Hur är det med solidariteten i Sverige idag? Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet

En artikel av Karl Tingström

Artikeln består av en första del där Karl Tingström ger sin exempel på olika frågor som berört solidaritet i Sverige. I en andra fristående del ger Karl Tingström sin uppfattning om solidaritet utifrån hur han uppfattar marxismens syn på ”Internationell solidaritet…” och med kritik av hur detta synsätts har övergivits. En mycket aktuell fråga inför 1 maj. Svärtningarna i texten har gjorts av författaren.

____________________________

Hösten 2015 kampanjade Reinfeldt med ”öppna era hjärtan” i flyktingfrågan.

Stefan Löfven höjde också rösten och sa att ”mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor. Flyktingar välkomna”.

Förbundet allt åt alla är en revolutionär organisation med lokala grupper i hela landet. I Malmö arbetade man med att föra samman olika delar av stadens arbetande och arbetslösa befolkning i kamp mot det ekonomiska och politiska system som anses bygga på människors maktlöshet.

Det fanns ett tiotal hjälporganisationer från civilsamhället som gjorde ett fantastiskt mottagningsarbete. Flykting? Välkommen till Malmö! Kanske den mest kända. Det skrevs en väldokumenterad bok Ankomst Malmö med röster om flyktingmottagandet hösten 2015 utgiven av Malmö stadsarkiv, Karin Sjöberg.

Några månader senare var det slut med det och det gick fort därför att EU-imperialismens fästning Europa som redan tidigare byggt murar och rakbladsstängsel mot imperialismens offer.

Man kan bildligt säga att Sveriges internationalistiska solidaritet försvann över en natt. Då kunde man ogenerat läsa i borgarpressen att borgarstatens hantlangare på Migrationsverket skålade i champagne när de lyckats slänga ut några flyktingoffer.

Den internationella solidariteten försvann ganska snart även i många vänsterorganisationer.

Det fanns en tid närmare bestämt 1937 då 35000 radikala arbetare från mer än 50 länder varav ca 500 från Sverige i solidaritet med det spanska inbördeskriget 1936-1939 deltog i den väpnade kampen i folkfronten mot fascismen.

Vi som är så gamla att vi var med i den kraftiga vänstervågen i slutet på 60 talet och den antiimperialistiska FNL rörelsen minns säkert Frantz Fanons kultbok Jordens Fördömda som finns i nytryck. Den handlar om det algeriska folkets kamp mot den franska kolonialmakten 1954-1962 där folkets kamp besegrade kolonialmakten.

Drygt tio år senare fick vi uppleva Vietnams seger över världspolisen USA där den stora internationella solidariteten betydde mycket.

Idag är det förbjudet i många länder att vara antisionist. Många är rädda och många i de imperialistiska länderna stöder inte Hamas och Hizbollah och därmed inte intifadan (uppror). Vilket betyder att Palestina solidariteten är splittrad i Sverige. Att stödja kampen på deras egna villkor gäller inte längre för en del. Men inget otäckt förtryck har någonsin gett upphov till ett vackert motstånd. Vilket val har Palestinierna? När valet står mellan att leva på knä eller dö på fötterna, finns det då egentligen något val alls?

________________________________________________________

Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet

Socialchauvinismen dvs. socialister i ord men nationalister i verkligheten eller med ett modernare begrepp välfärdschauvinister är oförenlig och därmed antagonistisk med den proletära internatio-nalismen.

Arbetskraften är en vara som redan under den ursprungliga kapitalackumulationen importerats och exporterats vilket intensifieras under den statsmonopolistiska imperialismen. Men ni är väl emot kapitalets organiserade import av utländsk arbetskraft ylar välfärdschauvinisterna. De både lönedumpar och tär på vår välfärd. Ja säger vi men bara på samma sätt som vi är emot mervärdeutsugandet.

Va, vad i tusan menar ni? Som kommunister tänker vi avskaffa löneslaveriets mervärdeutsugande vilket betyder att i väntan på proletariatets diktatur propagerar vi inte för att vägra merarbeta. Lika stolligt och kontraproduktivt är det att starta inbördeskrig i den egna klassen när de importerade arbetarna väller in i imperialistlandet Sverige. Inbördeskriget ställer vi internationalister klass mot klass. Vi kan enkelt föreställa oss välfärdschauvinisterna om eller när tredje världsomfördelningskriget startar. Sannolikt går man då i fronten för att försvara de stora imperialistiska extraprofiter som svenska monopolkapitalisterna roffat åt sig då det är brukligt att de spiller lite smulor till arbetar-klassen och försvaret av den statsmonopolistiska och imperialistiska ”välfärdsstaten”.

