsystem

2 ESG = Environmental, Social, Governance.Ett ramverk för att mäta och bedöma företags hållbarhetsarbete

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.