Hormuz och den hotande ekonomiska katastrofen. Trumpadministrationen missar helhetsbilden.

1

Av Philip Pilkington The American Conservative 9 oktober 2026.

Philip Pilkington är en irländsk ekonom verksam inom investeringsfinans.

I den klassiska kampsportsfilmen *Enter the Dragon* instruerar Bruce Lees rollfigur en ung, lovande slagskämpe. Irriterad över elevens bristande framsteg pekar han mot himlen. ”Det är som ett finger som pekar mot månen”, säger han medan eleven försöker fokusera på vad läraren säger. ”Koncentrera dig inte på fingret”, säger Lee och ger honom en lätt smäll på huvudet, ”för då går du miste om all den himmelska härligheten.” Citatet härstammar från en gammal buddhistisk text kallad *Śūraṅgama Sūtra*, och poängen är tydlig: ibland kan man missa själva kärnan om man bara fokuserar på det som finns precis framför en.

Något liknande utspelar sig i Washington D.C. just nu. I nästan två veckor har debatten om framstegen – eller bristen på sådana – i Iran-kriget kretsat kring aktiviteten i Hormuzsundet. En hel rad sjöfartsexperter har plötsligt trätt fram för att meddela att Trumpadministrationen lyckats återöppna den avgörande vattenvägen för sjöfart. Förespråkare av en maximalistisk linje hävdar att detta innebär att USA i praktiken har vunnit kriget i Mellanöstern. Andra gör det mer anspråkslösa påståendet att återöppnandet av sundet kommer att lösa den hotande energikrisen.

Detta var de två perspektiv som nådde de flesta som inte var djupt insatta i debatten. Det fanns dock en liten men högljudd minoritet som ifrågasatte om sundet överhuvudtaget hade öppnats. Om Iran hade effektiv eldkontroll över sundet under våren och sommaren, frågade de sig, varför skulle de plötsligt förlora den nu?

Nästan omedelbart efter att denna fråga väckts avgjorde Iran debatten genom att attackera ett enormt antal fartyg: tolv stycken – och fler lär tillkomma – på mindre än en vecka. För oss som var uppmärksamma kändes hela förloppet som att betrakta Lees finger när han pekar mot månen. Samtidigt som debatterna pågick fortsatte den omfattande utförsäljningen på marknaden för amerikanska statsobligationer. Bloomberg citerade en investmentbankir som menade att statsobligationer ”handlades som en meme-aktie” *. Amerikanska statsobligationer har nu uppvisat den sämsta långsiktiga avkastningen i historien.

* (Meme-aktier är företagsaktier vars kurser drivs upp snabbt och oväntat genom diskussioner och koordinering i sociala medier och på forum som Reddit, snarare än bolagens ekonomiska resultat, ö.a.)

Statsobligationer är inte vilken tillgång som helst. För det första utgör de den amerikanska statens skuld. Om de blir oattraktiva som investering kan man ifrågasätta Washingtons förmåga att leva över sina tillgångar genom att ge ut statsskuldspapper. Statsobligationer fungerar också som referenstillgång för hela det globala dollarsystemet, vilket har gjort det möjligt för USA att under årtionden driva enorma underskott. Om denna tillgång börjar ”handlas som en meme-aktie” och ger usel avkastning, kommer utländska aktörer att välja andra alternativ. Denna vecka uttalade sig chefen för den tyska centralbanken och konstaterade att ”argumenten för ytterligare diversifiering mot guld väger fortsatt tungt”. Folk talar om saken.