Nu tar vi fram Engels ur bokhyllan. ”Konkurrensen är det mest fullständiga uttrycket för det allas krig mot alla som råder i det moderna borgerliga samhället. Denna kamp, en kamp för livet, för till-varon, för allting, om nödvändigt en kamp på liv och död, utkämpas inte endast mellan de olika samhällsklasserna, utan också mellan de enskilda medlemmarna av dessa klasser. Vävaren som ar-betar vid en ångdriven vävstol konkurrerar med handvävaren, den arbetslöse eller dåligt betalde handvävaren med den som har arbete eller bättre betalt, var och en försöker tränga ut den andre. Men denna inbördes konkurrens mellan arbetarna är den värsta yttringen av sakernas nuva-rande tillstånd i sin inverkan på arbetaren, den är bourgeoisins skarpaste vapen mot proleta-riatet. Härav arbetarnas försök att upphäva denna konkurrens genom att sluta sig samman, härav bourgeoisins hat mot dessa sammanslutningar och dess triumf över varje nederlag som drabbar dem.

Irländaren går klädd i trasor, lever på potatis och sover i en svinstia. Men detta hindrar inte irlända-ren från att konkurrera med engelsmannen och att så småningom tvinga ner lönenivån, och med den engelsmannens civilisationsnivå, till irländarens nivå.

Arbetaren är, lagligen och i praktiken, den egendomsägande klassens slav, i så hög grad en slav att han säljs som styckegods, stiger och sjunker i värde som en vara. Om efterfrågan på arbetare ökar, stiger priset på arbetare, om den sjunker, sjunker deras pris.

Denna reservarmé, som omfattar en oerhörd massa under krisen och ett stort antal under den period som utgör genomsnittet mellan högkonjunktur och kris, är Englands ”befolkningsöverskott”, som uppehåller livet som tiggare, tjuvar, gatsopare, gödselsamlare, bärare, åsnedrivare, gårdfarihandlare eller diversearbetare. I varje storstad finner man en mängd sådana människor.

Och det är ett slående faktum att dessa tiggare nästan enbart syns i arbetarkvarteren, att det nästan uteslutande är de fattigas gåvor som de lever av.

Och den bland ”överskottet” som har tillräckligt mod och lidelse för att öppet trotsa samhället, att svara med en öppen krigsförklaring mot bourgeoisin, på det dolda krig som bourgeoisin för mot ho-nom, går ut att råna, plundra, mörda, och bränna!

Den engelska industrins snabba tillväxt skulle inte ha kunnat äga rum om inte England i den talrika och utfattiga befolkningen på Irland haft en reserv till sitt förfogande.

Nöden ställer arbetaren inför valet mellan att svälta ihjäl långsamt, att ta sitt eget liv snabbt, eller ta vad han behöver varhelst han finner det – i klartext, att stjäla. Och ingen kan väl undra över att de flesta föredrar stöld framför svält eller självmord”. (De arbetande klassernas läge i England / Marx – Engels i kamp Proletärkultur 1972).

Arbetskraftsreservarmén utgjordes av 1,5 miljoner med en totalbefolkning på 15 miljoner i England runt 1850 talet, alltså 10% av totalbefolkningen.

De engelska arbetarnas kamp mot den irländska invandringen efter den framtvingade emigrationen ska vi nu titta på genom Marx ögon. ”Varje handels och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelas i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska pro-letärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnads-standarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot ”niggrerna” i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med sam-ma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap. Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras.

Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden – och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse – att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion, det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse”.

Så ser en dialektisk analys ut när Marx och Engels löser en antagonistisk motsättning inom arbetar-klassen och jordens fördömda. Nu borde välfärdschauvinisterna begripa att de prostituerat marxis-men i sina skriverier i migration – flykting – arbetskraftsinvandring och tiggerifrågan. Dessa utdrag ur Marx och Engels teoretiska verk borde också en gång för alla avliva lögnerna om Marxismens verkliga syn på trasproletariatet. Marxcitaten härstammar från ett brev Marx skrev till sina vänner i USA. Från Marx till S. Meyer och A. Vogt 1870. Det brevet kan enkelt Googlas fram för att läsas i sin helhet, naturligtvis på svenska. De äldre läsarna kanske har boken Brev i urval av Bo Gustavsson (sidan 90).

Nu måste naturligtvis Lenin också komma till tals. ”Imperialismen har en tendensen att också bland arbetarna utsöndra privilegierade kategorier och skilja dem från proletariatets breda massa. Det bör anmärkas, att imperialismens tendens att splittra arbetarna, främja opportunismen bland dem och på så sätt framkalla en tillfällig förruttnelse av arbetarrörelsen, i England framträdde redan i mitten på 1800 talet. Ty två viktiga kännetecken hos imperialismen – stora kolonialbesittningar och monopolställning på världsmarknaden – framträdde i England. Marx och Engels följde under loppet av flera årtionden systematiskt detta sammanhang mellan opportunismen inom arbetarrörelsen och den eng-elska kapitalismens imperialistiska särdrag. Engels skrev t. ex. den 7 oktober 1858 till Marx: ”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt allt mera, så att denna den mest borgerliga av alla na-tioner tydligen sist och slutligen vill leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin skulle fin-nas en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat. Men hos en nation, som exploaterar hela världen, är detta självfallet i viss mån förklarligt”. (Imperialismen såsom kapitalismens högsta stadium).

”Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av ickeciviliserade hundratals folkmiljoner”.

”Vissa skikt av arbetarklassen, den del som är köpt med den imperialistiska extraprofiten och för-vandlats till kapitalismens gårdvar till arbetarrörelsens fördärvare”.

”Till de mest spridda av kautskyanismens ( Kautsky känd opportunist) sofismer (något skickligt ut-tänkt men avsiktligt falskt) hör hänvisningen till ”massorna”. Vi vill inte lösrycka oss från massorna och massorganisationerna, heter det! Men tänk bara efter, hur Engels ställde denna fråga. De engels-ka tradeunions ”massorganissationer” stod under 1800-talet på det borgerliga arbetarpartiets sida. Marx och Engels försonade sig inte av denna orsak med detsamma utan avslöjade det. De glömde inte att tradeunions organisationer för det första omfattar direkt bara proletariatets minoritet. Och i England var på den tiden liksom i Tyskland i dag, inte mer än en femtedel av proletariatet organiserat.

Att på allvar tro, att det under kapitalismen vore möjligt att sammansluta proletariatets majoritet i organisationer, är fel. För det andra – och det är huvudsaken – är det här inte så mycket fråga om antalet medlemmar i organisationen, som om den reella, objektiva betydelsen av dess politik: om denna politik representerar massorna, om den tjänar massorna, dvs. massornas befrielse från kapitalismen, eller om den representerar minoritetens intressen, dess försoning med kapitalismen”. (Imperialismen och splittringen inom socialismen – Lenin).

”Kominterns hela politik i den nationella och koloniala frågan måste baseras på ett närmande mellan proletärerna och de arbetande massorna inom alla nationer och länder för gemensam revolutionär kamp”. ”Den proletära internationalismen för det första kräver, att den proletära kampens intres-sen i ett land underordnas denna kamps intressen i världsmåttstock”. ”Utan att proletariatet och där-efter även alla arbetande massor i alla världens länder och nationer frivilligt strävar efter förbund och enhet kan inte segern över kapitalismen slutföras med framgång”. (Ursprungligt utkast till te-ser i den nationella och den koloniala frågan-Lenin 1920).

Världen har delats upp i en förtryckande och en förtryckt del, vilket innebär ansamlingen av väldi-a rikedomar i de imperialistiska länderna. Dessa rikedomar har lagt den materiella grunden för so-cialchauvinismen. Välfärdschauvinisterna sprider illusioner om att det världsomspännande imperia-listiska systemets import av utländsk arbetskraft och flyktingströmmarna skulle kunna reformeras bort. Den enda vägen för ett revolutionärt arbetarparti är att slåss mot orsakerna till den påtvingade flykten från krig och bomber, politisk förföljelse, eller ekonomisk utarmning. Välfärdschauvinismen innebär att världsproletariatets och den utsugna och utarmade massans grundläggande intressen, nöd och lidande offras för en förborgerligad arbetarminoritets intressen.

Socialchauvinismen och opportunismen är inte någon tillfällighet, utan hela den imperialistiska epokens sociala och ekono-miska produkt. Den är mer regel än undantag i alla imperialistiska länder, och inte enbart i den borgerliga och revisionistiska arbetarrörelsen utan den blir som ett frätämne i den revolutionära arbetar-rörelsens partier också.

Innan vi knyter ihop säcken tar vi oss för pannan då vi tänker på de äldre revolutionära antiimperia-listerna som var med från början i sent 60 tal eller tidigt 70 tal. Då erövrade vi Marxismen – Leninismens A B C framförallt tillsammans men även var och en för sig i de självstudier, som bör vara varje klassmedveten revolutionärs käraste fritidssysselsättning. Efter nästan ett helt vuxet liv i kamp mot imperialismen och för revolutionen byter en del plötsligt skor på ålderns höst och vandrar ut i det opportunistiska träsket. Vilket innebär att begå självmord på hela sitt revolutionära liv – sitt livs-verk – hur är man funtad? – hur mår man då? Kamrater låt oss tillsammans grundligt göra upp med nationalchauvinismen och opportunismen för att marschera som en man under en fana, för ett ge-mensamt mål!