I mitten av september publicerade talmannen i det iranska parlamentet, Mohammed Bagher Ghalibaf, en ekvation på X. För att vara ett stycke obskyr algebra fick inlägget ovanligt stor spridning med nästan 7 miljoner visningar. Ekvationen var en modifierad version av vad ekonomer kallar ”Taylor-regeln” – en metod som ekonomer och centralbankschefer använder när de fastställer styrräntor. Under normala omständigheter väger ekvationen in förväntad framtida inflation och graden av ledig kapacitet i ekonomin. Men Ghalibafs ekvation – som han kallade ”Straits Taylor Rule” – inkluderade två nya variabler: Hormuzsundet och Bab el-Mandeb. Dessa två vattenvägar utsätts för närvarande för angrepp från Iran respektive Huthirörelsen i Jemen.

Ekvationen är en förenklad framställning av Irans strategi. Genom att kontrollera dessa vattenvägar har Iran och dess allierade grupper skaffat sig de facto kontroll över den globala energimarknaden. Genom att sätta press på dessa strategiska flaskhalsar kan Iran utöva de facto-kontroll över USA:s finansmarknader genom att driva upp den förväntade inflationen. Centralbanker som Federal Reserve inser att detta inte bara är en bluff och har redan börjat höja räntorna. Ghalibafs ekvation förklarar i hög grad varför den amerikanska statsskulden för närvarande handlas som en så kallad ”meme-aktie”.

Samtidigt som dessa påfrestningar märks på de amerikanska finansmarknaderna pressas även den reala ekonomin. Färska rapporter från Energy Information Administration (EIA) tyder på att kostnaderna för uppvärmningsolja i USA väntas stiga med 21 procent i vinter. Dieselmarknaden befinner sig i en verklig kris, och president Donald Trump har luftat tanken på att förbjuda export av diesel för att undvika brist. Diesel är den amerikanska logistikkedjans livsnerv. Vid brist stannar tåg och lastbilar, och varor når inte butikshyllorna. Trump har tills vidare backat från förslaget om exportförbud – efter att ha pressat européerna att tömma sina olje- och dieselreserver – men det är mycket möjligt att alternativet återkommer på dagordningen i takt med att krisen förvärras. Även livsmedelspriserna stiger, och särskilt sockerpriserna inger oro.

Än en gång redogjorde Ghalibaf för hur detta utgör en del av Irans övergripande strategi. I ett inlägg på X denna vecka publicerade talmannen en enkel graf – tillsammans med en kuslig bild av ett spöke – som visade stigande råvarupriser och räntor på ena sidan, samt sjunkande konsumentförtroende, utländskt intresse för amerikanska statsobligationer, investeringar från teknikjättar (hyperscalers *) och bostadstillgänglighet på den andra. Iranierna försöker inte bara sätta press på det amerikanska finansiella systemet; de siktar på att utsätta hela ekonomin för extrem påfrestning – och mycket tyder på att de avser att låta denna press märkas innan de amerikanska väljarna går till valurnorna den 3 november.

  • (En hyperscaler är ett stort teknikföretag som tillhandahåller molntjänster, lagring och nätverkstjänster i stor skala och på global nivå, ö.a.)

Trump-administrationen har låst sig vid Hormuzsundet och ser det som en avgörande krigsskådeplats där USA kan vinna kriget. Men sundet är bara ett medel för att nå ett mål. För Iran är målet att långsamt montera ned den amerikanska ekonomin och det finansiella systemet tills trycket blir för stort och USA backar undan. Föreställningen om att man kan ”vinna” en sådan strid är verklighetsfrånvänd.

Sundet är bara fingret i Lees liknelse. Det är Irans övergripande ekonomiska strategi – månen – som vi bör fokusera på. Och när vi gör det når vi den oroväckande slutsatsen att när Trump-administrationen väl ger upp, kommer skadorna på den amerikanska ekonomin och det finansiella systemet att vara så omfattande att det kan ta mycket lång tid att återhämta sig.

 

Föregående artikel”Whiskey on the rocks” – Hur Sverige lät sig bedras av U137. Ola Tunanders nya bok:  ”Navigationsexperten: ”
Nästa artikelKallasdoktrinen: Medan Europa förbereder sig för krig, vem arbetar egentligen för fred?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here